Tag Archives: kommunism

Politiska kultböcker, 3:e plats: Bo Hammars ”Ett långt farväl till kommunismen”

Om en toppolitiker i ett politiskt parti får anonyma brev där kuverten riggats med rakblad, åt vilket håll riktas misstankarna? Givetvis mot medlemmar i det egna partiet.

Så gemytligt och glatt gick det åtminstone till i vänsterpartiet 1991, när Bo Hammar och Margó Ingvardsson – som fått dissidentstämpel efter att ha tagit avstånd från kommunismen som ideologi – utsattes för denna behandling efter en ovanligt stormig valkonferens. Med Bo Hammars egna ord: ”Vi tvivlade inte på att breven kom från den egna partifamiljen”.

Men det är en lång resa bort från kommunismen, vilket visas också av titeln till dessa politiska memoarer (utgivna på Brombergs 1992). Från en bakgrund i SSU och Clarté blir Bo Hammar 1965 chefredaktör för SKP:s nya veckotidning Tidsignal, där han förresten hade både Maj Sjöwall och Per Wahlöö i redaktionsrådet.

Sedan bär det vidare till det omdöpta VPK:s partistyrelse där han sitter i hela sexton år, och uppdrag som både internationell sekreterare, partisekreterare och riksdagsledamot. Först 1991 lämnar han partiet i avsmak.

Hammars tid som internationelle sekreterare gör att han skriver mycket om partiets internationella kontakter. Bilden är milt uttryckt tvetydig. Å ena sidan menar han att VPK långt ifrån var den diktaturvänliga nickedocka som partiet anklagades för att vara; å den andra visar han utförligt hur partiets internationella kontaktnät främst bestod av, ja just det, diktaturer.

I en passage skildrar till exempel Bo Hammar sin djupa avsmak när han ska resa till Nordkorea, men vän av ordning frågar sig: Vad säger det om ett parti att en resa till partiet bakom en av världens mest totalitära diktaturer kan betraktas som ett besök hos ett systerparti? Och vad säger man i så fall om ett parti som skickar delegationer till Nordkorea två gånger?

Eller för att ta ett annat exempel: vilket demokratiskt parti skulle regelbundet (och långt in på åttiotalet) låta sig kallas upp till sovjetiska ambassaden i Stockholm för att under förnedrande former ta emot uppsträckningar när man inte varit tillräckligt vänliga mot sovjetblocket?

Hammar understryker att dessa påtryckningar från ambassaden så gott som alltid stannade i hans egen papperskorg, men det fascinerande är alltså att VPK fortsätter att dyka upp till dessa regelbundna träffar på ambassaden.

I dag finns det inte längre någon sovjetambassad att besöka, men man kan alltid trösta sig med att Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen sitter kvar i vänsterpartiets partistyrelse. Den som råkar vara i Stockholm den 31 januari kan besöka Husby träff och fira ”Kubas revolution 50 år” tillsammans med Eva Björklund och Ernesto Meléndez Bachs, den kubanska diktaturens ambassadör i Sverige – förlåt, ”veteranen från Revolutionen” ska han visst kallas.

Tyvärr är det däremot för sent att lyssna på samma radarpar i seminariet ”Kubas revolution 50 år, ett levande exempel för folken i Latinamerika och hela världen”. Det hölls redan den 17 januari i Kafé Marx på vänstepartiets partikansli i Stockholm.

Däremot hinner du fortfarande komma till den filmkväll som Svensk-kubanska föreningen ordnar ihop med vänsterpartiet i Hudiksvall den 21 januari. Passa på!

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Politiska kultböcker, 5:e plats: Torbjörn Säfves ”Rebellerna i Sverige”

Vill man veta vad politisk fanatism kan leda till kommer man inte förbi Torbjörn Säfves bok (utgiven på Författarförlaget 1971) om rebellrörelsen. Rebellerna var alltså den grupp på mellan 50 och 100 personer i Uppsala och Stockholm som våren 1968 bröt sig ur KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) för att i stället bilda en självutnämnd ”organisk cell” till Kinas kommunistiska parti.

Målet var förstås att förverkliga kulturrevolutionen i Sverige, och det som börjar med extatiskt skanderande av sentenser ur Maos lilla röda leder snart raka vägen in i sektens allt uppslukande verklighet. Män som kvinnor snaggar håret, gör sig av med alla föremål som kan verka ”förborgerligande” och överlämnar sina återstående ägodelar till ”massrörelsen” under ledning av den karismatiske Francisco Sarrion. Rebellernas barn ställs under kollektiv omvårdnad i en särskild lägenhet, och gifta rebellpar måste ansöka om kamraternas tillstånd för att bedriva älskog, en anhållan som beviljas i den mån paret lovat att utöva ”proletär” kärlek med varandra (det vill säga alltid ha ordförande Mao i tankarna).

Slutfasen präglas av terrorprocesser mot ”felande” inom den egna gruppen, vilka utsätts för formliga rättegångar där personerna i rummet hetsas att spotta, slå och sparka den anklagade. De felande hålls isolerade i lägenheter där de får leva på vatten och morötter, och bestraffningarna tas oftast emot med glädje.

Vid ett tillfälle får en rebell en häftig gråtattack, medger att han är ett genomkorrumperat reaktionärt svin och ber sina kamrater att avrätta honom i en närbelägen skog. Avrättningen är också på väg att verkställas, men en orienterare som passerar förbi lägger märke till att något inte står rätt till, och när poliser väl kommer till platsen möts de i stället av offer och exekutionspatrull tillsammans i ivrig högläsning ur Maos lilla röda.

Som Torbjörn Säfve själv konstaterar: Om inte rebellrörelsen hade brutit samman hade den terror som riktades mot de egna medlemmarna troligen så småningom riktats också mot omvärlden, ”inte bara förhatliga socialistkonkurrenter utan även icke-socialistiska institutioner som polismakten eller enskilda ledande kapitalister. Därmed hade vägen legat öppen mot … politiska mord.”

I dag dyrkar de flesta sekter andra husgudar än Mao, men fundamentalismens lockelse är fortfarande stark. Och detta är inte bara en del av historien utan också av vår samtid. Det visas inte minst genom de problem Bosse Lindquist, som gjorde dokumentärfilmen ”Rebellerna” 2005, hade med att få de inblandade att berätta vad som hände.

”Det svåraste med att göra filmen var 68-vänsterns rädsla för att offentligt berätta om vad man en gång trodde och gjorde, och vad man i många fall fortfarande tycker var sin bästa tid i livet”, säger Bosse Lindquist på SVT:s hemsida och fortsätter: ”Man skulle kunna tro att 40 år gamla händelser i ungdomen skulle känns ofarliga att berätta om idag, men så är ofta inte fallet.”

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Politiska kultböcker, 9:e plats: Jan Myrdals ”Den albanska utmaningen 1968–1986”

”Albansk utmaning” hette boken när den utkom första gången 1968, men konnässören väljer 1987 års utgåva som också innehåller några nyskrivna kapitel från ett återbesök i landet 1986.

Albanien var ju den möjligtvis grymmaste kommunistdiktaturen i Europa under efterkrigstiden. Med terror, avrättningar och ett lägersystem som fortsatte in på 1980-talet hölls befolkningen i ett järngrepp av Albaniens kommunistiska parti under Enver Hoxhas ledning.

Norstedts förlag uttrycker dock saken lite annorlunda på baksidestexten: ”Albanerna […] går sin egen väg. De utvecklar en egen form av socialism, odlar upp bergen och industrialiserar landet. Albaniens sociala reformer, dess lokaliseringspolitik och dess könsrollsdiskussion är radikalare än i något skandinaviskt land.” Det slår också an tonen för Jan Myrdals text, ty detta är en hyllningsbok till det albanska kommunistpartiet som öppet och uttryckligen ställer sig på regimens sida i alla de spörsmål som dyker upp.

Till exempel: Albanien är en stor förebild för hela världen. Enver Hoxha fullföljde det stora arvet från Stalin. Det misstag som gjordes av 1920-talets albanska demokrater var att man inte skoningslöst utrotade kulakerna, men det misstaget såg Hoxha till att inte upprepa, konstaterar Myrdal belåtet, och berömmer albanerna för att de bröt med Sovjet när ryssarna började avvika från Stalins väg.

Stödet för det albanska kommunistpartiet är kompakt i hela befolkningen sedan titoister och trotskister väl ”rensats ut”, fortsätter Myrdal, och det är också alldeles utmärkt att albanerna inte tillåts bosätta sig var de vill i landet. Visst är det några som klagar, särskilt ungdomar, men när man är ung förstår man inte sitt eget bästa. Och utvecklingen går faktiskt framåt:

Albanien skall inte få bli som Italien eller Frankrike eller Sverige […]. Planenligt skall de fattiga bergsbyarna och det rika låglandsområdet utvecklas till samma ekonomiska nivå; det skall icke få bli någon utarmning av utkantsområden. […] Den samhällsutveckling Enver Hoxha företrädde och som Albanien hittills strävat efter stämmer alltså med de föreställningar vilka traditionellt präglat våra folkrörelser och med tankarna från William Morris och hans generation marxister.

I ett avseende hade Jan Myrdal alldeles rätt. Bergsbyarna och de bördiga lågländerna hamnade på samma ekonomiska nivå – absolut fattigdom. Albanien efter Enver Hoxhas död var Europas fattigaste land, och det skulle bara dröja ett par år tills albaner i tiotusental flydde landet i överfulla gamla skorvar till det av Myrdal föraktade Italien.

Senaste nytt från Jan Myrdal är förresten att det bildats ett Jan Myrdal-sällskap. Sällskapets styrelse är också priskommitté för det nyligen instiftade Jan Myrdals stora pris – Leninpriset på 100 000 kronor, som ska gå till en skribent som verkar i Jan Myrdals anda eller bidrar till att skapa intresse för hans verk. (Man får hoppas att prisets namn inte nödvändigtvis betyder att mottagaren ska skjutas.)

I styrelsen tillika priskommittén hittar vi kulturpersonligheter som Peter Curman, i många år ordförande för Sveriges författarförbund, och Per Axelson på Leopard Förlag. Här finns också företrädare för näringslivet, närmare bestämt hotellägaren Lasse Diding, som av Företagarna tilldelats utmärkelsen Årets företagare i Varberg bland annat för att ha installerat ett särskilt Leninbad i sitt hotell i staden. (I prismotiveringen står det att ”den nya spa-avdelningen skapar extra trivsel”, så man får hoppas att badgästerna inte avrättas med nackskott.)

Den 4 april 2009 får vi veta vem Peter Curman, Per Axelson och de andra utsett till den första mottagaren av Jan Myrdals stora pris – Leninpriset. Förresten, när kommer det lilla priset – Hoxhapriset?

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar

Politiska kultböcker, 10:e plats: Jörn Svenssons ”Du skall ta ledningen och makten”

En klassiker, utgiven på vpk:s partiförlag Arbetarkultur 1974 och sedan nytryckt i flera upplagor. Jörn Svensson var ju mångårig riksdagsman och partiideolog för vänsterpartiet kommunisterna, och detta är den teoretiska studie där han tänker sig hur socialismen ska kunna byggas upp i Sverige. För alla som vill veta mer om vänsterpartiets ideologiska rötter är detta alltså obligatorisk läsning.

Det är ju, fastslår Jörn Svensson, ett vetenskapligt faktum att kapitalismen i Sverige liksom på andra håll kommer att ge vika för ett socialistiskt samhälle och så småningom ett kommunistiskt. Också i framtiden bör man respektera borgerliga krafters rätt att yttra sig och bilda opinion, men att dessa krafter skulle kunna tillåtas bli framgångsrika är däremot otänkbart.

Den socialistiska samhällsorganisationen är nämligen definitionsmässigt ett högre utvecklingsstadium än kapitalismen, och därför kan det inte komma i fråga att återinföra kapitalism när den väl är avskaffad. Det vore ju att vrida den historiska utvecklingen baklänges, och det faller ju på sin egen orimlighet, säger Jörn Svensson, som i förbifarten också släpper sådana pärlor som att det är ett bevis på kapitalismens resursslöseri att det tillverkas tio sorters soppslevar när vem som helst kunde begripa att det räcker alldeles utmärkt med tre modeller.

Med Jörn Svenssons egna ord:

[I] det socialistiska Sverige [skulle det] vara olagligt att väcka fråga om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former. Varje försök att rubba folkegendomen och arbetarsjälvstyret ska vara olagligt. Något verkställande av sådana beslut ska lagligen inte kunna ske. Det ska tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga maktmedel bekämpa sådana försök.

Hur ser Jörn Svensson på sin bok så här i efterhand? Såvitt jag vet är den frågan obesvarad. Tills vidare får vi nöja oss med att läsa Jörn Svenssons texter i Flamman, till exempel en krönika från 2007 där han hyllar Hugo Chavez för stängningen av den största oppositionella tv-stationen i Venezuela.

I dag (2008) är Jörn Svensson ledamot i vänsterpartiets programkommission. Vi har all anledning att vänta oss nya spännande texter av hans penna.

Denna bloggpost publicerades ursprungligen den 22 december 2008. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar

Ung Vänsters falska 100-årsjubileum

Det är inte bara hundår och kattår som det går flera av på ett vanligt år. Också Ung Vänster verkar åldras ovanligt snabbt, med tanke på att förbundet bildades 1973 och redan i år anser sig moget att fira sitt hundraårsjubileum.

Jubileet innebär en ovanligt klumpig försköning av historien. Sanningen är att den kommunistiska ungdomsrörelsen gång på gång blivit föremål för nedläggning eller ombildning eller helt sonika kastats ut ur rörelsen, på grund av politiskt ränkspel eller vildsinta falangstrider. ”Den kontinuitet som vi nu uppmärksammar och firar”, för att citera förbundsordföranden Ali Esbatis jubileumskrönika på Ung Vänsters webbplats, existerar helt enkelt inte.

Ung Vänster motiverar jubileumsfirandet med att det förflutit 100 år sedan det socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) bildades år 1903. Mellan detta förbund och kommuniströrelsen finns det förvisso en koppling, eftersom SDUF år 1917 övergick till det blivande kommunistpartiet och fyra år senare bytte namn till Sveriges kommunistiska ungdomsförbund (SKU). Men SKU lades ner 1958 och det efterföljande ungdomsförbundet slängdes ut ur rörelsen 1970. Detta är inte bara av historiskt intresse utan ger också lärdomar om de inneboende konflikterna i dagens vänsterparti.

Det första ungdomsförbundets, SKU:s, öde är en fascinerande läsning. I början av 1950-talet hade SKU hamnat i en djup svacka, som enligt ledningen berodde på att ungdomen drog sig för att söka sig till ett ungdomsförbund som var kommunistiskt. I vanliga fall brukar kriser för ungdomsförbund förklaras med ideologisk otydlighet. Med SKU var problemet det motsatta: dess politiska linje märktes alldeles för väl.

Lösningen blev att lägga SKU i malpåse och starta en helt ny ungdomsorganisation, Demokratisk Ungdom (DU). Det nya förbundet skulle på ytan vara partipolitiskt obundet, men i praktiken var det en rent kommunistisk täckorganisation. I en rapport till SKP:s arbetsutskott i november 1951 förklarar exempelvis SKU:s förbundsordförande Urban Karlsson att ”om DU gör riktiga politiska framträdanden, bevarar karaktären av ett partilöst ungdomsförbund … och står under fast kommunistisk ledning – så menar jag som tidigare att dess framgång är garanterad”.

Men 1958 tröttnade man på låtsasleken, lät det tynande SKU gå upp i DU och uttalade öppet att organisationen var ett ungdomsförbund knutet till kommunistpartiet. Ingen hade ju heller trott annat.

Den värsta krisen återstod dock. År 1967 hade DU bytt namn till Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) samtidigt som SKP bytt namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), och när 68-rörelsen växte sig allt starkare blev relationerna mellan ungdomsförbund och parti allt sämre. Våren 1970 vräktes VUF helt sonika ur partiets lokaler på Kungsgatan 84. Kan en brytning mellan ett parti och dess ungdomsförbund visas tydligare?

VUF besvarade gesten med att förklara att VPK inte längre var ett kommunistiskt parti – en oerhörd anklagelse för alla rättänkande – och efter att ombildat sig till MLK, Marxist-leninistiska kampförbundet, försvann VPK:s forna ungdomsförbund ut i maoistvänstern och upplöstes inte slutligt förrän 1983.

Efter 1970 låg VPK:s ungdomsverksamhet i spillror och först 1973 kunde man konstituera ett nytt, partitroget förbund under namnet Kommunistisk ungdom (KU). Det är detta förbund som i dag heter Ung Vänster och som påstår sig fylla 100 år.

Denna historieförfalskning borde få gamla aktivister i sjuttiotalsvänstern att gnissla tänder. I den mån det alls finns en kontinuitet från det gamla SKU råder det ingen tvekan om att den inte leder fram till dagens Ung Vänster, utan till konkurrenten MLK. Detta visas inte minst av att det var MLK som vann domstolstvisten om rätten till SKU:s anrika tidningstitel Stormklockan.

Nu är historieskrivning över huvud taget inte Ung Vänsters starka sida. Exempelvis försöker Esbati i sin ovan citerade jubileumskrönika också ta åt sig äran för den allmänna rösträtten – ett magstarkt påstående med tanke på att det svenska kommunistpartiet ända fram till 1943 öppet förespråkade att parlamentet skulle störtas med våld och ersättas av proletariatets diktatur. Som bekant drevs den allmänna rösträtten till slut igenom av en regering bestående av liberaler och socialdemokrater som tillträdde 1917, alltså samma år som SDUF lämnade den socialdemokratiska rörelsen. Att de, efter att ha anslutit sig till ett annat parti, skulle kunna ta åt sig äran av att ha varit med om genomförandet måste falla på sin egen orimlighet.

Vänsterpartiet är i dag ett parti i kris. I valet 2002 rasade partiet med en tredjedel och en kort tid senare tvingades partiledaren avgå på grund av misstänkt skattebrott. Maktvakuumet fram till den ordinarie partikongressen 2004 lämnar fältet fritt för nya falangstrider mellan pragmatiska vänstersocialister och de revolutionsromantiska kommunister som har Ung Vänster som en av sina främsta stödjepunkter.

Det är med falsk historieskrivning och kommunistisk retorik som Ung Vänster kommer att beväpna sig i striden om vänsterpartiets vägval. Även den som inte hyser varmare känslor för vänsterpartiet har goda skäl att anse att detta inte bådar gott för framtiden.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Radikalt Forum nr 4 2003

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar