Tag Archives: demokrati

Elitistiska barnläkare på DN Debatt

I alla tider har det funnits sådana som tyckt att vissa människor, i kraft av sin upphöjdhet och särskilda ställning, måste ha rätt att bestämma mer än alla andra. Och av någon förunderlig slump vill de aldrig själva träda tillbaka i skuggan av ett högre intresse. Tvärtom tycker dessa människor alltid att det är just de själva – eller de intressen de anser sig företräda – som är så fina att de måste få mer makt.

Platon ville att hans egna gelikar – filosoferna – skulle härska. På den gamla onda tiden i Sverige var det de rika och välbeställda som tilldelade sig själv makt genom att rösträtten kopplades till inkomst.

DN Debatt i dag förespråkar ett antal barnläkare att den graderade rösträtten ska återinföras. Men den här gången är det inte de rika som ska ha fler röster, utan föräldrarna. Ju fler barn en förälder har, desto mer fler röster.

Det mest beklämmande är egentligen inte själva förslaget om graderad rösträtt, utan att de lärda undertecknarna anser sin idé vara höjden av radikal demokrati.

Det är den inte. Den är elitistisk, konservativ och närmast fördemokratisk.

Barnläkarna är befriande ärliga om sitt syfte. De anser att barnfrågorna är så viktiga att principen ”en person – en röst” ska avskaffas. De personer som är bäst skickade att värdera barns intressen – det vill säga föräldrarna – ska ha fler röster än andra.

Precis så har den ojämlika rösträttens förespråkare argumenterat i alla tider. Kunskapen om pengars värde är så viktig att de som förstår sig på den saken ska ha fler röster. Alltså graderad rösträtt efter inkomst och förmögenhet. Rikets försvar är så viktigt att bara de som deltar i krigsmakten ska ha rösträtt. Alltså rösträtt efter kön. Och så vidare.

Det var fel på Platons tid. Det var fel på rösträttsstridens tid. Och det är lika fel i dag.

Tillägg 30/3: Även Peter Högberg och Felix König har läst och är kritiska, medan Stefan Olsson (självidentifierat konservativ) är entusiastisk.

2 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Apropå statsministerboxen: Lindman, Staaff och rösträtten

Var högermannen Arvid Lindman en demokratins hjälte när han genomdrev rösträttsreformen 1909? I efterhand är det lätt att uppfatta saken så. Genom grundlagsändringen fick ju åtminstone männen allmän och lika rösträtt till riksdagens andra kammare.

Men det är minst lika rimligt att se 1909 års reform som ett schackdrag, ett sätt att försvåra, försena och kanske omintetgöra den fullständiga demokratiseringen av Sverige.

Att jag tar upp detta just nu beror på senaste numret av Frisinnad Tidskrift, där historikern och folkpartisten Sverker Oredsson anmäler de fem biografierna över liberala statsministrar som ingår i boxen ”Sveriges statsministrar”, sommarens bokhändelse för oss politiknördar. Men jag skulle lika gärna ha kunna hänvisa till andra skribenter – Oredsson skiljer sig inte från den gängse bilden.

Vilka var stridsfrågorna i kampen om demokratiseringen av Sverige? Till att börja med förstås allmän och lika rösträtt: att en gång för alla bryta kopplingen mellan penninginnehav och rösträtt. Likaså parlamentarism: att regeringens politik ytterst skulle hämta sitt stöd hos parlamentet, inte hos monarken (vilket ju borggårdskuppen 1914 handlade om).

Men det fanns också en annan avgörande maktfråga, som i efterhand lätt hamnar i skymundan. På vilket sätt skulle makten fördelas mellan riksdagens båda kamrar? Hur skulle riksdagens makt att stifta lag, införa skatter och – i parlamentarisk anda – fälla regeringar se ut?

 För att förstå den frågans sprängkraft behöver man hålla i minnet att den svenska tvåkammarriksdagen var sällsamt konstruerad. Till skillnad från de flesta länder med tvåkammarsystem hade den svenska riksdagens båda kamrar exakt samma maktställning. Den så kallade likställighetsprincipen (49 § i 1809 års regeringsform) innebar att kamrarna hade samma befogenheter i allt, både när det gällde rätten att väcka förslag och fatta beslut. Om kamrarna fattade olika beslut, och alla jämkningsförsök i utskotten misslyckades, föll frågan. Det var bara vid oenighet om statens utgifter och inkomster som kamrarna i ett sådant läge skulle samlas till gemensam votering.

Det här skapade en unikt stark maktställning för den första kammaren, enligt grundlagen konstruerad som penningmaktens bastion – endast höginkomsttagare med stora fastigheter kunde väljas till ledamöter av första kammaren. För att ytterligare förstärka första kammarens plutokratiska karaktär utsågs den i indirekta val av landstingens och städernas fullmäktige. Och i valen till de församlingarna gällde inte lika rösträtt, tvärtom var den kommunala rösträtten graderad efter inkomst enligt en skala helt utan övre tak. Mycket riktigt blev också första kammaren den svenska överklasskonservatismens och demokratimotståndets starkaste fäste.

Rösträttsstriden 1905–07 mellan liberalen Karl Staaff och högermannen Arvid Lindman tolkas i efterhand lätt som en strid om majoritetsval eller proportionellt valsystem. Och detta är visserligen sant. Staaff, som högaktade den brittiska parlamentarismen, ville behålla det gamla svenska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar till andra kammaren. Lindman, som fruktade att högern vid majoritetsval och allmän rösträtt skulle riskera att helt trängas tillbaka, drev i stället på kraftfullt för proportionellt valsystem. (Det är en historiens ironi att det därmed blev Lindman som räddade kvar sina liberala fiender i riksdagen när högern så småningom växte sig starkare än liberalerna.)

Men samtidigt är detta bara en del av sanningen. Den andra stora stridsfrågan var hur tyngdpunkten skulle ligga i riksdagen.

Karl Staaff förespråkade, återigen med Storbritannien som förebild, att parlamentarismen skulle baseras på den folkvalda andra kammaren. Med genombrottet för demokratiska och parlamentariska värderingar skulle den icke-demokratiskt valda första kammaren tappa i status och så småningom reduceras till en historisk kuriositet, ungefär som det brittiska överhuset. Varken liberalerna eller socialdemokraterna ville därför lägga någon möda på reformer av första kammaren.

Staaff var en lysande politiker, men det var den taktiskt överlägsne Lindman som tog hem spelet genom att bygga broar till bönder och mittenpolitiker som kände tveksamhet för fortsatta majoritetsval. Och resultatet blev en rösträttsreform (i två beslut 1907 och 1909) enligt högerns modell: allmän och lika rösträtt för män till andra kammaren, proportionellt valsystem till båda kamrarna, fortsatt graderad kommunal rösträtt (om än med reducerad skala) – och fortsatt likställighet mellan första och andra kammaren.

De två sista punkterna var en olycka för Sverige. Lindmans rösträttsreform beskrivs ofta som att männen i Sverige fick allmän och lika rösträtt till riksdagen. Det är fel. Männen fick lika rösträtt till halva riksdagen, samtidigt som riksdagens icke-demokratiska andra halva garanterades fortsatt rätt att blockera alla lagbeslut som de folkvalda kunde få för sig. Och de rikas politiska maktställning upprätthölls genom att första kammaren också i fortsättningen skulle utses i en ordning som ytterst byggde på inkomstgraderad rösträtt.

Därför var det också logiskt att de flesta liberaler röstade mot Lindmans reform vid första grundlagsbeslutet 1907, innan de slutligen gav upp motståndet 1909. Men följden blev att Sverige missade ett historiskt tillfälle att genomföra en fullständig demokratisering av riksdagen. Och i slutänden blev Sverige faktiskt sist i Norden att införa full, allmän och lika rösträtt – då genom den liberale statsministern Nils Edén, som vad gäller taktikspelet inte var Lindman underlägsen.

I Frisinnad Tidskrift avslutar Sverker Oredsson sin skildring av rösträttsstriden mellan Lindman och Staaff så här:

Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater.

Om Arvid Lindman självmant föreslagit rösträttens utökning hade det verkligen varit märkligt. Men för att bedöma reformen rättvist måste man också se vilka politiska alternativ som stod mot varandra i striden.

Sanningen är att Lindmans begränsade rösträttsreform var det konservativa alternativet till en ännu mer långtgående reform. Även om hans alternativ innebar en förbättring jämfört med tidigare, så var det det mindre demokratiska alternativet som segrade.

Den demokratiskt valda andra kammaren kunde ju också i fortsättningen neutraliseras genom den jämställda men icke-demokratiska första kammaren (där högerns maktställning garanterades genom den inkomstgraderade kommunala rösträtten). Därför var det inte märkligt att liberaler och socialdemokrater tog strid mot reformen – även om det, som Oredsson antyder, förvisso kan te sig märkligt i efterhand.

I efterhand vet vi att Lindmans rösträttsreform inte stod sig. Bara ett drygt decennium senare var den allmänna och lika rösträtten helt genomförd. Det är lätt att då föreställa sig 1909 års reform som en deletapp, men den hade lika gärna kunnat bli en bestående bromskloss som hindrat demokratins fullständiga genombrott ytterligare ett antal år.

Arvid Lindman förtjänar ett erkännande för att den svenska högern under hans ledning så småningom accepterade demokratin (och även bröt med tydligt antidemokratiska krafter, främst Sveriges nationella förbund). Det bidrog väsentligt till att stabilisera demokratin och ge förutsättningar för en fredlig utveckling i Sverige. Men 1909 års rösträttsreform handlade i väsentliga delar inte om att ta ett kliv mot full demokrati, utan om att skapa konservativa garantier mot demokrati. Den ska inte skönmålas.

5 kommentarer

Filed under Bokanmälningar, Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Starkare lag mot flyktingspionage på väg

Att främmande makt opererar i Sverige för att spionera mot flyktingar som kommit hit är en av de allvarligare formerna av spionage. Flyktingar får sitt privatliv kartlagt, de utsätts för indirekta eller direkta påtryckningar eller så används informationen mot deras släktingar i hemlandet.

Men lagstiftningen är trubbig och omodern när det gäller flyktingspionage. Bestämmelsen om ”olovlig underrättelseverksamhet” har dömts ut av åklagare som hemmahörande i en annan tid.

För mig är detta en fråga om att värna demokratin och asylrätten. Sverige ska vara en fristad för människor som förföljts – inte en spelplan för främmande makt som försöker hindra människor att utöva sina politiska rättigheter också här.

Redan 2005 motionerade jag i riksdagen om att lagstiftningen om flyktingspionage måste ses över, och 2007 tog Folkpartiet också ställning för samma sak på sitt landsmöte. För någon tid (den 27 mars) sedan intervjuades jag också i Konflikt i P1 om flyktingspionage. Mer finns att läsa på programmets webbplats. Sändningen finns uppe för lyssning här.

Och nu har regeringen kommit loss. Äntligen utreds lagstiftningen om skyddet mot underrättelseverksamhet från främmande makt, och i direktiven till utredningen nämns bland annat flyktingspionage (om än övergripande).

Om ganska exakt två år, den 27 april 2012, ska utredningen vara klar. Det är en viktig händelse för politiska flyktingar och andra som i dag känner oro för vad deras ursprungsländer ägnar sig åt här i Sverige.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Internationell politik, Svensk politik

Förbifarten: Tänkte inte på det …

Vänsterblockets partiledare håller presskonferens och lovar att skjuta upp Förbifart Stockholm i två år och sedan lägga fram frågan i en regional folkomröstning.

Men nu råkar det bara vara en liten detalj: riksdagen kan inte besluta om regionala folkomröstningar. Regeringsformen (8 kap. 4 §) är tydlig om att riksdagens makt att ordna rådgivande folkomröstningar handlar om ”folkomröstning i hela riket”.

Med andra ord. Hur mycket Mona, Lars, Peter och Maria lovar så kan de inte i riksdagen driva fram en regional folkomröstning.

Bara en liten småsak som de kanske tappade bort när de försökte hitta en lösning på sin interna splittring.

Nyhetsrapportering: Ekot, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Radio Stockholm, ABC, Politikerbloggen.
Bloggar: Maria WallhagerHans Åberg, Per Altenberg, Gulan Avci, Andreas Froby, Anna Starbrink och många fler.

Uppdatering 21/4: ”En absurditet i strid med grundlagen”, kallar statsvetarprofessorn Folke Johansson vid Göteborgs universitet, expert på folkomröstningar. Just nu förstanyhet på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Uppdatering 22/4: Det blir bättre och bättre. Allmän enighet råder om att riksdagen inte med gällande lagstiftning kan besluta om en regional folkomröstning, men vänsteroppositionen lovar att ändra lagen så att lokala folkomröstningar kan införas från riksdagens plenisal.

Och visst är det möjligt – konkret antar jag att man i så fall kommer att ändra kommunallagen och avskaffa kommunernas och landstingens ensamrätt att besluta om lokal folkomröstning. Men frågan är om det är så snillrikt. Poängen med lokala folkomröstningar är ju att de ska fördjupa den lokala demokratin. Varför ska riksdagen ha rätt att tvinga fram en folkomröstning om ifall Örkelljunga ska bygga ny simhall eller ej?

8 kommentarer

Filed under Stockholmsregionen, Svensk politik

Ljuset slocknar i Vitryssland

Mitt under presskonferensen bryts strömmen och det blir kolsvart i den vitryska folkfrontens lokaler, samtidigt som husen intill inte verkar ha några problem med elen. Det är söndag kväll i Minsk, vallokalerna har just stängt och ledarna för fem oppositionspartier har samlats i det fullsatta rummet för att ge sina kommentarer till den församlade pressen. Då slocknar ljuset – på samma sätt som diktaturens mörker sänker sig över det vitryska samhället.

Valet den 17 oktober gällde från början enbart parlamentets underhus: ett val där större delen av oppositionen denna gång, till skillnad från valet år 2000, hade bestämt sig för att ställa upp trots de flagranta demokratiska bristerna. I slutänden hamnade dock parlamentsvalet helt i skuggan av den i hast utlysta folkomröstningen, där landets härskare Aleksander Lukasjenko begärde en grundlagsändring för att kunna omväljas till president ett obegränsat antal gånger. Protesterna från bland annat Europarådet om att en sådan folkomröstning strider mot landets egen grundlag har viftats bort.

Sedan Aleksander Lukasjenko valdes till president 1994 har landet gått från skakig demokrati i riktning mot ren diktatur. Genom grundlagsändringar och författningsstridiga folkomröstningar har allt större makt samlats hos presidentämbetet, och medierna hålls i ett järngrepp.

Den vitryska konstitutionen har hittills föreskrivit att ingen president kan sitta längre än två femårsperioder, och den demokratiska oppositionen har därför sett fram emot presidentvalet 2006 där Lukasjenko inte skulle kunna ställa upp. Efter folkomröstningen har det sista juridiska hindret eliminerats för att Lukasjenko ska kunna sitta på livstid.

– Som på Kuba. Han vill bli en vitrysk Fidel, säger Vladimir Novosiad och ler ironiskt.

Vladimir Novosiad är parlamentsledamoten som inte tillåts ställa upp till omval, partiledare för det liberala partiet PSP som inte tillåts existera. Sedan 2000 har han utgjort den starkaste demokratiska rösten i ett parlament av regimtrogna. Under valhelgen följer jag med Vladimir Novosiad för att observera valet i hans valkrets i södra Minsk, och totalt besöker vi dryga tiotalet vallokaler av totalt 32 stycken.

I teorin råder det full frihet att bilda partier och kandidera till offentliga uppdrag. Förtrycket av oppositionen tar sig därför, bland annat, uttryck i att regimen utnyttjar den nyckfulla byråkratins alla möjligher. Den demokratiska fernissan över denna valparodi är nämligen mycket tunn.

Detta är förklaringen till att den liberala organisationen Civil Forum hindras från att bilda ett nytt politiskt parti, PSP (Progressiva frihetspartiet). Vid två tillfällen har PSP velat registrera sig som parti och båda gångerna har myndigheterna avslagit ansökan, eftersom man på godtyckliga grunder underkänt giltigheten i de tusen namnunderskrifter som krävs. Den senaste ansökan har nu överklagats upp till högsta domstolen och domen väntas i november, men eftersom även högsta domstolen är helt regimlojal är utsikterna till framgång små.

Eftersom PSP inte erkänns som parti har Vladimir Novosiad också nekats möjlighet att ställa upp som kandidat för partiet, trots att han är partiledare. När han i stället ville registrera sig som oberoende kandidat – något som också kräver tusen namnunderskrifter – blev det avslag direkt med hänvisning till ”hemliga grafologiska analyser” som ansågs bevisa att namnteckningarna var falska.

Här är några andra varianter för att hindra regimmotståndare från att ställa upp: Ogiltigförklara deras partifilial i den aktuella valkretsen, så att det inte längre finns något parti bakom kandidaten (något som skedde i minst ett dussin fall). Hitta felräkningar på småsummor – det har räckt med tio öre – i den inkomstredovisning som varje kandidat ska lämna in. Misstänkliggör den redovisade inkomsten genom att jämföra med kandidatens telefonräkningar från det statliga telebolaget.

Av totalt 692 anmälda kandidater var det knappt hälften som tilläts ställa upp i valet. Det exakta antalet är svårt att uttala sig om, eftersom regimen in i det sista plockade bort kandidater.

Så är också fallet i Vladimirs valkrets, där ännu en oppositionell kandidat stoppades i valspurten. På den officiella kandidatpresentationen, som finns i alla vallokaler, är hennes ansikte överklistrat med en lapp som visar hur man röstar för Lukasjenkos förslag i folkomröstningen.

De flesta oppositionskandidater kan inte bedriva någon egentlig valkampanj i västerländsk mening. Torgmöten och demonstrationer är bannlysta utom på enstaka avsides belägna ställen. Ingen kandidat tillåts satsa mer än 450 dollar på sin kampanj, och den som har större kampanjbudget riskerar att avregistreras.

Detta tak för kampanjbudgetar hindrar förstås inte att regimens kandidater ändå har i princip obegränsad uppbackning från myndigheterna, exempelvis i Vladimirs valkrets där den Lukasjenkotrogne kandidaten hedras med stort uppslagna reportage i stadsdelens särskilda valtidning som tryckts i 10 000 exemplar.

* * *

Under fem dagar före valdagen håller vallokalerna öppet för förhandsröstning. Under förhandsröstningen förs inga protokoll över hur många väljare som röstat per dag, och valurnorna förseglas inte heller vid de timmar då lokalen är stängd. I stället vaktas urnan av någon ur Vitrysslands 120 000 man starka poliskår, en av regimens stöttepelare. Möjligheterna till valfusk är obegränsade.

Påtryckningarna är följaktligen enorma på att människor ska rösta i förväg. Särskilt hårt är trycket på poliser, militärer och personal hos statliga myndigheter, men också arbetare på statligt ägda arbetsplatser och studenter är utsatta. Utanför en vallokal träffar jag själv på lördagen en grupp på fyra studenter som gått och förhandsröstat för att de blivit beordrade.

Lördag lunch träffar vi några andra studenter från ett av stadens universitet, alla boende på samma studenthem, på ett kafé i Minsks centrala delar.

– Först fick vi höra att det var frivilligt att förhandsrösta, berättar en student som i denna artikel får heta Grigorij. På andra studenthem har de flesta röstat, men hos oss är det många som krävde att få rösta på valdagen. Nu går de runt med listor och kontrollerar vilka som inte röstat, och sedan ringer de hem till våra föräldrar och varnar för att vi kan råka illa ut. En del studenter har också blivit hotade med KGB.

– I dag har föreståndaren gett oss ett ultimatum: den som inte förhandsröstar före klockan fem i eftermiddag kommer att vräkas från studenthemmet och bli avstängd från studierna, fortsätter Grigorij.

* * *

I en av sina essäer från diktaturens Tjeckoslovakien diskuterar Václav Havel vad som förmår en grönsakshandlare att lojalt sätta upp skylten ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” i sitt skyltfönster. Havel – som för övrigt under sin presidenttid agerade aktivt för att stödja vitryska demokrater – hade nog haft mycket att säga om läget i Vitryssland.

Stadsbilden i Minsk domineras fullkomligt av regimens propaganda, medan motståndet mot presidenten bara märks i enstaka klotter och någon i smyg uppsatt klisterdekal. ”Ja – för Vitryssland” är slagordet som upprepas på små och stora affischer, metodiskt upprepat som i västerländsk varumärkesreklam. Ingen avsändare anges, och varför skulle den finnas? Alla vet ju ändå vem som står bakom kampanjen. Affischmotiven varierar: det nygifta paret, den lyckliga barnfamiljen, de nöjda bönderna, den gamle hedersmannen i sovjetuniform: alla säger ja för Vitrysslands skull.

Inne i vallokalerna anstränger man sig inte nämnvärt för att ge sken av neutralitet. Hur skulle det vara annorlunda när, enligt OSSE:s uppgifter, enbart 0,2 % av ledamöterna i de lokala valkommissionerna tillhör oppositionen? Propagandan märks rentav i själva valbåsen, till exempel i form av affischer föreställande folkomröstningssedlar där ”ja”-rutan är ifylld eller planscher med regimens budskap: ”Lojalitet. Stabilitet. Folkomröstning.”

När vi gör besök i vallokalerna möts vi oftast av en behärskad men korrekt artighet. Man håller god min, även om man vet orsaken till att Vladimir Novosiad stoppats som kandidat. Att se på när Vladimir röstar i en valkrets där han förbjudits att delta, i ett val där hans parti inte är tillåtet, är en sällsam situation.

– Nej, du ställde ju inte upp till omval, säger en valförrättare. Vad Vladimir svarar uppfattar jag inte.

För att höja valdeltagandet använder myndigheterna inte bara piska, utan också morötter. På väg in till en vallokal i en skola möts vi på trappan av en väljare som raglar ut med en vodkaflaska i högsta hugg. Väl inne får vi förklaringen: för att höja valdeltagandet har myndigheterna tillfälligt gjort om skolkafeterian till affär, där man rear ut sprit och specerier till väljarna. Vitrysk rockmusik dånar ut över grannskapet för att höja stämningen ytterligare. På tv-nyheterna visas bilder från andra vallokaler där glada väljare möts av körsångare i folkdräkter.

Så småningom återser vi Grigorij, studenten som vägrade förhandsrösta. Tiden har löpt ut för det ultimatum han fick av föreståndaren på studenthemmet, och nu räknar han med att bli både vräkt och relegerad.

– Jag har ringt hem till mina föräldrar och försökt förklara, berättar Grigorij. Då berättade min mamma att hon blivit hotad på precis samma sätt av ledningen på sin fabrik – anställda som inte förhandsröstade skulle bli uppsagda. Du måste förstå mig, jag var tvungen att rösta, sade hon. Och visst förstår jag det, men hon måste också förstå varför jag vägrar.

– Vad tänker du göra nu? frågar jag.

– Jag vet inte ännu, jag måste tänka efter. Gör myndigheterna så här i andra länder? Händer det här i väst också? undrar Grigorij, och efter en stund inser jag att hans fråga är uppriktigt menad.

* * *

På måndagen kommer det officiella valresultatet: som väntat en jordskredsseger i folkomröstningen och ett parlament som preliminärt kommer att vara helt rensat på oppositionella. OSSE:s observatörer dömer ut valet som helt odemokratiskt. Protestmöten slås brutalt ner av polis och ledande oppositionspolitiker förs till sjukhus. Om någon tid kommer västvärldens massmedier att vända blickarna åt annat håll.

Människorna i Vitryssland – Europas sista diktatur – får inte lämnas åt sitt öde. Då regimens grepp hårdnar blir plikten att agera desto större för Sverige och EU. En enkel första åtgärd är att öppna en svensk ambassad i Minsk, men insatserna för demokratisering behöver också byggas ut och bestå under lång tid. Den amerikanska kongressen antog tidigare i oktober ”Belarus Democracy Act”, en samlad strategi för demokratisering och stärkt stöd åt oppositionen i Vitryssland. När kommer Europas länder att göra detsamma?

Martin Andreasson (fp)

Publicerad på www.smedjan.com den 4/11 2004. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar