Tag Archives: jämställdhet

Mycket återstår för jämställda kommunledningar

Sveriges Television sätter sökarljuset på en viktig jämställdhetsfråga: att så relativt få kvinnor kommer fram till de allra viktigaste maktpositionerna i Sveriges kommuner. Medan könsfördelningen är så gott som jämn i riksdagen och regeringen, så är fördelningen mycket skevare i många kommuner.

Man kan visserligen diskutera om det finns smärre felkällor i mätmetoden, där enkäter i sommartid till kommunerna verkar ha spelat en viktig roll. Men det lär inte förändra bilden nämnvärt: totalt sett är det inte ens 40 procent kvinnor bland ledamöterna i kommunernas maktcentrum, kommunstyrelserna.

Ett enskilt parti i en enskild kommun kan alltid hitta förklaringar. Men när det handlar om ett återkommande mönster för landets 290 kommuner som helhet, då är det ett bevis på att det återstår en hel del glastak att krossa.

Här är det viktigt att de politiska partierna sopar rent framför egen dörr, och vågar tala öppet om att jämställdhetsarbetet också måste gälla partiet internt. En sak som Folkpartiet gör sedan 2005 för att synliggöra frågan är att publicera särskilda jämställdhetsbokslut som läggs fram som en del av de ordinarie handlingarna till partiets högsta beslutande organ, landsmötet. I dessa jämställdhetsbokslut, som tillkom på initiativ av Karin Pilsäter, publiceras bland annat detaljerade siffror om könsfördelningen på olika förtroendeuppdrag både inom partiet och i kommun, landsting och riksdag. Utvecklingen sedan 2005 går åt rätt håll – men mer behöver göras.

Att följa upp könsfördelningen handlar inte om att ropa på kvotering, utan om att synliggöra en verklighet som är långt ifrån jämställd. Eller är det någon som på allvar menar att det skulle vara kompetens och inget annat som gör att det är över 50 procent fler män än kvinnor bland ledamöterna i landets kommunstyrelser?

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik

Go west! Kalifornien (åter)inför äktenskap för alla par

Är det rimligt att ordna folkomröstning om ifall en minoritet ska berövas sina rättigheter eller inte? Ja, tycker en del (tänk bara på folkomröstningen i Schweiz om att förbjuda minareter – troligen ett brott mot Europakonventionen men genomfördes ändå). Nej, tycker jag själv.

Nu har en distriktsdomstol i Kalifornien kommit till samma slutsats när det handlar om samkönade äktenskap. Den beryktade folkomröstningen om att upphäva möjligheten för människor av samma kön att gifta sig var konstitutionellt felaktig, fastslår domaren. Den ska därför upphävas. (Mer i Los Angeles Times, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Qx.se.)

Domen lär överklagas hela vägen upp, men tills vidare betyder avgörandet att samkönade par återigen kan bekräfta sin kärlek genom att gifta sig om de så vill.

En viktig delseger för hbt-rättigheter. Men framför allt för människors självklara rätt till likhet inför lagen, och för envars skydd mot att inte godtyckligt berövas sina rättigheter bara för att en majoritet inte gillar dem.

I Sverige är det inte lika vanligt som i USA att människor går till domstol för att hävda sina rättigheter. Men det håller på att förändras, som när könsdiskriminerade kvinnor kräver sin rätt att få söka till utbildningar. Och när det gäller transfrågor – närmare bestämt rätten att själv välja sitt förnamn – har svensk praxis liberaliserats först i och med att en grupp uthålliga transaktivister bestämde sig för att överklaga sina ärenden och få fram ett avgörande i högsta instans.

Vi behöver fler bråkiga, envisa medborgare som inte drar sig för att testa orimliga lagar genom att överklaga dem i domstol.

Och grattis till Kalifornien!

Bloggar om saken gör bland andra: Immanuel Trollhare Brändemo, Anita Hillerström Vagli, Edvin Alam, Queer as in fuck off, Viktor Tullgren, Per-Arne Jonsson, State of the Union.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Internationell politik

Namnlagen: Har du rätt att heta rätt?

I går medverkade jag på två seminarier under Stockholm Pride, dels som deltagare i panelsamtalet ”Jämställdhet för hållbar utveckling”, dels som moderator för HBT-liberalers och Svart måndags seminarium ”Rätten att heta rätt” om den svenska namnlagen.

Ett långt och fylligt referat av namnlagsseminariet hittar du hos Makthavare.se. Också Amanda Brihed och Immanuel Trollhare Brändemo, som deltog i panelen, skriver. I panelen satt också Christine Sahlström och Eva Brylla, som kanske båda återkommer i frågan.

Bästa skrattet under seminariet kom när det nämndes att kammarrätten godkänt att ett barn döptes till Belsebub, med motiveringen att namnet inte kunde väcka anstöt eftersom det är så få som vet vad det betyder. Däremot slogs Skatteverket in i det sista för att hindra något så anstötligt som en man som heter Pia eller Kristina …

Folkpartiets åsikt är tydlig: vuxna människor ska inte hindras välja förnamn oavsett om det är traditionellt manliga eller kvinnliga namn. Regeringsrättens dom från 2009 får förhoppningsvis slut på tokigheterna. Men också lagen behöver klargöras för att garantera människors rättigheter.

Om Pride i dag bland annat i DN, Expressen och Svenska Dagbladet.

3 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Intervjuad i Dagens Nyheter

Dags för Pride! I dag intervjuas jag i Dagens Nyheter i en längre artikel om RFSL: 60-årsjubileum i år. Läs själv här. Senare på dagen medverkar jag i seminarier om jämställdhet och om namnlagen.

Andra bloggare om Pride, RFSL och hbt-frågor: Amanda Brihed, Catrine Norrgård, Carina BobergPer-Arne Jonsson, Svensson (Zaramis), Christian Valtersson, Linnéa Darell.

3 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Snart dags för Stockholm Pride …

… och självklart är jag på plats hela veckan! Här är några programpunkter där jag medverkar:

Måndag den 26 juli

Jämställdhet för hållbar utveckling
Arrangör: Kunskapsportalen och Jämi med flera
I drygt 15 år har jämställdhetsintegrering varit den dominerande strategin för att skapa ett mer jämställt och hållbart samhälle. Men vad innebär det? Vilka berörs? Och hur gör vi rent praktiskt? Kan vi exempelvis arbeta med könsuppdelad statistik utan att vara heteronormativa? Vad händer med minoriteter när majoriteten har makten över arbetsmetoderna? Välkommen till ett samtal där vi diskuterar jämställdhet, vad det är och hur det påverkar och involverar alla medborgare samt vilken betydelse makt har i sammanhanget.
Tid: 14:00–14:45
Plats: Pride House (Ekoteket), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Rätten att heta rätt – Debatt om namnlagen
Arrangör: HBT-Liberaler och Svart Måndag
Vad händer egentligen med namnlagen och var är vi på väg? Är kampen över? Hur säkrar vi de framsteg vi uppnått? Medverkande: Martin Andreasson, Immanuel Trollhare Brändemo (en normkritisk bloggare, aktivist och transaktivist), Christine Sahlström (medlem i HBT-liberalerna, hon låg bakom aktivistvågen som förändrade delar av namnlagen rörande könskonträra namn under 2008-2009), Amanda Brihed (transaktivist, normkritisk bloggare, förgrundsgestalt för den svenska integritetsrörelsen och ledamot i HBT-liberalernas styrelse).
Tid: 15:15–16:45
Plats: Pride House (Studio 3), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Onsdag den 28 juli

Hbt-jeopardy mellan partinätverken!
Arrangör: RFSL
Missa inte årets fajt mellan det Rödgröna laget och Alliansens lag när det gäller vem som kan mest i hbt-frågor! Två team, en vinnare! Kan de rödgröna mest om lesbiska popartister, kan Alliansen mest om hbt-historia? Vilket lag kan mest om aktuellt hbt-politik? RFSL är omutbar domare och ser till att lagen får jobba för att fixa det! Förebered dig på en rafflade uppgörelse!
Tid: 13:45–14:45
Plats: Pride House (Sergel 3), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 20.00 och 22.00.

Fredag den 30 juli

Familjenormer och familjeformer i Norden
Arrangör: Hallå Norden
Gäller olika regler för olika personer? Svenska samkönade par som väljer att inseminera i Danmark istället för Sverige, erkänns inte som föräldrar per automatik. De gör att de till skillnad från heterosexuella par inte har samma rättigheter och inte heller kan ta del av de föräldraförmåner som finns. Flyttar samkönade par som har ingått äktenskap i Sverige, Norge eller Island erkänns det inte i övriga nordiska länder utan de blir istället registrerade som partners. I Finland är surrogatmödraskap tillåtet, medan man i Norge inte tillåter insemination för samkönade par.
De nordiska länderna har ett utvecklat samarbete, men nationella lagar och regelverk skiljer sig åt. Detta gör att personer som på olika sätt bryter mot normen för vad som gör en familj drabbas. Vad innebär det i praktiken för enskilda individer? Detta diskuterar panelen.
Medverkande: Martin Andreasson, Helene Sigfridsson, riksdagskandidat för Miljöpartiet och avgående generalsekreterare för Makalösa Föräldrar, Marianne Berg, riksdagsledamot för Vänsterpartiet och ledamot i Nordiska Rådet, representanter för socialdemokraterna samt Sara Privelius, förälder och drabbad av regelverket.
Moderator: Jennie K. Larsson.
Tid: 16:00–16:45
Plats: Pride House (Kafé Klara), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 18.00 och 20.00.

Lördag den 31 juli

Pride-paraden
Såklart har Folkpartiet, LUF och HBT-liberalerna en egen sektion i paraden också i år! Var med och flagga för liberalismen. Samling i Tantolunden från 11.30. Avmarsch 13.00.

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 16.00 och 18.00.

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik

Centerns gubbröra stoppade JämO

Det är alltid intressant att titta på hur organisationer och partier beskriver sin egen historia. All historieskrivning hänger ju ihop med sin samtid, och berättelsen om det förflutna säger därför ganska mycket om vilken självbild man vill odla. Att blickarna oftast riktas mot det man känner sig stolt över är förstås inget att överraskas över.

Men ibland blir det lite tokigt.

Så här strax efter internationella kvinnodagen vill jag till exempel ta upp vad Centerkvinnorna skriver på sin webbplats om centerpartisten Karin Andersson och hennes roll då jämställdhetslagen infördes år 1979:

1978 sprack Fälldins regering på kärnkraftsfrågan. Jämställdhetspropositionen var klar men under folkpartiets korta minoritetsregering vände sig socialdemokraterna och resten av oppositionen emot vitala delar av propositionen och förslaget fälldes.

Karin Andersson fick en till chans att ge Svenska [sic] folket en jämställdhetslag 1979 när Fälldin återigen bildade regering. Karin Andersson utsågs till jämställdhets- och invandrarminister. Den 13 december 1979 kunde ett omarbetat förslag röstas igenom i riksdagen. Sverige hade fått sin första jämställdhetslag och JämO trots motståndet från halva riksdagen och den mansdominerade arbetsmarknadens parter.

Den här historieskrivningen är mer gåtfull än klargörande. En stor fråga blir hängande i luften: hur kunde vänsteroppositionen fälla förslaget första gången trots att de satt i minoritet?

Jo, på grund av att de fick stöd inifrån Centerpartiet självt.

Så här ser bakgrunden ut. År 1970 väcktes de, såvitt jag känner till, första riksdagsmotionerna om förbud mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Motionärerna var de unga manliga folkpartisterna Per Ahlmark, Gabriel Romanus och Hans Lindblad.

Därefter väckte Folkpartiet varje år partimotioner (med partiledaren själv som första namn) med krav på förbud mot könsdiskriminering, och varje år blev de nedröstade. Inte en enda gång stödde Centerpartiet aktivt kravet på lag mot könsdiskriminering.

Sedan kom regeringsskiftet 1976, och ett lagförslag arbetades fram av den parlamentariska jämställdhetskommittén. När sedan regeringen Ullsten gick till riksdagen våren 1979 med förslag om jämställdhetslag och jämställdhetsombudsman röstades förslagen ner genom att ett antal manliga centerpartister oväntat röstade med Socialdemokraterna och VPK, som var mot förslagen eftersom de ansågs hota fackets makt.

(Flera manliga moderater lade också ner sina röster, men de var för få för att ensamma fälla utslaget. Det starkaste motståndet kom inifrån Centerpartiet.)

Så här 30 år efteråt kan det möjligen ha sitt intresse att känna till namnen på de herrar som satte P för reformerna. Starkast var motståndet mot att inrätta JämO, vilket tio centerpartister inte kunde stödja i voteringen.

Fem röstade mot detta förslag: Elis Andersson, Axel Kristiansson, Alvar Andersson, Filip Johansson och Sven Eric Åkerfeldt. Ytterligare fem lade ner sina röster: Sture Korpås, Karl-Eric Norrby, Georg Pettersson, blivande försvarsministern Torsten Gustafsson samt CUF-ikonen och framtida partiledaren Olof Johansson (!).

Vad ska man dra för slutsats av detta? Att ett parti inte står enigt bakom en progressiv reform är inget unikt; gudarna ska veta att det har förekommit också i mitt eget parti, så att Centerpartiet var splittrat i frågan om jämställdhetslag för 30 år sedan är inte märkligt i sig.

I stället är det den tillrättalagda historieskrivningen som är bekymmersam. Det är som sagt förståeligt att ett partis kvinnoförbund i första hand vill skildra partiets historia i en positiv dager. Men när man lyfter fram dramatiken då ett viktigt reformförslag stoppades, utan att med ett ord nämna att avgörandet fälldes av motståndarna från det egna partiet – ja, då bör man hejda sig och tänka efter.

Lyft i stället fram Karin Anderssons gärning! Hon lyckades ju så småningom vinna över Olof Johansson, Torsten Gustafsson och de andra motsträviga herrarna. Trägen vinner – också i Centerpartiet.

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik

Mycket snack men väldigt luddiga visioner

Mona Sahlin är både typisk och ovanlig som socialdemokratisk ledare. Typisk såtillvida att hon i en livslång partikarriär har visat obrottslig lojalitet mot rörelsen (även, menar jag, under åren i kylan). Mer ovanlig när det gäller de sakfrågor hon ofta förknippas med: integration, jämställdhet, HBT-frågor. Detta är knappast de ämnen som brukar toppa listorna över väljarnas viktigaste frågor, varken bland s-väljare eller hos allmänheten i stort.

Det finns dock två faktorer som förenar dessa teman. För det första är det värdefrågor där det har skett stora åsiktsförändringar, inte bara i Sverige utan i större delen av västvärlden. Dessa förändringar har Sahlin, med sitt omvittnade väderkorn för frågor som ligger i luften, naturligtvis inte låtit bli att uppmärksamma. För det andra går alla tre frågorna att sätta in i en konfliktdimension som handlar om modernitet mot konservatism.

Denna konfliktdimension har Mona Sahlin gjort sitt bästa för att också utnyttja politiskt. Ett sådant konstaterande är ingen anklagelse om cynism. Det handlar om politikens villkor och om vilket spelutrymme som ges av det egna laget och av motståndarna.

Mona Sahlin har också en sällsynt förmåga att fånga upp nya ämnen och lyfta dem till debatt. Att Mona Sahlin är uppriktigt engagerad i dessa frågor är inte heller något att ifrågasätta. Hon trivs också i HBT-världen och möts av uppskattning där; bland annat har hon röstats fram som ”Årets hetero” på Qx-galan hela två gånger.

Men vart vill hon då föra socialdemokraterna politiskt på dessa tre områden? Det är svårare att uttala sig om, vilket är desto märkligare med tanke på att hon i olika omgångar har haft ministeransvar för samtliga dessa sina hjärtefrågor.

Under sin tid som minister lät hon de färgstarka utspelen dugga tätt och med jämna mellanrum sade hon att nya lagar var på gång; när misslyckanden påtalades tog hon loven av kritiken genom att hålla med och säga att helt andra åtgärder snart skulle komma. De konkreta resultaten var däremot mer tunnsådda.

Ta till exempel Mona Sahlin som integrationsminister 2000–2004. Redan första månaden lät hon en politisk bomb detonera, när hon i en stor intervju i Göteborgs-Posten (22/10 2000) sade att det är dags för Sverige att införa positiv särbehandling på etnisk grund inom arbetsmarknaden. ”Jag kan inte se någon annan väg än lagstiftning”, sade hon och förtydligade: ”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.” I en TT-intervju den 26/11 samma år förutskickade hon lagstiftning i kraft 2002.

Så blev, som vi vet, inte fallet. Sahlin hade låtit tungan löpa, och nu blev det i stället full back i maskineriet. Kammardebatter den närmaste tiden fick ägnas åt att lägga till rätta och förklara sig missförstådd – och sedan rann frågan ut i sanden.

När den borgerliga regeringen våren 2008 klargjorde att den inte kommer att införa positiv särbehandling på etnisk grund valde Mona Sahlin och socialdemokraterna att inte protestera. Den har aldrig varit socialdemokraternas linje, men Mona Sahlin uppträder nu som om den inte heller har varit hennes.

Hur gick det då med integrationen under Sahlins tid som minister? Sanningen är att läget förvärrades. Sysselsättningen bland utlandsfödda sjönk under hennes ministertid 2000–2004, medan antalet utanförskapsområden – alltså områden med extremt låg sysselsättning, lågt valdeltagande och dåliga skolresultat – växte från 127 år 2002 till 155 år 2004.

I det läget valde Mona Sahlin att våren 2004 förklara integrationsproblemen med rasismen i Sverige och utse Masoud Kamali till utredare av strukturell diskriminering. När Kamali väl lämnade sin utredning var det till en annan integrationsminister, Jens Orback, som gjorde sitt bästa för att hålla distansen till hans förslag. Mona Sahlin sade ingenting – hon hade lämnat frågan och gått vidare.

Jämställdheten har Mona Sahlin ansvarat för kortare perioder, 1994–95 och 2003–2004. Det är svårt att se konkreta avtryck som gör att hon skiljer sig från alla de andra socialdemokratiska jämställdhetsministrarna.

Det var exempelvis under andra statsråd som kvinnofridsfrågorna stod i fokus. Lönegapet mellan kvinnor och män var oförändrat 92 procent (kompenserat för skillnader i ålder, utbildning etc.), och inte heller kom några särskilda initiativ för att öka kvinnors makt och möjligheter på arbetsmarknaden. Exempelvis jämställdhetsbonusen är ju en helt och hållet liberal och borgerlig produkt, som Sahlin i efterhand har välkomnat.

I stället valde Mona Sahlin att göra utspel på sådant som förbud mot könsdiskriminerande reklam. Till tidningarna sade hon sig vara ”övertygad om att en lagstiftning behövs” (SvD 27/2 2004), och det var s-regeringen som utsåg den utredare som lade fram ett förslag om att förbjuda fördomsfull reklam genom att kringgå grundlagen. Men då hade Sahlins intresse redan slocknat; mig veterligt har hon inte kommenterat utredningens minst sagt uppseendeväckande förslag.

Också när det gäller HBT-frågorna, som hon ansvarade för som demokratiminister 2002–2004, går mönstret igen. Här är det förstås frågan om jämlik äktenskapslagstiftning som är central. Hösten 2002 gick hon ut stort i massmedia och förklarade att staten borde kunna tvinga samfund att viga samkönade par om de ville behålla vigselrätten. Sedan blev det samma vända igen: full back i maskineriet, andra statsråd slätar över, och även detta förslag faller ner i den stora tystnadens djup.

Äktenskapsfrågan har Mona Sahlin som bekant återkommit till, och som partiledare har hon framgångsrikt bidragit till att Sveriges journalistkår nu tycks tro att oppositionen har lagt fram lagförslag om en könsneutral äktenskapsbalk i riksdagen. Sanningen är att detta aldrig har funnits; inget förslag har varit mer konkret än att riksdagen ska uttala att regeringen borde ta fram en sådan lag.

Samtidigt är Mona Sahlin en uppfriskande kontrast, inte minst mot sin företrädare, eftersom det inte är helt vanligt att en socialdemokratisk partiledare har ett äkta intresse för frågor som HBT-politik, jämställdhet och integration. Ändå får jag ingen tydlig bild av vilka som kommer att bli socialdemokraternas politiska redskap på dessa områden.

Är det likabehandling eller positiv särbehandling som är hennes recept mot diskrimineringen? Vill hon fortfarande förbjuda könsdiskriminerande reklam trots att grundlagen skyddar även fördomsfulla åsikter? Håller hon dörren öppen för att i ett senare skede införa kravet att trossamfund som vill ha vigselrätt måste viga homosexuella? Just verkar svaret vara att ingen riktigt vet.

Vad blir då den samlade bilden av Mona Sahlins insatser på dessa områden? När det gäller jämställdhet och integration blir resultaten föga imponerande och hennes visioner suddiga. På HBT-politikens område har hon däremot drivit frågorna även när detta inte har varit opportunt, hon är tydlig om att lika rättigheter är målet, och hon har haft en samlade roll för de krafter inom socialdemokratin som har velat göra partiet genuint HBT-vänligt. Det ska hon ha all heder för.

Poängen är bara att detta inte är något unikt för vare sig Mona Sahlin eller socialdemokratin. En annan politiker som gått i spetsen för motsvarande åsiktsförändring i sitt eget parti heter exempelvis Fredrik Reinfeldt.

Både när det gäller Sahlin och Reinfeldt betyder förändringarna i sak inte heller att de brutit ny mark. Snarare har de lyckats få sina partier att närma sig de positioner i HBT-frågor som intagits av till andra partier, exempel folkpartiet. Det är, å andra sidan, inte alls något att beklaga sig över.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Liberal Debatt nr 3 2008

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar