Tag Archives: religion

Tystnadens världskulturmuseum

Världskulturmuseet i Göteborg fortsätter att ställa till det för sig. ”En arena för diskussion och reflektion där många och olika röster kommer till tals, där kontroversiella och konfliktfyllda ämnen kan tas upp” – så presenterar museet sig självt. Men verkligheten ser annorlunda ut: en häpnadsväckande konflikträdsla.

Museet har sponsrat fotografen Elisabeth Ohlson Wallin för ett fotoprojekt där hon åker till Jerusalem för att ge konstnärlig gestalt åt religiöst förtryck mot HBT-personer. Homon, bin och transpersoner skildras på plats i judendomens, kristendomens och islams heliga stad.

Vem som helst som följt Elisabeth Ohlson Wallins konstnärskap vet att hon provocerar – inte minst i sin skildring av religion och homosexuell kärlek eller transidentitet. Kan transvestiter vara kristna, och är Jesus till också för transvestiter? Tål vi att se en bild på Jesus i högklackat? Kristna fundamentalister skriver på ett chattforum att homosexuella borde spetsas på pålar. Ohlson Wallin skildrar i sin konst exakt hur det skulle se ut när kända svenska homosexuella hänger där, spetsade på pålar. Och så vidare.

Med andra ord, Världskulturmuseet var väl medvetna om vad de gjorde när de anlitade Ohlson Wallin. Men sedan bytte museet chef – och plötsligt gick utställningen inte för sig längre.

Nu bekräftar Världskulturmuseet i Aktuellt (länk lär snart ligga uppe här) att bilderna var för provocerande för religiösa. Att visa att det finns bögar eller transvestiter i Jerusalem skulle vara för svårsmält. Därmed lyckas museet med konststycket att på en och samma gång förutsätta att troende människor inte tål att se HBT-personer i en religiös kontext, osynliggöra religiösa HBT-personer och uttrycka ståndpunkten att HBT-personer inte har i bilden av Jerusalem att göra.

Och som en liten extra örfil åt Ohlson Wallin meddelas det att museet nu avbryter förhandlingarna med henne – inte för att hennes konst skulle vara dålig utan för att hon haft fräckheten att gå ut till medierna och berätta vad som hänt. Läs hennes artikel i Expressen. Läs också prästen Lars Gårdfelt på Newsmill.

För fem år sedan var det samma sak när Världskulturmuseet stoppade konstverket ”Scène d’Amour” av Louzla Darabis. Ställda inför hot valde museet att censurera sin egen utställning i stället för att försvara den. Jag tog upp saken i riksdagens kammardebatt den 3 februari 2005:

Allvarliga hot har riktats mot det nya Världskulturmuseet för att man har visat ett konstverk av en kvinnlig algerisk konstnär som kritiserar religiöst hyckleri kring sexualitet. Museet har nu beslutat att ta bort tavlan. [… Detta] fall är tyvärr inte unikt. Jag vill peka på risken för att det bland våra museer och andra institutioner växer fram en rädslans kultur, där man inte vågar försvara den konstnärliga friheten också när den tar sig kontroversiella uttryck.

Det känns trist att säga: Detta gäller i minst samma grad i dag. Med sitt fega ställningstagande har Världskulturmuseet gjort bort sig grundligt.

Bloggar om saken gör också GT:s kulturredaktör Ingrid NorrmanSanna RaymanSarcasmorama. Birgitta Ohlsson har tidigare skrivit om den kompromisslösa yttrandefriheten. Medierapportering: SR:s kulturnyheter, P4 GöteborgSvD, Göteborgs-Posten, Kyrkans Tidning.

2 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Fortuyn och grupptänkandet

I debatten om minoriteter och diskriminering dyker det ibland upp en sorts idealisering – en romantisk föreställning om att minoritetskapet automatiskt gör en ädlare, mer förstående och mer tolerant. Det har förstås ingenting med verkligheten att göra. Den som tillhör en minoritet är inte vaccinerad mot grupptänkande gentemot andra.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en av den senaste tidens mer sällsamma debattartiklar, nämligen på Qx webbplats där skribenten hyllar den nederländske populistpolitikern Pim Fortuyn för hans gärning.

Stora delar av argumentationen är egentligen ingenting annat än beskrivningar av Fortuyns flashiga liv som välbärgad nederländsk bög med rötterna i den katolska kulturen. Men Fortuyns budskap blir varken mer eller mindre sympatiskt för att han själv råkade tillhöra en minoritet.

Artikelförfattaren Philip Wendahl gör ett heroiskt försök att utnämna Fortuyn till ”livsstilsradikal”. Det är, med förlov sagt, struntprat. Om ordet livsstilsradikalism ska ha någon meningsfull innebörd måste det handla om att försvara öppenheten, experimentlustan och alla människors rätt att fritt välja eller byta livsstil så länge inte någon annan skadas.

Men Pim Fortuyn försvarade inte allas rätt – han försvarade sin egen rätt till sin livsstil. Det politiska ställningstagandet blir inte mer radikalt för att den livsstilen råkade innefatta välskräddade kostymer, bastuklubbar och marockanska älskare.

Allra tydligast blir detta i hans uttalanden om islam och invandring. Enbart blotta faktum att en viss individ är muslim (i något avseende, må det sedan handla om familjebakgrund, känsla av kulturell hemvist eller personlig religiös tro) säger förstås så gott som ingenting om vilket liv han eller hon lever. Möjligen säger det något om vilka högtider på året man känner något särskilt för.

Men Pim Fortuyn seglade glatt fram på ett politiskt budskap där islamism i praktiken blev detsamma som islam som blev detsamma som muslimer som människor.

I augusti 2001 sade han i en intervju i Rotterdams Dagblad att han förespråkar ”ett kallt krig mot islam. Jag ser islam som ett oerhört hot, som en fientlig religion”. Enligt engelska Wikipedia påstås han också ha sagt att ”om det vore juridiskt möjligt skulle jag hävda att inga fler muslimer borde få komma hit” (ett citat som också spritts till olika invandrings- och islamfientliga debattfora på nätet). Fortuyn förklarade också att Nederländerna var fullsatt och att flyktingmottagningen borde minska.

Som alla briljanta populister var Pim Fortuyn tillräckligt tydlig för att skapa debatt, men lagom luddig gör att ge utrymme för tolkningar. Därför är det viktigt att se vilka gränsdragningar han gjorde.

Exempelvis är det inte bara legitimt utan också en plikt för alla demokrater att bekämpa religiös extremism, oavsett om den kommer i kristen, muslimsk, hinduisk, judisk eller annan tappning. Men Pim Fortuyn angrep inte bara islamismen, han angrep islam som företeelse.

Det var han förvisso i sin fulla rätt att göra, precis på samma sätt som alla måste ha rätt att opinionsbilda för eller emot kristendom eller ateism. En fritt och öppet debattklimat måste ge lika stort utrymme för att kritisera eller häckla religioner som andra samhällsföreteelser.

Felet ligger i att kräva att staten ska organiseras efter ens eget ställningstagande kring religioner. Vad Fortuyn i praktiken sade var ju att det absolut inte var något fel med muslimer, bara de inte vore så … muslimska.

Det här rör vid något i själva kärnan i den liberala idétraditionen. Religionsfriheten är ett av de starkaste bidrag som liberalismen gett till det moderna samhället – oavsett om man ser den som en aspekt av åsiktsfriheten eller som ett självständigt värde.

Det var detta som förenade svenskkyrkliga, missionsförbundare, baptister, judar och ateister i den gemensamma kampen för vars och ens rätt att utöva sin egen religion – men också rätten att ta avstånd från religion.

På en punkt vill jag dock ge Wendahl en viss poäng, nämligen att det finns skillnader mellan Pim Fortuyns populism och den form av traditionell rasism som exempelvis Jean-Marie Le Pen och Nationella Fronten i Frankrike står för. Men man måste också bedöma vilken politisk agenda som retoriken används för att underbygga.

I Le Pens fall handlade det om att motverka invandringen och bekämpa islam med argumentet att den hotar den franska nationen. I Fortuyns fall var retoriken annorlunda: den påstådda bevekelsegrunden var i stället att försvara det öppna nederländska samhället. Men den politiska praktiken blev, ja just det, att motverka invandringen och bekämpa islam.

Pim Fortuyns makalösa politiska karriär byggde på att fånga upp stämningar och lyfta upp konkreta problem, men det ledde fram till ett kollektivt misstänkliggörande av människor enbart på grund av deras religiösa bakgrund. Effektivt? Ja, tyvärr. Livsstilsradikalt och liberalt? Knappast.

Lämna en kommentar

Filed under Europeisk politik

Seminarium i Tokyo om äktenskap

Måndagen den 20 juli hade jag den stora äran att medverka som föreläsare vid ett seminarium på Sveriges ambassad i Tokyo om den nya könsneutrala äktenskapslagen i Sverige. Fyra talare från Sverige, Nederländerna, USA och Japan föreläste inför en publik på 150 personer, och det föll på min lott att beskriva processen fram till den svenska äktenskapsreformen och effekterna av den.

Mer om seminariet kan du läsa här. Manuset till mitt anförande hittar du här nedan.

Towards equal rights in Sweden

It is an honor to address this distinguished audience on the matter of same-sex marriage in Sweden. I myself have been involved in the process both as a politician and Member of Parliament, and as an activist within the Swedish lesbian, gay, bisexual and transgender (LGBT) movement.

In this presentation I will begin by describing the process and the resulting legislation, and later on analyzing the underlying causes, and making some personal reflections.

Already from the beginning, I would like to stress that the term marriage has several meanings. Marriage is not only a legal concept. In many of the world religions, marriage is a religious concept. Furthermore, every individual holds his or her own personal view of marriage. The point I wish to make is that it is the legal dimension of marriage that is the object for legislative action.

To understand the marriage reform in Sweden, a brief historical background may be useful. Sweden is a Christian country with a history of Lutheran orthodoxy and religious intolerance. This influenced the marriage system. In 1734 a law was passed stating that only Lutheran church weddings counted as legally valid marriages.

During the 19th century, religious tolerance increased. In 1908, a civil marriage ceremony was introduced as an alternative to the church wedding, and in 1951, all religious communities could get authorization to perform legally valid marriages. This system remains in force today.

During the 20th century, the legal oppression of gays, lesbians and bisexuals gradually diminished. This process went hand in hand with major changes in society: democracy, equal rights for women and men, secularization, and individualism. Homosexuality was decriminalized in 1944. Until that time, lesbians and gays could be put in prison or sentenced to punitive labor.

The advent of the organized LGBT movement came in 1950, when the organization nowadays called RFSL was formed. Swedish LGBT activists became more vocal during the 1970s, and RFSL devoted substantial energy on lobbying politicians.

Starting in the 1970s, successive legal reforms in Sweden have established equal rights for all citizens regardless of sexual orientation, and strong anti-discrimination acts have been introduced. The final step in this process was the revised Marriage Code.

The reforms started with the discriminatory statutes in the Penal Code. The age of consent was made equal in 1978, a controversial reform at that time. The first anti-discrimination law covering sexual orientation was introduced in 1987.

The first step towards legal recognition of same-sex couples was taken in 1988, when two new laws were introduced for unmarried cohabiting couples: one law for heterosexuals, the other for same-sex couples. This was an symbolic breakthrough. From now on, Swedish legislation recognized homosexuals not only as individuals, but also as couples.

The second breakthrough came in 1994, when the Swedish parliament passed the Registered Partnership Act for same-sex couples. A registered partnership gave the same rights and obligations as a heterosexual marriage with some major exceptions. Most importantly, registered partners did not have any right to adopt children, have joint custody over a child or receive artificial insemination.

In effect, same-sex couples were offered a lightweight civil marriage – but not marriage as such. Nevertheless, the registered partnership act came under ferocious attack from conservative politicians and many religious communities. It was passed with a narrow margin in Parliament.

I find it interesting to note that the opposition waned quickly when the law was finally passed. Instead, the discussion moved on to adoption and reproductive rights. In 2003, after a long and emotional political battle, registered partners were given the same rights to adoption and joint custody as married couples, and in 2005, the ban was lifted on artificial insemination for lesbian and bisexual women.

When the two cohabitation acts from 1988 were merged into a gender-neutral cohabitation act in 2003, this created no controversy.

Therefore, the final push towards same-sex marriage rights was made in a favorable political atmosphere. All other major LGBT reforms had been passed, some countries had already introduced same-sex marriage, and the general public was supportive.

At the beginning of the year 2005, four of the seven parties in parliament had decided in favor of same-sex marriage rights; one party was against, whereas the two largest parties were undecided. At that time the government decided to appoint a special commissioner to look into the issue.

The commissioner, former Chancellor of Justice Mr. Hans Regner, was assisted by two reference groups, one for political parties, and one for the major religious communities in Sweden. I myself represented the Liberal Party in the first reference group. During the commissioner’s work, the remaining two parties both decided in favor of same-sex marriage.

In 2007, Mr. Regner presented his conclusions, recommending that the Marriage Code should include same-sex couples. No other major changes were suggested. For instance, the legal obligation to perform weddings was restricted to civil servants, whereas the religious communities kept their right to decide which weddings they would perform and not perform.

Mr. Regner concluded that these were the most relevant arguments in favor of a reform:

1. Legal differentiation between heterosexual and same-sex relationships is only justified if there are objective reasons. No such reasons exist.

2. The legal and economic questions that need to be regulated are the same in all long-term relationships, regardless of the gender of the persons

3. Marriage is a way of manifesting the mutual commitment of two persons before the world.

4. For those who argue that it is in the interest of a child to be raised in a married family, it seems logical that this would be beneficial for the children of LGBT persons as well.

The arguments against the reform were summed up as follows by Mr. Regner:

1. The traditional definition of marriage is a union between a man and a woman.

2. The Registered Partnership Act gives the same legal protection as the Marriage Code. Legal differentiation is no problem as long as the legal consequences are the same.

3. Same-sex marriage goes against the faiths of all major religions.

4. Preferential treatment for heterosexual couples is actually justified, since only those couples can have children jointly.

Mr. Regner concluded that the arguments in favor of legal differentiation were not sufficiently strong, and concluded that the Marriage Code should be expanded to same-sex couples.

At this point, I would like make an observation about the argument of tradition.

It goes without saying that same-sex marriage as such goes against tradition. But one important lesson of history is that the institution of marriage actually has changed when society has changed.

In many cultures, marriage was traditionally seen as the union between families rather than between individuals. Traditionally, marriage has also been a patriarchal institution where married women were legally subordinated to their husbands, and we all know that this is still the case in many countries.

So, updating the definition of marriage is not a breach with the tradition, it is actually part of the tradition.

In the debate that followed Mr. Regner’s report, the religious dimension remained in focus. The opponents within the religious community tried to describe the reform as an attack on their own religious freedom. Many religious leaders threatened that their communities would abstain from the right to perform legal weddings if the marriage reform was passed.

But in the end, all reform-friendly parties agreed that Mr. Regner’s report as commissioner provided a good basis for a legal reform. And on 1 May 2009 the first same-sex weddings finally took place. No public controversy remains after the reform entered into force.

And interestingly enough, no religious communities have actually decided to abstain from their right to perform legal weddings.

As concluding remarks, I will offer some personal reflections on the process towards full and equal rights for lesbians, gays and bisexuals. How was this possible?

The deciding factor was the increasing openness among LGBT people, and the persistent lobbying work made by LGBT organizations. I can assure you that no politician is willing to take risks for a reform for which there is no public demand. By raising their voices and calling for reform, LGBT people mobilized the reform-friendly political forces.

How was it possible to build a coalition of nearly 90 percent in parliament? The lobbying from RFSL was instrumental, but I would also like to point out the important fact that there was a growing number of openly lesbian and gay parliamentarians, and that most political parties nowadays have LGBT caucuses of their own. When politicians discover that their own party members and political colleagues are LGBT people, it gets more difficult to keep the issue in the margins.

Also, it should be stressed that the LGBT movement chose a pragmatic reform strategy. The long-term goal of full and equal rights was never left out of sight, but RFSL and other LGBT organizations accepted that the process had to be taken in steps.

Sweden is no LGBT wonderland. Discrimination and hate crimes remain serious problems. Still, it must be said that the legal reforms have had far-reaching effects for the climate in society. Full and equal legal rights are important not only in themselves – they also set the norms and define the values in society.

As a Liberal, I would like to stress that the goal should not be that all same-sex couples should marry. Rather, the goal should be that all couples should have the same right to decide their own destiny. The right to decide not to marry is as important as the right to marry.

Finally, I would also like to add that the legal reforms have had tremendous and positive effects for the heterosexual majority as well. Sweden is a homogenous country where consensus is highly valued, and many people actually find it difficult to talk about things that fall outside of the norm.

When same-sex relations were recognized and included in the fundamental institutions of society, one effect was that the silence was broken also among heterosexuals. The parents, siblings and colleagues of lesbians and gays finally found the words to speak openly about the relationships of their children, their sisters and brothers, or their friends at work.

And words bring recognition; recognition brings acceptance; acceptance brings dignity.

There is a long road ahead of us, but I look forward to the day when gender and sexual orientation is an irrelevant factor for the legal rights of individuals in all countries.

Thank you.

Lämna en kommentar

Filed under Internationell politik, Svensk politik

Därför får Mohamed Omar ångest av sexualundervisningen

Personligen har jag alltid hatat det moderna samhället, det är utan tvivel det sämsta samhälle som någonsin funnits.

Yttrandet är från Mohamed Omar, poeten och kulturskribenten som i vintras kom ut som radikal islamist och anhängare av regimen i Iran. Och nu går Omar till storms mot sexualundervisningen i skolan, eftersom den inte fördömer sex utanför det heterosexuella äktenskapet. Är någon förvånad?

Citatet från Mohamed Omar kommer från en intervju i senaste numret (nr 2/09) av den antirasistiska tidskriften Expo. Så här lyder hans replik i sin helhet:

Jag är skeptisk till vissa element inom fascismen på grund av islamofobin och den biologiska rasismen. Men annars finns det mycket bra inom extremhögern. Det vi har gemensamt är att vi tror på anden och hatar kapitalismen. Personligen har jag alltid hatat det moderna samhället, det är utan tvivel det sämsta samhälle som någonsin funnits.

Men vad är det då i moderniteten som Mohamed Omar hatar? Och vad har detta med hans syn på sexualundervisning att göra?

Jag skulle föreslå att modernitet i det här fallet betyder ett samhälle utan uppifrån påbjudet syfte. Ett modernt samhälle tvingar inte sina invånare att följa något visst livsmål, vare sig det handlar om att hedra förfäderna, vårda traditionen, ära Gud eller lyda härskaren. I ett modernt samhälle får individerna i stället formulera sina egna livsmål.

Detta ger frihet och kraft hos tidigare förtryckta – men också vrede och ångest hos dem som vill bestämma över andras liv.

Och det är här sexualundervisningen kommer in i bilden, eftersom den säger (eller åtminstone borde säga) att det finns olika sätt att leva och att man ska följa det som passar en själv, så länge inte andra kommer till skada.

Den som hatar individualism, sekularisering och frigörelse från traditioner har därför starka skäl att också tycka illa om en vettig sexualundervisning. Man ska inte ha några illusioner om vad Omars idéer skulle betyda för kvinnor eller HBT-personer: fler oönskade graviditeter, ökad smittspridning, minskade kunskaper och förståelse för sexualitet och samlevnad, minskad tolerans mot minoriteter.

På en punkt vill jag ge Mohamed Omar rätt, nämligen när han konstaterar att dagens sexualsyn skiljer sig från den som den som var förhärskande på 1200-talet eller 1700-talet. Den avgörande skillnaden är att han beklagar detta, medan jag välkomnar förändringen.

Den sexuella frigörelsen är en av vår tids viktigaste landvinningar för att ge individen makt över sitt eget liv. Många människor har fått sina liv förstörda av meningslös skam, skuld och moralism. Det är inte många år sedan barn utanför äktenskapet kallades ”oäktingar” och behandlades illa av samhället och omgivningen. Vilken frihetsrevolution betydde inte p-pillret och aborträtten för kvinnor? Och hur mycket unkna fördomar har inte kunnat vädras ut genom HBT-människors kamp för erkännande och lika rättigheter?

Det återstår mycket att göra, globalt men också i Sverige. Den heders- och skamrelaterade brottsligheten mot unga kvinnor eller HBT-personer är starkt kopplad till viljan att kontrollera den andres sexualitet. Fortfarande växer många unga HBT-personer upp i tystnad och självförnekande, utsätts för förnedring i skolan eller kastas ut från föräldrahemmet när deras läggning blir känd. Och fortfarande förnekas miljoner människor i världen – framför allt kvinnor – den grundläggande rätten att bestämma över sin egen kropp, samtidigt som det av Omar hyllade Iran leder motståndet i FN mot kvinnors och HBT-personers sexuella rättigheter.

Det är därför sexualundervisningen behöver förstärkas och försvaras. Arbetet för sexualupplysning och sexuella och reproduktiva rättigheter måste fortsätta, på hemmaplan, i EU och FN.

Bara på så vis kan sexualiteten äntligen bli en privatsak. I det moderna samhället som Omar säger sig hata har den enskilda individen all rätt att leva enligt en konservativ sexualmoral – men däremot inte rätten att tvinga andra att följa de egna påbuden.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad på Newsmill

Lämna en kommentar

Filed under Internationell politik, Svensk politik

Lettland i 2000-talet

Det är en märklig blandning av folk i den skrikande pöbelhopen som sedan några timmar belägrar vårt hotell. Svartklädda högerextremister sida vid sida med lettiska och ryska extremgrupper som aldrig brukar tåla varandras sällskap.

Familjer där både vuxna och småbarn är klädda i likadana T-tröjor med antibögsex-symboler. Mitt i alltsammans en galen kvinna som stänker vigvatten på sina hatobjekt (undrar om hon tittat för mycket på Exorcisten?). Skriken och talkörerna ekar, ägg och stenar yr genom luften och hatet i folkmassan utanför hotellet går nästan att känna fysiskt. Och framför hotellentrén finns en större polisstyrka som inte lyfter ett finger för att skingra upploppet.

Lördagen den 22 juli 2006 var det något som gick sönder i demokratin i Lettland. Det som hände när en fredlig Pride-festival stoppades av politiker, som däremot tillät mobben att härja fritt i huvudstaden, påminner om att kampen för mänskliga fri- och rättigheter inte är över ens i vårt närområde.

Vi var ett tiotal svenska liberaler (varav många LUF-are) som åkte till Riga 21–23 juli för att delta i Lettlands andra Pride-festival och träffa vårt lettiska systerparti. Resan ordnades av Homo-, bi- och transliberaler med stöd av Karl Staaffs fond.

Att fördomarna mot homosexuella är större i Lettland var ingen nyhet för oss. Men att landets politiker skulle släppa lös mobben på Rigas gator var inget vi hade räknat med.

Den fredliga Pride-demonstrationen förbjöds med hänvisning till säkerhetsskäl. Det skälet är naturligtvis dravel från ett land som framgångsrikt tagit emot president Bush, ordnat ishockey-VM och snart står värdar för Nato-toppmötet.

Men i stället för att trygga mötes- och demonstrationsfriheten gjorde landets inrikesminister tvärtom sitt bästa för att piska upp stämningarna och förklara vilken oerhörd provokation mot befolkningens känslor Pride-demonstrationen vore, samtidigt som han sade att han inte tänkte garantera säkerheten under Pride. Det löftet höll han med besked.

När Pride-paraden väl förbjudits återstod tre andra punkter på Pride-programmet: en gudstjänst i anglikanska kyrkan, en presskonferens på Rigas handelshögskola och ett extrainsatt stödmöte för HBT-rättigheter på hotell Latvija. Samtliga tre attackerades.

Vid gudstjänsten kastades avföring och grisdynga på prästen och kyrkan hölls belägrad tills polis kom dit. Vi som var på presskonferensen fann oss plötsligt inspärrade i byggnaden av arga unga män (som också kastade avföring) medan den talrika polisen höll sig totalt passiv och varken skingrade folksamlingen eller eskorterade presskonferensens deltagare ut ur huset. Till slut fick vi på egen risk leta oss ut via en bakdörr.

Hotell Latvija, slutligen, blev snart belägrat av en folkmassa som höll sig kvar hela eftermiddagen. Människor attackerades fysiskt, förföljdes in på restauranger, och i ett fall blev en biltransport ut till flygplatsen upphunnen av bilar som försökte ramma fordonet. Och framför allt: den talrika polisen på plats gjorde ingenting, förutom att hindra pöbeln från att storma hotellet.

Skandalen i Riga blev en världsnyhet. Det är bra. Men det finns två farliga felslut som man kan göra av händelserna.

Det första är att det var själva attackerna som är skandalen. Jag menar att det är att förminska problemet. Extremister och våldsverkare finns på fler håll – det nya och verkligt skandalösa är att framträdande politiker hjälpte till att piska upp en hatstämning mot fredliga demonstranter och sedan höll tillbaka ordningsmakten så att pöbeln fick härja fritt.

Det andra är att detta är ett problem som löser sig med tiden. Det är både naivt och farligt att tro. Tvärtom har ju mobben i Riga fått ett kvitto på att de har politikerna med sig. Och i det splittrade lettiska samhället, som går till parlamentsval i oktober, ligger det en djävulsk lockelse för populistkrafter att försöka plocka poäng genom att spela ut fördomskortet mot en redan utsatt grupp.

Vad som stod på spel i Riga var ifall Lettland klarar av att ge samma skydd åt centrala medborgerliga fri- och rättigheter (mötesfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet) åt alla sina medborgare, även de som tillhör minoriteten. Och Lettland svek.

Vad händer nu? En hel del är möjligt. Som EU-medlem har Lettland förbundit sig att respektera mänskliga fri- och rättigheter och motarbeta diskriminering på grund av sexuell läggning. De instrument som finns inom EU-samarbetet (allt från ”naming and shaming” till direkta sanktioner) är mäktiga påtryckningsmedel, och EU-utvidgningen har också inneburit ett historiskt genombrott i synen på minoritetsskydd i Central- och Östeuropa.

Alla i Lettland pekar på EU:s betydelse för att se till att respekten för demokratiska värden kan återupprättas. De svenska miljöpartisterna borde skämmas ögonen ur sig när de påstår sig arbeta för demokratisering samtidigt som de vill avskaffa EU, det starkaste demokrativerktyg som funnits i Europas historia. (Vänsterpartisterna nämner jag inte ens – deras demokratisyn gör att de straffar ut sig helt.)

Upploppen i Riga är en påminnelse. Kampen för demokratins värden är inte över ens i vårt närområde (och inte heller i vårt eget land). Och demokratin är inte vunnen förrän alla har tillgång till den – även de individer som tillhör minoriteten. Jag är stolt över att de principerna lägger grunden för den liberala demokratipolitiken som ska sätta prägel på UD efter den 17 september. Och jag är stolt över att vi var många liberaler i Riga.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Radikalt Forum nr 3 2006. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Könsneutral äktenskapslag kränker inte religionsfriheten

I den svenska debatten om könsneutral äktenskapslagstiftning har uppmärksamheten mest riktats mot våra EU-kolleger Belgien, Nederländerna och Spanien, som alla tillåter äktenskap mellan personer av samma kön.

Men det är inte helt lätt att jämföra med dessa länder, eftersom Belgien och Nederländerna till skillnad från oss har civiläktenskap och Spanien har en speciell lagstiftning på grund av katolska kyrkans historiska ställning.

Jag anser att det är hög tid att vi också tar intryck av två andra länder med könsneutrala äktenskapslagar, Kanada och delstaten Massachusetts i USA. Där, liksom i Sverige, är det möjligt att gifta sig juridiskt genom en religiös vigselakt. Det finns alltså viktiga erfarenheter att hämta från länder med samma äktenskapssystem som vårt eget.

Två påståenden hörs ofta i den svenska debatten: att en könsneutral äktenskapslag kräver att civiläktenskap införs för att inte religionsfriheten ska kränkas, och att det skapar problem för trossamfunden om staten håller sig med en annan äktenskapsdefinition än flertalet samfund. Lärdomarna från Kanada och Massachusetts – som jag nyligen besökt och där jag diskuterat dessa frågor med myndigheter, organisationer och trossamfund – visar att de påståendena inte håller.

I Kanada gjordes den nationella äktenskapslagen könsneutral i juli 2005, men redan innan dess tillät de flesta av landets provinser två personer av samma kön att ingå äktenskap. Liksom i andra länder var detta en fråga som splittrade trossamfunden. Flertalet var emot, men reformen hade stöd av bland annat United Church of Canada, ett protestantiskt samfund som betjänar drygt 3 miljoner kanadensare.

För United Church of Canada har den nya äktenskapslagen blivit en religionsfrihetsreform. Det är tack vare den som kyrkan nu kan ge alla oavsett sexuell läggning möjlighet till en juridiskt giltig vigselakt i religiös form, samtidigt som lagen inte hindrar de samfund som avvisar samkönade äktenskap från att även fortsättningsvis förrätta bara de vigslar som är förenliga med deras religiösa tro.

Också i Massachusetts, som tillåter samkönade äktenskap sedan maj 2005, har trossamfunden möjlighet att förrätta juridiska vigslar. Inte heller här har den könsneutrala lagstiftningen hindrat samfunden att själva följa sin äktenskapssyn. Inom reformjudendomen förrättar rabbiner vigslar mellan par av samma kön medan ortodoxa säger nej. Flertalet kristna samfund förrättar inte samkönade vigslar, men de kristna församlingarna inom Unitarian Universalist Association är ett betydelsefullt undantag.

Samkönade äktenskap fortsätter att vara en hett omstridd fråga i både Kanada och USA. Det intressanta är dock att ingen påstår att de nya lagarna har skapat problem för samfunden i deras egen religionsutövning. Den politiska striden handlar i stället om hur man anser att den civila lagstiftningen ska vara utformad.

Vad finns det för lärdomar vi kan dra av de könsneutrala äktenskapslagarna i Kanada, Massachusetts och andra länder? Här tänker jag framför allt på två saker.

För det första: Alla länder som infört en könsneutral äktenskapslag har gjort det utan att förändra det juridiska system för vigslar som redan används. Det finns alltså ingen särskild vigselmodell som Sverige måste införa om vi öppnar för äktenskap mellan personer av samma kön.

Detta understryker vad jag tidigare tagit upp i Frisinnad Tidskrift (se nummer 6–7 2003), nämligen att det inte finns någon politisk koppling mellan kravet på könsneutral äktenskapslag och kravet på civiläktenskap. Tvärtom är Kanada och Massachusetts två kraftfulla bevis för att det fungerar att kombinera en könsneutral äktenskapslag med bevarad vigselrätt för samfunden.

För det andra: Att begreppet äktenskap har breddats i lagstiftningen har inte påverkat trossamfundens rätt att arbeta utifrån sin egen, religiösa definition av äktenskap. Även i dag finns det ju grundläggande skillnader mellan lagens och olika trossamfunds syn på vad som är ett äktenskap. Att lagen till exempel erkänner skilsmässor hindrar inte vissa samfund från att betrakta äktenskapet som ett oupplösligt förbund, samtidigt som andra mycket väl kan ge frånskilda en ny kyrkvigsel.

Vi kommer helt enkelt inte förbi att begreppet äktenskap i olika sammanhang har olika, helt unika innebörder. Därför vore det också djupt olyckligt om vi i Sverige skulle försöka överbrygga tolkningsskillnaderna genom att genomföra det förslag som då och då hörs i debatten om att helt stryka begreppet äktenskap ur lagen och döpa om äktenskapsbalken till t.ex. samlevnadsbalk. Ordet äktenskap skulle då kunna ”lämnas över” till trossamfunden.

En sådan förändring skulle ha flera icke önskvärda följder. Till att börja med skulle den betydande del av svenska folket som inte vill gifta sig kyrkligt inte längre ha chansen att ingå något som kallas äktenskap. För de flesta människor skulle detta framstå som obegripligt.

Det skulle också leda till internationella problem, eftersom Sverige är folkrättsligt förpliktat att värna vuxna människors rätt att ingå äktenskap och det även finns en väl utvecklad internationell privaträtt om erkännande av utländska äktenskap. Även om Sverige stryker ordet äktenskap ur lagstiftningen vore vi alltså tvungna att klargöra vilka svenska samlevnadsformer vi önskar att andra länder ska erkänna som äktenskap enligt sina egna lagar.

Slutligen menar jag att det vore riskabelt för statens religiösa neutralitet. Att stryka ordet äktenskap ur lagen för att ta hänsyn till de religiösa samfund som inte inkluderar samkönade par i sitt äktenskapsbegrepp innebär ju underförstått att staten tar större hänsyn till sådana samfunds religiösa äktenskapssyn än till de samfund som vill inkludera samkönade par i äktenskapet.

Det viktigaste argumentet emot en sådan reform är dock att den är en lösning på ett problem som inte finns. Redan i dag har trossamfunden full frihet att definiera sin äktenskapssyn på ett annat sätt än staten. Exemplen från Kanada och Massachusetts visar att det förblir så även med en könsneutral äktenskapsbalk kombinerad med vigselrätt – men inte vigselplikt – för samfunden.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Frisinnad Tidskrift nr 3 2006. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Tvinga inte samfunden

Denna vecka har riksdagens lagutskott inlett behandlingen av frågan om en könsneutral äktenskapsbalk, det vill säga om två personer av samma kön ska kunna ingå äktenskap.

Våra EU-grannar Belgien och Nederländerna har redan infört könsneutrala äktenskapslagar, och motsvarande reformer är på väg i andra länder.

Flertalet riksdagspartier har tagit ställning, men ingen vet ännu var regeringen står i själva sakfrågan. Justitieminister Thomas Bodström minglar gärna på tv-sända gaygalor men tiger i en central lagstiftningsfråga som han är ansvarig för.

Folkpartiet liberalerna har en tydlig linje. Äktenskapsbalken bör breddas till att omfatta alla par, både homo- och heterosexuella. Trossamfunden ska, precis som i dag, ha valfrihet att avgöra vilka vigslar man vill förrätta.

Denna reform skulle ge en lagstiftning som inte särbehandlar utifrån sexuell läggning. I juridisk mening innebär äktenskapet ett lagpaket om t.ex. arv, försörjningsplikt, namnskick, skatt och socialförsäkringar, det vill säga många av de frågor som dyker upp i ett parförhållande.

Att neka samkönade par möjligheten till detta lagpaket kan bara försvaras om homosexuella och heterosexuella förhållanden såg helt olika ut. Så är det inte.

Kärleken är likadan oavsett könet på den person den riktar sig till. Den känslomässiga och ekonomiska sammanflätning som finns i en parrelation är likadan oavsett om parterna råkar vara homo-, bi- eller heterosexuella.

Man kan då invända att 1995 års partnerskapslag ger samkönade par tillgång till så gott som alla av äktenskapets effekter. Det argumentet är dock inte hållbart. Partnerskapslagen är och förblir en särlagstiftning, och särlagstiftningar utan objektiva skäl kan inte försvaras, lika lite som det vore rimligt att ha en äktenskapslag för gotlänningar och en för fastlandsbor även om lagarna vore lika till innehållet.

Den enda objektiva skillnaden mellan samkönade och olikkönade par är att två personer av samma kön aldrig kan skaffa barn tillsammans på biologiskt vis.

Men i debatten är det bara gentemot homosexuella som denna begränsning används som förevändning för att förbjuda äktenskap – aldrig gentemot ett heterosexuellt par som av olika skäl inte kan bli föräldrar. Och dessutom: många homo- och bisexuella har barn.

Ytterst handlar därför dagens förbud mot samkönade äktenskap inte om juridik eller föräldrafrågor, utan om samhällets syn på kärlek mellan personer av samma kön. Den som påstår att lagen inte har färgats av äldre tiders syn på homosexuell samlevnad tar på sig en omöjlig uppgift.

Sverige bär på ett mörkt förflutet där homosexuella avrättades på 1600- och 1700-talen och där homosexualitet bestraffades med fängelse eller straffarbete ända fram till 1944. När dagens äktenskapsbalk infördes 1987 hade bara åtta år förflutit sedan homosexualitet ströks som sjukdomsbegrepp ur Socialstyrelsens register. Att äktenskapslagen ansetts vara förbehållen heterosexuella måste ses mot denna bakgrund. Men äktenskapsbegreppet förändras med sin tid.

I debatten har det hävdats att en könsneutral äktenskapsbalk skulle innebära en styrning av trossamfundens inre liv. Äktenskapets religiösa innebörd kan dock inte – och ska inte – vara åtkomlig för politiska beslut.

Trossamfunden är fria att själva avgöra sin äktenskapssyn, och exempelvis i synen på skilsmässor finns det redan i dag stora skillnader mellan den tillåtande lagstiftningen och många samfunds restriktiva hållning till att förrätta vigslar mellan frånskilda.

Trossamfunden har vigselrätt, men inte vigseltvång. Så länge staten beviljar vigselrätt åt ett visst trossamfund bör samfundens företrädare kunna utöva denna rätt utifrån sin religiösa äktenskapssyn.

Folkpartiet är därför bestämt emot varje slags lagstiftning som skulle innebära att fristående organisationer som t.ex. trossamfund åläggs ett tvång att viga enskilda par. Däremot ska det enskilda paret alltid kunna gifta sig inför en civil myndighet.

En gemensam äktenskapsbalk skulle på ett kraftfullt sätt säkerställa alla människors likhet inför lagen, oavsett sexuell läggning. Den skulle inte påverka trossamfundens oberoende. Den skulle också vara en lag med brett stöd hos allmänheten, vilket nyligen bekräftats i en Gallupundersökning där stödet för att tillåta samkönade äktenskap var dubbelt så starkt som motståndet (61 respektive 30 procent av de tillfrågade).

I år är det 60 år sedan homosexualitet upphörde att vara ett brott i Sverige, och 25 år sedan sjukdomsstämpeln försvann. Det värdigaste tänkbara sättet att uppmärksamma dessa jubileer vore att Sveriges riksdag tog ställning för en gemensam och jämlik äktenskapslagstiftning.

Martin Andreasson (FP), ledamot i riksdagens lagutskott, partistyrelseledamot

Anna Grönlund (FP), vice gruppledare, ledamot i Folkpartiets partiledning

Publicerad på SvD Brännpunkt 6 mars 2004. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar