Tag Archives: diktatur

Politiska kultböcker, 3:e plats: Bo Hammars ”Ett långt farväl till kommunismen”

Om en toppolitiker i ett politiskt parti får anonyma brev där kuverten riggats med rakblad, åt vilket håll riktas misstankarna? Givetvis mot medlemmar i det egna partiet.

Så gemytligt och glatt gick det åtminstone till i vänsterpartiet 1991, när Bo Hammar och Margó Ingvardsson – som fått dissidentstämpel efter att ha tagit avstånd från kommunismen som ideologi – utsattes för denna behandling efter en ovanligt stormig valkonferens. Med Bo Hammars egna ord: ”Vi tvivlade inte på att breven kom från den egna partifamiljen”.

Men det är en lång resa bort från kommunismen, vilket visas också av titeln till dessa politiska memoarer (utgivna på Brombergs 1992). Från en bakgrund i SSU och Clarté blir Bo Hammar 1965 chefredaktör för SKP:s nya veckotidning Tidsignal, där han förresten hade både Maj Sjöwall och Per Wahlöö i redaktionsrådet.

Sedan bär det vidare till det omdöpta VPK:s partistyrelse där han sitter i hela sexton år, och uppdrag som både internationell sekreterare, partisekreterare och riksdagsledamot. Först 1991 lämnar han partiet i avsmak.

Hammars tid som internationelle sekreterare gör att han skriver mycket om partiets internationella kontakter. Bilden är milt uttryckt tvetydig. Å ena sidan menar han att VPK långt ifrån var den diktaturvänliga nickedocka som partiet anklagades för att vara; å den andra visar han utförligt hur partiets internationella kontaktnät främst bestod av, ja just det, diktaturer.

I en passage skildrar till exempel Bo Hammar sin djupa avsmak när han ska resa till Nordkorea, men vän av ordning frågar sig: Vad säger det om ett parti att en resa till partiet bakom en av världens mest totalitära diktaturer kan betraktas som ett besök hos ett systerparti? Och vad säger man i så fall om ett parti som skickar delegationer till Nordkorea två gånger?

Eller för att ta ett annat exempel: vilket demokratiskt parti skulle regelbundet (och långt in på åttiotalet) låta sig kallas upp till sovjetiska ambassaden i Stockholm för att under förnedrande former ta emot uppsträckningar när man inte varit tillräckligt vänliga mot sovjetblocket?

Hammar understryker att dessa påtryckningar från ambassaden så gott som alltid stannade i hans egen papperskorg, men det fascinerande är alltså att VPK fortsätter att dyka upp till dessa regelbundna träffar på ambassaden.

I dag finns det inte längre någon sovjetambassad att besöka, men man kan alltid trösta sig med att Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen sitter kvar i vänsterpartiets partistyrelse. Den som råkar vara i Stockholm den 31 januari kan besöka Husby träff och fira ”Kubas revolution 50 år” tillsammans med Eva Björklund och Ernesto Meléndez Bachs, den kubanska diktaturens ambassadör i Sverige – förlåt, ”veteranen från Revolutionen” ska han visst kallas.

Tyvärr är det däremot för sent att lyssna på samma radarpar i seminariet ”Kubas revolution 50 år, ett levande exempel för folken i Latinamerika och hela världen”. Det hölls redan den 17 januari i Kafé Marx på vänstepartiets partikansli i Stockholm.

Däremot hinner du fortfarande komma till den filmkväll som Svensk-kubanska föreningen ordnar ihop med vänsterpartiet i Hudiksvall den 21 januari. Passa på!

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Politiska kultböcker, 9:e plats: Jan Myrdals ”Den albanska utmaningen 1968–1986”

”Albansk utmaning” hette boken när den utkom första gången 1968, men konnässören väljer 1987 års utgåva som också innehåller några nyskrivna kapitel från ett återbesök i landet 1986.

Albanien var ju den möjligtvis grymmaste kommunistdiktaturen i Europa under efterkrigstiden. Med terror, avrättningar och ett lägersystem som fortsatte in på 1980-talet hölls befolkningen i ett järngrepp av Albaniens kommunistiska parti under Enver Hoxhas ledning.

Norstedts förlag uttrycker dock saken lite annorlunda på baksidestexten: ”Albanerna […] går sin egen väg. De utvecklar en egen form av socialism, odlar upp bergen och industrialiserar landet. Albaniens sociala reformer, dess lokaliseringspolitik och dess könsrollsdiskussion är radikalare än i något skandinaviskt land.” Det slår också an tonen för Jan Myrdals text, ty detta är en hyllningsbok till det albanska kommunistpartiet som öppet och uttryckligen ställer sig på regimens sida i alla de spörsmål som dyker upp.

Till exempel: Albanien är en stor förebild för hela världen. Enver Hoxha fullföljde det stora arvet från Stalin. Det misstag som gjordes av 1920-talets albanska demokrater var att man inte skoningslöst utrotade kulakerna, men det misstaget såg Hoxha till att inte upprepa, konstaterar Myrdal belåtet, och berömmer albanerna för att de bröt med Sovjet när ryssarna började avvika från Stalins väg.

Stödet för det albanska kommunistpartiet är kompakt i hela befolkningen sedan titoister och trotskister väl ”rensats ut”, fortsätter Myrdal, och det är också alldeles utmärkt att albanerna inte tillåts bosätta sig var de vill i landet. Visst är det några som klagar, särskilt ungdomar, men när man är ung förstår man inte sitt eget bästa. Och utvecklingen går faktiskt framåt:

Albanien skall inte få bli som Italien eller Frankrike eller Sverige […]. Planenligt skall de fattiga bergsbyarna och det rika låglandsområdet utvecklas till samma ekonomiska nivå; det skall icke få bli någon utarmning av utkantsområden. […] Den samhällsutveckling Enver Hoxha företrädde och som Albanien hittills strävat efter stämmer alltså med de föreställningar vilka traditionellt präglat våra folkrörelser och med tankarna från William Morris och hans generation marxister.

I ett avseende hade Jan Myrdal alldeles rätt. Bergsbyarna och de bördiga lågländerna hamnade på samma ekonomiska nivå – absolut fattigdom. Albanien efter Enver Hoxhas död var Europas fattigaste land, och det skulle bara dröja ett par år tills albaner i tiotusental flydde landet i överfulla gamla skorvar till det av Myrdal föraktade Italien.

Senaste nytt från Jan Myrdal är förresten att det bildats ett Jan Myrdal-sällskap. Sällskapets styrelse är också priskommitté för det nyligen instiftade Jan Myrdals stora pris – Leninpriset på 100 000 kronor, som ska gå till en skribent som verkar i Jan Myrdals anda eller bidrar till att skapa intresse för hans verk. (Man får hoppas att prisets namn inte nödvändigtvis betyder att mottagaren ska skjutas.)

I styrelsen tillika priskommittén hittar vi kulturpersonligheter som Peter Curman, i många år ordförande för Sveriges författarförbund, och Per Axelson på Leopard Förlag. Här finns också företrädare för näringslivet, närmare bestämt hotellägaren Lasse Diding, som av Företagarna tilldelats utmärkelsen Årets företagare i Varberg bland annat för att ha installerat ett särskilt Leninbad i sitt hotell i staden. (I prismotiveringen står det att ”den nya spa-avdelningen skapar extra trivsel”, så man får hoppas att badgästerna inte avrättas med nackskott.)

Den 4 april 2009 får vi veta vem Peter Curman, Per Axelson och de andra utsett till den första mottagaren av Jan Myrdals stora pris – Leninpriset. Förresten, när kommer det lilla priset – Hoxhapriset?

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar

Ljuset slocknar i Vitryssland

Mitt under presskonferensen bryts strömmen och det blir kolsvart i den vitryska folkfrontens lokaler, samtidigt som husen intill inte verkar ha några problem med elen. Det är söndag kväll i Minsk, vallokalerna har just stängt och ledarna för fem oppositionspartier har samlats i det fullsatta rummet för att ge sina kommentarer till den församlade pressen. Då slocknar ljuset – på samma sätt som diktaturens mörker sänker sig över det vitryska samhället.

Valet den 17 oktober gällde från början enbart parlamentets underhus: ett val där större delen av oppositionen denna gång, till skillnad från valet år 2000, hade bestämt sig för att ställa upp trots de flagranta demokratiska bristerna. I slutänden hamnade dock parlamentsvalet helt i skuggan av den i hast utlysta folkomröstningen, där landets härskare Aleksander Lukasjenko begärde en grundlagsändring för att kunna omväljas till president ett obegränsat antal gånger. Protesterna från bland annat Europarådet om att en sådan folkomröstning strider mot landets egen grundlag har viftats bort.

Sedan Aleksander Lukasjenko valdes till president 1994 har landet gått från skakig demokrati i riktning mot ren diktatur. Genom grundlagsändringar och författningsstridiga folkomröstningar har allt större makt samlats hos presidentämbetet, och medierna hålls i ett järngrepp.

Den vitryska konstitutionen har hittills föreskrivit att ingen president kan sitta längre än två femårsperioder, och den demokratiska oppositionen har därför sett fram emot presidentvalet 2006 där Lukasjenko inte skulle kunna ställa upp. Efter folkomröstningen har det sista juridiska hindret eliminerats för att Lukasjenko ska kunna sitta på livstid.

– Som på Kuba. Han vill bli en vitrysk Fidel, säger Vladimir Novosiad och ler ironiskt.

Vladimir Novosiad är parlamentsledamoten som inte tillåts ställa upp till omval, partiledare för det liberala partiet PSP som inte tillåts existera. Sedan 2000 har han utgjort den starkaste demokratiska rösten i ett parlament av regimtrogna. Under valhelgen följer jag med Vladimir Novosiad för att observera valet i hans valkrets i södra Minsk, och totalt besöker vi dryga tiotalet vallokaler av totalt 32 stycken.

I teorin råder det full frihet att bilda partier och kandidera till offentliga uppdrag. Förtrycket av oppositionen tar sig därför, bland annat, uttryck i att regimen utnyttjar den nyckfulla byråkratins alla möjligher. Den demokratiska fernissan över denna valparodi är nämligen mycket tunn.

Detta är förklaringen till att den liberala organisationen Civil Forum hindras från att bilda ett nytt politiskt parti, PSP (Progressiva frihetspartiet). Vid två tillfällen har PSP velat registrera sig som parti och båda gångerna har myndigheterna avslagit ansökan, eftersom man på godtyckliga grunder underkänt giltigheten i de tusen namnunderskrifter som krävs. Den senaste ansökan har nu överklagats upp till högsta domstolen och domen väntas i november, men eftersom även högsta domstolen är helt regimlojal är utsikterna till framgång små.

Eftersom PSP inte erkänns som parti har Vladimir Novosiad också nekats möjlighet att ställa upp som kandidat för partiet, trots att han är partiledare. När han i stället ville registrera sig som oberoende kandidat – något som också kräver tusen namnunderskrifter – blev det avslag direkt med hänvisning till ”hemliga grafologiska analyser” som ansågs bevisa att namnteckningarna var falska.

Här är några andra varianter för att hindra regimmotståndare från att ställa upp: Ogiltigförklara deras partifilial i den aktuella valkretsen, så att det inte längre finns något parti bakom kandidaten (något som skedde i minst ett dussin fall). Hitta felräkningar på småsummor – det har räckt med tio öre – i den inkomstredovisning som varje kandidat ska lämna in. Misstänkliggör den redovisade inkomsten genom att jämföra med kandidatens telefonräkningar från det statliga telebolaget.

Av totalt 692 anmälda kandidater var det knappt hälften som tilläts ställa upp i valet. Det exakta antalet är svårt att uttala sig om, eftersom regimen in i det sista plockade bort kandidater.

Så är också fallet i Vladimirs valkrets, där ännu en oppositionell kandidat stoppades i valspurten. På den officiella kandidatpresentationen, som finns i alla vallokaler, är hennes ansikte överklistrat med en lapp som visar hur man röstar för Lukasjenkos förslag i folkomröstningen.

De flesta oppositionskandidater kan inte bedriva någon egentlig valkampanj i västerländsk mening. Torgmöten och demonstrationer är bannlysta utom på enstaka avsides belägna ställen. Ingen kandidat tillåts satsa mer än 450 dollar på sin kampanj, och den som har större kampanjbudget riskerar att avregistreras.

Detta tak för kampanjbudgetar hindrar förstås inte att regimens kandidater ändå har i princip obegränsad uppbackning från myndigheterna, exempelvis i Vladimirs valkrets där den Lukasjenkotrogne kandidaten hedras med stort uppslagna reportage i stadsdelens särskilda valtidning som tryckts i 10 000 exemplar.

* * *

Under fem dagar före valdagen håller vallokalerna öppet för förhandsröstning. Under förhandsröstningen förs inga protokoll över hur många väljare som röstat per dag, och valurnorna förseglas inte heller vid de timmar då lokalen är stängd. I stället vaktas urnan av någon ur Vitrysslands 120 000 man starka poliskår, en av regimens stöttepelare. Möjligheterna till valfusk är obegränsade.

Påtryckningarna är följaktligen enorma på att människor ska rösta i förväg. Särskilt hårt är trycket på poliser, militärer och personal hos statliga myndigheter, men också arbetare på statligt ägda arbetsplatser och studenter är utsatta. Utanför en vallokal träffar jag själv på lördagen en grupp på fyra studenter som gått och förhandsröstat för att de blivit beordrade.

Lördag lunch träffar vi några andra studenter från ett av stadens universitet, alla boende på samma studenthem, på ett kafé i Minsks centrala delar.

– Först fick vi höra att det var frivilligt att förhandsrösta, berättar en student som i denna artikel får heta Grigorij. På andra studenthem har de flesta röstat, men hos oss är det många som krävde att få rösta på valdagen. Nu går de runt med listor och kontrollerar vilka som inte röstat, och sedan ringer de hem till våra föräldrar och varnar för att vi kan råka illa ut. En del studenter har också blivit hotade med KGB.

– I dag har föreståndaren gett oss ett ultimatum: den som inte förhandsröstar före klockan fem i eftermiddag kommer att vräkas från studenthemmet och bli avstängd från studierna, fortsätter Grigorij.

* * *

I en av sina essäer från diktaturens Tjeckoslovakien diskuterar Václav Havel vad som förmår en grönsakshandlare att lojalt sätta upp skylten ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” i sitt skyltfönster. Havel – som för övrigt under sin presidenttid agerade aktivt för att stödja vitryska demokrater – hade nog haft mycket att säga om läget i Vitryssland.

Stadsbilden i Minsk domineras fullkomligt av regimens propaganda, medan motståndet mot presidenten bara märks i enstaka klotter och någon i smyg uppsatt klisterdekal. ”Ja – för Vitryssland” är slagordet som upprepas på små och stora affischer, metodiskt upprepat som i västerländsk varumärkesreklam. Ingen avsändare anges, och varför skulle den finnas? Alla vet ju ändå vem som står bakom kampanjen. Affischmotiven varierar: det nygifta paret, den lyckliga barnfamiljen, de nöjda bönderna, den gamle hedersmannen i sovjetuniform: alla säger ja för Vitrysslands skull.

Inne i vallokalerna anstränger man sig inte nämnvärt för att ge sken av neutralitet. Hur skulle det vara annorlunda när, enligt OSSE:s uppgifter, enbart 0,2 % av ledamöterna i de lokala valkommissionerna tillhör oppositionen? Propagandan märks rentav i själva valbåsen, till exempel i form av affischer föreställande folkomröstningssedlar där ”ja”-rutan är ifylld eller planscher med regimens budskap: ”Lojalitet. Stabilitet. Folkomröstning.”

När vi gör besök i vallokalerna möts vi oftast av en behärskad men korrekt artighet. Man håller god min, även om man vet orsaken till att Vladimir Novosiad stoppats som kandidat. Att se på när Vladimir röstar i en valkrets där han förbjudits att delta, i ett val där hans parti inte är tillåtet, är en sällsam situation.

– Nej, du ställde ju inte upp till omval, säger en valförrättare. Vad Vladimir svarar uppfattar jag inte.

För att höja valdeltagandet använder myndigheterna inte bara piska, utan också morötter. På väg in till en vallokal i en skola möts vi på trappan av en väljare som raglar ut med en vodkaflaska i högsta hugg. Väl inne får vi förklaringen: för att höja valdeltagandet har myndigheterna tillfälligt gjort om skolkafeterian till affär, där man rear ut sprit och specerier till väljarna. Vitrysk rockmusik dånar ut över grannskapet för att höja stämningen ytterligare. På tv-nyheterna visas bilder från andra vallokaler där glada väljare möts av körsångare i folkdräkter.

Så småningom återser vi Grigorij, studenten som vägrade förhandsrösta. Tiden har löpt ut för det ultimatum han fick av föreståndaren på studenthemmet, och nu räknar han med att bli både vräkt och relegerad.

– Jag har ringt hem till mina föräldrar och försökt förklara, berättar Grigorij. Då berättade min mamma att hon blivit hotad på precis samma sätt av ledningen på sin fabrik – anställda som inte förhandsröstade skulle bli uppsagda. Du måste förstå mig, jag var tvungen att rösta, sade hon. Och visst förstår jag det, men hon måste också förstå varför jag vägrar.

– Vad tänker du göra nu? frågar jag.

– Jag vet inte ännu, jag måste tänka efter. Gör myndigheterna så här i andra länder? Händer det här i väst också? undrar Grigorij, och efter en stund inser jag att hans fråga är uppriktigt menad.

* * *

På måndagen kommer det officiella valresultatet: som väntat en jordskredsseger i folkomröstningen och ett parlament som preliminärt kommer att vara helt rensat på oppositionella. OSSE:s observatörer dömer ut valet som helt odemokratiskt. Protestmöten slås brutalt ner av polis och ledande oppositionspolitiker förs till sjukhus. Om någon tid kommer västvärldens massmedier att vända blickarna åt annat håll.

Människorna i Vitryssland – Europas sista diktatur – får inte lämnas åt sitt öde. Då regimens grepp hårdnar blir plikten att agera desto större för Sverige och EU. En enkel första åtgärd är att öppna en svensk ambassad i Minsk, men insatserna för demokratisering behöver också byggas ut och bestå under lång tid. Den amerikanska kongressen antog tidigare i oktober ”Belarus Democracy Act”, en samlad strategi för demokratisering och stärkt stöd åt oppositionen i Vitryssland. När kommer Europas länder att göra detsamma?

Martin Andreasson (fp)

Publicerad på www.smedjan.com den 4/11 2004. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar