Tag Archives: tryckfrihet

Politiska kultböcker, 8:e plats: Britt-Marie Citrons ”Sölve & Co. Korruptionsskandalen i Motala”

Redan tidigare har jag sagt att denna tio-i-topplista kommer att innehålla både avskräckande exempel och verkligt bra böcker, så med tanke på vilket sällskap Britt-Marie Citrons bok (utgiven på Norstedts 1999) har hamnat i vill jag gärna förtydliga att den tillhör den sistnämnda gruppen.

Kommunala korruptionsskandaler runt om i landet – Motala, Gävle eller var det nu kan vara – framstår ju i efterhand lätt som en enda röra av dubiösa krogbesök och en och annan porrklubbsvisit i Bryssel, men det som skedde i Motala i mitten av 1990-talet var i en klass för sig. Här handlade det om omfattande och organiserad brottslighet där kommunens högsta politiska och administrativa ledning förfalskade protokoll, tvättade pengar genom fiktiva fakturor, tog med familjen på nöjesresor, köpte kostymer och skor och därtill försåg sig med generösa kontantuttag som de aldrig behövde redovisa – allt utan att kommunrevisorerna knystade om någonting.

Historien om hur detta rullades upp är egentligen lika osannolik som själva brottsligheten. Alltsammans börjar med att en av Motalas ledande politiker bjuder in den till Motala nyinflyttade redaktionschefen på Motala Tidning på smokingmiddag på mårtensafton, något som får den likaså nyinflyttade kommunreportern Britt-Marie Citron att ställa frågor om varför kommunen egentligen ska betala detta festande. Det visar sig vara en fråga som många ställt sig i olika sammanhang, men som ingen förut vågat gå till botten med, eftersom det snabbt och effektivt skulle leda till fiendskap med de ledande kommunalmän (ja, just män) som styr Motala med järnhand. Och det är när Citron börjar begära ut fakturaunderlag, protokoll, räkningar etc. som lögnerna, urkundsförfalskningarna och påtryckningarna från kommunledningen börjar.

Enbart tack vare den välsignade offentlighetsprincipen går det så småningom att leda brottsligheten i bevis. De centrala gärningsmännen döms till långa fängelsestraff – men många av deras kolleger och anhöriga går fria. Britt-Marie Citrons bok är rakt igenom en häpnadsväckande läsning. Självklar för var och en som är det minsta intresserad av makt, maktens korrumperande kraft och värdet av offentlighetsprincipen.

Denna bloggpost publicerades ursprungligen den 28 december 2008. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar

Tryckfriheten påverkas av ett reklamförbud

Uppståndelsen har blivit stor kring den statliga utredning som föreslagit förbud mot könsdiskriminerande reklam. Föga förvånande har debatten mest handlat om ifall sexistisk reklam bör förbjudas eller ej.

Samtidigt riskerar vi att glömma bort det farligaste i utredaren Eva-Maria Svenssons förslag. Hennes tanke är att det går utmärkt att förbjuda reklambudskap utan att ändra i grundlagarna. I den frågan är det just nu oroväckande tyst.

Idén kan verka överraskande. Har inte Sverige, inte minst tack vare liberaler som Natanael Gärde och Hans Schöier, ett av världens starkaste skydd för det fria ordet?

Men grundlagsskyddet gäller inte allt som sprids via tryckpressar eller massmedier. Den som åberopar tryckfriheten för att trycka falska sedlar lär bli besviken. Likaså är skyddet svagare när det gäller det kommersiella innehållet i reklam; det är därför som det går att ingripa mot otillbörlig marknadsföring genom vanlig lag.

Det har länge varit omdiskuterat hur starkt skydd grundlagarna ger för reklam. Lagtexten ger ett visst utrymme för tolkningar. Och det är precis i den glipan som den nya utredningen vill sätta in bräckjärnet.

Svensson menar att eftersom företagens enda intresse med reklam är att tjäna pengar, kan det inte hota tryckfriheten att förbjuda annonser med en ojämställd syn på könsroller. Företagen kan ju sätta in andra annonser i stället. Dessutom är otillbörlig marknadsföring redan förbjuden utan att det anses inskränka det fria ordet.

Det är en vådlig jämförelse. Annonser med falska lockpriser är ett bedrägligt beteende med syfte att lura konsumenten. Sexistiska annonser anspelar däremot på en åsikt – visserligen pinsam och korkad, men inte desto mindre en åsikt. Detta är också skälet till att flertalet liberala feminister tycker att det är i öppen debatt som könsdiskriminerande reklam ska bekämpas.

Att könsfördomar handlar om åsikter håller utredaren med om, men hon står ändå fast vid sitt förslag. När det gäller kommersiella annonser skiljer hon mellan att ”propagera” för en åsikt, vilket är grundlagsskyddat, och att ”använda en befintlig åsikt”, vilket enligt henne enkelt kan förbjudas i vanlig lag.

Här börjar tryckfriheten knaka i fogarna. Om det är så lätt att förbjuda användandet av en viss åsikt, vad hindrar då staten från att stoppa andra åsikter?

Som kronan på verket föreslår utredaren att makten att stoppa reklam ska utgå från en enda person, konsumentombudsmannen (KO), som ska väcka talan om förbud och vite samt utfärda förelägganden.

Mitt hjärta blöder när jag föreställer mig hur KO Gunnar Larsson ska tillämpa denna lag. Hur ska han till exempel avgöra vad som är olagliga reklamfoton? Här övergår utredningsprosan nästan i poesi. Det talas om reklam med ”uppenbar fokusering på modellens fysiologiska könsegenskap” och höjs varnande fingrar mot att (min egen favoritformulering) ”förvränga en verklighet som utgår från ett köns naturliga kropp”.

Man kan tycka att gubbsjuka annonsers öde inte är något att bekymra sig för. Det oroväckande är dock att lagförslaget formulerar en allmän princip för att förbjuda budskap utan att ändra i grundlagen. När den passagen väl ligger öppen kommer den att användas i fler fall.

Vid ett maktskifte 2010 är stalltipset att förbudet blir verklighet. Vänstern och miljöpartiet är pådrivande men har haft stöd av Mona Sahlin, som i rollen som jämställdhetsminister sagt att hon är ”övertygad om att en lagstiftning behövs” (SvD 27/2 2004). Det var också den socialdemokratiska regeringen som tillsatte Svensson som utredare.

När riksdagen diskuterat könsdiskriminerande reklam har den ansett att ett förbud kräver grundlagsändring, och socialdemokraterna har hittills slutit upp kring principen att grundlagsändringar bör ske i brett samförstånd. Men om Mona Sahlin efter en valseger bestämmer sig för att lyssna på sin utredare och gå förbi hela grundlagen?

I så fall har det visat sig vara förödande enkelt att knacka bort sprintarna i de skenbart solida tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna. Det bör inge djup oro hos alla som vill att det fria ordet inte ska sättas ur spel av knappa riksdagsmajoriteter

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Nu nr 7 2008

1 kommentar

Filed under Debattartiklar

Helt felaktigt att ny hetslag stoppar Bibeln

På DN Debatt den 6 september hävdar straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud att det skulle bli olagligt att trycka Bibeln och Koranen om riksdagen fullföljer den påbörjade grundlagsändringen för att krimnalisera hets med anspelning på sexuell läggning. Det känns en smula genant att behöva informera en straffrättsprofessor om att hon hoppat i alldeles galen tunna.

Detta framgår på flera sätt. Tydligen tror Leijonhufvud att tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp (som redan i dag skyddar t.ex. judar, muslimer och invandrare) innebär att alla nedsättande omdömen i skrift automatiskt är förbjudna.

Så är det inte. Att en viss textpassage är negativ räcker inte för att den ska vara olaglig, det krävs också att texten sprids med det direkta syftet att smäda, hota eller uttrycka missaktning.

Starkt nedsättande omdömen om judar finns till exempel hos både Paulus, Martin Luther och August Strindberg. Skulle det vara förbjudet att utge Nya Testamentet eller Strindberg med hänvisning till att hets mot judar är förbjuden? Självklart inte.

I praktiken är det nazistiska hatskrifter som tidningen ”Siege – för ökat våld mot homosexuella” som kommer att beröras av lagändringen. Om en nazistgrupp skulle använda bibelcitat för att smäda mot judar eller homosexuella skulle detta möjligen kunna vara åtalbart. Men då är det nazistpropagandan som är olaglig och inte textpassagerna i sig.

Och när Leijonhufvud dessutom antyder att hetsparagrafens nya utformning är liktydig med att bokcensur införs i Sverige har hon närmast tappat besinningen. Jag skulle välkomna om debatten i de viktiga tryckfrihetsfrågorna baserades på fakta och inte på skrämselpropaganda.

Martin Andreasson, riksdagskandidat och partistyrelseledamot (FP)

Publicerad på DN Debatt 8/9 2002

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar