Tag Archives: könsdiskriminering

Centerns gubbröra stoppade JämO

Det är alltid intressant att titta på hur organisationer och partier beskriver sin egen historia. All historieskrivning hänger ju ihop med sin samtid, och berättelsen om det förflutna säger därför ganska mycket om vilken självbild man vill odla. Att blickarna oftast riktas mot det man känner sig stolt över är förstås inget att överraskas över.

Men ibland blir det lite tokigt.

Så här strax efter internationella kvinnodagen vill jag till exempel ta upp vad Centerkvinnorna skriver på sin webbplats om centerpartisten Karin Andersson och hennes roll då jämställdhetslagen infördes år 1979:

1978 sprack Fälldins regering på kärnkraftsfrågan. Jämställdhetspropositionen var klar men under folkpartiets korta minoritetsregering vände sig socialdemokraterna och resten av oppositionen emot vitala delar av propositionen och förslaget fälldes.

Karin Andersson fick en till chans att ge Svenska [sic] folket en jämställdhetslag 1979 när Fälldin återigen bildade regering. Karin Andersson utsågs till jämställdhets- och invandrarminister. Den 13 december 1979 kunde ett omarbetat förslag röstas igenom i riksdagen. Sverige hade fått sin första jämställdhetslag och JämO trots motståndet från halva riksdagen och den mansdominerade arbetsmarknadens parter.

Den här historieskrivningen är mer gåtfull än klargörande. En stor fråga blir hängande i luften: hur kunde vänsteroppositionen fälla förslaget första gången trots att de satt i minoritet?

Jo, på grund av att de fick stöd inifrån Centerpartiet självt.

Så här ser bakgrunden ut. År 1970 väcktes de, såvitt jag känner till, första riksdagsmotionerna om förbud mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Motionärerna var de unga manliga folkpartisterna Per Ahlmark, Gabriel Romanus och Hans Lindblad.

Därefter väckte Folkpartiet varje år partimotioner (med partiledaren själv som första namn) med krav på förbud mot könsdiskriminering, och varje år blev de nedröstade. Inte en enda gång stödde Centerpartiet aktivt kravet på lag mot könsdiskriminering.

Sedan kom regeringsskiftet 1976, och ett lagförslag arbetades fram av den parlamentariska jämställdhetskommittén. När sedan regeringen Ullsten gick till riksdagen våren 1979 med förslag om jämställdhetslag och jämställdhetsombudsman röstades förslagen ner genom att ett antal manliga centerpartister oväntat röstade med Socialdemokraterna och VPK, som var mot förslagen eftersom de ansågs hota fackets makt.

(Flera manliga moderater lade också ner sina röster, men de var för få för att ensamma fälla utslaget. Det starkaste motståndet kom inifrån Centerpartiet.)

Så här 30 år efteråt kan det möjligen ha sitt intresse att känna till namnen på de herrar som satte P för reformerna. Starkast var motståndet mot att inrätta JämO, vilket tio centerpartister inte kunde stödja i voteringen.

Fem röstade mot detta förslag: Elis Andersson, Axel Kristiansson, Alvar Andersson, Filip Johansson och Sven Eric Åkerfeldt. Ytterligare fem lade ner sina röster: Sture Korpås, Karl-Eric Norrby, Georg Pettersson, blivande försvarsministern Torsten Gustafsson samt CUF-ikonen och framtida partiledaren Olof Johansson (!).

Vad ska man dra för slutsats av detta? Att ett parti inte står enigt bakom en progressiv reform är inget unikt; gudarna ska veta att det har förekommit också i mitt eget parti, så att Centerpartiet var splittrat i frågan om jämställdhetslag för 30 år sedan är inte märkligt i sig.

I stället är det den tillrättalagda historieskrivningen som är bekymmersam. Det är som sagt förståeligt att ett partis kvinnoförbund i första hand vill skildra partiets historia i en positiv dager. Men när man lyfter fram dramatiken då ett viktigt reformförslag stoppades, utan att med ett ord nämna att avgörandet fälldes av motståndarna från det egna partiet – ja, då bör man hejda sig och tänka efter.

Lyft i stället fram Karin Anderssons gärning! Hon lyckades ju så småningom vinna över Olof Johansson, Torsten Gustafsson och de andra motsträviga herrarna. Trägen vinner – också i Centerpartiet.

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik

Tryckfriheten påverkas av ett reklamförbud

Uppståndelsen har blivit stor kring den statliga utredning som föreslagit förbud mot könsdiskriminerande reklam. Föga förvånande har debatten mest handlat om ifall sexistisk reklam bör förbjudas eller ej.

Samtidigt riskerar vi att glömma bort det farligaste i utredaren Eva-Maria Svenssons förslag. Hennes tanke är att det går utmärkt att förbjuda reklambudskap utan att ändra i grundlagarna. I den frågan är det just nu oroväckande tyst.

Idén kan verka överraskande. Har inte Sverige, inte minst tack vare liberaler som Natanael Gärde och Hans Schöier, ett av världens starkaste skydd för det fria ordet?

Men grundlagsskyddet gäller inte allt som sprids via tryckpressar eller massmedier. Den som åberopar tryckfriheten för att trycka falska sedlar lär bli besviken. Likaså är skyddet svagare när det gäller det kommersiella innehållet i reklam; det är därför som det går att ingripa mot otillbörlig marknadsföring genom vanlig lag.

Det har länge varit omdiskuterat hur starkt skydd grundlagarna ger för reklam. Lagtexten ger ett visst utrymme för tolkningar. Och det är precis i den glipan som den nya utredningen vill sätta in bräckjärnet.

Svensson menar att eftersom företagens enda intresse med reklam är att tjäna pengar, kan det inte hota tryckfriheten att förbjuda annonser med en ojämställd syn på könsroller. Företagen kan ju sätta in andra annonser i stället. Dessutom är otillbörlig marknadsföring redan förbjuden utan att det anses inskränka det fria ordet.

Det är en vådlig jämförelse. Annonser med falska lockpriser är ett bedrägligt beteende med syfte att lura konsumenten. Sexistiska annonser anspelar däremot på en åsikt – visserligen pinsam och korkad, men inte desto mindre en åsikt. Detta är också skälet till att flertalet liberala feminister tycker att det är i öppen debatt som könsdiskriminerande reklam ska bekämpas.

Att könsfördomar handlar om åsikter håller utredaren med om, men hon står ändå fast vid sitt förslag. När det gäller kommersiella annonser skiljer hon mellan att ”propagera” för en åsikt, vilket är grundlagsskyddat, och att ”använda en befintlig åsikt”, vilket enligt henne enkelt kan förbjudas i vanlig lag.

Här börjar tryckfriheten knaka i fogarna. Om det är så lätt att förbjuda användandet av en viss åsikt, vad hindrar då staten från att stoppa andra åsikter?

Som kronan på verket föreslår utredaren att makten att stoppa reklam ska utgå från en enda person, konsumentombudsmannen (KO), som ska väcka talan om förbud och vite samt utfärda förelägganden.

Mitt hjärta blöder när jag föreställer mig hur KO Gunnar Larsson ska tillämpa denna lag. Hur ska han till exempel avgöra vad som är olagliga reklamfoton? Här övergår utredningsprosan nästan i poesi. Det talas om reklam med ”uppenbar fokusering på modellens fysiologiska könsegenskap” och höjs varnande fingrar mot att (min egen favoritformulering) ”förvränga en verklighet som utgår från ett köns naturliga kropp”.

Man kan tycka att gubbsjuka annonsers öde inte är något att bekymra sig för. Det oroväckande är dock att lagförslaget formulerar en allmän princip för att förbjuda budskap utan att ändra i grundlagen. När den passagen väl ligger öppen kommer den att användas i fler fall.

Vid ett maktskifte 2010 är stalltipset att förbudet blir verklighet. Vänstern och miljöpartiet är pådrivande men har haft stöd av Mona Sahlin, som i rollen som jämställdhetsminister sagt att hon är ”övertygad om att en lagstiftning behövs” (SvD 27/2 2004). Det var också den socialdemokratiska regeringen som tillsatte Svensson som utredare.

När riksdagen diskuterat könsdiskriminerande reklam har den ansett att ett förbud kräver grundlagsändring, och socialdemokraterna har hittills slutit upp kring principen att grundlagsändringar bör ske i brett samförstånd. Men om Mona Sahlin efter en valseger bestämmer sig för att lyssna på sin utredare och gå förbi hela grundlagen?

I så fall har det visat sig vara förödande enkelt att knacka bort sprintarna i de skenbart solida tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna. Det bör inge djup oro hos alla som vill att det fria ordet inte ska sättas ur spel av knappa riksdagsmajoriteter

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Nu nr 7 2008

1 kommentar

Filed under Debattartiklar