Tag Archives: polis

Kartläggning av romer: Vilka visste? Och vilka lämnade uppgifter?

Dagens  Nyheters avslöjande om Skånepolisens kartläggning av över 4 000 romer och deras anhöriga har slagit ner som en bomb. Stämmer uppgifterna är det ett grundskott mot rättssäkerheten för en stor grupp medborgare – i det här fallet dessutom personer som både historiskt och i nutid utsatts för omfattande diskriminering. Det finns bara ett enda ord: avskyvärt.

I den rättmätiga ilskan och upprördheten finns det två saker som vi inte får glömma bort.

För det första: Det här är inte en fråga som berör bara romer, utan den berör alla som bor i Sverige. Det handlar om likheten inför lagen, om rätten till ett privatliv och om rätten att inte hamna i polisregister utan skälig orsak.

För det andra: Nu måste alla fakta fram, inte bara i Skåne utan också i övriga delar av polisväsendet. Uppgifterna hittills pekar ju på att registret (eller analysfilen, som Skånepolisen hellre vill att termen lyder) varit tillgängligt även utanför Skånepolisen.

Därför måste strålkastarljuset riktas åt fler håll. Förutsatt att DN:s uppgifter stämmer: Vilka kände till registret? Vilka lämnade uppgifter till det? Vilka använde sig av det?

I dag deltog jag vid polisstyrelsens sammanträde i Stockholms läns polismyndighet, och från Folkpartiets sida lade vi fram en skrivelse med en rad frågor om Stockholmspolisens eventuella befattning. Samtliga partier anslöt sig till skrivelsen, som alltså överlämnades av en enig polisstyrelse.

Här nedan återger jag texten. Eftersom nya uppgifter kommer fram hela tiden ska jag tillägga att den är baserad på vad som var känt vid lunchtid den 23 september.

Polisregister över romer

Polismyndigheten i Skåne har bekräftat Dagens Nyheters uppgifter om att det i polisen förekommer ett register över svenska romer och deras inbördes släktförhållanden. Enligt Dagens Nyheter, vars rapportering enligt Skånepolisens talesperson ”stämmer in någorlunda”, förekommer över 4 000 personer i registret.

Den enda gemensamma nämnaren för de registrerade är att de är romer eller har en relation med en rom. Enligt Dagens Nyheter förekommer i registret många som är ostraffade och som inte heller varit misstänkta för brott. Så små barn som tvååringar finns i registret.

Enligt Dagens Nyheter har registret upprättats inom Skånepolisen, men även Rikskriminalpolisen samt kriminalunderrättelsetjänsterna i flera städer ska ha tillgång till det.

Uppgifterna om etnisk registrering är ytterst allvarliga och är ägnade att rubba allmänhetens tilltro till rättssäkerheten och hela polisväsendet. Enligt svensk lag får uppgifter om en person inte behandlas enbart på grund av vad som är känt om personens etniska ursprung. Det är inte heller tillåtet för polisen att göra registersökningar utifrån känsliga personuppgifter, till exempel etniskt ursprung. Det är därför av största vikt att rättsväsendet nu går till botten med den information som kommit fram.

Med anledning av denna information begär vi därför svar på följande:

Har detta register varit känt inom polismyndigheten för Stockholms län? Vilka har i så fall känt till det?
Har företrädare för polismyndigheten i Stockholm medverkat till att lämna uppgifter till det?
Har detta register använts inom polismyndigheten för Stockholms län? I så fall i vilka sammanhang och av vilka?
Vilka kommentarer finns i övrigt till de uppgifter som framkommit?

I medier: DN (1), DN (2), DN (3), DN (4), DN (5), DN (6), DN (7), DN (8), DN (9), SvD (1), SvD (2), SvD (3), SvD (4), Expressen (1), Expressen (2), Aftonbladet (1), Aftonbladet (2).

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Stockholmsregionen

Det behövs fler poliser som arbetar lokalt

ABC uppmärksammar att vi folkpartister i Stockholms läns polisstyrelse tillsammans med våra partivänner i Sigtuna kommun skrivit till länspolismästare Mats Löfving och väckt frågan om fler lokala poliser i Märsta. Även webbtidningen Märsta.nu skriver om detta.

Bakgrunden är den senaste tidens händelser i Märsta, där det på kort tid bland annat inträffat större gängslagsmål på öppen gata och nu senast misstänkt mordbrand mot en restaurang. Det finns en stor oro lokalt för att organiserad brottslighet blir ett ökande problem.

Samtidigt som de enskilda brotten utreds är det viktigt att fundera över vad som behövs på längre sikt för att vända utvecklingen och öka invånarnas trygghet. För ett framgångsikt arbete för att förebygga brott, utveckla kriminalunderrättelseverksamheten lokalt och öka invånarnas trygghet är en lokalt närvarande och arbetande polis av största betydelse.

För Märstas del skulle det kunna handla om att öka bemanningen vid närpoliskontoret i centrala Märsta. Ett annat alternativ vore att öppna ett lokalt poliskontor i stadsdelen Valsta i anslutning till det medborgarkontor som planeras öppna 2014.

Folkpartiet var pådrivande för den satsning med lokala poliskontor som skett i 27 bostadsområden i Stockholms län. Brottsförebyggande rådets utvärderingar visar att de är framgångsrika. Därför gäller det att slå vakt om den lokala polisen, och se till att utveckla den. Det gäller också i Märsta.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Stockholmsregionen

Rasisterna slinker undan

Rättsväsendet misslyckas med den rasistiska brottsligheten samtidigt som främlingsfientliga rörelser är på frammarsch. Ett oroande tecken i tiden är att de främlingsfientliga hatbrotten ökar. Antalet anmälda fall har ökat från 2 002 stycken år 1997 till 4 284 stycken år 2000 (som är senast tillgängliga statistik – alltså mer än en fördubbling.

Att kraftfullt motverka sådan brottslighet är därför en central uppgift. En aktuell rapport från Brottsförebyggande rådet (Hatbrott, 2002:9) visar dock att det finns mycket att önska när det gäller polisens och det övriga rättsväsendets insatser. Bristerna finns i hela rättskedjan, från det brottsförebyggande arbetet till domstolarna.

Hatbrott kallas brott med inslag av främlingsfientlighet, rasism, antisemitism eller homofobi. Det kan röra sig om allt från rasistiska flygblad till olaga hot, skadegörelse, misshandel eller i värsta fall mord. Mordbranden mot moskén i Trollhättan eller mordet på den homosexuelle ishockeyspelaren Peter Karlsson, som stacks ned mer 64 knivhugg av en nazist i Västerås, är några av de mest skakande hatbrotten på senare år.

Att hatbrotten är särskilt allvarliga beror på deras antidemokratiska karaktär. Förutom den kränkning av offrets integritet som alltid följer på ett brott har hatbrotten också en annan dimension: deras syfte är att förödmjuka offret på grund av att han eller hon har en viss hudfärg, en viss religion, en viss sexuell läggning eller liknande.

I gärningsmannens ögon är offret ingen individ, utan reduceras till en namnlös del av ett kollektiv som förövaren vill uttrycka sin avsky för. Hatbrotten kränker därför inte bara det enskilda offret, utan också de demokratiska grundvärderingarna om alla människors lika värde och rättigheter. Detta var också bakgrunden till att den borgerliga regeringen tog initiativ till en ny bestämmelse om straffvärdesgrunden. Sedan den 1 juli 1994 ska domstolarna, enligt brottsbalken 29 kap. 2 § punkt 7, vid fastställandet av straffvärdet beakta om motivet för brottet har varit att kränka en person eller grupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet (såsom sexuell läggning, vilket förtydligas från halvårsskiftet 2002). I klartext ska hatbrott ge ett högre straff.

Tyvärr är det dags att konstatera att bestämmelsen om straffskärpning inte gett önskad effekt.

Av allt att döma beror det inte på brister i själva lagen, utan på att rättsväsendets instanser inte utnyttjar de möjligheter som lagstiftningen ger. Brås rapport visar att åklagare enbart i 42 fall av 249 möjliga – alltså inte ens vart femte fall – har åberopat straffvärdesparagrafen.

Oavsett om förklaringen är slentrian, okunskap eller bristande medvetenhet är följden att arbetet mot hatbrotten försvåras.

Det finns också brister tidigare i rättskedjan. Endast 8 procent av anmälda hatbrott leder till åtal. Detta ligger i nivå med brottsbalksbrott i allmänhet, men är anmärkningsvärt lågt med tanke på att statsmakten sedan mitten av 1990-talet uttalat att rasistiska och främlingsfientliga brott ska utgöra prioriterade brottstyper.

En hörnsten i brottsbekämpningen är att en brottsanmälan tas emot snabbt och korrekt och att alla relevanta omständigheter tas in.

Dock är det endast i en tredjedel av samtliga polismyndigheter som det finns en särskild fråga om hatbrott i den datoriserade anmälningsrutinen. Missriktad finkänslighet gör också att detaljer i brottsanmälan slätas över. Det kan exempelvis hända att polisen i stället för att skriva att gärningsmannen skrek ”din bögjävel” skriver att han skrek ”okvädingsord” – något som gör det omöjligt att identifiera fallet som ett hatbrott och försvårar brottsutredningen.

Bristerna visar sig också inte minst i det lokala brottsförebyggande arbetet. Samverkan mellan polis och frivilligorganisationer, till exempel invandrarföreningar eller RFSL, leder inte bara till bättre kunskaper om var och hur brotten begås utan förbättrar också det ömsesidiga förtroendet mellan polisen och allmänheten. I dag är det dock bara i vart femte närpolisområde som det finns kontakter mellan närpolisen och lokala minoritetsorganisationer.

Det finns alltså mycket att göra för att förbättra insatserna mot hatbrotten. För oss liberaler har detta en stark ideologisk koppling. Det handlar om att försvara demokratins principer och individens rätt att fritt välja sin livsstil. I dag ter sig detta arbete tyvärr viktigare än på mycket länge. Folkpartiet föreslår därför bland annat:

* Gör en rejäl uppryckning av rättsväsendets kunskaper om hatbrott, både inom polisen och åklagarväsendet. Kunskaperna får inte stanna hos enskilda personer utan måste nå ut i organisationen.

* Förbättra rutinerna vid brottsanmälningar. Inför en särskild kod för hatbrott i polisens datoriserade anmälningssystem och rapportera rutinmässigt hatbrott till den lokala säkerhetspolisen.

* Inför särskilda utredare som handlägger hatbrott inom polismyndigheterna.

* Sist men inte minst: Öka kontakterna mellan polisen och frivilligorganisationer. Lyft fram förebilder som arbetat framgångsrikt för samverkan med invandrarföreningar, muslimska församlingar, gayföreningar och så vidare. Inom fyra år bör det finnas sådana kontakter i alla närpolisområden i hela landet.

Martin Andreasson (FP), partistyrelseledamot, riksdagskandidat
Johan Pehrson (FP), riksdagsledamot, ledamot i justitieutskottet

Publicerad på SvD Brännpunkt 27/6 2002

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar