Tag Archives: Nederländerna

Fortuyn och grupptänkandet

I debatten om minoriteter och diskriminering dyker det ibland upp en sorts idealisering – en romantisk föreställning om att minoritetskapet automatiskt gör en ädlare, mer förstående och mer tolerant. Det har förstås ingenting med verkligheten att göra. Den som tillhör en minoritet är inte vaccinerad mot grupptänkande gentemot andra.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en av den senaste tidens mer sällsamma debattartiklar, nämligen på Qx webbplats där skribenten hyllar den nederländske populistpolitikern Pim Fortuyn för hans gärning.

Stora delar av argumentationen är egentligen ingenting annat än beskrivningar av Fortuyns flashiga liv som välbärgad nederländsk bög med rötterna i den katolska kulturen. Men Fortuyns budskap blir varken mer eller mindre sympatiskt för att han själv råkade tillhöra en minoritet.

Artikelförfattaren Philip Wendahl gör ett heroiskt försök att utnämna Fortuyn till ”livsstilsradikal”. Det är, med förlov sagt, struntprat. Om ordet livsstilsradikalism ska ha någon meningsfull innebörd måste det handla om att försvara öppenheten, experimentlustan och alla människors rätt att fritt välja eller byta livsstil så länge inte någon annan skadas.

Men Pim Fortuyn försvarade inte allas rätt – han försvarade sin egen rätt till sin livsstil. Det politiska ställningstagandet blir inte mer radikalt för att den livsstilen råkade innefatta välskräddade kostymer, bastuklubbar och marockanska älskare.

Allra tydligast blir detta i hans uttalanden om islam och invandring. Enbart blotta faktum att en viss individ är muslim (i något avseende, må det sedan handla om familjebakgrund, känsla av kulturell hemvist eller personlig religiös tro) säger förstås så gott som ingenting om vilket liv han eller hon lever. Möjligen säger det något om vilka högtider på året man känner något särskilt för.

Men Pim Fortuyn seglade glatt fram på ett politiskt budskap där islamism i praktiken blev detsamma som islam som blev detsamma som muslimer som människor.

I augusti 2001 sade han i en intervju i Rotterdams Dagblad att han förespråkar ”ett kallt krig mot islam. Jag ser islam som ett oerhört hot, som en fientlig religion”. Enligt engelska Wikipedia påstås han också ha sagt att ”om det vore juridiskt möjligt skulle jag hävda att inga fler muslimer borde få komma hit” (ett citat som också spritts till olika invandrings- och islamfientliga debattfora på nätet). Fortuyn förklarade också att Nederländerna var fullsatt och att flyktingmottagningen borde minska.

Som alla briljanta populister var Pim Fortuyn tillräckligt tydlig för att skapa debatt, men lagom luddig gör att ge utrymme för tolkningar. Därför är det viktigt att se vilka gränsdragningar han gjorde.

Exempelvis är det inte bara legitimt utan också en plikt för alla demokrater att bekämpa religiös extremism, oavsett om den kommer i kristen, muslimsk, hinduisk, judisk eller annan tappning. Men Pim Fortuyn angrep inte bara islamismen, han angrep islam som företeelse.

Det var han förvisso i sin fulla rätt att göra, precis på samma sätt som alla måste ha rätt att opinionsbilda för eller emot kristendom eller ateism. En fritt och öppet debattklimat måste ge lika stort utrymme för att kritisera eller häckla religioner som andra samhällsföreteelser.

Felet ligger i att kräva att staten ska organiseras efter ens eget ställningstagande kring religioner. Vad Fortuyn i praktiken sade var ju att det absolut inte var något fel med muslimer, bara de inte vore så … muslimska.

Det här rör vid något i själva kärnan i den liberala idétraditionen. Religionsfriheten är ett av de starkaste bidrag som liberalismen gett till det moderna samhället – oavsett om man ser den som en aspekt av åsiktsfriheten eller som ett självständigt värde.

Det var detta som förenade svenskkyrkliga, missionsförbundare, baptister, judar och ateister i den gemensamma kampen för vars och ens rätt att utöva sin egen religion – men också rätten att ta avstånd från religion.

På en punkt vill jag dock ge Wendahl en viss poäng, nämligen att det finns skillnader mellan Pim Fortuyns populism och den form av traditionell rasism som exempelvis Jean-Marie Le Pen och Nationella Fronten i Frankrike står för. Men man måste också bedöma vilken politisk agenda som retoriken används för att underbygga.

I Le Pens fall handlade det om att motverka invandringen och bekämpa islam med argumentet att den hotar den franska nationen. I Fortuyns fall var retoriken annorlunda: den påstådda bevekelsegrunden var i stället att försvara det öppna nederländska samhället. Men den politiska praktiken blev, ja just det, att motverka invandringen och bekämpa islam.

Pim Fortuyns makalösa politiska karriär byggde på att fånga upp stämningar och lyfta upp konkreta problem, men det ledde fram till ett kollektivt misstänkliggörande av människor enbart på grund av deras religiösa bakgrund. Effektivt? Ja, tyvärr. Livsstilsradikalt och liberalt? Knappast.

Lämna en kommentar

Filed under Europeisk politik

Seminarium i Tokyo om äktenskap

Måndagen den 20 juli hade jag den stora äran att medverka som föreläsare vid ett seminarium på Sveriges ambassad i Tokyo om den nya könsneutrala äktenskapslagen i Sverige. Fyra talare från Sverige, Nederländerna, USA och Japan föreläste inför en publik på 150 personer, och det föll på min lott att beskriva processen fram till den svenska äktenskapsreformen och effekterna av den.

Mer om seminariet kan du läsa här. Manuset till mitt anförande hittar du här nedan.

Towards equal rights in Sweden

It is an honor to address this distinguished audience on the matter of same-sex marriage in Sweden. I myself have been involved in the process both as a politician and Member of Parliament, and as an activist within the Swedish lesbian, gay, bisexual and transgender (LGBT) movement.

In this presentation I will begin by describing the process and the resulting legislation, and later on analyzing the underlying causes, and making some personal reflections.

Already from the beginning, I would like to stress that the term marriage has several meanings. Marriage is not only a legal concept. In many of the world religions, marriage is a religious concept. Furthermore, every individual holds his or her own personal view of marriage. The point I wish to make is that it is the legal dimension of marriage that is the object for legislative action.

To understand the marriage reform in Sweden, a brief historical background may be useful. Sweden is a Christian country with a history of Lutheran orthodoxy and religious intolerance. This influenced the marriage system. In 1734 a law was passed stating that only Lutheran church weddings counted as legally valid marriages.

During the 19th century, religious tolerance increased. In 1908, a civil marriage ceremony was introduced as an alternative to the church wedding, and in 1951, all religious communities could get authorization to perform legally valid marriages. This system remains in force today.

During the 20th century, the legal oppression of gays, lesbians and bisexuals gradually diminished. This process went hand in hand with major changes in society: democracy, equal rights for women and men, secularization, and individualism. Homosexuality was decriminalized in 1944. Until that time, lesbians and gays could be put in prison or sentenced to punitive labor.

The advent of the organized LGBT movement came in 1950, when the organization nowadays called RFSL was formed. Swedish LGBT activists became more vocal during the 1970s, and RFSL devoted substantial energy on lobbying politicians.

Starting in the 1970s, successive legal reforms in Sweden have established equal rights for all citizens regardless of sexual orientation, and strong anti-discrimination acts have been introduced. The final step in this process was the revised Marriage Code.

The reforms started with the discriminatory statutes in the Penal Code. The age of consent was made equal in 1978, a controversial reform at that time. The first anti-discrimination law covering sexual orientation was introduced in 1987.

The first step towards legal recognition of same-sex couples was taken in 1988, when two new laws were introduced for unmarried cohabiting couples: one law for heterosexuals, the other for same-sex couples. This was an symbolic breakthrough. From now on, Swedish legislation recognized homosexuals not only as individuals, but also as couples.

The second breakthrough came in 1994, when the Swedish parliament passed the Registered Partnership Act for same-sex couples. A registered partnership gave the same rights and obligations as a heterosexual marriage with some major exceptions. Most importantly, registered partners did not have any right to adopt children, have joint custody over a child or receive artificial insemination.

In effect, same-sex couples were offered a lightweight civil marriage – but not marriage as such. Nevertheless, the registered partnership act came under ferocious attack from conservative politicians and many religious communities. It was passed with a narrow margin in Parliament.

I find it interesting to note that the opposition waned quickly when the law was finally passed. Instead, the discussion moved on to adoption and reproductive rights. In 2003, after a long and emotional political battle, registered partners were given the same rights to adoption and joint custody as married couples, and in 2005, the ban was lifted on artificial insemination for lesbian and bisexual women.

When the two cohabitation acts from 1988 were merged into a gender-neutral cohabitation act in 2003, this created no controversy.

Therefore, the final push towards same-sex marriage rights was made in a favorable political atmosphere. All other major LGBT reforms had been passed, some countries had already introduced same-sex marriage, and the general public was supportive.

At the beginning of the year 2005, four of the seven parties in parliament had decided in favor of same-sex marriage rights; one party was against, whereas the two largest parties were undecided. At that time the government decided to appoint a special commissioner to look into the issue.

The commissioner, former Chancellor of Justice Mr. Hans Regner, was assisted by two reference groups, one for political parties, and one for the major religious communities in Sweden. I myself represented the Liberal Party in the first reference group. During the commissioner’s work, the remaining two parties both decided in favor of same-sex marriage.

In 2007, Mr. Regner presented his conclusions, recommending that the Marriage Code should include same-sex couples. No other major changes were suggested. For instance, the legal obligation to perform weddings was restricted to civil servants, whereas the religious communities kept their right to decide which weddings they would perform and not perform.

Mr. Regner concluded that these were the most relevant arguments in favor of a reform:

1. Legal differentiation between heterosexual and same-sex relationships is only justified if there are objective reasons. No such reasons exist.

2. The legal and economic questions that need to be regulated are the same in all long-term relationships, regardless of the gender of the persons

3. Marriage is a way of manifesting the mutual commitment of two persons before the world.

4. For those who argue that it is in the interest of a child to be raised in a married family, it seems logical that this would be beneficial for the children of LGBT persons as well.

The arguments against the reform were summed up as follows by Mr. Regner:

1. The traditional definition of marriage is a union between a man and a woman.

2. The Registered Partnership Act gives the same legal protection as the Marriage Code. Legal differentiation is no problem as long as the legal consequences are the same.

3. Same-sex marriage goes against the faiths of all major religions.

4. Preferential treatment for heterosexual couples is actually justified, since only those couples can have children jointly.

Mr. Regner concluded that the arguments in favor of legal differentiation were not sufficiently strong, and concluded that the Marriage Code should be expanded to same-sex couples.

At this point, I would like make an observation about the argument of tradition.

It goes without saying that same-sex marriage as such goes against tradition. But one important lesson of history is that the institution of marriage actually has changed when society has changed.

In many cultures, marriage was traditionally seen as the union between families rather than between individuals. Traditionally, marriage has also been a patriarchal institution where married women were legally subordinated to their husbands, and we all know that this is still the case in many countries.

So, updating the definition of marriage is not a breach with the tradition, it is actually part of the tradition.

In the debate that followed Mr. Regner’s report, the religious dimension remained in focus. The opponents within the religious community tried to describe the reform as an attack on their own religious freedom. Many religious leaders threatened that their communities would abstain from the right to perform legal weddings if the marriage reform was passed.

But in the end, all reform-friendly parties agreed that Mr. Regner’s report as commissioner provided a good basis for a legal reform. And on 1 May 2009 the first same-sex weddings finally took place. No public controversy remains after the reform entered into force.

And interestingly enough, no religious communities have actually decided to abstain from their right to perform legal weddings.

As concluding remarks, I will offer some personal reflections on the process towards full and equal rights for lesbians, gays and bisexuals. How was this possible?

The deciding factor was the increasing openness among LGBT people, and the persistent lobbying work made by LGBT organizations. I can assure you that no politician is willing to take risks for a reform for which there is no public demand. By raising their voices and calling for reform, LGBT people mobilized the reform-friendly political forces.

How was it possible to build a coalition of nearly 90 percent in parliament? The lobbying from RFSL was instrumental, but I would also like to point out the important fact that there was a growing number of openly lesbian and gay parliamentarians, and that most political parties nowadays have LGBT caucuses of their own. When politicians discover that their own party members and political colleagues are LGBT people, it gets more difficult to keep the issue in the margins.

Also, it should be stressed that the LGBT movement chose a pragmatic reform strategy. The long-term goal of full and equal rights was never left out of sight, but RFSL and other LGBT organizations accepted that the process had to be taken in steps.

Sweden is no LGBT wonderland. Discrimination and hate crimes remain serious problems. Still, it must be said that the legal reforms have had far-reaching effects for the climate in society. Full and equal legal rights are important not only in themselves – they also set the norms and define the values in society.

As a Liberal, I would like to stress that the goal should not be that all same-sex couples should marry. Rather, the goal should be that all couples should have the same right to decide their own destiny. The right to decide not to marry is as important as the right to marry.

Finally, I would also like to add that the legal reforms have had tremendous and positive effects for the heterosexual majority as well. Sweden is a homogenous country where consensus is highly valued, and many people actually find it difficult to talk about things that fall outside of the norm.

When same-sex relations were recognized and included in the fundamental institutions of society, one effect was that the silence was broken also among heterosexuals. The parents, siblings and colleagues of lesbians and gays finally found the words to speak openly about the relationships of their children, their sisters and brothers, or their friends at work.

And words bring recognition; recognition brings acceptance; acceptance brings dignity.

There is a long road ahead of us, but I look forward to the day when gender and sexual orientation is an irrelevant factor for the legal rights of individuals in all countries.

Thank you.

Lämna en kommentar

Filed under Internationell politik, Svensk politik

Tillåt surrogatföräldraskap i Sverige

Den svenska diskussionen om surrogatmödraskap är milt sagt kluven. Å ena sidan har vi i medierna kunnat ta del av många inkännande reportage om familjer som fått tillökning genom surrogatmödraskap. Men i den politiska debatten, å andra sidan, är det nästan som om frågan inte finns. Det är dags att bryta tystnaden.

Att vara gravid med någon annans barn – är det möjligt? Nej, inte i Sverige, men i många andra länder kan en kvinna ta emot ett befruktat ägg utan att räknas som barnets juridiska mor.

Det här är inte svårare än någon annan form av provrörsbefruktning – för det är ju detta det handlar om. Ändå skulle surrogatmödraskap göra det möjligt för många efterlängtade, planerade barn att födas in i kärleksfulla familjer.

· Det kan till exempel handla om en kvinna som inte har någon fungerande livmoder, men däremot fertila ägg.

· Det kan också ge en ny möjlighet för homosexuella manliga par att bli föräldrar. Ägget hämtas då oftast från en äggdonator och sädescellerna från den ena mannen.

· Det kan även handla om kvinnor som efter en svår sjukdom inte bör bli gravida. I maj kunde vi läsa i Aftonbladet om 28-åriga Sandra, som inför cancerbehandling lät frysa in sina befruktade ägg. ”Surrogatmamma är min enda chans”, säger hon.

Surrogatmödraskap finns i de flesta delstater i USA, och sker även i EU-länder som Storbritannien och Nederländerna. De svenskar som söker efter en surrogatmamma tvingas alltså söka sig utomlands – och löper därmed risk att hamna i juridisk knipa i onödan, till nackdel för barnet.

Ett exempel är det svenska par som blev föräldrar i våras genom en surrogatmamma i Ukraina, och som till en början nekades pass åt sitt nyfödda barn eftersom surrogatmamman i Sverige skulle ha räknats som barnets mor.

Varför är surrogatföräldraskap kontroversiellt? Hos en del kan det finnas en genuin oro för att surrogatmamman exploateras eller att barnen far illa. Sådana argument ska tas på allvar, men det finns också argument som är rent moraliserande.

För mig finns det bara ett hållbart skäl mot en viss form av assisterad befruktning, nämligen att den är till fara för kvinnan eller barnet. Om vi däremot kan hjälpa naturen på traven under trygga former ska det välkomnas. Världen mår bättre med fler efterlängtade barn!

Visst finns det surrogatmödraverksamheter som kan ifrågasättas, till exempel hos vissa företag i Indien. Men att det kan förekomma oönskade varianter är inget argument för ett totalförbud, det är ett argument för reglering.

Reglering har också tillkommit i land efter land där surrogatföräldraskap tillåts. I Israel måste alla avtal med surrogatmödrar godkännas av myndigheterna. I Ukraina tillåts enbart surrogatmödraskap med donerade ägg. I Indien förbereds lagstiftning för att stärka surrogatmödrarnas rättigheter. Och så vidare.

Hur skulle en surrogatmödraverksamhet se ut i Sverige? Här vore det självklart att Socialstyrelsen har tillsynsansvar. Det bör också finnas allmänna råd om hur proceduren ska gå till, bland annat en utredning av föräldrarna och surrogatmamman. Utredningen bör visa att det inte finns skäl att tro att surrogatmamman tar på sig uppdraget av ekonomiskt nödtvång.

Rykten, fördomar och okunskap riskerar att prägla debatten så länge vi inte är beredda att ta in kunskap från länder med surrogatmödraskap. Vilka är deras erfarenheter? Tyder forskningen på att barnen får det annorlunda? Hur ser reglerna ut för att trygga surrogatmammornas rättigheter?

Det är dags att bryta tystnaden i Sverige. Socialminister Göran Hägglund borde låta ta fram fakta i en förutsättningslös utredning om en svensk lag om surrogatmödraskap.

Martin Andreasson (FP)

Debattartikeln publicerad på SVT Opinion

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar, Svensk politik

Könsneutral äktenskapslag kränker inte religionsfriheten

I den svenska debatten om könsneutral äktenskapslagstiftning har uppmärksamheten mest riktats mot våra EU-kolleger Belgien, Nederländerna och Spanien, som alla tillåter äktenskap mellan personer av samma kön.

Men det är inte helt lätt att jämföra med dessa länder, eftersom Belgien och Nederländerna till skillnad från oss har civiläktenskap och Spanien har en speciell lagstiftning på grund av katolska kyrkans historiska ställning.

Jag anser att det är hög tid att vi också tar intryck av två andra länder med könsneutrala äktenskapslagar, Kanada och delstaten Massachusetts i USA. Där, liksom i Sverige, är det möjligt att gifta sig juridiskt genom en religiös vigselakt. Det finns alltså viktiga erfarenheter att hämta från länder med samma äktenskapssystem som vårt eget.

Två påståenden hörs ofta i den svenska debatten: att en könsneutral äktenskapslag kräver att civiläktenskap införs för att inte religionsfriheten ska kränkas, och att det skapar problem för trossamfunden om staten håller sig med en annan äktenskapsdefinition än flertalet samfund. Lärdomarna från Kanada och Massachusetts – som jag nyligen besökt och där jag diskuterat dessa frågor med myndigheter, organisationer och trossamfund – visar att de påståendena inte håller.

I Kanada gjordes den nationella äktenskapslagen könsneutral i juli 2005, men redan innan dess tillät de flesta av landets provinser två personer av samma kön att ingå äktenskap. Liksom i andra länder var detta en fråga som splittrade trossamfunden. Flertalet var emot, men reformen hade stöd av bland annat United Church of Canada, ett protestantiskt samfund som betjänar drygt 3 miljoner kanadensare.

För United Church of Canada har den nya äktenskapslagen blivit en religionsfrihetsreform. Det är tack vare den som kyrkan nu kan ge alla oavsett sexuell läggning möjlighet till en juridiskt giltig vigselakt i religiös form, samtidigt som lagen inte hindrar de samfund som avvisar samkönade äktenskap från att även fortsättningsvis förrätta bara de vigslar som är förenliga med deras religiösa tro.

Också i Massachusetts, som tillåter samkönade äktenskap sedan maj 2005, har trossamfunden möjlighet att förrätta juridiska vigslar. Inte heller här har den könsneutrala lagstiftningen hindrat samfunden att själva följa sin äktenskapssyn. Inom reformjudendomen förrättar rabbiner vigslar mellan par av samma kön medan ortodoxa säger nej. Flertalet kristna samfund förrättar inte samkönade vigslar, men de kristna församlingarna inom Unitarian Universalist Association är ett betydelsefullt undantag.

Samkönade äktenskap fortsätter att vara en hett omstridd fråga i både Kanada och USA. Det intressanta är dock att ingen påstår att de nya lagarna har skapat problem för samfunden i deras egen religionsutövning. Den politiska striden handlar i stället om hur man anser att den civila lagstiftningen ska vara utformad.

Vad finns det för lärdomar vi kan dra av de könsneutrala äktenskapslagarna i Kanada, Massachusetts och andra länder? Här tänker jag framför allt på två saker.

För det första: Alla länder som infört en könsneutral äktenskapslag har gjort det utan att förändra det juridiska system för vigslar som redan används. Det finns alltså ingen särskild vigselmodell som Sverige måste införa om vi öppnar för äktenskap mellan personer av samma kön.

Detta understryker vad jag tidigare tagit upp i Frisinnad Tidskrift (se nummer 6–7 2003), nämligen att det inte finns någon politisk koppling mellan kravet på könsneutral äktenskapslag och kravet på civiläktenskap. Tvärtom är Kanada och Massachusetts två kraftfulla bevis för att det fungerar att kombinera en könsneutral äktenskapslag med bevarad vigselrätt för samfunden.

För det andra: Att begreppet äktenskap har breddats i lagstiftningen har inte påverkat trossamfundens rätt att arbeta utifrån sin egen, religiösa definition av äktenskap. Även i dag finns det ju grundläggande skillnader mellan lagens och olika trossamfunds syn på vad som är ett äktenskap. Att lagen till exempel erkänner skilsmässor hindrar inte vissa samfund från att betrakta äktenskapet som ett oupplösligt förbund, samtidigt som andra mycket väl kan ge frånskilda en ny kyrkvigsel.

Vi kommer helt enkelt inte förbi att begreppet äktenskap i olika sammanhang har olika, helt unika innebörder. Därför vore det också djupt olyckligt om vi i Sverige skulle försöka överbrygga tolkningsskillnaderna genom att genomföra det förslag som då och då hörs i debatten om att helt stryka begreppet äktenskap ur lagen och döpa om äktenskapsbalken till t.ex. samlevnadsbalk. Ordet äktenskap skulle då kunna ”lämnas över” till trossamfunden.

En sådan förändring skulle ha flera icke önskvärda följder. Till att börja med skulle den betydande del av svenska folket som inte vill gifta sig kyrkligt inte längre ha chansen att ingå något som kallas äktenskap. För de flesta människor skulle detta framstå som obegripligt.

Det skulle också leda till internationella problem, eftersom Sverige är folkrättsligt förpliktat att värna vuxna människors rätt att ingå äktenskap och det även finns en väl utvecklad internationell privaträtt om erkännande av utländska äktenskap. Även om Sverige stryker ordet äktenskap ur lagstiftningen vore vi alltså tvungna att klargöra vilka svenska samlevnadsformer vi önskar att andra länder ska erkänna som äktenskap enligt sina egna lagar.

Slutligen menar jag att det vore riskabelt för statens religiösa neutralitet. Att stryka ordet äktenskap ur lagen för att ta hänsyn till de religiösa samfund som inte inkluderar samkönade par i sitt äktenskapsbegrepp innebär ju underförstått att staten tar större hänsyn till sådana samfunds religiösa äktenskapssyn än till de samfund som vill inkludera samkönade par i äktenskapet.

Det viktigaste argumentet emot en sådan reform är dock att den är en lösning på ett problem som inte finns. Redan i dag har trossamfunden full frihet att definiera sin äktenskapssyn på ett annat sätt än staten. Exemplen från Kanada och Massachusetts visar att det förblir så även med en könsneutral äktenskapsbalk kombinerad med vigselrätt – men inte vigselplikt – för samfunden.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Frisinnad Tidskrift nr 3 2006. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Vägval i äktenskapsfrågan

Bör personer av samma kön ha rätt att ingå äktenskap? Frågan har diskuterats under lång tid men har nu blivit högaktuell. Nederländerna och Belgien har redan infört en könsneutral äktenskapslag, och i Kanada står det klart att regeringen tänker genomföra samma reform. I Sverige drivs kravet redan av Centerpartiet, Vänstern och Miljöpartiet.

Många kopplar denna reform till kravet på civiläktenskap, det vill säga att samfundens religiösa vigselakter inte ska få juridisk innebör (eller, vardagligt uttryckt, att avskaffa samfundens vigselrätt). Även om var och en förstås har rätt att göra den kopplingen för sitt personliga vidkommande vore det olyckligt om samma koppling görs när frågorna behandlas juridiskt, eftersom det handlar om två olika saker.

Nederländerna och Belgien har visserligen civiläktenskap. Men det är fullt möjligt att ha en äktenskapslag för alla par, där samfunden behåller vigselrätten och därmed också rätten att själva avgöra vilka vigslar man vill medverka till.

Samfundens vigselrätt är just en rätt, inte ett tvång, att medverka till vigsel. Vigselrätten är knuten till den enskilde personen (präster inom Svenska kyrkan, i övriga trossamfund de funktionärer som förordnats av Kammarkollegiet), och inget par kan med lagens stöd tvinga en viss person att förrätta vigsel. Den enskilde prästen (pastorn, rabbinen, imamen) har således en generell vigselrätt för heterosexuella par men avgör själv hur han eller hon utövar denna vigselrätt.

Att införa en gemensam äktenskapsbalk och behålla samfundens vigselrätt skulle innebära att vigselrätten utsträcktes till att gälla alla par – både homosexuella och heterosexuella. Makten att avgöra vilka vigslar som ska förrättas skulle däremot fortfarande ligga i händerna på den enskilde.

De praktiska följderna skulle med säkerhet skilja sig åt mellan samfunden. I dagsläget är det dock inte någon halsbrytande djärv gissning att man i många samfund helt skulle vägra vigsel åt homosexuella par, vilket skulle leda till debatt både i samfunden och i samhället.

Men att par nekas vigsel vore inte i sig något nytt. Det finns ett antal samfund där vissa heterosexuella nekas vigsel, till exempel för att de är frånskilda eller odöpta. Exempelvis räknas det i kanonisk rätt som äktenskapshinder att någondera parten är impotent, prästvigd, frånskild (utan att kyrkan annullerat äktenskapet) eller har avlagt offentligt kyskhetslöfte. Inget av detta erkänns som äktenskapshinder enligt svensk rätt, men katolska präster kan likafullt vägra att medverka i en vigsel med hänvisning till något av ovanstående.

Ändå finns det en reell skillnad. De allra flesta heterosexuella par som önskar gifta sig kyrkligt kan trots allt göra detta, men de allra flesta homosexuella par skulle under överskådlig tid nekas en religiös vigsel. Detta skulle bli en ständig påminnelse om att synen på det homosexuella kärleksförhållandet i de flesta samfund skiljer sig fundamentalt från synen på den heterosexuella kärleken.

Röster har därför höjts för att en gemensam äktenskapsbalk bör kombineras med införandet av civiläktenskap. Civiläktenskapet förtjänar dock att behandlas som en egen fråga, eftersom argumenten är helt andra.

De tyngsta argumenten för civiläktenskap handlar om att dra en tydlig gräns mellan statens och samfundens områden. Äktenskapet i juridisk mening är ett civilrättsligt kontrakt mellan två makar och med staten som garant. På många sätt är det olyckligt om detta blandas ihop med äktenskapet i religiös mening: makarnas förbund inför den Gud man bekänner sig till.

Att behålla samfundens vigselrätt skulle å andra sidan göra det smidigt för de blivande makarna att ingå äktenskap på det sätt som känns mest förpliktigande. Detta var också ett av de viktigaste skälen till att man vid de äktenskapsrättsliga reformerna vid början av 1900-talet avstod från att införa civiläktenskap. Samtidigt fastslog riksdag och regering redan då att äktenskapslagstiftningen var en rent civil lag utan kyrklig karaktär.

Även om en gemensam äktenskapsbalk skulle skilja sig från den traditionella kristna äktenskapssynen är det alltså inte något fundamentalt nytt att det juridiska äktenskapsbegreppet skiljer sig från det som råder i trossamfund.

Genom att ingå registrerat partnerskap kan samkönade par redan i dag få tillgång till äktenskapets alla effekter i svensk rätt: ömsesidig underhållsplikt, arvsrätt, gemensamt efternamn och så vidare. I och med att samkönade par numera har möjlighet att ansöka om adoption har den sista särbehandlingen som enbart är kopplad till äktenskapet försvunnit. (Lagstiftningen om assisterad befruktning ställer dock kravet att kvinnan måste ha ett förhållande med en man. Detta kan lika gärna handla om en sambo eller särbo som en make, och särbehandlingen handlar alltså inte om äktenskap i förhållande till partnerskap.)

Det viktigaste skälet för en gemensam äktenskapsbalk handlar därför inte om juridiska aspekter, utan om den grundläggande frågan om likhet inför lagen. En gemensam äktenskapsbalk för alla par vore en viktig markering av att det inte är statens uppgift att väga, mäta och betygsätta enskilda människors kärleksrelationer. Homosexuella och heterosexuella relationer får redan i dag samma juridiska effekter. Då är det också rimligt att de regleras i samma lag.

Så har redan skett i sambolagstiftningen, som reformerades år 2003. Synen på sambolagens juridiska effekter skiljer sig åt mellan partierna, men alla sju riksdagspartier var eniga om att införa en gemensam sambolag i stället för de två tidigare lagar som reglerat heterosexuellas respektive homosexuellas samboförhållanden.

På samma sätt skulle en gemensam äktenskapsbalk skapa fullständig likhet inför lagen när det gäller äktenskapet som juridiskt begrepp. En sådan reform skulle däremot inte i sig påverka trossamfundens syn på äktenskapet i religiös mening – vare sig civiläktenskap införs eller ej. Den religiösa äktenskapssynen är kort och gott en annan debatt.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Frisinnad Tidskrift nr 6-7 2003

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar