Tag Archives: trossamfund

Seminarium i Tokyo om äktenskap

Måndagen den 20 juli hade jag den stora äran att medverka som föreläsare vid ett seminarium på Sveriges ambassad i Tokyo om den nya könsneutrala äktenskapslagen i Sverige. Fyra talare från Sverige, Nederländerna, USA och Japan föreläste inför en publik på 150 personer, och det föll på min lott att beskriva processen fram till den svenska äktenskapsreformen och effekterna av den.

Mer om seminariet kan du läsa här. Manuset till mitt anförande hittar du här nedan.

Towards equal rights in Sweden

It is an honor to address this distinguished audience on the matter of same-sex marriage in Sweden. I myself have been involved in the process both as a politician and Member of Parliament, and as an activist within the Swedish lesbian, gay, bisexual and transgender (LGBT) movement.

In this presentation I will begin by describing the process and the resulting legislation, and later on analyzing the underlying causes, and making some personal reflections.

Already from the beginning, I would like to stress that the term marriage has several meanings. Marriage is not only a legal concept. In many of the world religions, marriage is a religious concept. Furthermore, every individual holds his or her own personal view of marriage. The point I wish to make is that it is the legal dimension of marriage that is the object for legislative action.

To understand the marriage reform in Sweden, a brief historical background may be useful. Sweden is a Christian country with a history of Lutheran orthodoxy and religious intolerance. This influenced the marriage system. In 1734 a law was passed stating that only Lutheran church weddings counted as legally valid marriages.

During the 19th century, religious tolerance increased. In 1908, a civil marriage ceremony was introduced as an alternative to the church wedding, and in 1951, all religious communities could get authorization to perform legally valid marriages. This system remains in force today.

During the 20th century, the legal oppression of gays, lesbians and bisexuals gradually diminished. This process went hand in hand with major changes in society: democracy, equal rights for women and men, secularization, and individualism. Homosexuality was decriminalized in 1944. Until that time, lesbians and gays could be put in prison or sentenced to punitive labor.

The advent of the organized LGBT movement came in 1950, when the organization nowadays called RFSL was formed. Swedish LGBT activists became more vocal during the 1970s, and RFSL devoted substantial energy on lobbying politicians.

Starting in the 1970s, successive legal reforms in Sweden have established equal rights for all citizens regardless of sexual orientation, and strong anti-discrimination acts have been introduced. The final step in this process was the revised Marriage Code.

The reforms started with the discriminatory statutes in the Penal Code. The age of consent was made equal in 1978, a controversial reform at that time. The first anti-discrimination law covering sexual orientation was introduced in 1987.

The first step towards legal recognition of same-sex couples was taken in 1988, when two new laws were introduced for unmarried cohabiting couples: one law for heterosexuals, the other for same-sex couples. This was an symbolic breakthrough. From now on, Swedish legislation recognized homosexuals not only as individuals, but also as couples.

The second breakthrough came in 1994, when the Swedish parliament passed the Registered Partnership Act for same-sex couples. A registered partnership gave the same rights and obligations as a heterosexual marriage with some major exceptions. Most importantly, registered partners did not have any right to adopt children, have joint custody over a child or receive artificial insemination.

In effect, same-sex couples were offered a lightweight civil marriage – but not marriage as such. Nevertheless, the registered partnership act came under ferocious attack from conservative politicians and many religious communities. It was passed with a narrow margin in Parliament.

I find it interesting to note that the opposition waned quickly when the law was finally passed. Instead, the discussion moved on to adoption and reproductive rights. In 2003, after a long and emotional political battle, registered partners were given the same rights to adoption and joint custody as married couples, and in 2005, the ban was lifted on artificial insemination for lesbian and bisexual women.

When the two cohabitation acts from 1988 were merged into a gender-neutral cohabitation act in 2003, this created no controversy.

Therefore, the final push towards same-sex marriage rights was made in a favorable political atmosphere. All other major LGBT reforms had been passed, some countries had already introduced same-sex marriage, and the general public was supportive.

At the beginning of the year 2005, four of the seven parties in parliament had decided in favor of same-sex marriage rights; one party was against, whereas the two largest parties were undecided. At that time the government decided to appoint a special commissioner to look into the issue.

The commissioner, former Chancellor of Justice Mr. Hans Regner, was assisted by two reference groups, one for political parties, and one for the major religious communities in Sweden. I myself represented the Liberal Party in the first reference group. During the commissioner’s work, the remaining two parties both decided in favor of same-sex marriage.

In 2007, Mr. Regner presented his conclusions, recommending that the Marriage Code should include same-sex couples. No other major changes were suggested. For instance, the legal obligation to perform weddings was restricted to civil servants, whereas the religious communities kept their right to decide which weddings they would perform and not perform.

Mr. Regner concluded that these were the most relevant arguments in favor of a reform:

1. Legal differentiation between heterosexual and same-sex relationships is only justified if there are objective reasons. No such reasons exist.

2. The legal and economic questions that need to be regulated are the same in all long-term relationships, regardless of the gender of the persons

3. Marriage is a way of manifesting the mutual commitment of two persons before the world.

4. For those who argue that it is in the interest of a child to be raised in a married family, it seems logical that this would be beneficial for the children of LGBT persons as well.

The arguments against the reform were summed up as follows by Mr. Regner:

1. The traditional definition of marriage is a union between a man and a woman.

2. The Registered Partnership Act gives the same legal protection as the Marriage Code. Legal differentiation is no problem as long as the legal consequences are the same.

3. Same-sex marriage goes against the faiths of all major religions.

4. Preferential treatment for heterosexual couples is actually justified, since only those couples can have children jointly.

Mr. Regner concluded that the arguments in favor of legal differentiation were not sufficiently strong, and concluded that the Marriage Code should be expanded to same-sex couples.

At this point, I would like make an observation about the argument of tradition.

It goes without saying that same-sex marriage as such goes against tradition. But one important lesson of history is that the institution of marriage actually has changed when society has changed.

In many cultures, marriage was traditionally seen as the union between families rather than between individuals. Traditionally, marriage has also been a patriarchal institution where married women were legally subordinated to their husbands, and we all know that this is still the case in many countries.

So, updating the definition of marriage is not a breach with the tradition, it is actually part of the tradition.

In the debate that followed Mr. Regner’s report, the religious dimension remained in focus. The opponents within the religious community tried to describe the reform as an attack on their own religious freedom. Many religious leaders threatened that their communities would abstain from the right to perform legal weddings if the marriage reform was passed.

But in the end, all reform-friendly parties agreed that Mr. Regner’s report as commissioner provided a good basis for a legal reform. And on 1 May 2009 the first same-sex weddings finally took place. No public controversy remains after the reform entered into force.

And interestingly enough, no religious communities have actually decided to abstain from their right to perform legal weddings.

As concluding remarks, I will offer some personal reflections on the process towards full and equal rights for lesbians, gays and bisexuals. How was this possible?

The deciding factor was the increasing openness among LGBT people, and the persistent lobbying work made by LGBT organizations. I can assure you that no politician is willing to take risks for a reform for which there is no public demand. By raising their voices and calling for reform, LGBT people mobilized the reform-friendly political forces.

How was it possible to build a coalition of nearly 90 percent in parliament? The lobbying from RFSL was instrumental, but I would also like to point out the important fact that there was a growing number of openly lesbian and gay parliamentarians, and that most political parties nowadays have LGBT caucuses of their own. When politicians discover that their own party members and political colleagues are LGBT people, it gets more difficult to keep the issue in the margins.

Also, it should be stressed that the LGBT movement chose a pragmatic reform strategy. The long-term goal of full and equal rights was never left out of sight, but RFSL and other LGBT organizations accepted that the process had to be taken in steps.

Sweden is no LGBT wonderland. Discrimination and hate crimes remain serious problems. Still, it must be said that the legal reforms have had far-reaching effects for the climate in society. Full and equal legal rights are important not only in themselves – they also set the norms and define the values in society.

As a Liberal, I would like to stress that the goal should not be that all same-sex couples should marry. Rather, the goal should be that all couples should have the same right to decide their own destiny. The right to decide not to marry is as important as the right to marry.

Finally, I would also like to add that the legal reforms have had tremendous and positive effects for the heterosexual majority as well. Sweden is a homogenous country where consensus is highly valued, and many people actually find it difficult to talk about things that fall outside of the norm.

When same-sex relations were recognized and included in the fundamental institutions of society, one effect was that the silence was broken also among heterosexuals. The parents, siblings and colleagues of lesbians and gays finally found the words to speak openly about the relationships of their children, their sisters and brothers, or their friends at work.

And words bring recognition; recognition brings acceptance; acceptance brings dignity.

There is a long road ahead of us, but I look forward to the day when gender and sexual orientation is an irrelevant factor for the legal rights of individuals in all countries.

Thank you.

Lämna en kommentar

Filed under Internationell politik, Svensk politik

Mycket snack men väldigt luddiga visioner

Mona Sahlin är både typisk och ovanlig som socialdemokratisk ledare. Typisk såtillvida att hon i en livslång partikarriär har visat obrottslig lojalitet mot rörelsen (även, menar jag, under åren i kylan). Mer ovanlig när det gäller de sakfrågor hon ofta förknippas med: integration, jämställdhet, HBT-frågor. Detta är knappast de ämnen som brukar toppa listorna över väljarnas viktigaste frågor, varken bland s-väljare eller hos allmänheten i stort.

Det finns dock två faktorer som förenar dessa teman. För det första är det värdefrågor där det har skett stora åsiktsförändringar, inte bara i Sverige utan i större delen av västvärlden. Dessa förändringar har Sahlin, med sitt omvittnade väderkorn för frågor som ligger i luften, naturligtvis inte låtit bli att uppmärksamma. För det andra går alla tre frågorna att sätta in i en konfliktdimension som handlar om modernitet mot konservatism.

Denna konfliktdimension har Mona Sahlin gjort sitt bästa för att också utnyttja politiskt. Ett sådant konstaterande är ingen anklagelse om cynism. Det handlar om politikens villkor och om vilket spelutrymme som ges av det egna laget och av motståndarna.

Mona Sahlin har också en sällsynt förmåga att fånga upp nya ämnen och lyfta dem till debatt. Att Mona Sahlin är uppriktigt engagerad i dessa frågor är inte heller något att ifrågasätta. Hon trivs också i HBT-världen och möts av uppskattning där; bland annat har hon röstats fram som ”Årets hetero” på Qx-galan hela två gånger.

Men vart vill hon då föra socialdemokraterna politiskt på dessa tre områden? Det är svårare att uttala sig om, vilket är desto märkligare med tanke på att hon i olika omgångar har haft ministeransvar för samtliga dessa sina hjärtefrågor.

Under sin tid som minister lät hon de färgstarka utspelen dugga tätt och med jämna mellanrum sade hon att nya lagar var på gång; när misslyckanden påtalades tog hon loven av kritiken genom att hålla med och säga att helt andra åtgärder snart skulle komma. De konkreta resultaten var däremot mer tunnsådda.

Ta till exempel Mona Sahlin som integrationsminister 2000–2004. Redan första månaden lät hon en politisk bomb detonera, när hon i en stor intervju i Göteborgs-Posten (22/10 2000) sade att det är dags för Sverige att införa positiv särbehandling på etnisk grund inom arbetsmarknaden. ”Jag kan inte se någon annan väg än lagstiftning”, sade hon och förtydligade: ”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.” I en TT-intervju den 26/11 samma år förutskickade hon lagstiftning i kraft 2002.

Så blev, som vi vet, inte fallet. Sahlin hade låtit tungan löpa, och nu blev det i stället full back i maskineriet. Kammardebatter den närmaste tiden fick ägnas åt att lägga till rätta och förklara sig missförstådd – och sedan rann frågan ut i sanden.

När den borgerliga regeringen våren 2008 klargjorde att den inte kommer att införa positiv särbehandling på etnisk grund valde Mona Sahlin och socialdemokraterna att inte protestera. Den har aldrig varit socialdemokraternas linje, men Mona Sahlin uppträder nu som om den inte heller har varit hennes.

Hur gick det då med integrationen under Sahlins tid som minister? Sanningen är att läget förvärrades. Sysselsättningen bland utlandsfödda sjönk under hennes ministertid 2000–2004, medan antalet utanförskapsområden – alltså områden med extremt låg sysselsättning, lågt valdeltagande och dåliga skolresultat – växte från 127 år 2002 till 155 år 2004.

I det läget valde Mona Sahlin att våren 2004 förklara integrationsproblemen med rasismen i Sverige och utse Masoud Kamali till utredare av strukturell diskriminering. När Kamali väl lämnade sin utredning var det till en annan integrationsminister, Jens Orback, som gjorde sitt bästa för att hålla distansen till hans förslag. Mona Sahlin sade ingenting – hon hade lämnat frågan och gått vidare.

Jämställdheten har Mona Sahlin ansvarat för kortare perioder, 1994–95 och 2003–2004. Det är svårt att se konkreta avtryck som gör att hon skiljer sig från alla de andra socialdemokratiska jämställdhetsministrarna.

Det var exempelvis under andra statsråd som kvinnofridsfrågorna stod i fokus. Lönegapet mellan kvinnor och män var oförändrat 92 procent (kompenserat för skillnader i ålder, utbildning etc.), och inte heller kom några särskilda initiativ för att öka kvinnors makt och möjligheter på arbetsmarknaden. Exempelvis jämställdhetsbonusen är ju en helt och hållet liberal och borgerlig produkt, som Sahlin i efterhand har välkomnat.

I stället valde Mona Sahlin att göra utspel på sådant som förbud mot könsdiskriminerande reklam. Till tidningarna sade hon sig vara ”övertygad om att en lagstiftning behövs” (SvD 27/2 2004), och det var s-regeringen som utsåg den utredare som lade fram ett förslag om att förbjuda fördomsfull reklam genom att kringgå grundlagen. Men då hade Sahlins intresse redan slocknat; mig veterligt har hon inte kommenterat utredningens minst sagt uppseendeväckande förslag.

Också när det gäller HBT-frågorna, som hon ansvarade för som demokratiminister 2002–2004, går mönstret igen. Här är det förstås frågan om jämlik äktenskapslagstiftning som är central. Hösten 2002 gick hon ut stort i massmedia och förklarade att staten borde kunna tvinga samfund att viga samkönade par om de ville behålla vigselrätten. Sedan blev det samma vända igen: full back i maskineriet, andra statsråd slätar över, och även detta förslag faller ner i den stora tystnadens djup.

Äktenskapsfrågan har Mona Sahlin som bekant återkommit till, och som partiledare har hon framgångsrikt bidragit till att Sveriges journalistkår nu tycks tro att oppositionen har lagt fram lagförslag om en könsneutral äktenskapsbalk i riksdagen. Sanningen är att detta aldrig har funnits; inget förslag har varit mer konkret än att riksdagen ska uttala att regeringen borde ta fram en sådan lag.

Samtidigt är Mona Sahlin en uppfriskande kontrast, inte minst mot sin företrädare, eftersom det inte är helt vanligt att en socialdemokratisk partiledare har ett äkta intresse för frågor som HBT-politik, jämställdhet och integration. Ändå får jag ingen tydlig bild av vilka som kommer att bli socialdemokraternas politiska redskap på dessa områden.

Är det likabehandling eller positiv särbehandling som är hennes recept mot diskrimineringen? Vill hon fortfarande förbjuda könsdiskriminerande reklam trots att grundlagen skyddar även fördomsfulla åsikter? Håller hon dörren öppen för att i ett senare skede införa kravet att trossamfund som vill ha vigselrätt måste viga homosexuella? Just verkar svaret vara att ingen riktigt vet.

Vad blir då den samlade bilden av Mona Sahlins insatser på dessa områden? När det gäller jämställdhet och integration blir resultaten föga imponerande och hennes visioner suddiga. På HBT-politikens område har hon däremot drivit frågorna även när detta inte har varit opportunt, hon är tydlig om att lika rättigheter är målet, och hon har haft en samlade roll för de krafter inom socialdemokratin som har velat göra partiet genuint HBT-vänligt. Det ska hon ha all heder för.

Poängen är bara att detta inte är något unikt för vare sig Mona Sahlin eller socialdemokratin. En annan politiker som gått i spetsen för motsvarande åsiktsförändring i sitt eget parti heter exempelvis Fredrik Reinfeldt.

Både när det gäller Sahlin och Reinfeldt betyder förändringarna i sak inte heller att de brutit ny mark. Snarare har de lyckats få sina partier att närma sig de positioner i HBT-frågor som intagits av till andra partier, exempel folkpartiet. Det är, å andra sidan, inte alls något att beklaga sig över.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Liberal Debatt nr 3 2008

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Könsneutral äktenskapslag kränker inte religionsfriheten

I den svenska debatten om könsneutral äktenskapslagstiftning har uppmärksamheten mest riktats mot våra EU-kolleger Belgien, Nederländerna och Spanien, som alla tillåter äktenskap mellan personer av samma kön.

Men det är inte helt lätt att jämföra med dessa länder, eftersom Belgien och Nederländerna till skillnad från oss har civiläktenskap och Spanien har en speciell lagstiftning på grund av katolska kyrkans historiska ställning.

Jag anser att det är hög tid att vi också tar intryck av två andra länder med könsneutrala äktenskapslagar, Kanada och delstaten Massachusetts i USA. Där, liksom i Sverige, är det möjligt att gifta sig juridiskt genom en religiös vigselakt. Det finns alltså viktiga erfarenheter att hämta från länder med samma äktenskapssystem som vårt eget.

Två påståenden hörs ofta i den svenska debatten: att en könsneutral äktenskapslag kräver att civiläktenskap införs för att inte religionsfriheten ska kränkas, och att det skapar problem för trossamfunden om staten håller sig med en annan äktenskapsdefinition än flertalet samfund. Lärdomarna från Kanada och Massachusetts – som jag nyligen besökt och där jag diskuterat dessa frågor med myndigheter, organisationer och trossamfund – visar att de påståendena inte håller.

I Kanada gjordes den nationella äktenskapslagen könsneutral i juli 2005, men redan innan dess tillät de flesta av landets provinser två personer av samma kön att ingå äktenskap. Liksom i andra länder var detta en fråga som splittrade trossamfunden. Flertalet var emot, men reformen hade stöd av bland annat United Church of Canada, ett protestantiskt samfund som betjänar drygt 3 miljoner kanadensare.

För United Church of Canada har den nya äktenskapslagen blivit en religionsfrihetsreform. Det är tack vare den som kyrkan nu kan ge alla oavsett sexuell läggning möjlighet till en juridiskt giltig vigselakt i religiös form, samtidigt som lagen inte hindrar de samfund som avvisar samkönade äktenskap från att även fortsättningsvis förrätta bara de vigslar som är förenliga med deras religiösa tro.

Också i Massachusetts, som tillåter samkönade äktenskap sedan maj 2005, har trossamfunden möjlighet att förrätta juridiska vigslar. Inte heller här har den könsneutrala lagstiftningen hindrat samfunden att själva följa sin äktenskapssyn. Inom reformjudendomen förrättar rabbiner vigslar mellan par av samma kön medan ortodoxa säger nej. Flertalet kristna samfund förrättar inte samkönade vigslar, men de kristna församlingarna inom Unitarian Universalist Association är ett betydelsefullt undantag.

Samkönade äktenskap fortsätter att vara en hett omstridd fråga i både Kanada och USA. Det intressanta är dock att ingen påstår att de nya lagarna har skapat problem för samfunden i deras egen religionsutövning. Den politiska striden handlar i stället om hur man anser att den civila lagstiftningen ska vara utformad.

Vad finns det för lärdomar vi kan dra av de könsneutrala äktenskapslagarna i Kanada, Massachusetts och andra länder? Här tänker jag framför allt på två saker.

För det första: Alla länder som infört en könsneutral äktenskapslag har gjort det utan att förändra det juridiska system för vigslar som redan används. Det finns alltså ingen särskild vigselmodell som Sverige måste införa om vi öppnar för äktenskap mellan personer av samma kön.

Detta understryker vad jag tidigare tagit upp i Frisinnad Tidskrift (se nummer 6–7 2003), nämligen att det inte finns någon politisk koppling mellan kravet på könsneutral äktenskapslag och kravet på civiläktenskap. Tvärtom är Kanada och Massachusetts två kraftfulla bevis för att det fungerar att kombinera en könsneutral äktenskapslag med bevarad vigselrätt för samfunden.

För det andra: Att begreppet äktenskap har breddats i lagstiftningen har inte påverkat trossamfundens rätt att arbeta utifrån sin egen, religiösa definition av äktenskap. Även i dag finns det ju grundläggande skillnader mellan lagens och olika trossamfunds syn på vad som är ett äktenskap. Att lagen till exempel erkänner skilsmässor hindrar inte vissa samfund från att betrakta äktenskapet som ett oupplösligt förbund, samtidigt som andra mycket väl kan ge frånskilda en ny kyrkvigsel.

Vi kommer helt enkelt inte förbi att begreppet äktenskap i olika sammanhang har olika, helt unika innebörder. Därför vore det också djupt olyckligt om vi i Sverige skulle försöka överbrygga tolkningsskillnaderna genom att genomföra det förslag som då och då hörs i debatten om att helt stryka begreppet äktenskap ur lagen och döpa om äktenskapsbalken till t.ex. samlevnadsbalk. Ordet äktenskap skulle då kunna ”lämnas över” till trossamfunden.

En sådan förändring skulle ha flera icke önskvärda följder. Till att börja med skulle den betydande del av svenska folket som inte vill gifta sig kyrkligt inte längre ha chansen att ingå något som kallas äktenskap. För de flesta människor skulle detta framstå som obegripligt.

Det skulle också leda till internationella problem, eftersom Sverige är folkrättsligt förpliktat att värna vuxna människors rätt att ingå äktenskap och det även finns en väl utvecklad internationell privaträtt om erkännande av utländska äktenskap. Även om Sverige stryker ordet äktenskap ur lagstiftningen vore vi alltså tvungna att klargöra vilka svenska samlevnadsformer vi önskar att andra länder ska erkänna som äktenskap enligt sina egna lagar.

Slutligen menar jag att det vore riskabelt för statens religiösa neutralitet. Att stryka ordet äktenskap ur lagen för att ta hänsyn till de religiösa samfund som inte inkluderar samkönade par i sitt äktenskapsbegrepp innebär ju underförstått att staten tar större hänsyn till sådana samfunds religiösa äktenskapssyn än till de samfund som vill inkludera samkönade par i äktenskapet.

Det viktigaste argumentet emot en sådan reform är dock att den är en lösning på ett problem som inte finns. Redan i dag har trossamfunden full frihet att definiera sin äktenskapssyn på ett annat sätt än staten. Exemplen från Kanada och Massachusetts visar att det förblir så även med en könsneutral äktenskapsbalk kombinerad med vigselrätt – men inte vigselplikt – för samfunden.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Frisinnad Tidskrift nr 3 2006. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Tvinga inte samfunden

Denna vecka har riksdagens lagutskott inlett behandlingen av frågan om en könsneutral äktenskapsbalk, det vill säga om två personer av samma kön ska kunna ingå äktenskap.

Våra EU-grannar Belgien och Nederländerna har redan infört könsneutrala äktenskapslagar, och motsvarande reformer är på väg i andra länder.

Flertalet riksdagspartier har tagit ställning, men ingen vet ännu var regeringen står i själva sakfrågan. Justitieminister Thomas Bodström minglar gärna på tv-sända gaygalor men tiger i en central lagstiftningsfråga som han är ansvarig för.

Folkpartiet liberalerna har en tydlig linje. Äktenskapsbalken bör breddas till att omfatta alla par, både homo- och heterosexuella. Trossamfunden ska, precis som i dag, ha valfrihet att avgöra vilka vigslar man vill förrätta.

Denna reform skulle ge en lagstiftning som inte särbehandlar utifrån sexuell läggning. I juridisk mening innebär äktenskapet ett lagpaket om t.ex. arv, försörjningsplikt, namnskick, skatt och socialförsäkringar, det vill säga många av de frågor som dyker upp i ett parförhållande.

Att neka samkönade par möjligheten till detta lagpaket kan bara försvaras om homosexuella och heterosexuella förhållanden såg helt olika ut. Så är det inte.

Kärleken är likadan oavsett könet på den person den riktar sig till. Den känslomässiga och ekonomiska sammanflätning som finns i en parrelation är likadan oavsett om parterna råkar vara homo-, bi- eller heterosexuella.

Man kan då invända att 1995 års partnerskapslag ger samkönade par tillgång till så gott som alla av äktenskapets effekter. Det argumentet är dock inte hållbart. Partnerskapslagen är och förblir en särlagstiftning, och särlagstiftningar utan objektiva skäl kan inte försvaras, lika lite som det vore rimligt att ha en äktenskapslag för gotlänningar och en för fastlandsbor även om lagarna vore lika till innehållet.

Den enda objektiva skillnaden mellan samkönade och olikkönade par är att två personer av samma kön aldrig kan skaffa barn tillsammans på biologiskt vis.

Men i debatten är det bara gentemot homosexuella som denna begränsning används som förevändning för att förbjuda äktenskap – aldrig gentemot ett heterosexuellt par som av olika skäl inte kan bli föräldrar. Och dessutom: många homo- och bisexuella har barn.

Ytterst handlar därför dagens förbud mot samkönade äktenskap inte om juridik eller föräldrafrågor, utan om samhällets syn på kärlek mellan personer av samma kön. Den som påstår att lagen inte har färgats av äldre tiders syn på homosexuell samlevnad tar på sig en omöjlig uppgift.

Sverige bär på ett mörkt förflutet där homosexuella avrättades på 1600- och 1700-talen och där homosexualitet bestraffades med fängelse eller straffarbete ända fram till 1944. När dagens äktenskapsbalk infördes 1987 hade bara åtta år förflutit sedan homosexualitet ströks som sjukdomsbegrepp ur Socialstyrelsens register. Att äktenskapslagen ansetts vara förbehållen heterosexuella måste ses mot denna bakgrund. Men äktenskapsbegreppet förändras med sin tid.

I debatten har det hävdats att en könsneutral äktenskapsbalk skulle innebära en styrning av trossamfundens inre liv. Äktenskapets religiösa innebörd kan dock inte – och ska inte – vara åtkomlig för politiska beslut.

Trossamfunden är fria att själva avgöra sin äktenskapssyn, och exempelvis i synen på skilsmässor finns det redan i dag stora skillnader mellan den tillåtande lagstiftningen och många samfunds restriktiva hållning till att förrätta vigslar mellan frånskilda.

Trossamfunden har vigselrätt, men inte vigseltvång. Så länge staten beviljar vigselrätt åt ett visst trossamfund bör samfundens företrädare kunna utöva denna rätt utifrån sin religiösa äktenskapssyn.

Folkpartiet är därför bestämt emot varje slags lagstiftning som skulle innebära att fristående organisationer som t.ex. trossamfund åläggs ett tvång att viga enskilda par. Däremot ska det enskilda paret alltid kunna gifta sig inför en civil myndighet.

En gemensam äktenskapsbalk skulle på ett kraftfullt sätt säkerställa alla människors likhet inför lagen, oavsett sexuell läggning. Den skulle inte påverka trossamfundens oberoende. Den skulle också vara en lag med brett stöd hos allmänheten, vilket nyligen bekräftats i en Gallupundersökning där stödet för att tillåta samkönade äktenskap var dubbelt så starkt som motståndet (61 respektive 30 procent av de tillfrågade).

I år är det 60 år sedan homosexualitet upphörde att vara ett brott i Sverige, och 25 år sedan sjukdomsstämpeln försvann. Det värdigaste tänkbara sättet att uppmärksamma dessa jubileer vore att Sveriges riksdag tog ställning för en gemensam och jämlik äktenskapslagstiftning.

Martin Andreasson (FP), ledamot i riksdagens lagutskott, partistyrelseledamot

Anna Grönlund (FP), vice gruppledare, ledamot i Folkpartiets partiledning

Publicerad på SvD Brännpunkt 6 mars 2004. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Vägval i äktenskapsfrågan

Bör personer av samma kön ha rätt att ingå äktenskap? Frågan har diskuterats under lång tid men har nu blivit högaktuell. Nederländerna och Belgien har redan infört en könsneutral äktenskapslag, och i Kanada står det klart att regeringen tänker genomföra samma reform. I Sverige drivs kravet redan av Centerpartiet, Vänstern och Miljöpartiet.

Många kopplar denna reform till kravet på civiläktenskap, det vill säga att samfundens religiösa vigselakter inte ska få juridisk innebör (eller, vardagligt uttryckt, att avskaffa samfundens vigselrätt). Även om var och en förstås har rätt att göra den kopplingen för sitt personliga vidkommande vore det olyckligt om samma koppling görs när frågorna behandlas juridiskt, eftersom det handlar om två olika saker.

Nederländerna och Belgien har visserligen civiläktenskap. Men det är fullt möjligt att ha en äktenskapslag för alla par, där samfunden behåller vigselrätten och därmed också rätten att själva avgöra vilka vigslar man vill medverka till.

Samfundens vigselrätt är just en rätt, inte ett tvång, att medverka till vigsel. Vigselrätten är knuten till den enskilde personen (präster inom Svenska kyrkan, i övriga trossamfund de funktionärer som förordnats av Kammarkollegiet), och inget par kan med lagens stöd tvinga en viss person att förrätta vigsel. Den enskilde prästen (pastorn, rabbinen, imamen) har således en generell vigselrätt för heterosexuella par men avgör själv hur han eller hon utövar denna vigselrätt.

Att införa en gemensam äktenskapsbalk och behålla samfundens vigselrätt skulle innebära att vigselrätten utsträcktes till att gälla alla par – både homosexuella och heterosexuella. Makten att avgöra vilka vigslar som ska förrättas skulle däremot fortfarande ligga i händerna på den enskilde.

De praktiska följderna skulle med säkerhet skilja sig åt mellan samfunden. I dagsläget är det dock inte någon halsbrytande djärv gissning att man i många samfund helt skulle vägra vigsel åt homosexuella par, vilket skulle leda till debatt både i samfunden och i samhället.

Men att par nekas vigsel vore inte i sig något nytt. Det finns ett antal samfund där vissa heterosexuella nekas vigsel, till exempel för att de är frånskilda eller odöpta. Exempelvis räknas det i kanonisk rätt som äktenskapshinder att någondera parten är impotent, prästvigd, frånskild (utan att kyrkan annullerat äktenskapet) eller har avlagt offentligt kyskhetslöfte. Inget av detta erkänns som äktenskapshinder enligt svensk rätt, men katolska präster kan likafullt vägra att medverka i en vigsel med hänvisning till något av ovanstående.

Ändå finns det en reell skillnad. De allra flesta heterosexuella par som önskar gifta sig kyrkligt kan trots allt göra detta, men de allra flesta homosexuella par skulle under överskådlig tid nekas en religiös vigsel. Detta skulle bli en ständig påminnelse om att synen på det homosexuella kärleksförhållandet i de flesta samfund skiljer sig fundamentalt från synen på den heterosexuella kärleken.

Röster har därför höjts för att en gemensam äktenskapsbalk bör kombineras med införandet av civiläktenskap. Civiläktenskapet förtjänar dock att behandlas som en egen fråga, eftersom argumenten är helt andra.

De tyngsta argumenten för civiläktenskap handlar om att dra en tydlig gräns mellan statens och samfundens områden. Äktenskapet i juridisk mening är ett civilrättsligt kontrakt mellan två makar och med staten som garant. På många sätt är det olyckligt om detta blandas ihop med äktenskapet i religiös mening: makarnas förbund inför den Gud man bekänner sig till.

Att behålla samfundens vigselrätt skulle å andra sidan göra det smidigt för de blivande makarna att ingå äktenskap på det sätt som känns mest förpliktigande. Detta var också ett av de viktigaste skälen till att man vid de äktenskapsrättsliga reformerna vid början av 1900-talet avstod från att införa civiläktenskap. Samtidigt fastslog riksdag och regering redan då att äktenskapslagstiftningen var en rent civil lag utan kyrklig karaktär.

Även om en gemensam äktenskapsbalk skulle skilja sig från den traditionella kristna äktenskapssynen är det alltså inte något fundamentalt nytt att det juridiska äktenskapsbegreppet skiljer sig från det som råder i trossamfund.

Genom att ingå registrerat partnerskap kan samkönade par redan i dag få tillgång till äktenskapets alla effekter i svensk rätt: ömsesidig underhållsplikt, arvsrätt, gemensamt efternamn och så vidare. I och med att samkönade par numera har möjlighet att ansöka om adoption har den sista särbehandlingen som enbart är kopplad till äktenskapet försvunnit. (Lagstiftningen om assisterad befruktning ställer dock kravet att kvinnan måste ha ett förhållande med en man. Detta kan lika gärna handla om en sambo eller särbo som en make, och särbehandlingen handlar alltså inte om äktenskap i förhållande till partnerskap.)

Det viktigaste skälet för en gemensam äktenskapsbalk handlar därför inte om juridiska aspekter, utan om den grundläggande frågan om likhet inför lagen. En gemensam äktenskapsbalk för alla par vore en viktig markering av att det inte är statens uppgift att väga, mäta och betygsätta enskilda människors kärleksrelationer. Homosexuella och heterosexuella relationer får redan i dag samma juridiska effekter. Då är det också rimligt att de regleras i samma lag.

Så har redan skett i sambolagstiftningen, som reformerades år 2003. Synen på sambolagens juridiska effekter skiljer sig åt mellan partierna, men alla sju riksdagspartier var eniga om att införa en gemensam sambolag i stället för de två tidigare lagar som reglerat heterosexuellas respektive homosexuellas samboförhållanden.

På samma sätt skulle en gemensam äktenskapsbalk skapa fullständig likhet inför lagen när det gäller äktenskapet som juridiskt begrepp. En sådan reform skulle däremot inte i sig påverka trossamfundens syn på äktenskapet i religiös mening – vare sig civiläktenskap införs eller ej. Den religiösa äktenskapssynen är kort och gott en annan debatt.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Frisinnad Tidskrift nr 6-7 2003

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar