Tag Archives: rasism

Så flyttades gränserna i debatten om invandring

Kom det verkligen som en blixt från klar himmel när en lång rad öppet invandrar- och främlingsfientliga politiker valdes in i Finlands riksdag vid Sannfinländarnas skrällseger i valet 2011? Nej, svarar journalisten Marianne Lydén. I boken Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster, utgiven av Söderströms förlag i samarbete med den pigga finlandssvenska tankesmedjan Magma, går hon längre tillbaka i tiden och tecknar en bild av hur debattklimatet om asyl- och invandringsfrågor förskjutits från början av 1990-talet och framåt till våra dagar.

Förändringen inträffar inte över en natt, utan det handlar om en långsam tillvänjningsprocess. Och det viktigaste är inte vad de allra extremaste politikerna ger uttryck för, utan hur alla andra förhåller sig. Tar man strid för sina värderingar? Tiger still i tron att främlingsfientliga kan tigas ihjäl – eller noterar man med intresse att andra verkar kunna vinna stora valframgångar på en främlingsfientlig retorik?

När ledande politiker, ur olika partier, anpassar sig i riktning mot en förment främlingsfientlig opinion är det en gräns som överskrids. Marianne Lydén konstaterar att den sannfinländske partiledaren Timo Soini inte är rasist. Men han har, bedyranden till trots, inte haft något emot att öppet främlingsfientliga politiker gjort Sannfinländarna till sitt hem. De ger ju röster åt partiet.

Språket styr bilden av verkligheten. Långt före Jussi Halla-ahos, Mika Niikkos och de andra extrema invandringsfiendernas intåg i riksdagen har begrepp som ”okontrollerad invandring”, ”illegala flyktingar” och ”biståndsutnyttjare” rotat sig i debatten och befäst bilden av välfärdsstaten utsatt för en invasion av bidragshungriga brottslingar. (Från svensk horisont kan man till denna rad också lägga uttrycket ”papperslösa flyktingar” – en djupt problematisk term eftersom flyktingbegreppet är en i högsta grad juridisk status baserad på internationella konventioner.)

På intet sätt handlar denna fråga bara om Sannfinländarna som parti, noterar Marianne Lydén och ger en rad exempel på hur ledande företrädare för andra partier valt att vädja till invandringsskeptiska eller öppet invandrarfientliga opinioner. (Till exempel när tidigare mångårige Centerledaren och flerfaldige presidentkandidaten Paavo Väyrynen på ett valmöte 2008 undrade om publiken visste att en utbyggd tunnelbana skulle föra med sig invandrare till Esbo väster om Helsingfors.)

Marianne Lydéns bok gör inte bara nedslag här och nu, utan sätter in dagens debatt om invandring i ett längre perspektiv där läsaren påminns om att det är de gradvisa, försåtliga gränsförskjutningarna som är de farligaste. Både för den som vill studera utvecklingen i Finland och för den som vill analysera paralleller till situationen i Sverige och andra europeiska länder är den en viktig läsning och en användbar informationskälla. Att den hittills inte blivit mer uppmärksammad i Sverige är obegripligt.

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Europeisk politik, Svensk politik

Tio hbt-reformer för nästa mandatperiod – tio skäl att rösta FP

Könsneutral äktenskapsbalk, världens kanske starkaste diskrimineringslag, ny DO-myndighet, nationell handlingsplan mot våld i samkönade relationer och hedersbrott med hbt-motiv – listan över vad som uträttats på hbt-området under Alliansregeringens första mandatperiod är lång.

Men det finns lika mycket kvar att göra. När bröllopsklockorna slutat ringa finns osynliggörandet, diskrimineringen och hatbrotten kvar i vardagen. Unga hbt-personer är dubbelt så utsatta för våld i hemmet jämfört med andra ungdomar. Och trots alla reformer finns det kvar förtryckande lagar, särskilt för transpersoner.

Här är tio konkreta hbt-frågor som behöver stå i fokus nästa mandatperiod.

  1. Värna asylrätten – utvärdera utlänningslagen. Hbt-personer som flyr av fruktan för sina liv måste få en rättssäker och individuell prövning. Kritiken mot hanteringen av hbt-flyktingars asylärenden har inte tystnat. Utlänningslagen måste utvärderas och om möjligt bli ännu tydligare.
  2. Ökat arbete mot hatbrott. Ta fram en nationell handlingsplan mot rasistiska, antisemitiska, antimuslimska, homo-, bi- och transfobiska och alla andra hatbrott, och öronmärk pengar för att förverkliga planen.
  3.  Fri rörlighet i EU också för samkönade par. Utvidga EU:s familjebegrepp så att personer som lever med någon av samma kön får samma självklara rätt att ta med sig sin familj när de flyttar inom EU.
  4.  Stark diskrimineringslag i EU. Inför ett förbud på EU-nivå mot diskriminering i hela samhällslivet, och inkludera både sexuell läggning och könsidentitet i diskrimineringsgrunderna.
  5. Offentlig service på lika villkor. Förbättra hbt-kompetensen i skola, vård, omsorg, socialtjänst, rättsväsende och andra delar av offentlig verksamhet. Det är dags att bryta med den ingrodda föreställningen att medborgaren ska bemötas som om han eller hon är heterosexuell till dess att motsatsen bevisas.
  6.  Modern lag om könskorrigering. Slopa kravet på tvångssterilisering och skilsmässa. Tillåt även utländska medborgare att få könskorrigering.
  7.  Liberalare namnlag. Förtydliga namnlagen så att vuxna människors rätt att välja namn oavsett könsrollstraditioner klargörs en gång för alla.
  8. Jämlika regler om föräldraskap. Partnern till den kvinna som får barn efter givarinsemination ska kunna erkännas som juridisk förälder lika snabbt och smidigt oavsett om partnern är man eller kvinna. Med andra ord, ändra reglerna om moderskapspresumtion.
  9.  Varför ska inte lesbiska få möjlighet till äggdonation? I dag är det tillåtet med äggdonation eller spermiedonation, men inte båda tillsammans. Det gör att kvinnor som lever med kvinnor på förhand är uteslutna från möjligheten till äggdonation. Det är dags att se över den bestämmelsen.
  10.  Utred surrogatföräldraskap. Surrogatföräldraskap är en del av verkligheten och kommer att vara det så länge som provrörsbefruktning förekommer (för det är ju det det handlar om). Min egen åsikt är att Sverige bör ha en lagreglerad möjlighet till surrogatföräldraskap, men det viktigaste på kort sikt är att bryta tystnaden och se till att diskussionen bygger på fakta och inte på rädsla. Utred situationen för barn som kommer till världen genom surrogatmödraskap, och utred också situationen för surrogatmammorna själva.

Listan hade enkelt kunnat göras längre, men jag drar streck här. En del av dessa punkter har stöd av flera partier i riksdagen, men det finns bara ett parti som tydligt står upp för hela listan – Folkpartiet.

En röst på Sveriges liberala parti är bästa garantin för fortsatta hbt-reformer och en fortsatt nedmontering av heteronormen. Vill du dessutom ha en riksdagsledamot som aktivt driver på i dessa frågor? Sätt ett kryss för mig om du bor i Stockholms läns valkrets.

2 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Europeisk politik, Svensk politik

Därför får Mohamed Omar ångest av sexualundervisningen

Personligen har jag alltid hatat det moderna samhället, det är utan tvivel det sämsta samhälle som någonsin funnits.

Yttrandet är från Mohamed Omar, poeten och kulturskribenten som i vintras kom ut som radikal islamist och anhängare av regimen i Iran. Och nu går Omar till storms mot sexualundervisningen i skolan, eftersom den inte fördömer sex utanför det heterosexuella äktenskapet. Är någon förvånad?

Citatet från Mohamed Omar kommer från en intervju i senaste numret (nr 2/09) av den antirasistiska tidskriften Expo. Så här lyder hans replik i sin helhet:

Jag är skeptisk till vissa element inom fascismen på grund av islamofobin och den biologiska rasismen. Men annars finns det mycket bra inom extremhögern. Det vi har gemensamt är att vi tror på anden och hatar kapitalismen. Personligen har jag alltid hatat det moderna samhället, det är utan tvivel det sämsta samhälle som någonsin funnits.

Men vad är det då i moderniteten som Mohamed Omar hatar? Och vad har detta med hans syn på sexualundervisning att göra?

Jag skulle föreslå att modernitet i det här fallet betyder ett samhälle utan uppifrån påbjudet syfte. Ett modernt samhälle tvingar inte sina invånare att följa något visst livsmål, vare sig det handlar om att hedra förfäderna, vårda traditionen, ära Gud eller lyda härskaren. I ett modernt samhälle får individerna i stället formulera sina egna livsmål.

Detta ger frihet och kraft hos tidigare förtryckta – men också vrede och ångest hos dem som vill bestämma över andras liv.

Och det är här sexualundervisningen kommer in i bilden, eftersom den säger (eller åtminstone borde säga) att det finns olika sätt att leva och att man ska följa det som passar en själv, så länge inte andra kommer till skada.

Den som hatar individualism, sekularisering och frigörelse från traditioner har därför starka skäl att också tycka illa om en vettig sexualundervisning. Man ska inte ha några illusioner om vad Omars idéer skulle betyda för kvinnor eller HBT-personer: fler oönskade graviditeter, ökad smittspridning, minskade kunskaper och förståelse för sexualitet och samlevnad, minskad tolerans mot minoriteter.

På en punkt vill jag ge Mohamed Omar rätt, nämligen när han konstaterar att dagens sexualsyn skiljer sig från den som den som var förhärskande på 1200-talet eller 1700-talet. Den avgörande skillnaden är att han beklagar detta, medan jag välkomnar förändringen.

Den sexuella frigörelsen är en av vår tids viktigaste landvinningar för att ge individen makt över sitt eget liv. Många människor har fått sina liv förstörda av meningslös skam, skuld och moralism. Det är inte många år sedan barn utanför äktenskapet kallades ”oäktingar” och behandlades illa av samhället och omgivningen. Vilken frihetsrevolution betydde inte p-pillret och aborträtten för kvinnor? Och hur mycket unkna fördomar har inte kunnat vädras ut genom HBT-människors kamp för erkännande och lika rättigheter?

Det återstår mycket att göra, globalt men också i Sverige. Den heders- och skamrelaterade brottsligheten mot unga kvinnor eller HBT-personer är starkt kopplad till viljan att kontrollera den andres sexualitet. Fortfarande växer många unga HBT-personer upp i tystnad och självförnekande, utsätts för förnedring i skolan eller kastas ut från föräldrahemmet när deras läggning blir känd. Och fortfarande förnekas miljoner människor i världen – framför allt kvinnor – den grundläggande rätten att bestämma över sin egen kropp, samtidigt som det av Omar hyllade Iran leder motståndet i FN mot kvinnors och HBT-personers sexuella rättigheter.

Det är därför sexualundervisningen behöver förstärkas och försvaras. Arbetet för sexualupplysning och sexuella och reproduktiva rättigheter måste fortsätta, på hemmaplan, i EU och FN.

Bara på så vis kan sexualiteten äntligen bli en privatsak. I det moderna samhället som Omar säger sig hata har den enskilda individen all rätt att leva enligt en konservativ sexualmoral – men däremot inte rätten att tvinga andra att följa de egna påbuden.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad på Newsmill

Lämna en kommentar

Filed under Internationell politik, Svensk politik

Rasisterna slinker undan

Rättsväsendet misslyckas med den rasistiska brottsligheten samtidigt som främlingsfientliga rörelser är på frammarsch. Ett oroande tecken i tiden är att de främlingsfientliga hatbrotten ökar. Antalet anmälda fall har ökat från 2 002 stycken år 1997 till 4 284 stycken år 2000 (som är senast tillgängliga statistik – alltså mer än en fördubbling.

Att kraftfullt motverka sådan brottslighet är därför en central uppgift. En aktuell rapport från Brottsförebyggande rådet (Hatbrott, 2002:9) visar dock att det finns mycket att önska när det gäller polisens och det övriga rättsväsendets insatser. Bristerna finns i hela rättskedjan, från det brottsförebyggande arbetet till domstolarna.

Hatbrott kallas brott med inslag av främlingsfientlighet, rasism, antisemitism eller homofobi. Det kan röra sig om allt från rasistiska flygblad till olaga hot, skadegörelse, misshandel eller i värsta fall mord. Mordbranden mot moskén i Trollhättan eller mordet på den homosexuelle ishockeyspelaren Peter Karlsson, som stacks ned mer 64 knivhugg av en nazist i Västerås, är några av de mest skakande hatbrotten på senare år.

Att hatbrotten är särskilt allvarliga beror på deras antidemokratiska karaktär. Förutom den kränkning av offrets integritet som alltid följer på ett brott har hatbrotten också en annan dimension: deras syfte är att förödmjuka offret på grund av att han eller hon har en viss hudfärg, en viss religion, en viss sexuell läggning eller liknande.

I gärningsmannens ögon är offret ingen individ, utan reduceras till en namnlös del av ett kollektiv som förövaren vill uttrycka sin avsky för. Hatbrotten kränker därför inte bara det enskilda offret, utan också de demokratiska grundvärderingarna om alla människors lika värde och rättigheter. Detta var också bakgrunden till att den borgerliga regeringen tog initiativ till en ny bestämmelse om straffvärdesgrunden. Sedan den 1 juli 1994 ska domstolarna, enligt brottsbalken 29 kap. 2 § punkt 7, vid fastställandet av straffvärdet beakta om motivet för brottet har varit att kränka en person eller grupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet (såsom sexuell läggning, vilket förtydligas från halvårsskiftet 2002). I klartext ska hatbrott ge ett högre straff.

Tyvärr är det dags att konstatera att bestämmelsen om straffskärpning inte gett önskad effekt.

Av allt att döma beror det inte på brister i själva lagen, utan på att rättsväsendets instanser inte utnyttjar de möjligheter som lagstiftningen ger. Brås rapport visar att åklagare enbart i 42 fall av 249 möjliga – alltså inte ens vart femte fall – har åberopat straffvärdesparagrafen.

Oavsett om förklaringen är slentrian, okunskap eller bristande medvetenhet är följden att arbetet mot hatbrotten försvåras.

Det finns också brister tidigare i rättskedjan. Endast 8 procent av anmälda hatbrott leder till åtal. Detta ligger i nivå med brottsbalksbrott i allmänhet, men är anmärkningsvärt lågt med tanke på att statsmakten sedan mitten av 1990-talet uttalat att rasistiska och främlingsfientliga brott ska utgöra prioriterade brottstyper.

En hörnsten i brottsbekämpningen är att en brottsanmälan tas emot snabbt och korrekt och att alla relevanta omständigheter tas in.

Dock är det endast i en tredjedel av samtliga polismyndigheter som det finns en särskild fråga om hatbrott i den datoriserade anmälningsrutinen. Missriktad finkänslighet gör också att detaljer i brottsanmälan slätas över. Det kan exempelvis hända att polisen i stället för att skriva att gärningsmannen skrek ”din bögjävel” skriver att han skrek ”okvädingsord” – något som gör det omöjligt att identifiera fallet som ett hatbrott och försvårar brottsutredningen.

Bristerna visar sig också inte minst i det lokala brottsförebyggande arbetet. Samverkan mellan polis och frivilligorganisationer, till exempel invandrarföreningar eller RFSL, leder inte bara till bättre kunskaper om var och hur brotten begås utan förbättrar också det ömsesidiga förtroendet mellan polisen och allmänheten. I dag är det dock bara i vart femte närpolisområde som det finns kontakter mellan närpolisen och lokala minoritetsorganisationer.

Det finns alltså mycket att göra för att förbättra insatserna mot hatbrotten. För oss liberaler har detta en stark ideologisk koppling. Det handlar om att försvara demokratins principer och individens rätt att fritt välja sin livsstil. I dag ter sig detta arbete tyvärr viktigare än på mycket länge. Folkpartiet föreslår därför bland annat:

* Gör en rejäl uppryckning av rättsväsendets kunskaper om hatbrott, både inom polisen och åklagarväsendet. Kunskaperna får inte stanna hos enskilda personer utan måste nå ut i organisationen.

* Förbättra rutinerna vid brottsanmälningar. Inför en särskild kod för hatbrott i polisens datoriserade anmälningssystem och rapportera rutinmässigt hatbrott till den lokala säkerhetspolisen.

* Inför särskilda utredare som handlägger hatbrott inom polismyndigheterna.

* Sist men inte minst: Öka kontakterna mellan polisen och frivilligorganisationer. Lyft fram förebilder som arbetat framgångsrikt för samverkan med invandrarföreningar, muslimska församlingar, gayföreningar och så vidare. Inom fyra år bör det finnas sådana kontakter i alla närpolisområden i hela landet.

Martin Andreasson (FP), partistyrelseledamot, riksdagskandidat
Johan Pehrson (FP), riksdagsledamot, ledamot i justitieutskottet

Publicerad på SvD Brännpunkt 27/6 2002

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar