Tag Archives: Kanada

Könsneutral äktenskapslag kränker inte religionsfriheten

I den svenska debatten om könsneutral äktenskapslagstiftning har uppmärksamheten mest riktats mot våra EU-kolleger Belgien, Nederländerna och Spanien, som alla tillåter äktenskap mellan personer av samma kön.

Men det är inte helt lätt att jämföra med dessa länder, eftersom Belgien och Nederländerna till skillnad från oss har civiläktenskap och Spanien har en speciell lagstiftning på grund av katolska kyrkans historiska ställning.

Jag anser att det är hög tid att vi också tar intryck av två andra länder med könsneutrala äktenskapslagar, Kanada och delstaten Massachusetts i USA. Där, liksom i Sverige, är det möjligt att gifta sig juridiskt genom en religiös vigselakt. Det finns alltså viktiga erfarenheter att hämta från länder med samma äktenskapssystem som vårt eget.

Två påståenden hörs ofta i den svenska debatten: att en könsneutral äktenskapslag kräver att civiläktenskap införs för att inte religionsfriheten ska kränkas, och att det skapar problem för trossamfunden om staten håller sig med en annan äktenskapsdefinition än flertalet samfund. Lärdomarna från Kanada och Massachusetts – som jag nyligen besökt och där jag diskuterat dessa frågor med myndigheter, organisationer och trossamfund – visar att de påståendena inte håller.

I Kanada gjordes den nationella äktenskapslagen könsneutral i juli 2005, men redan innan dess tillät de flesta av landets provinser två personer av samma kön att ingå äktenskap. Liksom i andra länder var detta en fråga som splittrade trossamfunden. Flertalet var emot, men reformen hade stöd av bland annat United Church of Canada, ett protestantiskt samfund som betjänar drygt 3 miljoner kanadensare.

För United Church of Canada har den nya äktenskapslagen blivit en religionsfrihetsreform. Det är tack vare den som kyrkan nu kan ge alla oavsett sexuell läggning möjlighet till en juridiskt giltig vigselakt i religiös form, samtidigt som lagen inte hindrar de samfund som avvisar samkönade äktenskap från att även fortsättningsvis förrätta bara de vigslar som är förenliga med deras religiösa tro.

Också i Massachusetts, som tillåter samkönade äktenskap sedan maj 2005, har trossamfunden möjlighet att förrätta juridiska vigslar. Inte heller här har den könsneutrala lagstiftningen hindrat samfunden att själva följa sin äktenskapssyn. Inom reformjudendomen förrättar rabbiner vigslar mellan par av samma kön medan ortodoxa säger nej. Flertalet kristna samfund förrättar inte samkönade vigslar, men de kristna församlingarna inom Unitarian Universalist Association är ett betydelsefullt undantag.

Samkönade äktenskap fortsätter att vara en hett omstridd fråga i både Kanada och USA. Det intressanta är dock att ingen påstår att de nya lagarna har skapat problem för samfunden i deras egen religionsutövning. Den politiska striden handlar i stället om hur man anser att den civila lagstiftningen ska vara utformad.

Vad finns det för lärdomar vi kan dra av de könsneutrala äktenskapslagarna i Kanada, Massachusetts och andra länder? Här tänker jag framför allt på två saker.

För det första: Alla länder som infört en könsneutral äktenskapslag har gjort det utan att förändra det juridiska system för vigslar som redan används. Det finns alltså ingen särskild vigselmodell som Sverige måste införa om vi öppnar för äktenskap mellan personer av samma kön.

Detta understryker vad jag tidigare tagit upp i Frisinnad Tidskrift (se nummer 6–7 2003), nämligen att det inte finns någon politisk koppling mellan kravet på könsneutral äktenskapslag och kravet på civiläktenskap. Tvärtom är Kanada och Massachusetts två kraftfulla bevis för att det fungerar att kombinera en könsneutral äktenskapslag med bevarad vigselrätt för samfunden.

För det andra: Att begreppet äktenskap har breddats i lagstiftningen har inte påverkat trossamfundens rätt att arbeta utifrån sin egen, religiösa definition av äktenskap. Även i dag finns det ju grundläggande skillnader mellan lagens och olika trossamfunds syn på vad som är ett äktenskap. Att lagen till exempel erkänner skilsmässor hindrar inte vissa samfund från att betrakta äktenskapet som ett oupplösligt förbund, samtidigt som andra mycket väl kan ge frånskilda en ny kyrkvigsel.

Vi kommer helt enkelt inte förbi att begreppet äktenskap i olika sammanhang har olika, helt unika innebörder. Därför vore det också djupt olyckligt om vi i Sverige skulle försöka överbrygga tolkningsskillnaderna genom att genomföra det förslag som då och då hörs i debatten om att helt stryka begreppet äktenskap ur lagen och döpa om äktenskapsbalken till t.ex. samlevnadsbalk. Ordet äktenskap skulle då kunna ”lämnas över” till trossamfunden.

En sådan förändring skulle ha flera icke önskvärda följder. Till att börja med skulle den betydande del av svenska folket som inte vill gifta sig kyrkligt inte längre ha chansen att ingå något som kallas äktenskap. För de flesta människor skulle detta framstå som obegripligt.

Det skulle också leda till internationella problem, eftersom Sverige är folkrättsligt förpliktat att värna vuxna människors rätt att ingå äktenskap och det även finns en väl utvecklad internationell privaträtt om erkännande av utländska äktenskap. Även om Sverige stryker ordet äktenskap ur lagstiftningen vore vi alltså tvungna att klargöra vilka svenska samlevnadsformer vi önskar att andra länder ska erkänna som äktenskap enligt sina egna lagar.

Slutligen menar jag att det vore riskabelt för statens religiösa neutralitet. Att stryka ordet äktenskap ur lagen för att ta hänsyn till de religiösa samfund som inte inkluderar samkönade par i sitt äktenskapsbegrepp innebär ju underförstått att staten tar större hänsyn till sådana samfunds religiösa äktenskapssyn än till de samfund som vill inkludera samkönade par i äktenskapet.

Det viktigaste argumentet emot en sådan reform är dock att den är en lösning på ett problem som inte finns. Redan i dag har trossamfunden full frihet att definiera sin äktenskapssyn på ett annat sätt än staten. Exemplen från Kanada och Massachusetts visar att det förblir så även med en könsneutral äktenskapsbalk kombinerad med vigselrätt – men inte vigselplikt – för samfunden.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Frisinnad Tidskrift nr 3 2006. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Vägval i äktenskapsfrågan

Bör personer av samma kön ha rätt att ingå äktenskap? Frågan har diskuterats under lång tid men har nu blivit högaktuell. Nederländerna och Belgien har redan infört en könsneutral äktenskapslag, och i Kanada står det klart att regeringen tänker genomföra samma reform. I Sverige drivs kravet redan av Centerpartiet, Vänstern och Miljöpartiet.

Många kopplar denna reform till kravet på civiläktenskap, det vill säga att samfundens religiösa vigselakter inte ska få juridisk innebör (eller, vardagligt uttryckt, att avskaffa samfundens vigselrätt). Även om var och en förstås har rätt att göra den kopplingen för sitt personliga vidkommande vore det olyckligt om samma koppling görs när frågorna behandlas juridiskt, eftersom det handlar om två olika saker.

Nederländerna och Belgien har visserligen civiläktenskap. Men det är fullt möjligt att ha en äktenskapslag för alla par, där samfunden behåller vigselrätten och därmed också rätten att själva avgöra vilka vigslar man vill medverka till.

Samfundens vigselrätt är just en rätt, inte ett tvång, att medverka till vigsel. Vigselrätten är knuten till den enskilde personen (präster inom Svenska kyrkan, i övriga trossamfund de funktionärer som förordnats av Kammarkollegiet), och inget par kan med lagens stöd tvinga en viss person att förrätta vigsel. Den enskilde prästen (pastorn, rabbinen, imamen) har således en generell vigselrätt för heterosexuella par men avgör själv hur han eller hon utövar denna vigselrätt.

Att införa en gemensam äktenskapsbalk och behålla samfundens vigselrätt skulle innebära att vigselrätten utsträcktes till att gälla alla par – både homosexuella och heterosexuella. Makten att avgöra vilka vigslar som ska förrättas skulle däremot fortfarande ligga i händerna på den enskilde.

De praktiska följderna skulle med säkerhet skilja sig åt mellan samfunden. I dagsläget är det dock inte någon halsbrytande djärv gissning att man i många samfund helt skulle vägra vigsel åt homosexuella par, vilket skulle leda till debatt både i samfunden och i samhället.

Men att par nekas vigsel vore inte i sig något nytt. Det finns ett antal samfund där vissa heterosexuella nekas vigsel, till exempel för att de är frånskilda eller odöpta. Exempelvis räknas det i kanonisk rätt som äktenskapshinder att någondera parten är impotent, prästvigd, frånskild (utan att kyrkan annullerat äktenskapet) eller har avlagt offentligt kyskhetslöfte. Inget av detta erkänns som äktenskapshinder enligt svensk rätt, men katolska präster kan likafullt vägra att medverka i en vigsel med hänvisning till något av ovanstående.

Ändå finns det en reell skillnad. De allra flesta heterosexuella par som önskar gifta sig kyrkligt kan trots allt göra detta, men de allra flesta homosexuella par skulle under överskådlig tid nekas en religiös vigsel. Detta skulle bli en ständig påminnelse om att synen på det homosexuella kärleksförhållandet i de flesta samfund skiljer sig fundamentalt från synen på den heterosexuella kärleken.

Röster har därför höjts för att en gemensam äktenskapsbalk bör kombineras med införandet av civiläktenskap. Civiläktenskapet förtjänar dock att behandlas som en egen fråga, eftersom argumenten är helt andra.

De tyngsta argumenten för civiläktenskap handlar om att dra en tydlig gräns mellan statens och samfundens områden. Äktenskapet i juridisk mening är ett civilrättsligt kontrakt mellan två makar och med staten som garant. På många sätt är det olyckligt om detta blandas ihop med äktenskapet i religiös mening: makarnas förbund inför den Gud man bekänner sig till.

Att behålla samfundens vigselrätt skulle å andra sidan göra det smidigt för de blivande makarna att ingå äktenskap på det sätt som känns mest förpliktigande. Detta var också ett av de viktigaste skälen till att man vid de äktenskapsrättsliga reformerna vid början av 1900-talet avstod från att införa civiläktenskap. Samtidigt fastslog riksdag och regering redan då att äktenskapslagstiftningen var en rent civil lag utan kyrklig karaktär.

Även om en gemensam äktenskapsbalk skulle skilja sig från den traditionella kristna äktenskapssynen är det alltså inte något fundamentalt nytt att det juridiska äktenskapsbegreppet skiljer sig från det som råder i trossamfund.

Genom att ingå registrerat partnerskap kan samkönade par redan i dag få tillgång till äktenskapets alla effekter i svensk rätt: ömsesidig underhållsplikt, arvsrätt, gemensamt efternamn och så vidare. I och med att samkönade par numera har möjlighet att ansöka om adoption har den sista särbehandlingen som enbart är kopplad till äktenskapet försvunnit. (Lagstiftningen om assisterad befruktning ställer dock kravet att kvinnan måste ha ett förhållande med en man. Detta kan lika gärna handla om en sambo eller särbo som en make, och särbehandlingen handlar alltså inte om äktenskap i förhållande till partnerskap.)

Det viktigaste skälet för en gemensam äktenskapsbalk handlar därför inte om juridiska aspekter, utan om den grundläggande frågan om likhet inför lagen. En gemensam äktenskapsbalk för alla par vore en viktig markering av att det inte är statens uppgift att väga, mäta och betygsätta enskilda människors kärleksrelationer. Homosexuella och heterosexuella relationer får redan i dag samma juridiska effekter. Då är det också rimligt att de regleras i samma lag.

Så har redan skett i sambolagstiftningen, som reformerades år 2003. Synen på sambolagens juridiska effekter skiljer sig åt mellan partierna, men alla sju riksdagspartier var eniga om att införa en gemensam sambolag i stället för de två tidigare lagar som reglerat heterosexuellas respektive homosexuellas samboförhållanden.

På samma sätt skulle en gemensam äktenskapsbalk skapa fullständig likhet inför lagen när det gäller äktenskapet som juridiskt begrepp. En sådan reform skulle däremot inte i sig påverka trossamfundens syn på äktenskapet i religiös mening – vare sig civiläktenskap införs eller ej. Den religiösa äktenskapssynen är kort och gott en annan debatt.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Frisinnad Tidskrift nr 6-7 2003

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar