Tag Archives: invandring

Så flyttades gränserna i debatten om invandring

Kom det verkligen som en blixt från klar himmel när en lång rad öppet invandrar- och främlingsfientliga politiker valdes in i Finlands riksdag vid Sannfinländarnas skrällseger i valet 2011? Nej, svarar journalisten Marianne Lydén. I boken Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster, utgiven av Söderströms förlag i samarbete med den pigga finlandssvenska tankesmedjan Magma, går hon längre tillbaka i tiden och tecknar en bild av hur debattklimatet om asyl- och invandringsfrågor förskjutits från början av 1990-talet och framåt till våra dagar.

Förändringen inträffar inte över en natt, utan det handlar om en långsam tillvänjningsprocess. Och det viktigaste är inte vad de allra extremaste politikerna ger uttryck för, utan hur alla andra förhåller sig. Tar man strid för sina värderingar? Tiger still i tron att främlingsfientliga kan tigas ihjäl – eller noterar man med intresse att andra verkar kunna vinna stora valframgångar på en främlingsfientlig retorik?

När ledande politiker, ur olika partier, anpassar sig i riktning mot en förment främlingsfientlig opinion är det en gräns som överskrids. Marianne Lydén konstaterar att den sannfinländske partiledaren Timo Soini inte är rasist. Men han har, bedyranden till trots, inte haft något emot att öppet främlingsfientliga politiker gjort Sannfinländarna till sitt hem. De ger ju röster åt partiet.

Språket styr bilden av verkligheten. Långt före Jussi Halla-ahos, Mika Niikkos och de andra extrema invandringsfiendernas intåg i riksdagen har begrepp som ”okontrollerad invandring”, ”illegala flyktingar” och ”biståndsutnyttjare” rotat sig i debatten och befäst bilden av välfärdsstaten utsatt för en invasion av bidragshungriga brottslingar. (Från svensk horisont kan man till denna rad också lägga uttrycket ”papperslösa flyktingar” – en djupt problematisk term eftersom flyktingbegreppet är en i högsta grad juridisk status baserad på internationella konventioner.)

På intet sätt handlar denna fråga bara om Sannfinländarna som parti, noterar Marianne Lydén och ger en rad exempel på hur ledande företrädare för andra partier valt att vädja till invandringsskeptiska eller öppet invandrarfientliga opinioner. (Till exempel när tidigare mångårige Centerledaren och flerfaldige presidentkandidaten Paavo Väyrynen på ett valmöte 2008 undrade om publiken visste att en utbyggd tunnelbana skulle föra med sig invandrare till Esbo väster om Helsingfors.)

Marianne Lydéns bok gör inte bara nedslag här och nu, utan sätter in dagens debatt om invandring i ett längre perspektiv där läsaren påminns om att det är de gradvisa, försåtliga gränsförskjutningarna som är de farligaste. Både för den som vill studera utvecklingen i Finland och för den som vill analysera paralleller till situationen i Sverige och andra europeiska länder är den en viktig läsning och en användbar informationskälla. Att den hittills inte blivit mer uppmärksammad i Sverige är obegripligt.

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Europeisk politik, Svensk politik

Papperslös är inte rättslös

Sverige har – precis som andra länder – reglerad invandring. Den som får nej på sin ansökan förväntas lämna landet. Men att vistas här utan papper är inte detsamma som att vara sakna alla rättigheter.

Jämfört med andra europeiska länder har Sverige unikt hårda bestämmelser när det gäller papperslösas möjlighet till nödvändig vård. Dagens Nyheter har skrivit klokt om saken på ledarsidan. Situationen skiljer sig åt i olika landsting, något som SVT Rapport flera gånger uppmärksammat, och Folkpartiet driver på för att akut och annan omedelbar nödvändig vård ska ges till den som vistas här i landet.  

I dag skriver Folkpartiets landstingsråd i Stockholm Birgitta Rydberg och LUF Storstockholms ordförande Christoffer Fagerberg om saken på DN Debatt:

”Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård. […] Att olika landsting gör som Stockholm och tar egna beslut är bra och något vi uppmuntrar, men leder till stora skillnader för papperslösa mellan olika delar av Sverige. Det är både rättsosäkert och inhumant och i längden ohållbart.”

Andra bloggar på samma ämne: Mark Klamberg, Andreas Froby, Unga Folkpartiet, Kristina Palmgren, Adam Cwejman.

14 kommentarer

Filed under Stockholmsregionen, Svensk politik

Fortuyn och grupptänkandet

I debatten om minoriteter och diskriminering dyker det ibland upp en sorts idealisering – en romantisk föreställning om att minoritetskapet automatiskt gör en ädlare, mer förstående och mer tolerant. Det har förstås ingenting med verkligheten att göra. Den som tillhör en minoritet är inte vaccinerad mot grupptänkande gentemot andra.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en av den senaste tidens mer sällsamma debattartiklar, nämligen på Qx webbplats där skribenten hyllar den nederländske populistpolitikern Pim Fortuyn för hans gärning.

Stora delar av argumentationen är egentligen ingenting annat än beskrivningar av Fortuyns flashiga liv som välbärgad nederländsk bög med rötterna i den katolska kulturen. Men Fortuyns budskap blir varken mer eller mindre sympatiskt för att han själv råkade tillhöra en minoritet.

Artikelförfattaren Philip Wendahl gör ett heroiskt försök att utnämna Fortuyn till ”livsstilsradikal”. Det är, med förlov sagt, struntprat. Om ordet livsstilsradikalism ska ha någon meningsfull innebörd måste det handla om att försvara öppenheten, experimentlustan och alla människors rätt att fritt välja eller byta livsstil så länge inte någon annan skadas.

Men Pim Fortuyn försvarade inte allas rätt – han försvarade sin egen rätt till sin livsstil. Det politiska ställningstagandet blir inte mer radikalt för att den livsstilen råkade innefatta välskräddade kostymer, bastuklubbar och marockanska älskare.

Allra tydligast blir detta i hans uttalanden om islam och invandring. Enbart blotta faktum att en viss individ är muslim (i något avseende, må det sedan handla om familjebakgrund, känsla av kulturell hemvist eller personlig religiös tro) säger förstås så gott som ingenting om vilket liv han eller hon lever. Möjligen säger det något om vilka högtider på året man känner något särskilt för.

Men Pim Fortuyn seglade glatt fram på ett politiskt budskap där islamism i praktiken blev detsamma som islam som blev detsamma som muslimer som människor.

I augusti 2001 sade han i en intervju i Rotterdams Dagblad att han förespråkar ”ett kallt krig mot islam. Jag ser islam som ett oerhört hot, som en fientlig religion”. Enligt engelska Wikipedia påstås han också ha sagt att ”om det vore juridiskt möjligt skulle jag hävda att inga fler muslimer borde få komma hit” (ett citat som också spritts till olika invandrings- och islamfientliga debattfora på nätet). Fortuyn förklarade också att Nederländerna var fullsatt och att flyktingmottagningen borde minska.

Som alla briljanta populister var Pim Fortuyn tillräckligt tydlig för att skapa debatt, men lagom luddig gör att ge utrymme för tolkningar. Därför är det viktigt att se vilka gränsdragningar han gjorde.

Exempelvis är det inte bara legitimt utan också en plikt för alla demokrater att bekämpa religiös extremism, oavsett om den kommer i kristen, muslimsk, hinduisk, judisk eller annan tappning. Men Pim Fortuyn angrep inte bara islamismen, han angrep islam som företeelse.

Det var han förvisso i sin fulla rätt att göra, precis på samma sätt som alla måste ha rätt att opinionsbilda för eller emot kristendom eller ateism. En fritt och öppet debattklimat måste ge lika stort utrymme för att kritisera eller häckla religioner som andra samhällsföreteelser.

Felet ligger i att kräva att staten ska organiseras efter ens eget ställningstagande kring religioner. Vad Fortuyn i praktiken sade var ju att det absolut inte var något fel med muslimer, bara de inte vore så … muslimska.

Det här rör vid något i själva kärnan i den liberala idétraditionen. Religionsfriheten är ett av de starkaste bidrag som liberalismen gett till det moderna samhället – oavsett om man ser den som en aspekt av åsiktsfriheten eller som ett självständigt värde.

Det var detta som förenade svenskkyrkliga, missionsförbundare, baptister, judar och ateister i den gemensamma kampen för vars och ens rätt att utöva sin egen religion – men också rätten att ta avstånd från religion.

På en punkt vill jag dock ge Wendahl en viss poäng, nämligen att det finns skillnader mellan Pim Fortuyns populism och den form av traditionell rasism som exempelvis Jean-Marie Le Pen och Nationella Fronten i Frankrike står för. Men man måste också bedöma vilken politisk agenda som retoriken används för att underbygga.

I Le Pens fall handlade det om att motverka invandringen och bekämpa islam med argumentet att den hotar den franska nationen. I Fortuyns fall var retoriken annorlunda: den påstådda bevekelsegrunden var i stället att försvara det öppna nederländska samhället. Men den politiska praktiken blev, ja just det, att motverka invandringen och bekämpa islam.

Pim Fortuyns makalösa politiska karriär byggde på att fånga upp stämningar och lyfta upp konkreta problem, men det ledde fram till ett kollektivt misstänkliggörande av människor enbart på grund av deras religiösa bakgrund. Effektivt? Ja, tyvärr. Livsstilsradikalt och liberalt? Knappast.

Lämna en kommentar

Filed under Europeisk politik