Tag Archives: liberalism

Bra besked om insemination

Den liberala grundhållningen är enkel: det är förbuden som måste motiveras, inte friheten. Och om det inte finns någon rimlig orsak att behålla ett förbud ska det slopas.

Därför är det utmärkt att Folkpartiet liberalerna tillsammans med Moderaterna och Centern nu går fram i riksdagen för att slopa förbudet för ensamstående att få tillgång till insemination i Sverige.

Som varenda socialnämnd känner till är dagens förbud redan omkullsprunget av verkligheten. Singelkvinnor som längtar efter barn åker till Storkkliniken i Köpenhamn eller till något annat ställe utomlands, i något av alla de västländer som till skillnad från Sverige inte förbjuder ensamståendeinsemination och ändå är fullt civiliserade, välfungerande stater anslutna till FN:s barnkonvention.

Skillnaden är bara att det blir så mycket krångligare efteråt, med familjerättsutredningar som ändå måste läggas ner. Dagens svenska förbud kan alltså ändå inte hindra ensamstående kvinnor från att inseminera. Det enda som lagförbudet klarar av är att strö lite byråkratiskt grus i familjemaskineriet.

För den som tycker att det är viktigt att ett barn ska kunna spåra sitt biologiska ursprung borde det också ha sin betydelse att Sverige är ganska ensamt om att ha en tydlig lagregel om att inseminationsbarn, när de väl vuxit upp, har denna rätt. Ju fler av inseminationerna som äger rum här i landet, desto fler barn får också den möjligheten.

Nu anpassas kartan efter verkligheten. Bakom morgondimmorna tittar vårsolen fram.

I medierna: SvD Brännpunkt, DN, Aftonbladet, Ekot, SVT. I bloggosfären bland andra Heidi Avellan, Thomas Böhlmark, Maria Abrahamsson och Folkpartibloggen.

14 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Nästa rond för lika rättigheter i Kalifornien

Kaliforniens flagga är kanske inte världens snyggaste, men det här är däremot riktigt vackert: en federal appellationsdomstol har i dag förklarat att det strider mot delstatens grundlag att ändra konstitutionen med enda syftet att förbjuda samkönade par att gifta sig. För drygt tre år sedan röstades en sådan grundlagsändring igenom i en folkomröstning med procentsiffrorna 52 mot 48, men nu har federala domstolar i både första och andra instans sagt stopp.

Det betyder inte att Kaliforniens gay- och flatpar nu kan boka tid hos vigselförrättaren; i väntan på att domen vinner laga kraft förblir äktenskapsförbudet gällande. Man kan lugnt räkna med att motståndarna nu överklagar hela vägen upp till USA:s högsta domstol. Det är ett scenario som borde ge båda de stridande sidorna fjärilar i magen, för ingen kan riktigt förutse följderna av ett vägledande domslut från högsta instans. Till bilden hör dessutom att appellationsdomstolens domslut avgjordes med röstsiffrorna 2 mot 1.

Vad appellationsdomstolen nu säger är att Proposition 8 strider mot det fjortonde tillägget till USA:s konstitution. Det var ett av de tillägg som infördes efter slaveriets avskaffande, och som bland annat innebär att delstaterna förbjuds att införa lagar som inskränker de medborgerliga rättigheterna eller beröva en person livet, friheten eller sin egendom utan att detta skett i laga ordning (”without due process of law”).

Och i vilka lägen får sådana inskränkningar ske?

Förenklat kan man säga att det finns tre skilda nivåer av granskning av en lags författningsenlighet i USA. Oftast blir det aktuellt med den mildaste formen av granskning, där domstolen prövar om lagen är utformad på ett sätt som rationellt kan förknippas med ett legitimt statsintresse. (Det betyder alltså inte att lagen som sådan är bra eller ens fungerar, bara att den på ett någorlunda förnuftigt sätt kan motiveras med ett legitimt mål.)

Vid mellannivån prövas om lagen tillgodoser viktiga offentliga mål och påtagligt bidrar till att dessa mål uppnås. Exempelvis vid frågor om särbehandling på grund av kön kan det bli aktuellt med denna nivå. Den strängaste granskningsnivån (”strict scrutiny”) ställer krav på att lagen ska vara ”noggrant utformad för att främja ett tvingande samhällsintresse”, och den kan bli aktuell för att pröva bestämmelser som särbehandlar utifrån ras, etnisk tillhörighet eller som inskränker en ”grundläggande rättighet”.

Jag har inte hunnit titta på själva domen, men att döma av medierapporterna verkar domstolen ha argumenterat efter linjer som tyder på en förhållandevis sträng prövning (låt vara inte efter den striktaste nivån). Domstolen skriver bland annat: ”Även om konstitutionen ger samhället rätt att införa de flesta lagar som anses önskvärda, så måste det åtminstone finnas en legitim orsak att införa en lag som behandlar människor olika. […] Det fanns inget sådant skäl att införa Proposition 8. […] Allt som Proposition 8 åstadkom var att beröva vissa samkönade par rätten att erhålla äktenskapslicenser och därmed få göra lagligt bruk av begreppet ‘äktenskap’. […] Proposition 8 har inget annat syfte och ingen annan effekt än att nedvärdera homosexuella mäns och kvinnors status och värdighet i Kalifornien.”

Det är kraftfulla ord – men sanna. Det är ju precis detta det handlar om: lagar som skiljer på människor utan anledning går inte att förena med den mänskliga värdigheten.

Uttrycket ”hbt-personers rättigheter” är missvisande. Det handlar om mänskliga rättigheter och om individens rätt till likhet inför lagen i ett liberalt samhälle.

Mer i medierna: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, TV4, Sydsvenskan.

Lämna en kommentar

Filed under Internationell politik

Apropå statsministerboxen: Lindman, Staaff och rösträtten

Var högermannen Arvid Lindman en demokratins hjälte när han genomdrev rösträttsreformen 1909? I efterhand är det lätt att uppfatta saken så. Genom grundlagsändringen fick ju åtminstone männen allmän och lika rösträtt till riksdagens andra kammare.

Men det är minst lika rimligt att se 1909 års reform som ett schackdrag, ett sätt att försvåra, försena och kanske omintetgöra den fullständiga demokratiseringen av Sverige.

Att jag tar upp detta just nu beror på senaste numret av Frisinnad Tidskrift, där historikern och folkpartisten Sverker Oredsson anmäler de fem biografierna över liberala statsministrar som ingår i boxen ”Sveriges statsministrar”, sommarens bokhändelse för oss politiknördar. Men jag skulle lika gärna ha kunna hänvisa till andra skribenter – Oredsson skiljer sig inte från den gängse bilden.

Vilka var stridsfrågorna i kampen om demokratiseringen av Sverige? Till att börja med förstås allmän och lika rösträtt: att en gång för alla bryta kopplingen mellan penninginnehav och rösträtt. Likaså parlamentarism: att regeringens politik ytterst skulle hämta sitt stöd hos parlamentet, inte hos monarken (vilket ju borggårdskuppen 1914 handlade om).

Men det fanns också en annan avgörande maktfråga, som i efterhand lätt hamnar i skymundan. På vilket sätt skulle makten fördelas mellan riksdagens båda kamrar? Hur skulle riksdagens makt att stifta lag, införa skatter och – i parlamentarisk anda – fälla regeringar se ut?

 För att förstå den frågans sprängkraft behöver man hålla i minnet att den svenska tvåkammarriksdagen var sällsamt konstruerad. Till skillnad från de flesta länder med tvåkammarsystem hade den svenska riksdagens båda kamrar exakt samma maktställning. Den så kallade likställighetsprincipen (49 § i 1809 års regeringsform) innebar att kamrarna hade samma befogenheter i allt, både när det gällde rätten att väcka förslag och fatta beslut. Om kamrarna fattade olika beslut, och alla jämkningsförsök i utskotten misslyckades, föll frågan. Det var bara vid oenighet om statens utgifter och inkomster som kamrarna i ett sådant läge skulle samlas till gemensam votering.

Det här skapade en unikt stark maktställning för den första kammaren, enligt grundlagen konstruerad som penningmaktens bastion – endast höginkomsttagare med stora fastigheter kunde väljas till ledamöter av första kammaren. För att ytterligare förstärka första kammarens plutokratiska karaktär utsågs den i indirekta val av landstingens och städernas fullmäktige. Och i valen till de församlingarna gällde inte lika rösträtt, tvärtom var den kommunala rösträtten graderad efter inkomst enligt en skala helt utan övre tak. Mycket riktigt blev också första kammaren den svenska överklasskonservatismens och demokratimotståndets starkaste fäste.

Rösträttsstriden 1905–07 mellan liberalen Karl Staaff och högermannen Arvid Lindman tolkas i efterhand lätt som en strid om majoritetsval eller proportionellt valsystem. Och detta är visserligen sant. Staaff, som högaktade den brittiska parlamentarismen, ville behålla det gamla svenska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar till andra kammaren. Lindman, som fruktade att högern vid majoritetsval och allmän rösträtt skulle riskera att helt trängas tillbaka, drev i stället på kraftfullt för proportionellt valsystem. (Det är en historiens ironi att det därmed blev Lindman som räddade kvar sina liberala fiender i riksdagen när högern så småningom växte sig starkare än liberalerna.)

Men samtidigt är detta bara en del av sanningen. Den andra stora stridsfrågan var hur tyngdpunkten skulle ligga i riksdagen.

Karl Staaff förespråkade, återigen med Storbritannien som förebild, att parlamentarismen skulle baseras på den folkvalda andra kammaren. Med genombrottet för demokratiska och parlamentariska värderingar skulle den icke-demokratiskt valda första kammaren tappa i status och så småningom reduceras till en historisk kuriositet, ungefär som det brittiska överhuset. Varken liberalerna eller socialdemokraterna ville därför lägga någon möda på reformer av första kammaren.

Staaff var en lysande politiker, men det var den taktiskt överlägsne Lindman som tog hem spelet genom att bygga broar till bönder och mittenpolitiker som kände tveksamhet för fortsatta majoritetsval. Och resultatet blev en rösträttsreform (i två beslut 1907 och 1909) enligt högerns modell: allmän och lika rösträtt för män till andra kammaren, proportionellt valsystem till båda kamrarna, fortsatt graderad kommunal rösträtt (om än med reducerad skala) – och fortsatt likställighet mellan första och andra kammaren.

De två sista punkterna var en olycka för Sverige. Lindmans rösträttsreform beskrivs ofta som att männen i Sverige fick allmän och lika rösträtt till riksdagen. Det är fel. Männen fick lika rösträtt till halva riksdagen, samtidigt som riksdagens icke-demokratiska andra halva garanterades fortsatt rätt att blockera alla lagbeslut som de folkvalda kunde få för sig. Och de rikas politiska maktställning upprätthölls genom att första kammaren också i fortsättningen skulle utses i en ordning som ytterst byggde på inkomstgraderad rösträtt.

Därför var det också logiskt att de flesta liberaler röstade mot Lindmans reform vid första grundlagsbeslutet 1907, innan de slutligen gav upp motståndet 1909. Men följden blev att Sverige missade ett historiskt tillfälle att genomföra en fullständig demokratisering av riksdagen. Och i slutänden blev Sverige faktiskt sist i Norden att införa full, allmän och lika rösträtt – då genom den liberale statsministern Nils Edén, som vad gäller taktikspelet inte var Lindman underlägsen.

I Frisinnad Tidskrift avslutar Sverker Oredsson sin skildring av rösträttsstriden mellan Lindman och Staaff så här:

Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater.

Om Arvid Lindman självmant föreslagit rösträttens utökning hade det verkligen varit märkligt. Men för att bedöma reformen rättvist måste man också se vilka politiska alternativ som stod mot varandra i striden.

Sanningen är att Lindmans begränsade rösträttsreform var det konservativa alternativet till en ännu mer långtgående reform. Även om hans alternativ innebar en förbättring jämfört med tidigare, så var det det mindre demokratiska alternativet som segrade.

Den demokratiskt valda andra kammaren kunde ju också i fortsättningen neutraliseras genom den jämställda men icke-demokratiska första kammaren (där högerns maktställning garanterades genom den inkomstgraderade kommunala rösträtten). Därför var det inte märkligt att liberaler och socialdemokrater tog strid mot reformen – även om det, som Oredsson antyder, förvisso kan te sig märkligt i efterhand.

I efterhand vet vi att Lindmans rösträttsreform inte stod sig. Bara ett drygt decennium senare var den allmänna och lika rösträtten helt genomförd. Det är lätt att då föreställa sig 1909 års reform som en deletapp, men den hade lika gärna kunnat bli en bestående bromskloss som hindrat demokratins fullständiga genombrott ytterligare ett antal år.

Arvid Lindman förtjänar ett erkännande för att den svenska högern under hans ledning så småningom accepterade demokratin (och även bröt med tydligt antidemokratiska krafter, främst Sveriges nationella förbund). Det bidrog väsentligt till att stabilisera demokratin och ge förutsättningar för en fredlig utveckling i Sverige. Men 1909 års rösträttsreform handlade i väsentliga delar inte om att ta ett kliv mot full demokrati, utan om att skapa konservativa garantier mot demokrati. Den ska inte skönmålas.

5 kommentarer

Filed under Bokanmälningar, Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Politiska kultböcker, 1:a plats: Alva och Gunnar Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan”

Ja, jag vet: det är inte direkt någon sensation att vilja lyfta fram den här boken. Men samtidigt går den inte att komma förbi. Är det någon bok som blivit symbol för det allra mest utopiska i folkhemsbygget är det just ”Kris i befolkningsfrågan” (Bonniers 1934), och likaså är det denna bok som allra tydligast visar på folkhemstankens mörka baksida.

Det här är nämligen inte en debattbok i vanlig mening, det är en programförklaring för ett helt nytt samhälle – och en helt ny människotyp.

Det nya samhället först. Beväpnade med en tung statistisk arsenal leder makarna Myrdal i bevis att den kraftigt sjunkande nativiteten är en logisk följd av den alldeles eländiga kost- och boendestandard som stora delar av befolkningen tvingas leva med. Om livet i en primitiv enrummare ska bli uthärdligt är man helt enkelt tvungen att avstå från barn, eller nöja sig med ett eller högst två.

Därför, menar författarna, är det också meningslöst att satsa på billiga smålägenheter av samma storlek som de nuvarande. I stället måste man medvetet se till att genom samhällsingripanden öka bostadsytan. Familjen som produktionsenhet är dödsdömd, men som nära gemenskap har den sin roll också i framtiden.

I vilket samhälle ska framtidens familjer leva? För makarna Myrdal är svaret enkelt. De skriver i den fasta förvissningen att de bevittnar senkapitalismens dödskamp och att samhället kommer att gå vidare i den lagbundna utvecklingen mot ett socialistiskt samhälle:

Och skall utvecklingen inte utmynna i kaos och undergång, är det de kollektivistiska ansatserna som måste få segra. […] Individualismen och liberalismen må ha varit historiskt nödvändiga, må ha betecknat ett led i en utvecklingsriktig samhällsanpassning för hundra år sedan. I nuvarande läge tveka vi icke att stämpla den – var den än möter – såsom farligt asocial […].

Det är på den punkten som den nya människan kommer in i bilden. Alva och Gunnar Myrdal har, som framgår, inte mycket till övers för den liberala och fördärvliga individualismen, och eftersom samhället snart träder in i en ny fas måste därför människorna lära om för sitt eget bästa. Med fullt märkbar irritation kritiseras de krafter som vill hindra medborgarna – och framför allt barnen – från att skolas in i de nya tänkesätt som kommer att efterfrågas i kollektivismens samhälle.

Man saknar en framsynt och insiktsfull uppfattning om skolans avhängighet av den sociala utvecklingen, om skolans socialpedagogiska uppgift att lyckligt inordna och anpassa individerna i denna utveckling och att stegra deras möjlighet av fullvärdigt medlevande i det nya samhället […].

[Den] människotyp är den bästa, som på ett personligen mest harmoniskt och för samhället mest effektivitetsskapande sätt förmår anpassa sig till det sociala livet. [… Skolarbetet är ännu alltjämt i huvudsak] inriktat på att ge oss lydiga, oreflekterade feodalmänniskor och själviska privatkapitalister, alltså människotyper anpassade till redan förgångna samhällstillstånd.

Och den som inte frivilligt anammar det nya sättet att leva, måste ledas av de bättre vetande:

Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar […]. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning inom familjerna.

I dag är ”Kris i befolkningsfrågan” kanske mest känd för makarna Myrdals entusiastiska stöd för tvångssteriliseringar. Här lägger de inte fingrarna emellan:

I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering. […] Hur långtgående verkningar på befolkningsstockens egenskaper [steriliseringslagen] kommer att få, är givetvis svårt att förutspå. […] Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför tilll en början en så sträng lagtillämpning som möjligt.

Men deras linje i steriliseringsfrågan blir obegriplig om den inte sätts in i ett större sammanhang. Den måste ses som en nödvändig del i det som var makarna Myrdals stora vision att, med deras egna ord, ”framskapa ett bättre människomaterial” för det nya samhället.

Med andra ord: Den som kunde fylla sin plats i framtidens värld skulle få hjälp i form av barnomsorg, skolmat, gratis läkarvård och andra välfärdsreformer. Men sterilisering och utgallring var de andras lott.

”Kris i befolkningsfrågan” tål att läsas av många skäl. Till att börja med är den nödvändig för att förstå det svenska 1900-talet, men den illustrerar också vad som blir följderna när ideologer och samhällsforskare, övertygade om sina höga ideals förträfflighet, låter medlen bli ointressanta eftersom målet är så viktigt.

Hela boken är ett mäktigt bygge som från sin grundval av statistik och ideologi strävar uppåt, ständigt uppåt mot den utopiska framtidsvärld som hägrar i skyn. Och när man väl befinner man sig där uppe i höjderna blir den enskilda människan mycket liten.

1 kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik