Tag Archives: extremism

Valrörelsens mest osannolika kamplåt

Serietecknaren David Nessle gör på sin blogg en genomgång av de politiska kampanjlåtar som med dödsförakt används av både partier och enskilda kandidater. Hans sammanfattande omdöme ”Överhuvudtaget verkar det här med ideologisk konst vara en smula vanskligt” får väl betraktas som ett av valrörelsens främsta understatements. Eller för att citera Nessle själv:

Det är liksom svårt att uppleva något skirt och skimrande i rader som:

Vi är en arbetslinje!
Mot ett vänsterexperiment
med kommunister i regeringen!
Mona, hur kunde det gå så långt?

Jag kom alldeles osökt att tänka på detta när jag fick ögonen på valspurtens mest osannolika inslag, Bonnie Tyler-covern ”Gråt allians av vårt hat”.

Här kan du se Göteborgs Förenade Musikalaktivister, Transmilitanta Brigaden, Pantermilitanterna och Göteborgs Queerinstitut sjunga och dansa mot Alliansregeringen, marschera med röda fanor och (fattas bara annat) bolla våldsromantiskt med den obligatoriska gatstenen. För som det står på Queerinstitutets hemsida:

Vi förespråkar ett sexualpolitiskt konfliktperspektiv; det ska vara alldeles omöjligt att försnälla och ofarliggöra vår kamp. Vi tycker att det ofta blir så annars, att kamp reduceras till liberal tolerans och vi vill inte anpassning, snällhet och social fred, vi vill brinnande revolution!

Reaktionerna i bloggosfären går från häpen misstro till jubel. ”Ha ha ha vilken jävla fest! Åt helvete med borgligheten och hela jävla skiten … pepp!!!” skriver signaturen SMS. Feministiskt Initiativs intersektionella medlemsgrupp är så upprymd att den utnämner låten till ”Årets vallåt”.

Kulturtidskriften FLM är mer återhållsam. ”Precis som i En sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppträdande saknar dock finalens masscen en estetisk idé som skulle kunna föra videon ett steg närmare de queera musikalmästarna Fred Astaire och Gene Kelly”, noterar recensenten kritiskt.

Bland socialdemokratiska bloggare är reaktionerna milt sagt blandade. Erik Laakso kommenterar saken så här på Thomas Hartmans blogg: ”Att stå och bolla med en gatsten inför ett demokratisk val säger så mycket om vad som rör sig i demokratins utkanter. I extremvänsterns avskrädeshögar florerar hatet […].”

En annan läsare av samma blogg skriver:

Jag såg det där och var övertygad om att det var ytterligare en produkt från ungmoderaternas ’kastaskitpåsocialdemokraterna’-verkstad. Men så upplyste någon mig om att det var på allvar och tänkt som ett stöd för de rödgröna. Jösses Amanda, med sådana vänner, behöver vi några fiender?

Det är lätt att förstå honom med rader som:

Nej nu röstar vi på rött
och kanske rödgrönt eller rosa
Inte på nå’t borgar-as
till och med sossepacket är bättre

Eller varför inte:

vi sprider våra kamper och möts i enat hat
vi tar ingen gisslan när vi störtar er stat
vi kommer segra till slut

Något säger mig att Ibrahim Baylans leende kommer att vara lätt tillkämpat när han tackar för denna extra draghjälp i valspurten.

Andra som skriver om låten: Helsingborgs Dagblad, Dagens Konflikt, Mikke Schirén (V)Vänsterpartiet Sundsvall/TimråLiten tanta, Lasse Franck, Magnus Brahn.

6 kommentarer

Filed under Svensk politik

Fortuyn och grupptänkandet

I debatten om minoriteter och diskriminering dyker det ibland upp en sorts idealisering – en romantisk föreställning om att minoritetskapet automatiskt gör en ädlare, mer förstående och mer tolerant. Det har förstås ingenting med verkligheten att göra. Den som tillhör en minoritet är inte vaccinerad mot grupptänkande gentemot andra.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en av den senaste tidens mer sällsamma debattartiklar, nämligen på Qx webbplats där skribenten hyllar den nederländske populistpolitikern Pim Fortuyn för hans gärning.

Stora delar av argumentationen är egentligen ingenting annat än beskrivningar av Fortuyns flashiga liv som välbärgad nederländsk bög med rötterna i den katolska kulturen. Men Fortuyns budskap blir varken mer eller mindre sympatiskt för att han själv råkade tillhöra en minoritet.

Artikelförfattaren Philip Wendahl gör ett heroiskt försök att utnämna Fortuyn till ”livsstilsradikal”. Det är, med förlov sagt, struntprat. Om ordet livsstilsradikalism ska ha någon meningsfull innebörd måste det handla om att försvara öppenheten, experimentlustan och alla människors rätt att fritt välja eller byta livsstil så länge inte någon annan skadas.

Men Pim Fortuyn försvarade inte allas rätt – han försvarade sin egen rätt till sin livsstil. Det politiska ställningstagandet blir inte mer radikalt för att den livsstilen råkade innefatta välskräddade kostymer, bastuklubbar och marockanska älskare.

Allra tydligast blir detta i hans uttalanden om islam och invandring. Enbart blotta faktum att en viss individ är muslim (i något avseende, må det sedan handla om familjebakgrund, känsla av kulturell hemvist eller personlig religiös tro) säger förstås så gott som ingenting om vilket liv han eller hon lever. Möjligen säger det något om vilka högtider på året man känner något särskilt för.

Men Pim Fortuyn seglade glatt fram på ett politiskt budskap där islamism i praktiken blev detsamma som islam som blev detsamma som muslimer som människor.

I augusti 2001 sade han i en intervju i Rotterdams Dagblad att han förespråkar ”ett kallt krig mot islam. Jag ser islam som ett oerhört hot, som en fientlig religion”. Enligt engelska Wikipedia påstås han också ha sagt att ”om det vore juridiskt möjligt skulle jag hävda att inga fler muslimer borde få komma hit” (ett citat som också spritts till olika invandrings- och islamfientliga debattfora på nätet). Fortuyn förklarade också att Nederländerna var fullsatt och att flyktingmottagningen borde minska.

Som alla briljanta populister var Pim Fortuyn tillräckligt tydlig för att skapa debatt, men lagom luddig gör att ge utrymme för tolkningar. Därför är det viktigt att se vilka gränsdragningar han gjorde.

Exempelvis är det inte bara legitimt utan också en plikt för alla demokrater att bekämpa religiös extremism, oavsett om den kommer i kristen, muslimsk, hinduisk, judisk eller annan tappning. Men Pim Fortuyn angrep inte bara islamismen, han angrep islam som företeelse.

Det var han förvisso i sin fulla rätt att göra, precis på samma sätt som alla måste ha rätt att opinionsbilda för eller emot kristendom eller ateism. En fritt och öppet debattklimat måste ge lika stort utrymme för att kritisera eller häckla religioner som andra samhällsföreteelser.

Felet ligger i att kräva att staten ska organiseras efter ens eget ställningstagande kring religioner. Vad Fortuyn i praktiken sade var ju att det absolut inte var något fel med muslimer, bara de inte vore så … muslimska.

Det här rör vid något i själva kärnan i den liberala idétraditionen. Religionsfriheten är ett av de starkaste bidrag som liberalismen gett till det moderna samhället – oavsett om man ser den som en aspekt av åsiktsfriheten eller som ett självständigt värde.

Det var detta som förenade svenskkyrkliga, missionsförbundare, baptister, judar och ateister i den gemensamma kampen för vars och ens rätt att utöva sin egen religion – men också rätten att ta avstånd från religion.

På en punkt vill jag dock ge Wendahl en viss poäng, nämligen att det finns skillnader mellan Pim Fortuyns populism och den form av traditionell rasism som exempelvis Jean-Marie Le Pen och Nationella Fronten i Frankrike står för. Men man måste också bedöma vilken politisk agenda som retoriken används för att underbygga.

I Le Pens fall handlade det om att motverka invandringen och bekämpa islam med argumentet att den hotar den franska nationen. I Fortuyns fall var retoriken annorlunda: den påstådda bevekelsegrunden var i stället att försvara det öppna nederländska samhället. Men den politiska praktiken blev, ja just det, att motverka invandringen och bekämpa islam.

Pim Fortuyns makalösa politiska karriär byggde på att fånga upp stämningar och lyfta upp konkreta problem, men det ledde fram till ett kollektivt misstänkliggörande av människor enbart på grund av deras religiösa bakgrund. Effektivt? Ja, tyvärr. Livsstilsradikalt och liberalt? Knappast.

Lämna en kommentar

Filed under Europeisk politik

Politiska kultböcker, 5:e plats: Torbjörn Säfves ”Rebellerna i Sverige”

Vill man veta vad politisk fanatism kan leda till kommer man inte förbi Torbjörn Säfves bok (utgiven på Författarförlaget 1971) om rebellrörelsen. Rebellerna var alltså den grupp på mellan 50 och 100 personer i Uppsala och Stockholm som våren 1968 bröt sig ur KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) för att i stället bilda en självutnämnd ”organisk cell” till Kinas kommunistiska parti.

Målet var förstås att förverkliga kulturrevolutionen i Sverige, och det som börjar med extatiskt skanderande av sentenser ur Maos lilla röda leder snart raka vägen in i sektens allt uppslukande verklighet. Män som kvinnor snaggar håret, gör sig av med alla föremål som kan verka ”förborgerligande” och överlämnar sina återstående ägodelar till ”massrörelsen” under ledning av den karismatiske Francisco Sarrion. Rebellernas barn ställs under kollektiv omvårdnad i en särskild lägenhet, och gifta rebellpar måste ansöka om kamraternas tillstånd för att bedriva älskog, en anhållan som beviljas i den mån paret lovat att utöva ”proletär” kärlek med varandra (det vill säga alltid ha ordförande Mao i tankarna).

Slutfasen präglas av terrorprocesser mot ”felande” inom den egna gruppen, vilka utsätts för formliga rättegångar där personerna i rummet hetsas att spotta, slå och sparka den anklagade. De felande hålls isolerade i lägenheter där de får leva på vatten och morötter, och bestraffningarna tas oftast emot med glädje.

Vid ett tillfälle får en rebell en häftig gråtattack, medger att han är ett genomkorrumperat reaktionärt svin och ber sina kamrater att avrätta honom i en närbelägen skog. Avrättningen är också på väg att verkställas, men en orienterare som passerar förbi lägger märke till att något inte står rätt till, och när poliser väl kommer till platsen möts de i stället av offer och exekutionspatrull tillsammans i ivrig högläsning ur Maos lilla röda.

Som Torbjörn Säfve själv konstaterar: Om inte rebellrörelsen hade brutit samman hade den terror som riktades mot de egna medlemmarna troligen så småningom riktats också mot omvärlden, ”inte bara förhatliga socialistkonkurrenter utan även icke-socialistiska institutioner som polismakten eller enskilda ledande kapitalister. Därmed hade vägen legat öppen mot … politiska mord.”

I dag dyrkar de flesta sekter andra husgudar än Mao, men fundamentalismens lockelse är fortfarande stark. Och detta är inte bara en del av historien utan också av vår samtid. Det visas inte minst genom de problem Bosse Lindquist, som gjorde dokumentärfilmen ”Rebellerna” 2005, hade med att få de inblandade att berätta vad som hände.

”Det svåraste med att göra filmen var 68-vänsterns rädsla för att offentligt berätta om vad man en gång trodde och gjorde, och vad man i många fall fortfarande tycker var sin bästa tid i livet”, säger Bosse Lindquist på SVT:s hemsida och fortsätter: ”Man skulle kunna tro att 40 år gamla händelser i ungdomen skulle känns ofarliga att berätta om idag, men så är ofta inte fallet.”

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Lettland i 2000-talet

Det är en märklig blandning av folk i den skrikande pöbelhopen som sedan några timmar belägrar vårt hotell. Svartklädda högerextremister sida vid sida med lettiska och ryska extremgrupper som aldrig brukar tåla varandras sällskap.

Familjer där både vuxna och småbarn är klädda i likadana T-tröjor med antibögsex-symboler. Mitt i alltsammans en galen kvinna som stänker vigvatten på sina hatobjekt (undrar om hon tittat för mycket på Exorcisten?). Skriken och talkörerna ekar, ägg och stenar yr genom luften och hatet i folkmassan utanför hotellet går nästan att känna fysiskt. Och framför hotellentrén finns en större polisstyrka som inte lyfter ett finger för att skingra upploppet.

Lördagen den 22 juli 2006 var det något som gick sönder i demokratin i Lettland. Det som hände när en fredlig Pride-festival stoppades av politiker, som däremot tillät mobben att härja fritt i huvudstaden, påminner om att kampen för mänskliga fri- och rättigheter inte är över ens i vårt närområde.

Vi var ett tiotal svenska liberaler (varav många LUF-are) som åkte till Riga 21–23 juli för att delta i Lettlands andra Pride-festival och träffa vårt lettiska systerparti. Resan ordnades av Homo-, bi- och transliberaler med stöd av Karl Staaffs fond.

Att fördomarna mot homosexuella är större i Lettland var ingen nyhet för oss. Men att landets politiker skulle släppa lös mobben på Rigas gator var inget vi hade räknat med.

Den fredliga Pride-demonstrationen förbjöds med hänvisning till säkerhetsskäl. Det skälet är naturligtvis dravel från ett land som framgångsrikt tagit emot president Bush, ordnat ishockey-VM och snart står värdar för Nato-toppmötet.

Men i stället för att trygga mötes- och demonstrationsfriheten gjorde landets inrikesminister tvärtom sitt bästa för att piska upp stämningarna och förklara vilken oerhörd provokation mot befolkningens känslor Pride-demonstrationen vore, samtidigt som han sade att han inte tänkte garantera säkerheten under Pride. Det löftet höll han med besked.

När Pride-paraden väl förbjudits återstod tre andra punkter på Pride-programmet: en gudstjänst i anglikanska kyrkan, en presskonferens på Rigas handelshögskola och ett extrainsatt stödmöte för HBT-rättigheter på hotell Latvija. Samtliga tre attackerades.

Vid gudstjänsten kastades avföring och grisdynga på prästen och kyrkan hölls belägrad tills polis kom dit. Vi som var på presskonferensen fann oss plötsligt inspärrade i byggnaden av arga unga män (som också kastade avföring) medan den talrika polisen höll sig totalt passiv och varken skingrade folksamlingen eller eskorterade presskonferensens deltagare ut ur huset. Till slut fick vi på egen risk leta oss ut via en bakdörr.

Hotell Latvija, slutligen, blev snart belägrat av en folkmassa som höll sig kvar hela eftermiddagen. Människor attackerades fysiskt, förföljdes in på restauranger, och i ett fall blev en biltransport ut till flygplatsen upphunnen av bilar som försökte ramma fordonet. Och framför allt: den talrika polisen på plats gjorde ingenting, förutom att hindra pöbeln från att storma hotellet.

Skandalen i Riga blev en världsnyhet. Det är bra. Men det finns två farliga felslut som man kan göra av händelserna.

Det första är att det var själva attackerna som är skandalen. Jag menar att det är att förminska problemet. Extremister och våldsverkare finns på fler håll – det nya och verkligt skandalösa är att framträdande politiker hjälpte till att piska upp en hatstämning mot fredliga demonstranter och sedan höll tillbaka ordningsmakten så att pöbeln fick härja fritt.

Det andra är att detta är ett problem som löser sig med tiden. Det är både naivt och farligt att tro. Tvärtom har ju mobben i Riga fått ett kvitto på att de har politikerna med sig. Och i det splittrade lettiska samhället, som går till parlamentsval i oktober, ligger det en djävulsk lockelse för populistkrafter att försöka plocka poäng genom att spela ut fördomskortet mot en redan utsatt grupp.

Vad som stod på spel i Riga var ifall Lettland klarar av att ge samma skydd åt centrala medborgerliga fri- och rättigheter (mötesfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet) åt alla sina medborgare, även de som tillhör minoriteten. Och Lettland svek.

Vad händer nu? En hel del är möjligt. Som EU-medlem har Lettland förbundit sig att respektera mänskliga fri- och rättigheter och motarbeta diskriminering på grund av sexuell läggning. De instrument som finns inom EU-samarbetet (allt från ”naming and shaming” till direkta sanktioner) är mäktiga påtryckningsmedel, och EU-utvidgningen har också inneburit ett historiskt genombrott i synen på minoritetsskydd i Central- och Östeuropa.

Alla i Lettland pekar på EU:s betydelse för att se till att respekten för demokratiska värden kan återupprättas. De svenska miljöpartisterna borde skämmas ögonen ur sig när de påstår sig arbeta för demokratisering samtidigt som de vill avskaffa EU, det starkaste demokrativerktyg som funnits i Europas historia. (Vänsterpartisterna nämner jag inte ens – deras demokratisyn gör att de straffar ut sig helt.)

Upploppen i Riga är en påminnelse. Kampen för demokratins värden är inte över ens i vårt närområde (och inte heller i vårt eget land). Och demokratin är inte vunnen förrän alla har tillgång till den – även de individer som tillhör minoriteten. Jag är stolt över att de principerna lägger grunden för den liberala demokratipolitiken som ska sätta prägel på UD efter den 17 september. Och jag är stolt över att vi var många liberaler i Riga.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Radikalt Forum nr 3 2006. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar