Tag Archives: Fredrik Reinfeldt

Obama och Sverige ger gemensamt hbt-stöd

Vid dagens historiska presidentbesök är det självklart att de mest brännande globala storpolitiska frågorna har stått i centrum: Syrien, klimathotet, frihandel och ekonomisk utveckling, samarbete om global säkerhet och mänskliga rättigheter (där förstås hedrandet av Raoul Wallenbergs minne var särskilt känsloladdad) för att nämna några saker. NSA-frågan på presskonferensen inte att förglömma.

Givetvis kommer också dessa ämnen med rätta att dominera i analysen av besökets politiska innebörd.

Men utöver detta finns det också skäl att notera en annan sak som utan större åthävor lyftes fram i statsministerns och presidentens gemensamma kommuniké, och som hittills passerat rätt obemärkt.

Först betonas i kommunikén de båda ländernas nära band och gemensamma värderingar. Raoul Wallenberg nämns särskilt. Klimatpolitik, finanskrisen och jobbpolitiken och frihandel räknas upp. Och lite längre fram i den rätt korta kommunikén står det sedan:

We affirmed our joint commitment to protect the human rights of LGBT persons globally through support to the Global Equality Fund. Launched in 2011, the Fund assists civil society organizations in over 25 countries worldwide. The United States and Sweden are each preparing a $6 million contribution of new resources to support the Fund over three years, totaling a $12 million commitment.

(Min översättning:) Vi bekräftade vårt gemensamma engagemang för att globalt skydda hbt-personers mänskliga rättigheter genom att ge stöd till Global Equality Fund. Denna fond, som grundades 2011, ger bistånd till frivilligorganisationer i över 25 länder världen över. Förenta staterna och Sverige förbereder sig att tillskjuta 6 miljoner dollar vardera i bidrag till fonden under de kommande tre åren, alltså en utfästelse om totalt 12 miljoner dollar.

För det första är det en betydelsefull markering att Sveriges och USA:s regering uppmärksammar hbt-frågorna som en särskild punkt under det första presidentbesöket någonsin. (Obama tog ju också upp hbt-rättigheter i sin inledning till dagens presskonferens.) Men för det andra stannar det inte vid vackra ord, utan båda länderna tar också fram plånboken.

Global Equality Fund (GEF) grundades på initiativ av Hillary Clinton under hennes tid som utrikesminister, och är en institution som stöder arbete för hbt-personers mänskliga rättigheter internationellt. Verksamheten finansieras av såväl USA:s regering som andra bidragsgivare (bland annat Norge lär ha utlovat bidrag), och här förbinder sig alltså Sveriges och USA:s regeringar för att ge vardera 6 miljoner dollar ytterligare – totalt 80 miljoner kronor i dagens växlingskurs.

På GEF:s webbplats berättas att fonden ger bistånd till att bygga upp frivilligorganisationer som bevakar hbt-personers situation, lokalt och nationellt, i länder där de mänskliga rättigheterna kränks ur ett hbt-perspektiv. Med tanke på riskbilden för hbt-rörelsen i vissa länder är det begripligt att det inte nämns exakt vilka grupper som får stöd.

Men det är intressant att se att ”östra Europa” nämns som en av de regioner som GEF prioriterar särskilt. Man kan hoppas att det betyder handfast stöd till den starkt hotade ryska hbt-rörelsen, i de former som är möjliga i landets repressiva klimat.

Inför Obamas fortsatta resa till Sankt Petersburg är det en viktig signal till alla hbt-personer i förföljelsernas och rättslöshetens Ryssland.

Uppdatering 5/9 07:45: Nu verkar de tidigare uppgifterna bekräftas om att Barack Obama kommer att träffa hbt-organisationer personligen under sitt besök i Sankt Petersburg. Ryska medier surar, men för de hårt trängda ryska hbt-aktivisterna är betydelsen stor. Well done, Mr. President.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Internationell politik

Miljöpartiet, det är Maria?

Dagens fånigaste politiknyhet: borgerliga politiker vägrar (flämt) nämna Maria Wetterstrand när de talar om Miljöpartiet! I alla fall enligt Wetterstrand själv och Expressens reporter Karl-Johan Karlsson, som anar en mystisk plan när Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt håller var sitt inlägg utan att nämna Wetterstrand vid namn.

Så här lät det nämligen enligt Expressen vid Alliansens valupptakt i Huskvarna i mars:

– De ska nu förklara hur de ska få ihop Miljöpartiet, Mona Sahlin och Lars Ohly, sade Björklund från scenen.
– Till det ska de komma överens med Lars Ohly och Miljöpartiet, sade Reinfeldt om Socialdemokraternas ekonomiska politik.

Och här kommer Karlssons egen slutsats: ”Men alliansens strategi att lägga krutet på MP och Maria Wetterstrand lyser igenom. Det har gått så långt att de ogärna nämner henne vid namn.”

Maria Wetterstrand själv framstår som en blott alltför villig måltavla för dessa lömska planer:

Maria Wetterstrand själv har noterat strategin.
– Det är någon slags inverterad pajkastningsmetod.

Tja. Det kan faktiskt också handla om respekt gentemot Miljöpartiet.

I vanliga fall brukar nämligen miljöpartister tala med stolthet om att de saknar partiledare, och att deras två språkrör i alla sammanhang ska behandlas precis jämlikt. Om detta ska tas på allvar (och så ska det förstås gå till) – vad ska då en stackars politisk motståndare ta sig till när det är dags att angripa partiet?

Tja, det allra ridderligaste borde vara att avstå från bara nämna det ena språkröret. Och att räkna upp båda två blir i sin tur orättvist mot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet där bara en person nämns från vartdera partiet. Så hur vill miljöpartisterna ha det?

Den som verkligen blir osynliggjord är däremot Peter Eriksson – och det av Maria Wetterstrand själv. För om om hon villigt ställer upp på en verklighetsbild där det anses vara suspekt om Miljöpartiet inte symboliseras av hennes egen person, var placerar hon då honom?

Se också Christer Sörliden. Även Martin Moberg (S) noterar Expressen-artikeln, men gör en helt annan tolkning än jag.

2 kommentarer

Filed under Svensk politik

2-1 till Alliansen, Reinfeldt leder stort – och Miljöpartiet har blivit S-filial

Ett halvår kvar till valet och redan börjar strömmen av opinionsmätningar bli allt stridare. I dag kom två stycken.

Dels har Ekot låtit Sifo undersöka vilka frågor som allmänheten anser är viktigast inför valet. Även om svarsbilden är splittrad är det tydligt vilka de tre viktigaste områdena är: i fallande ordning sysselsättning/jobb, sjukvård och utbildning/skola.

Värt att notera är att Alliansen anses klart mer trovärdig än vänsterblocket i två av dessa tre frågor. I jobbfrågan leder Alliansen med 34 procent mot 25, i skolfrågan med 35 procent mot 25, medan förhållandet är 22-33 på sjukvårdsområdet.

Ovanpå detta kommer ännu ett ovälkommet besked för Mona Sahlin när TV4 låtit Novus ställa frågan om allmänhetens förtroende för Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

Jag tycker nästan synd om Sahlin för den här utklassningen: 47 procent har mycket eller ganska stort förtroende för Fredrik Reinfeldt medan bara 19 procent har mycket eller ganska stort förtroende för Mona Sahlin. Med tanke på opinionsläget mellan blocken betyder detta att Mona Sahlin inte ens har förtroende bland sina egna.

En annan intressant sak är att Miljöpartiets roll som filial till Socialdemokraterna bekräftas i Sifos undersökning. Det normala är ju att ett partis sympatisörer tycker att det egna partiet har den bästa politiken i de viktiga samhällsfrågorna. Moderatväljare gillar Moderaternas skolpolitik, socialdemokrater gillar Socialdemokraternas jobbpolitik och så vidare.

Så ser det också ut i de flesta partier, med ett enda undantag: Miljöpartiet. Det visar sig nämligen att Miljöpartiets väljare på punkt efter punkt tycker att det parti som har den bästa politiken är – Socialdemokraterna!

Jobbfrågorna? Miljöpartiets väljare tycker att Socialdemokraterna är bäst (23 procent mot 13 procent för det egna partiet).

Sjukvården? MP-väljarna gör tummen upp för Socialdemokraterna (38 procent mot 10 procent för MP-politiken).

Skolan? Också här Socialdemokraterna i topp: 26 procent av MP-väljarna gillar S politik bäst, mot 14 procent för Folkpartiet och 11 procent för MP:s egen skolpolitik.

Äldrevården? Samma sak här, 29 procent av MP-väljarna vill ha Socialdemokraternas politik medan bara 9 procent föredrar det egna partiet.

Det stora undantaget är förstås miljöpolitiken, där 87 procent av Miljöpartiets väljare gillar det egna partiets politik bäst.

Kort sagt: Miljöpartiet är i praktiken ett parti för socialdemokrater som gillar miljöfrågor. Så ser det ut, och det vet förstås Miljöpartiets ledarskikt – och det är detta som ligger bakom MP:s friska kannibaliserande inom vänsterblocket.

Nu försöker Miljöpartiet framställa sig som ett fräscht mittenalternativ. Fan tro’t. Inom alla sakfrågor som Sifo undersökt är det tydligt att Miljöpartiets väljare vill ha en tydlig vänsterblockspolitik.

Det är också där som Miljöpartiet har placerat sig själva – i vänsterburen. Tråkigt för politiken, men en viktig information inför valet.

Pingat på Intressant.se. Läs också Svenska Dagbladet, Dagens NyheterGulan Avci och Pär Gustafsson.

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik

Mycket snack men väldigt luddiga visioner

Mona Sahlin är både typisk och ovanlig som socialdemokratisk ledare. Typisk såtillvida att hon i en livslång partikarriär har visat obrottslig lojalitet mot rörelsen (även, menar jag, under åren i kylan). Mer ovanlig när det gäller de sakfrågor hon ofta förknippas med: integration, jämställdhet, HBT-frågor. Detta är knappast de ämnen som brukar toppa listorna över väljarnas viktigaste frågor, varken bland s-väljare eller hos allmänheten i stort.

Det finns dock två faktorer som förenar dessa teman. För det första är det värdefrågor där det har skett stora åsiktsförändringar, inte bara i Sverige utan i större delen av västvärlden. Dessa förändringar har Sahlin, med sitt omvittnade väderkorn för frågor som ligger i luften, naturligtvis inte låtit bli att uppmärksamma. För det andra går alla tre frågorna att sätta in i en konfliktdimension som handlar om modernitet mot konservatism.

Denna konfliktdimension har Mona Sahlin gjort sitt bästa för att också utnyttja politiskt. Ett sådant konstaterande är ingen anklagelse om cynism. Det handlar om politikens villkor och om vilket spelutrymme som ges av det egna laget och av motståndarna.

Mona Sahlin har också en sällsynt förmåga att fånga upp nya ämnen och lyfta dem till debatt. Att Mona Sahlin är uppriktigt engagerad i dessa frågor är inte heller något att ifrågasätta. Hon trivs också i HBT-världen och möts av uppskattning där; bland annat har hon röstats fram som ”Årets hetero” på Qx-galan hela två gånger.

Men vart vill hon då föra socialdemokraterna politiskt på dessa tre områden? Det är svårare att uttala sig om, vilket är desto märkligare med tanke på att hon i olika omgångar har haft ministeransvar för samtliga dessa sina hjärtefrågor.

Under sin tid som minister lät hon de färgstarka utspelen dugga tätt och med jämna mellanrum sade hon att nya lagar var på gång; när misslyckanden påtalades tog hon loven av kritiken genom att hålla med och säga att helt andra åtgärder snart skulle komma. De konkreta resultaten var däremot mer tunnsådda.

Ta till exempel Mona Sahlin som integrationsminister 2000–2004. Redan första månaden lät hon en politisk bomb detonera, när hon i en stor intervju i Göteborgs-Posten (22/10 2000) sade att det är dags för Sverige att införa positiv särbehandling på etnisk grund inom arbetsmarknaden. ”Jag kan inte se någon annan väg än lagstiftning”, sade hon och förtydligade: ”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.” I en TT-intervju den 26/11 samma år förutskickade hon lagstiftning i kraft 2002.

Så blev, som vi vet, inte fallet. Sahlin hade låtit tungan löpa, och nu blev det i stället full back i maskineriet. Kammardebatter den närmaste tiden fick ägnas åt att lägga till rätta och förklara sig missförstådd – och sedan rann frågan ut i sanden.

När den borgerliga regeringen våren 2008 klargjorde att den inte kommer att införa positiv särbehandling på etnisk grund valde Mona Sahlin och socialdemokraterna att inte protestera. Den har aldrig varit socialdemokraternas linje, men Mona Sahlin uppträder nu som om den inte heller har varit hennes.

Hur gick det då med integrationen under Sahlins tid som minister? Sanningen är att läget förvärrades. Sysselsättningen bland utlandsfödda sjönk under hennes ministertid 2000–2004, medan antalet utanförskapsområden – alltså områden med extremt låg sysselsättning, lågt valdeltagande och dåliga skolresultat – växte från 127 år 2002 till 155 år 2004.

I det läget valde Mona Sahlin att våren 2004 förklara integrationsproblemen med rasismen i Sverige och utse Masoud Kamali till utredare av strukturell diskriminering. När Kamali väl lämnade sin utredning var det till en annan integrationsminister, Jens Orback, som gjorde sitt bästa för att hålla distansen till hans förslag. Mona Sahlin sade ingenting – hon hade lämnat frågan och gått vidare.

Jämställdheten har Mona Sahlin ansvarat för kortare perioder, 1994–95 och 2003–2004. Det är svårt att se konkreta avtryck som gör att hon skiljer sig från alla de andra socialdemokratiska jämställdhetsministrarna.

Det var exempelvis under andra statsråd som kvinnofridsfrågorna stod i fokus. Lönegapet mellan kvinnor och män var oförändrat 92 procent (kompenserat för skillnader i ålder, utbildning etc.), och inte heller kom några särskilda initiativ för att öka kvinnors makt och möjligheter på arbetsmarknaden. Exempelvis jämställdhetsbonusen är ju en helt och hållet liberal och borgerlig produkt, som Sahlin i efterhand har välkomnat.

I stället valde Mona Sahlin att göra utspel på sådant som förbud mot könsdiskriminerande reklam. Till tidningarna sade hon sig vara ”övertygad om att en lagstiftning behövs” (SvD 27/2 2004), och det var s-regeringen som utsåg den utredare som lade fram ett förslag om att förbjuda fördomsfull reklam genom att kringgå grundlagen. Men då hade Sahlins intresse redan slocknat; mig veterligt har hon inte kommenterat utredningens minst sagt uppseendeväckande förslag.

Också när det gäller HBT-frågorna, som hon ansvarade för som demokratiminister 2002–2004, går mönstret igen. Här är det förstås frågan om jämlik äktenskapslagstiftning som är central. Hösten 2002 gick hon ut stort i massmedia och förklarade att staten borde kunna tvinga samfund att viga samkönade par om de ville behålla vigselrätten. Sedan blev det samma vända igen: full back i maskineriet, andra statsråd slätar över, och även detta förslag faller ner i den stora tystnadens djup.

Äktenskapsfrågan har Mona Sahlin som bekant återkommit till, och som partiledare har hon framgångsrikt bidragit till att Sveriges journalistkår nu tycks tro att oppositionen har lagt fram lagförslag om en könsneutral äktenskapsbalk i riksdagen. Sanningen är att detta aldrig har funnits; inget förslag har varit mer konkret än att riksdagen ska uttala att regeringen borde ta fram en sådan lag.

Samtidigt är Mona Sahlin en uppfriskande kontrast, inte minst mot sin företrädare, eftersom det inte är helt vanligt att en socialdemokratisk partiledare har ett äkta intresse för frågor som HBT-politik, jämställdhet och integration. Ändå får jag ingen tydlig bild av vilka som kommer att bli socialdemokraternas politiska redskap på dessa områden.

Är det likabehandling eller positiv särbehandling som är hennes recept mot diskrimineringen? Vill hon fortfarande förbjuda könsdiskriminerande reklam trots att grundlagen skyddar även fördomsfulla åsikter? Håller hon dörren öppen för att i ett senare skede införa kravet att trossamfund som vill ha vigselrätt måste viga homosexuella? Just verkar svaret vara att ingen riktigt vet.

Vad blir då den samlade bilden av Mona Sahlins insatser på dessa områden? När det gäller jämställdhet och integration blir resultaten föga imponerande och hennes visioner suddiga. På HBT-politikens område har hon däremot drivit frågorna även när detta inte har varit opportunt, hon är tydlig om att lika rättigheter är målet, och hon har haft en samlade roll för de krafter inom socialdemokratin som har velat göra partiet genuint HBT-vänligt. Det ska hon ha all heder för.

Poängen är bara att detta inte är något unikt för vare sig Mona Sahlin eller socialdemokratin. En annan politiker som gått i spetsen för motsvarande åsiktsförändring i sitt eget parti heter exempelvis Fredrik Reinfeldt.

Både när det gäller Sahlin och Reinfeldt betyder förändringarna i sak inte heller att de brutit ny mark. Snarare har de lyckats få sina partier att närma sig de positioner i HBT-frågor som intagits av till andra partier, exempel folkpartiet. Det är, å andra sidan, inte alls något att beklaga sig över.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Liberal Debatt nr 3 2008

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar