Tag Archives: diskriminering

Kartläggning av romer: Vilka visste? Och vilka lämnade uppgifter?

Dagens  Nyheters avslöjande om Skånepolisens kartläggning av över 4 000 romer och deras anhöriga har slagit ner som en bomb. Stämmer uppgifterna är det ett grundskott mot rättssäkerheten för en stor grupp medborgare – i det här fallet dessutom personer som både historiskt och i nutid utsatts för omfattande diskriminering. Det finns bara ett enda ord: avskyvärt.

I den rättmätiga ilskan och upprördheten finns det två saker som vi inte får glömma bort.

För det första: Det här är inte en fråga som berör bara romer, utan den berör alla som bor i Sverige. Det handlar om likheten inför lagen, om rätten till ett privatliv och om rätten att inte hamna i polisregister utan skälig orsak.

För det andra: Nu måste alla fakta fram, inte bara i Skåne utan också i övriga delar av polisväsendet. Uppgifterna hittills pekar ju på att registret (eller analysfilen, som Skånepolisen hellre vill att termen lyder) varit tillgängligt även utanför Skånepolisen.

Därför måste strålkastarljuset riktas åt fler håll. Förutsatt att DN:s uppgifter stämmer: Vilka kände till registret? Vilka lämnade uppgifter till det? Vilka använde sig av det?

I dag deltog jag vid polisstyrelsens sammanträde i Stockholms läns polismyndighet, och från Folkpartiets sida lade vi fram en skrivelse med en rad frågor om Stockholmspolisens eventuella befattning. Samtliga partier anslöt sig till skrivelsen, som alltså överlämnades av en enig polisstyrelse.

Här nedan återger jag texten. Eftersom nya uppgifter kommer fram hela tiden ska jag tillägga att den är baserad på vad som var känt vid lunchtid den 23 september.

Polisregister över romer

Polismyndigheten i Skåne har bekräftat Dagens Nyheters uppgifter om att det i polisen förekommer ett register över svenska romer och deras inbördes släktförhållanden. Enligt Dagens Nyheter, vars rapportering enligt Skånepolisens talesperson ”stämmer in någorlunda”, förekommer över 4 000 personer i registret.

Den enda gemensamma nämnaren för de registrerade är att de är romer eller har en relation med en rom. Enligt Dagens Nyheter förekommer i registret många som är ostraffade och som inte heller varit misstänkta för brott. Så små barn som tvååringar finns i registret.

Enligt Dagens Nyheter har registret upprättats inom Skånepolisen, men även Rikskriminalpolisen samt kriminalunderrättelsetjänsterna i flera städer ska ha tillgång till det.

Uppgifterna om etnisk registrering är ytterst allvarliga och är ägnade att rubba allmänhetens tilltro till rättssäkerheten och hela polisväsendet. Enligt svensk lag får uppgifter om en person inte behandlas enbart på grund av vad som är känt om personens etniska ursprung. Det är inte heller tillåtet för polisen att göra registersökningar utifrån känsliga personuppgifter, till exempel etniskt ursprung. Det är därför av största vikt att rättsväsendet nu går till botten med den information som kommit fram.

Med anledning av denna information begär vi därför svar på följande:

Har detta register varit känt inom polismyndigheten för Stockholms län? Vilka har i så fall känt till det?
Har företrädare för polismyndigheten i Stockholm medverkat till att lämna uppgifter till det?
Har detta register använts inom polismyndigheten för Stockholms län? I så fall i vilka sammanhang och av vilka?
Vilka kommentarer finns i övrigt till de uppgifter som framkommit?

I medier: DN (1), DN (2), DN (3), DN (4), DN (5), DN (6), DN (7), DN (8), DN (9), SvD (1), SvD (2), SvD (3), SvD (4), Expressen (1), Expressen (2), Aftonbladet (1), Aftonbladet (2).

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Stockholmsregionen

Dags för nationell hbt-strategi

Att regeringen planerar Sveriges första nationella hbt-strategi är känt sedan länge (det var också en av huvudfrågorna vid RFSL:s och RFSL Ungdoms utfrågning med hbt-minister Erik Ullenhag på årets Stockholm Pride), men nu börjar också konturerna klarna om vad den kommer att innehålla.

I dag kom två bra nyheter. Strategin läggs fram i höst, och den följs upp med en rejäl kassaförstärkning. För åren 2014–2016 satsas totalt 21 miljoner kronor extra, och från 2017 och framåt tre miljoner kronor årligen. Totalt reserveras 40 miljoner kronor under perioden 2014–2017.

Vad ska då pengarna användas till? Våld och diskriminering mot hbt-personer lyfts fram som ett särskilt viktigt område, liksom jämlik vård och sociala insatser. Statsstödet till hbt-organisationer höjs till 7,3 miljoner kronor årligen, för att nämna något.

Det här är rätt viktigt. Visserligen finns det juridiska reformer som återstår att genomföra även efter att tvångssteriliseringarna äntligen avskaffats och äktenskapslagen blivit jämlik, men i Sverige handlar mycket av hbt-arbetet om att bemöta allt det som skapar ojämlikhet i vardagen: osynliggörande i skolan, okunnigt bemötande hos myndigheter, arbetsgivares och kollegers tystnad när de homofoba skämten haglar på arbetsplatsen. Allt kan inte lösas med en nationell strategi, men en sådan strategi hjälper till att skapa ett tryck på myndigheter och kommuner att dra sitt strå till stacken. Och då behövs också pengar.

Visst är läget för hbt-personer i Sverige ojämförligt bättre än i den stränga konservatismens Litauen eller hatets och den totala rättslöshetens Ryssland (för att nu bara ta några exempel från våra grannländer). Men ”ojämförligt bättre” betyder i Sveriges fall att var tredje hbt-person har upplevt diskriminering det senaste året, eller att sex av tio under sin skolgång oftast eller alltid hållit sin identitet dold eller helt enkelt låtsats.

Det är dags att höja takhöjden ordentligt. En nationell strategi för hbt-personer är sannerligen ingen lyxsatsning. Den behövs.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Tio hbt-reformer för nästa mandatperiod – tio skäl att rösta FP

Könsneutral äktenskapsbalk, världens kanske starkaste diskrimineringslag, ny DO-myndighet, nationell handlingsplan mot våld i samkönade relationer och hedersbrott med hbt-motiv – listan över vad som uträttats på hbt-området under Alliansregeringens första mandatperiod är lång.

Men det finns lika mycket kvar att göra. När bröllopsklockorna slutat ringa finns osynliggörandet, diskrimineringen och hatbrotten kvar i vardagen. Unga hbt-personer är dubbelt så utsatta för våld i hemmet jämfört med andra ungdomar. Och trots alla reformer finns det kvar förtryckande lagar, särskilt för transpersoner.

Här är tio konkreta hbt-frågor som behöver stå i fokus nästa mandatperiod.

  1. Värna asylrätten – utvärdera utlänningslagen. Hbt-personer som flyr av fruktan för sina liv måste få en rättssäker och individuell prövning. Kritiken mot hanteringen av hbt-flyktingars asylärenden har inte tystnat. Utlänningslagen måste utvärderas och om möjligt bli ännu tydligare.
  2. Ökat arbete mot hatbrott. Ta fram en nationell handlingsplan mot rasistiska, antisemitiska, antimuslimska, homo-, bi- och transfobiska och alla andra hatbrott, och öronmärk pengar för att förverkliga planen.
  3.  Fri rörlighet i EU också för samkönade par. Utvidga EU:s familjebegrepp så att personer som lever med någon av samma kön får samma självklara rätt att ta med sig sin familj när de flyttar inom EU.
  4.  Stark diskrimineringslag i EU. Inför ett förbud på EU-nivå mot diskriminering i hela samhällslivet, och inkludera både sexuell läggning och könsidentitet i diskrimineringsgrunderna.
  5. Offentlig service på lika villkor. Förbättra hbt-kompetensen i skola, vård, omsorg, socialtjänst, rättsväsende och andra delar av offentlig verksamhet. Det är dags att bryta med den ingrodda föreställningen att medborgaren ska bemötas som om han eller hon är heterosexuell till dess att motsatsen bevisas.
  6.  Modern lag om könskorrigering. Slopa kravet på tvångssterilisering och skilsmässa. Tillåt även utländska medborgare att få könskorrigering.
  7.  Liberalare namnlag. Förtydliga namnlagen så att vuxna människors rätt att välja namn oavsett könsrollstraditioner klargörs en gång för alla.
  8. Jämlika regler om föräldraskap. Partnern till den kvinna som får barn efter givarinsemination ska kunna erkännas som juridisk förälder lika snabbt och smidigt oavsett om partnern är man eller kvinna. Med andra ord, ändra reglerna om moderskapspresumtion.
  9.  Varför ska inte lesbiska få möjlighet till äggdonation? I dag är det tillåtet med äggdonation eller spermiedonation, men inte båda tillsammans. Det gör att kvinnor som lever med kvinnor på förhand är uteslutna från möjligheten till äggdonation. Det är dags att se över den bestämmelsen.
  10.  Utred surrogatföräldraskap. Surrogatföräldraskap är en del av verkligheten och kommer att vara det så länge som provrörsbefruktning förekommer (för det är ju det det handlar om). Min egen åsikt är att Sverige bör ha en lagreglerad möjlighet till surrogatföräldraskap, men det viktigaste på kort sikt är att bryta tystnaden och se till att diskussionen bygger på fakta och inte på rädsla. Utred situationen för barn som kommer till världen genom surrogatmödraskap, och utred också situationen för surrogatmammorna själva.

Listan hade enkelt kunnat göras längre, men jag drar streck här. En del av dessa punkter har stöd av flera partier i riksdagen, men det finns bara ett parti som tydligt står upp för hela listan – Folkpartiet.

En röst på Sveriges liberala parti är bästa garantin för fortsatta hbt-reformer och en fortsatt nedmontering av heteronormen. Vill du dessutom ha en riksdagsledamot som aktivt driver på i dessa frågor? Sätt ett kryss för mig om du bor i Stockholms läns valkrets.

2 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Europeisk politik, Svensk politik

Go west! Kalifornien (åter)inför äktenskap för alla par

Är det rimligt att ordna folkomröstning om ifall en minoritet ska berövas sina rättigheter eller inte? Ja, tycker en del (tänk bara på folkomröstningen i Schweiz om att förbjuda minareter – troligen ett brott mot Europakonventionen men genomfördes ändå). Nej, tycker jag själv.

Nu har en distriktsdomstol i Kalifornien kommit till samma slutsats när det handlar om samkönade äktenskap. Den beryktade folkomröstningen om att upphäva möjligheten för människor av samma kön att gifta sig var konstitutionellt felaktig, fastslår domaren. Den ska därför upphävas. (Mer i Los Angeles Times, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Qx.se.)

Domen lär överklagas hela vägen upp, men tills vidare betyder avgörandet att samkönade par återigen kan bekräfta sin kärlek genom att gifta sig om de så vill.

En viktig delseger för hbt-rättigheter. Men framför allt för människors självklara rätt till likhet inför lagen, och för envars skydd mot att inte godtyckligt berövas sina rättigheter bara för att en majoritet inte gillar dem.

I Sverige är det inte lika vanligt som i USA att människor går till domstol för att hävda sina rättigheter. Men det håller på att förändras, som när könsdiskriminerade kvinnor kräver sin rätt att få söka till utbildningar. Och när det gäller transfrågor – närmare bestämt rätten att själv välja sitt förnamn – har svensk praxis liberaliserats först i och med att en grupp uthålliga transaktivister bestämde sig för att överklaga sina ärenden och få fram ett avgörande i högsta instans.

Vi behöver fler bråkiga, envisa medborgare som inte drar sig för att testa orimliga lagar genom att överklaga dem i domstol.

Och grattis till Kalifornien!

Bloggar om saken gör bland andra: Immanuel Trollhare Brändemo, Anita Hillerström Vagli, Edvin Alam, Queer as in fuck off, Viktor Tullgren, Per-Arne Jonsson, State of the Union.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Internationell politik

Nyamko flyttar fram positionerna

Det här är riktigt stort i arbetet för HBT-personers rättigheter i Europa. För första gången någonsin har Europarådet enats om en gemensam rekommendation i HBT-frågor. Totalt handlar det om 46 konkreta uppmaningar till de enskilda medlemsländerna om allt från att samkönade par ska kunna få bostadsbidrag gemensamt till att föräldrarnas sexuella läggning inte ska spela roll vid vårdnadstvister eller att transsexuellas rätta kön ska erkännas juridiskt.

Det här är viktigt av flera skäl. För det första därför att Europarådet samlar 47 medlemsländer med totalt 800 miljoner invånare, däribland många av Europas verkliga problemländer när det handlar om diskriminering och respekt för minoriteter. För det andra därför att rekommendationen har tagits fram i Europarådets ministerkommitté och därmed har förankring direkt i ländernas styrande regeringar. (Därmed inget ont sagt om Europarådets parlamentariska församling, som består av företrädare för ländernas parlament – men den politik som ländernas regeringar bedriver avspeglas inte alltid där.)

Och för det tredje: rekommendationen tar inte bara upp homo- och bisexuellas situation utan belyser också den diskriminering som riktas mot transsexuella, transvestiter och alla andra som känner sig delaktiga i det ack så svårfångade T-begreppet. Detta är särskilt viktigt eftersom fördomarna, okunskapen och ibland också förlöjligandet lever kvar extra starkt i just transfrågor.

Den här rekommendationen betyder förstås inte att det statligt organiserade förtrycket försvinner från en dag till en annan. Men den är ett viktigt kvitto på att inte ens de mest hårdnackat motsträviga regeringarna klarar av att hålla bort HBT-frågorna från den internationella politiska dagordningen. På 1980-talet kunde resolutioner i Nordiska rådet bli en hävstång för RFSL och andra nordiska HBT-organisationer att sätta press på sina nationella regeringar. På 2000-talet spelar Europarådet samma roll för modiga aktivister i andra länder – framför allt i Moldavien, Ukraina, Armenien och andra länder utanför EU.

Och självklart har Sverige och den svenska regeringen varit pådrivande för detta. All heder åt Folkpartiets och regeringens ansvariga statsråd Nyamko Sabuni och den svenske expertrepresentanten, förre HomO Hans Ytterberg. Nu har positionerna flyttats fram rejält!

Om detta skriver också Qx, Catrine NorrgårdJimmi Jonsson och Humanistbloggen.

Lämna en kommentar

Filed under Europeisk politik, Svensk politik

En stor ära – Bertil Ohlin-medaljen i guld

Det är söndag kväll, men jag är faktiskt fortfarande en smula omtumlad över all värme som jag fått motta under gårdagen.

Till att börja med fick jag många fina ord när jag avtackades efter nio år som ordförande vid HBT-liberalers årsmöte. Tack till alla som var där, och till nya ordföranden Catrine Norrgård ett stort grattis och lycka till!

Men samma dag – eller rättare sagt senare på kvällen – fick jag också den oerhörda äran att få ta emot Liberala Ungdomsförbundets finaste utmärkelse, Bertil Ohlin-medaljen i guld, för mina insatser för liberal HBT-politik och HBT-personers lika rättigheter. Bland tidigare pristagare finns Per Ahlmark, Ingrid Segerstedt Wiberg och Anne Wibble, så jag är minst sagt ödmjuk över det sällskap jag nu tillhör.

Själva ceremonin skedde vid LUF:s årliga Universitet Liberal (som i år gick av stapeln i Nynäshamn) där ett drygt hundratal unga liberaler från hela landet samlats, och där jag alltså fick emotta medaljen av förbundsordföranden Adam Cwejman i samband med middagen på lördagskvällen.

Jag känner mig oerhört hedrad över att få Bertil Ohlin-medaljen i guld, men framför allt ser jag det som bästa tänkbara uppmuntran i mitt fortsatta arbete för likabehandling och mänskliga rättigheter. Diskrimineringen, förtrycket och orättvisorna finns kvar – och inget förändras av sig självt.

Ett stort och varmt tack!

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik

Seminarium i Tokyo om äktenskap

Måndagen den 20 juli hade jag den stora äran att medverka som föreläsare vid ett seminarium på Sveriges ambassad i Tokyo om den nya könsneutrala äktenskapslagen i Sverige. Fyra talare från Sverige, Nederländerna, USA och Japan föreläste inför en publik på 150 personer, och det föll på min lott att beskriva processen fram till den svenska äktenskapsreformen och effekterna av den.

Mer om seminariet kan du läsa här. Manuset till mitt anförande hittar du här nedan.

Towards equal rights in Sweden

It is an honor to address this distinguished audience on the matter of same-sex marriage in Sweden. I myself have been involved in the process both as a politician and Member of Parliament, and as an activist within the Swedish lesbian, gay, bisexual and transgender (LGBT) movement.

In this presentation I will begin by describing the process and the resulting legislation, and later on analyzing the underlying causes, and making some personal reflections.

Already from the beginning, I would like to stress that the term marriage has several meanings. Marriage is not only a legal concept. In many of the world religions, marriage is a religious concept. Furthermore, every individual holds his or her own personal view of marriage. The point I wish to make is that it is the legal dimension of marriage that is the object for legislative action.

To understand the marriage reform in Sweden, a brief historical background may be useful. Sweden is a Christian country with a history of Lutheran orthodoxy and religious intolerance. This influenced the marriage system. In 1734 a law was passed stating that only Lutheran church weddings counted as legally valid marriages.

During the 19th century, religious tolerance increased. In 1908, a civil marriage ceremony was introduced as an alternative to the church wedding, and in 1951, all religious communities could get authorization to perform legally valid marriages. This system remains in force today.

During the 20th century, the legal oppression of gays, lesbians and bisexuals gradually diminished. This process went hand in hand with major changes in society: democracy, equal rights for women and men, secularization, and individualism. Homosexuality was decriminalized in 1944. Until that time, lesbians and gays could be put in prison or sentenced to punitive labor.

The advent of the organized LGBT movement came in 1950, when the organization nowadays called RFSL was formed. Swedish LGBT activists became more vocal during the 1970s, and RFSL devoted substantial energy on lobbying politicians.

Starting in the 1970s, successive legal reforms in Sweden have established equal rights for all citizens regardless of sexual orientation, and strong anti-discrimination acts have been introduced. The final step in this process was the revised Marriage Code.

The reforms started with the discriminatory statutes in the Penal Code. The age of consent was made equal in 1978, a controversial reform at that time. The first anti-discrimination law covering sexual orientation was introduced in 1987.

The first step towards legal recognition of same-sex couples was taken in 1988, when two new laws were introduced for unmarried cohabiting couples: one law for heterosexuals, the other for same-sex couples. This was an symbolic breakthrough. From now on, Swedish legislation recognized homosexuals not only as individuals, but also as couples.

The second breakthrough came in 1994, when the Swedish parliament passed the Registered Partnership Act for same-sex couples. A registered partnership gave the same rights and obligations as a heterosexual marriage with some major exceptions. Most importantly, registered partners did not have any right to adopt children, have joint custody over a child or receive artificial insemination.

In effect, same-sex couples were offered a lightweight civil marriage – but not marriage as such. Nevertheless, the registered partnership act came under ferocious attack from conservative politicians and many religious communities. It was passed with a narrow margin in Parliament.

I find it interesting to note that the opposition waned quickly when the law was finally passed. Instead, the discussion moved on to adoption and reproductive rights. In 2003, after a long and emotional political battle, registered partners were given the same rights to adoption and joint custody as married couples, and in 2005, the ban was lifted on artificial insemination for lesbian and bisexual women.

When the two cohabitation acts from 1988 were merged into a gender-neutral cohabitation act in 2003, this created no controversy.

Therefore, the final push towards same-sex marriage rights was made in a favorable political atmosphere. All other major LGBT reforms had been passed, some countries had already introduced same-sex marriage, and the general public was supportive.

At the beginning of the year 2005, four of the seven parties in parliament had decided in favor of same-sex marriage rights; one party was against, whereas the two largest parties were undecided. At that time the government decided to appoint a special commissioner to look into the issue.

The commissioner, former Chancellor of Justice Mr. Hans Regner, was assisted by two reference groups, one for political parties, and one for the major religious communities in Sweden. I myself represented the Liberal Party in the first reference group. During the commissioner’s work, the remaining two parties both decided in favor of same-sex marriage.

In 2007, Mr. Regner presented his conclusions, recommending that the Marriage Code should include same-sex couples. No other major changes were suggested. For instance, the legal obligation to perform weddings was restricted to civil servants, whereas the religious communities kept their right to decide which weddings they would perform and not perform.

Mr. Regner concluded that these were the most relevant arguments in favor of a reform:

1. Legal differentiation between heterosexual and same-sex relationships is only justified if there are objective reasons. No such reasons exist.

2. The legal and economic questions that need to be regulated are the same in all long-term relationships, regardless of the gender of the persons

3. Marriage is a way of manifesting the mutual commitment of two persons before the world.

4. For those who argue that it is in the interest of a child to be raised in a married family, it seems logical that this would be beneficial for the children of LGBT persons as well.

The arguments against the reform were summed up as follows by Mr. Regner:

1. The traditional definition of marriage is a union between a man and a woman.

2. The Registered Partnership Act gives the same legal protection as the Marriage Code. Legal differentiation is no problem as long as the legal consequences are the same.

3. Same-sex marriage goes against the faiths of all major religions.

4. Preferential treatment for heterosexual couples is actually justified, since only those couples can have children jointly.

Mr. Regner concluded that the arguments in favor of legal differentiation were not sufficiently strong, and concluded that the Marriage Code should be expanded to same-sex couples.

At this point, I would like make an observation about the argument of tradition.

It goes without saying that same-sex marriage as such goes against tradition. But one important lesson of history is that the institution of marriage actually has changed when society has changed.

In many cultures, marriage was traditionally seen as the union between families rather than between individuals. Traditionally, marriage has also been a patriarchal institution where married women were legally subordinated to their husbands, and we all know that this is still the case in many countries.

So, updating the definition of marriage is not a breach with the tradition, it is actually part of the tradition.

In the debate that followed Mr. Regner’s report, the religious dimension remained in focus. The opponents within the religious community tried to describe the reform as an attack on their own religious freedom. Many religious leaders threatened that their communities would abstain from the right to perform legal weddings if the marriage reform was passed.

But in the end, all reform-friendly parties agreed that Mr. Regner’s report as commissioner provided a good basis for a legal reform. And on 1 May 2009 the first same-sex weddings finally took place. No public controversy remains after the reform entered into force.

And interestingly enough, no religious communities have actually decided to abstain from their right to perform legal weddings.

As concluding remarks, I will offer some personal reflections on the process towards full and equal rights for lesbians, gays and bisexuals. How was this possible?

The deciding factor was the increasing openness among LGBT people, and the persistent lobbying work made by LGBT organizations. I can assure you that no politician is willing to take risks for a reform for which there is no public demand. By raising their voices and calling for reform, LGBT people mobilized the reform-friendly political forces.

How was it possible to build a coalition of nearly 90 percent in parliament? The lobbying from RFSL was instrumental, but I would also like to point out the important fact that there was a growing number of openly lesbian and gay parliamentarians, and that most political parties nowadays have LGBT caucuses of their own. When politicians discover that their own party members and political colleagues are LGBT people, it gets more difficult to keep the issue in the margins.

Also, it should be stressed that the LGBT movement chose a pragmatic reform strategy. The long-term goal of full and equal rights was never left out of sight, but RFSL and other LGBT organizations accepted that the process had to be taken in steps.

Sweden is no LGBT wonderland. Discrimination and hate crimes remain serious problems. Still, it must be said that the legal reforms have had far-reaching effects for the climate in society. Full and equal legal rights are important not only in themselves – they also set the norms and define the values in society.

As a Liberal, I would like to stress that the goal should not be that all same-sex couples should marry. Rather, the goal should be that all couples should have the same right to decide their own destiny. The right to decide not to marry is as important as the right to marry.

Finally, I would also like to add that the legal reforms have had tremendous and positive effects for the heterosexual majority as well. Sweden is a homogenous country where consensus is highly valued, and many people actually find it difficult to talk about things that fall outside of the norm.

When same-sex relations were recognized and included in the fundamental institutions of society, one effect was that the silence was broken also among heterosexuals. The parents, siblings and colleagues of lesbians and gays finally found the words to speak openly about the relationships of their children, their sisters and brothers, or their friends at work.

And words bring recognition; recognition brings acceptance; acceptance brings dignity.

There is a long road ahead of us, but I look forward to the day when gender and sexual orientation is an irrelevant factor for the legal rights of individuals in all countries.

Thank you.

Lämna en kommentar

Filed under Internationell politik, Svensk politik