Tag Archives: hatbrott

Tio hbt-reformer för nästa mandatperiod – tio skäl att rösta FP

Könsneutral äktenskapsbalk, världens kanske starkaste diskrimineringslag, ny DO-myndighet, nationell handlingsplan mot våld i samkönade relationer och hedersbrott med hbt-motiv – listan över vad som uträttats på hbt-området under Alliansregeringens första mandatperiod är lång.

Men det finns lika mycket kvar att göra. När bröllopsklockorna slutat ringa finns osynliggörandet, diskrimineringen och hatbrotten kvar i vardagen. Unga hbt-personer är dubbelt så utsatta för våld i hemmet jämfört med andra ungdomar. Och trots alla reformer finns det kvar förtryckande lagar, särskilt för transpersoner.

Här är tio konkreta hbt-frågor som behöver stå i fokus nästa mandatperiod.

  1. Värna asylrätten – utvärdera utlänningslagen. Hbt-personer som flyr av fruktan för sina liv måste få en rättssäker och individuell prövning. Kritiken mot hanteringen av hbt-flyktingars asylärenden har inte tystnat. Utlänningslagen måste utvärderas och om möjligt bli ännu tydligare.
  2. Ökat arbete mot hatbrott. Ta fram en nationell handlingsplan mot rasistiska, antisemitiska, antimuslimska, homo-, bi- och transfobiska och alla andra hatbrott, och öronmärk pengar för att förverkliga planen.
  3.  Fri rörlighet i EU också för samkönade par. Utvidga EU:s familjebegrepp så att personer som lever med någon av samma kön får samma självklara rätt att ta med sig sin familj när de flyttar inom EU.
  4.  Stark diskrimineringslag i EU. Inför ett förbud på EU-nivå mot diskriminering i hela samhällslivet, och inkludera både sexuell läggning och könsidentitet i diskrimineringsgrunderna.
  5. Offentlig service på lika villkor. Förbättra hbt-kompetensen i skola, vård, omsorg, socialtjänst, rättsväsende och andra delar av offentlig verksamhet. Det är dags att bryta med den ingrodda föreställningen att medborgaren ska bemötas som om han eller hon är heterosexuell till dess att motsatsen bevisas.
  6.  Modern lag om könskorrigering. Slopa kravet på tvångssterilisering och skilsmässa. Tillåt även utländska medborgare att få könskorrigering.
  7.  Liberalare namnlag. Förtydliga namnlagen så att vuxna människors rätt att välja namn oavsett könsrollstraditioner klargörs en gång för alla.
  8. Jämlika regler om föräldraskap. Partnern till den kvinna som får barn efter givarinsemination ska kunna erkännas som juridisk förälder lika snabbt och smidigt oavsett om partnern är man eller kvinna. Med andra ord, ändra reglerna om moderskapspresumtion.
  9.  Varför ska inte lesbiska få möjlighet till äggdonation? I dag är det tillåtet med äggdonation eller spermiedonation, men inte båda tillsammans. Det gör att kvinnor som lever med kvinnor på förhand är uteslutna från möjligheten till äggdonation. Det är dags att se över den bestämmelsen.
  10.  Utred surrogatföräldraskap. Surrogatföräldraskap är en del av verkligheten och kommer att vara det så länge som provrörsbefruktning förekommer (för det är ju det det handlar om). Min egen åsikt är att Sverige bör ha en lagreglerad möjlighet till surrogatföräldraskap, men det viktigaste på kort sikt är att bryta tystnaden och se till att diskussionen bygger på fakta och inte på rädsla. Utred situationen för barn som kommer till världen genom surrogatmödraskap, och utred också situationen för surrogatmammorna själva.

Listan hade enkelt kunnat göras längre, men jag drar streck här. En del av dessa punkter har stöd av flera partier i riksdagen, men det finns bara ett parti som tydligt står upp för hela listan – Folkpartiet.

En röst på Sveriges liberala parti är bästa garantin för fortsatta hbt-reformer och en fortsatt nedmontering av heteronormen. Vill du dessutom ha en riksdagsledamot som aktivt driver på i dessa frågor? Sätt ett kryss för mig om du bor i Stockholms läns valkrets.

2 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Europeisk politik, Svensk politik

Seminarium i Tokyo om äktenskap

Måndagen den 20 juli hade jag den stora äran att medverka som föreläsare vid ett seminarium på Sveriges ambassad i Tokyo om den nya könsneutrala äktenskapslagen i Sverige. Fyra talare från Sverige, Nederländerna, USA och Japan föreläste inför en publik på 150 personer, och det föll på min lott att beskriva processen fram till den svenska äktenskapsreformen och effekterna av den.

Mer om seminariet kan du läsa här. Manuset till mitt anförande hittar du här nedan.

Towards equal rights in Sweden

It is an honor to address this distinguished audience on the matter of same-sex marriage in Sweden. I myself have been involved in the process both as a politician and Member of Parliament, and as an activist within the Swedish lesbian, gay, bisexual and transgender (LGBT) movement.

In this presentation I will begin by describing the process and the resulting legislation, and later on analyzing the underlying causes, and making some personal reflections.

Already from the beginning, I would like to stress that the term marriage has several meanings. Marriage is not only a legal concept. In many of the world religions, marriage is a religious concept. Furthermore, every individual holds his or her own personal view of marriage. The point I wish to make is that it is the legal dimension of marriage that is the object for legislative action.

To understand the marriage reform in Sweden, a brief historical background may be useful. Sweden is a Christian country with a history of Lutheran orthodoxy and religious intolerance. This influenced the marriage system. In 1734 a law was passed stating that only Lutheran church weddings counted as legally valid marriages.

During the 19th century, religious tolerance increased. In 1908, a civil marriage ceremony was introduced as an alternative to the church wedding, and in 1951, all religious communities could get authorization to perform legally valid marriages. This system remains in force today.

During the 20th century, the legal oppression of gays, lesbians and bisexuals gradually diminished. This process went hand in hand with major changes in society: democracy, equal rights for women and men, secularization, and individualism. Homosexuality was decriminalized in 1944. Until that time, lesbians and gays could be put in prison or sentenced to punitive labor.

The advent of the organized LGBT movement came in 1950, when the organization nowadays called RFSL was formed. Swedish LGBT activists became more vocal during the 1970s, and RFSL devoted substantial energy on lobbying politicians.

Starting in the 1970s, successive legal reforms in Sweden have established equal rights for all citizens regardless of sexual orientation, and strong anti-discrimination acts have been introduced. The final step in this process was the revised Marriage Code.

The reforms started with the discriminatory statutes in the Penal Code. The age of consent was made equal in 1978, a controversial reform at that time. The first anti-discrimination law covering sexual orientation was introduced in 1987.

The first step towards legal recognition of same-sex couples was taken in 1988, when two new laws were introduced for unmarried cohabiting couples: one law for heterosexuals, the other for same-sex couples. This was an symbolic breakthrough. From now on, Swedish legislation recognized homosexuals not only as individuals, but also as couples.

The second breakthrough came in 1994, when the Swedish parliament passed the Registered Partnership Act for same-sex couples. A registered partnership gave the same rights and obligations as a heterosexual marriage with some major exceptions. Most importantly, registered partners did not have any right to adopt children, have joint custody over a child or receive artificial insemination.

In effect, same-sex couples were offered a lightweight civil marriage – but not marriage as such. Nevertheless, the registered partnership act came under ferocious attack from conservative politicians and many religious communities. It was passed with a narrow margin in Parliament.

I find it interesting to note that the opposition waned quickly when the law was finally passed. Instead, the discussion moved on to adoption and reproductive rights. In 2003, after a long and emotional political battle, registered partners were given the same rights to adoption and joint custody as married couples, and in 2005, the ban was lifted on artificial insemination for lesbian and bisexual women.

When the two cohabitation acts from 1988 were merged into a gender-neutral cohabitation act in 2003, this created no controversy.

Therefore, the final push towards same-sex marriage rights was made in a favorable political atmosphere. All other major LGBT reforms had been passed, some countries had already introduced same-sex marriage, and the general public was supportive.

At the beginning of the year 2005, four of the seven parties in parliament had decided in favor of same-sex marriage rights; one party was against, whereas the two largest parties were undecided. At that time the government decided to appoint a special commissioner to look into the issue.

The commissioner, former Chancellor of Justice Mr. Hans Regner, was assisted by two reference groups, one for political parties, and one for the major religious communities in Sweden. I myself represented the Liberal Party in the first reference group. During the commissioner’s work, the remaining two parties both decided in favor of same-sex marriage.

In 2007, Mr. Regner presented his conclusions, recommending that the Marriage Code should include same-sex couples. No other major changes were suggested. For instance, the legal obligation to perform weddings was restricted to civil servants, whereas the religious communities kept their right to decide which weddings they would perform and not perform.

Mr. Regner concluded that these were the most relevant arguments in favor of a reform:

1. Legal differentiation between heterosexual and same-sex relationships is only justified if there are objective reasons. No such reasons exist.

2. The legal and economic questions that need to be regulated are the same in all long-term relationships, regardless of the gender of the persons

3. Marriage is a way of manifesting the mutual commitment of two persons before the world.

4. For those who argue that it is in the interest of a child to be raised in a married family, it seems logical that this would be beneficial for the children of LGBT persons as well.

The arguments against the reform were summed up as follows by Mr. Regner:

1. The traditional definition of marriage is a union between a man and a woman.

2. The Registered Partnership Act gives the same legal protection as the Marriage Code. Legal differentiation is no problem as long as the legal consequences are the same.

3. Same-sex marriage goes against the faiths of all major religions.

4. Preferential treatment for heterosexual couples is actually justified, since only those couples can have children jointly.

Mr. Regner concluded that the arguments in favor of legal differentiation were not sufficiently strong, and concluded that the Marriage Code should be expanded to same-sex couples.

At this point, I would like make an observation about the argument of tradition.

It goes without saying that same-sex marriage as such goes against tradition. But one important lesson of history is that the institution of marriage actually has changed when society has changed.

In many cultures, marriage was traditionally seen as the union between families rather than between individuals. Traditionally, marriage has also been a patriarchal institution where married women were legally subordinated to their husbands, and we all know that this is still the case in many countries.

So, updating the definition of marriage is not a breach with the tradition, it is actually part of the tradition.

In the debate that followed Mr. Regner’s report, the religious dimension remained in focus. The opponents within the religious community tried to describe the reform as an attack on their own religious freedom. Many religious leaders threatened that their communities would abstain from the right to perform legal weddings if the marriage reform was passed.

But in the end, all reform-friendly parties agreed that Mr. Regner’s report as commissioner provided a good basis for a legal reform. And on 1 May 2009 the first same-sex weddings finally took place. No public controversy remains after the reform entered into force.

And interestingly enough, no religious communities have actually decided to abstain from their right to perform legal weddings.

As concluding remarks, I will offer some personal reflections on the process towards full and equal rights for lesbians, gays and bisexuals. How was this possible?

The deciding factor was the increasing openness among LGBT people, and the persistent lobbying work made by LGBT organizations. I can assure you that no politician is willing to take risks for a reform for which there is no public demand. By raising their voices and calling for reform, LGBT people mobilized the reform-friendly political forces.

How was it possible to build a coalition of nearly 90 percent in parliament? The lobbying from RFSL was instrumental, but I would also like to point out the important fact that there was a growing number of openly lesbian and gay parliamentarians, and that most political parties nowadays have LGBT caucuses of their own. When politicians discover that their own party members and political colleagues are LGBT people, it gets more difficult to keep the issue in the margins.

Also, it should be stressed that the LGBT movement chose a pragmatic reform strategy. The long-term goal of full and equal rights was never left out of sight, but RFSL and other LGBT organizations accepted that the process had to be taken in steps.

Sweden is no LGBT wonderland. Discrimination and hate crimes remain serious problems. Still, it must be said that the legal reforms have had far-reaching effects for the climate in society. Full and equal legal rights are important not only in themselves – they also set the norms and define the values in society.

As a Liberal, I would like to stress that the goal should not be that all same-sex couples should marry. Rather, the goal should be that all couples should have the same right to decide their own destiny. The right to decide not to marry is as important as the right to marry.

Finally, I would also like to add that the legal reforms have had tremendous and positive effects for the heterosexual majority as well. Sweden is a homogenous country where consensus is highly valued, and many people actually find it difficult to talk about things that fall outside of the norm.

When same-sex relations were recognized and included in the fundamental institutions of society, one effect was that the silence was broken also among heterosexuals. The parents, siblings and colleagues of lesbians and gays finally found the words to speak openly about the relationships of their children, their sisters and brothers, or their friends at work.

And words bring recognition; recognition brings acceptance; acceptance brings dignity.

There is a long road ahead of us, but I look forward to the day when gender and sexual orientation is an irrelevant factor for the legal rights of individuals in all countries.

Thank you.

Lämna en kommentar

Filed under Internationell politik, Svensk politik

Lettland i 2000-talet

Det är en märklig blandning av folk i den skrikande pöbelhopen som sedan några timmar belägrar vårt hotell. Svartklädda högerextremister sida vid sida med lettiska och ryska extremgrupper som aldrig brukar tåla varandras sällskap.

Familjer där både vuxna och småbarn är klädda i likadana T-tröjor med antibögsex-symboler. Mitt i alltsammans en galen kvinna som stänker vigvatten på sina hatobjekt (undrar om hon tittat för mycket på Exorcisten?). Skriken och talkörerna ekar, ägg och stenar yr genom luften och hatet i folkmassan utanför hotellet går nästan att känna fysiskt. Och framför hotellentrén finns en större polisstyrka som inte lyfter ett finger för att skingra upploppet.

Lördagen den 22 juli 2006 var det något som gick sönder i demokratin i Lettland. Det som hände när en fredlig Pride-festival stoppades av politiker, som däremot tillät mobben att härja fritt i huvudstaden, påminner om att kampen för mänskliga fri- och rättigheter inte är över ens i vårt närområde.

Vi var ett tiotal svenska liberaler (varav många LUF-are) som åkte till Riga 21–23 juli för att delta i Lettlands andra Pride-festival och träffa vårt lettiska systerparti. Resan ordnades av Homo-, bi- och transliberaler med stöd av Karl Staaffs fond.

Att fördomarna mot homosexuella är större i Lettland var ingen nyhet för oss. Men att landets politiker skulle släppa lös mobben på Rigas gator var inget vi hade räknat med.

Den fredliga Pride-demonstrationen förbjöds med hänvisning till säkerhetsskäl. Det skälet är naturligtvis dravel från ett land som framgångsrikt tagit emot president Bush, ordnat ishockey-VM och snart står värdar för Nato-toppmötet.

Men i stället för att trygga mötes- och demonstrationsfriheten gjorde landets inrikesminister tvärtom sitt bästa för att piska upp stämningarna och förklara vilken oerhörd provokation mot befolkningens känslor Pride-demonstrationen vore, samtidigt som han sade att han inte tänkte garantera säkerheten under Pride. Det löftet höll han med besked.

När Pride-paraden väl förbjudits återstod tre andra punkter på Pride-programmet: en gudstjänst i anglikanska kyrkan, en presskonferens på Rigas handelshögskola och ett extrainsatt stödmöte för HBT-rättigheter på hotell Latvija. Samtliga tre attackerades.

Vid gudstjänsten kastades avföring och grisdynga på prästen och kyrkan hölls belägrad tills polis kom dit. Vi som var på presskonferensen fann oss plötsligt inspärrade i byggnaden av arga unga män (som också kastade avföring) medan den talrika polisen höll sig totalt passiv och varken skingrade folksamlingen eller eskorterade presskonferensens deltagare ut ur huset. Till slut fick vi på egen risk leta oss ut via en bakdörr.

Hotell Latvija, slutligen, blev snart belägrat av en folkmassa som höll sig kvar hela eftermiddagen. Människor attackerades fysiskt, förföljdes in på restauranger, och i ett fall blev en biltransport ut till flygplatsen upphunnen av bilar som försökte ramma fordonet. Och framför allt: den talrika polisen på plats gjorde ingenting, förutom att hindra pöbeln från att storma hotellet.

Skandalen i Riga blev en världsnyhet. Det är bra. Men det finns två farliga felslut som man kan göra av händelserna.

Det första är att det var själva attackerna som är skandalen. Jag menar att det är att förminska problemet. Extremister och våldsverkare finns på fler håll – det nya och verkligt skandalösa är att framträdande politiker hjälpte till att piska upp en hatstämning mot fredliga demonstranter och sedan höll tillbaka ordningsmakten så att pöbeln fick härja fritt.

Det andra är att detta är ett problem som löser sig med tiden. Det är både naivt och farligt att tro. Tvärtom har ju mobben i Riga fått ett kvitto på att de har politikerna med sig. Och i det splittrade lettiska samhället, som går till parlamentsval i oktober, ligger det en djävulsk lockelse för populistkrafter att försöka plocka poäng genom att spela ut fördomskortet mot en redan utsatt grupp.

Vad som stod på spel i Riga var ifall Lettland klarar av att ge samma skydd åt centrala medborgerliga fri- och rättigheter (mötesfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet) åt alla sina medborgare, även de som tillhör minoriteten. Och Lettland svek.

Vad händer nu? En hel del är möjligt. Som EU-medlem har Lettland förbundit sig att respektera mänskliga fri- och rättigheter och motarbeta diskriminering på grund av sexuell läggning. De instrument som finns inom EU-samarbetet (allt från ”naming and shaming” till direkta sanktioner) är mäktiga påtryckningsmedel, och EU-utvidgningen har också inneburit ett historiskt genombrott i synen på minoritetsskydd i Central- och Östeuropa.

Alla i Lettland pekar på EU:s betydelse för att se till att respekten för demokratiska värden kan återupprättas. De svenska miljöpartisterna borde skämmas ögonen ur sig när de påstår sig arbeta för demokratisering samtidigt som de vill avskaffa EU, det starkaste demokrativerktyg som funnits i Europas historia. (Vänsterpartisterna nämner jag inte ens – deras demokratisyn gör att de straffar ut sig helt.)

Upploppen i Riga är en påminnelse. Kampen för demokratins värden är inte över ens i vårt närområde (och inte heller i vårt eget land). Och demokratin är inte vunnen förrän alla har tillgång till den – även de individer som tillhör minoriteten. Jag är stolt över att de principerna lägger grunden för den liberala demokratipolitiken som ska sätta prägel på UD efter den 17 september. Och jag är stolt över att vi var många liberaler i Riga.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Radikalt Forum nr 3 2006. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Helt felaktigt att ny hetslag stoppar Bibeln

På DN Debatt den 6 september hävdar straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud att det skulle bli olagligt att trycka Bibeln och Koranen om riksdagen fullföljer den påbörjade grundlagsändringen för att krimnalisera hets med anspelning på sexuell läggning. Det känns en smula genant att behöva informera en straffrättsprofessor om att hon hoppat i alldeles galen tunna.

Detta framgår på flera sätt. Tydligen tror Leijonhufvud att tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp (som redan i dag skyddar t.ex. judar, muslimer och invandrare) innebär att alla nedsättande omdömen i skrift automatiskt är förbjudna.

Så är det inte. Att en viss textpassage är negativ räcker inte för att den ska vara olaglig, det krävs också att texten sprids med det direkta syftet att smäda, hota eller uttrycka missaktning.

Starkt nedsättande omdömen om judar finns till exempel hos både Paulus, Martin Luther och August Strindberg. Skulle det vara förbjudet att utge Nya Testamentet eller Strindberg med hänvisning till att hets mot judar är förbjuden? Självklart inte.

I praktiken är det nazistiska hatskrifter som tidningen ”Siege – för ökat våld mot homosexuella” som kommer att beröras av lagändringen. Om en nazistgrupp skulle använda bibelcitat för att smäda mot judar eller homosexuella skulle detta möjligen kunna vara åtalbart. Men då är det nazistpropagandan som är olaglig och inte textpassagerna i sig.

Och när Leijonhufvud dessutom antyder att hetsparagrafens nya utformning är liktydig med att bokcensur införs i Sverige har hon närmast tappat besinningen. Jag skulle välkomna om debatten i de viktiga tryckfrihetsfrågorna baserades på fakta och inte på skrämselpropaganda.

Martin Andreasson, riksdagskandidat och partistyrelseledamot (FP)

Publicerad på DN Debatt 8/9 2002

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Rasisterna slinker undan

Rättsväsendet misslyckas med den rasistiska brottsligheten samtidigt som främlingsfientliga rörelser är på frammarsch. Ett oroande tecken i tiden är att de främlingsfientliga hatbrotten ökar. Antalet anmälda fall har ökat från 2 002 stycken år 1997 till 4 284 stycken år 2000 (som är senast tillgängliga statistik – alltså mer än en fördubbling.

Att kraftfullt motverka sådan brottslighet är därför en central uppgift. En aktuell rapport från Brottsförebyggande rådet (Hatbrott, 2002:9) visar dock att det finns mycket att önska när det gäller polisens och det övriga rättsväsendets insatser. Bristerna finns i hela rättskedjan, från det brottsförebyggande arbetet till domstolarna.

Hatbrott kallas brott med inslag av främlingsfientlighet, rasism, antisemitism eller homofobi. Det kan röra sig om allt från rasistiska flygblad till olaga hot, skadegörelse, misshandel eller i värsta fall mord. Mordbranden mot moskén i Trollhättan eller mordet på den homosexuelle ishockeyspelaren Peter Karlsson, som stacks ned mer 64 knivhugg av en nazist i Västerås, är några av de mest skakande hatbrotten på senare år.

Att hatbrotten är särskilt allvarliga beror på deras antidemokratiska karaktär. Förutom den kränkning av offrets integritet som alltid följer på ett brott har hatbrotten också en annan dimension: deras syfte är att förödmjuka offret på grund av att han eller hon har en viss hudfärg, en viss religion, en viss sexuell läggning eller liknande.

I gärningsmannens ögon är offret ingen individ, utan reduceras till en namnlös del av ett kollektiv som förövaren vill uttrycka sin avsky för. Hatbrotten kränker därför inte bara det enskilda offret, utan också de demokratiska grundvärderingarna om alla människors lika värde och rättigheter. Detta var också bakgrunden till att den borgerliga regeringen tog initiativ till en ny bestämmelse om straffvärdesgrunden. Sedan den 1 juli 1994 ska domstolarna, enligt brottsbalken 29 kap. 2 § punkt 7, vid fastställandet av straffvärdet beakta om motivet för brottet har varit att kränka en person eller grupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet (såsom sexuell läggning, vilket förtydligas från halvårsskiftet 2002). I klartext ska hatbrott ge ett högre straff.

Tyvärr är det dags att konstatera att bestämmelsen om straffskärpning inte gett önskad effekt.

Av allt att döma beror det inte på brister i själva lagen, utan på att rättsväsendets instanser inte utnyttjar de möjligheter som lagstiftningen ger. Brås rapport visar att åklagare enbart i 42 fall av 249 möjliga – alltså inte ens vart femte fall – har åberopat straffvärdesparagrafen.

Oavsett om förklaringen är slentrian, okunskap eller bristande medvetenhet är följden att arbetet mot hatbrotten försvåras.

Det finns också brister tidigare i rättskedjan. Endast 8 procent av anmälda hatbrott leder till åtal. Detta ligger i nivå med brottsbalksbrott i allmänhet, men är anmärkningsvärt lågt med tanke på att statsmakten sedan mitten av 1990-talet uttalat att rasistiska och främlingsfientliga brott ska utgöra prioriterade brottstyper.

En hörnsten i brottsbekämpningen är att en brottsanmälan tas emot snabbt och korrekt och att alla relevanta omständigheter tas in.

Dock är det endast i en tredjedel av samtliga polismyndigheter som det finns en särskild fråga om hatbrott i den datoriserade anmälningsrutinen. Missriktad finkänslighet gör också att detaljer i brottsanmälan slätas över. Det kan exempelvis hända att polisen i stället för att skriva att gärningsmannen skrek ”din bögjävel” skriver att han skrek ”okvädingsord” – något som gör det omöjligt att identifiera fallet som ett hatbrott och försvårar brottsutredningen.

Bristerna visar sig också inte minst i det lokala brottsförebyggande arbetet. Samverkan mellan polis och frivilligorganisationer, till exempel invandrarföreningar eller RFSL, leder inte bara till bättre kunskaper om var och hur brotten begås utan förbättrar också det ömsesidiga förtroendet mellan polisen och allmänheten. I dag är det dock bara i vart femte närpolisområde som det finns kontakter mellan närpolisen och lokala minoritetsorganisationer.

Det finns alltså mycket att göra för att förbättra insatserna mot hatbrotten. För oss liberaler har detta en stark ideologisk koppling. Det handlar om att försvara demokratins principer och individens rätt att fritt välja sin livsstil. I dag ter sig detta arbete tyvärr viktigare än på mycket länge. Folkpartiet föreslår därför bland annat:

* Gör en rejäl uppryckning av rättsväsendets kunskaper om hatbrott, både inom polisen och åklagarväsendet. Kunskaperna får inte stanna hos enskilda personer utan måste nå ut i organisationen.

* Förbättra rutinerna vid brottsanmälningar. Inför en särskild kod för hatbrott i polisens datoriserade anmälningssystem och rapportera rutinmässigt hatbrott till den lokala säkerhetspolisen.

* Inför särskilda utredare som handlägger hatbrott inom polismyndigheterna.

* Sist men inte minst: Öka kontakterna mellan polisen och frivilligorganisationer. Lyft fram förebilder som arbetat framgångsrikt för samverkan med invandrarföreningar, muslimska församlingar, gayföreningar och så vidare. Inom fyra år bör det finnas sådana kontakter i alla närpolisområden i hela landet.

Martin Andreasson (FP), partistyrelseledamot, riksdagskandidat
Johan Pehrson (FP), riksdagsledamot, ledamot i justitieutskottet

Publicerad på SvD Brännpunkt 27/6 2002

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar