Tag Archives: Centerpartiet

Mona Sahlin lovar höjda skatter

Mona Sahlin har i dag hållit sitt sommartal. Media har i dag rapporterat från sommartalet. Det är två skilda saker.

Sahlin säger att löntagare och pensionärer ska betala lika mycket i skatt (precis som innan jobbskatteavdraget infördes). Men för att nå dit kan man göra på två sätt:

  1. Sänka skatten för pensionärer.
  2. Höja skatten för löntagare.

Med tanke på att vänsterblocket redan glatt går till val på att höja inkomstskatten för alla löntagare (samtidigt som arbetsgivaravgiften för unga höjs med 10 miljarder, fastighetsskatten och förmögenhetsskatten gör comeback, kilometerskatt införs, bensinskatten höjs och lite annat smått och gott) – hur troligt är det att Mona Sahlin, Lars Ohly och efterträdarna till Peter Eriksson och Maria Wetterstrand kommer att hålla fingrarna borta från skattehöjningar ända fram till 2014?

Och var någonstans i Mona Sahlins sommartal (manuset finns här) lovar hon att det är genom att sänka skatten för pensionärer som skatteskalan för lön och pension ska bli densamma? 

Vänsterblocket har, som sagt, redan i sin vårmotion lovat att höja inkomstskatten för alla löntagare. Vid en vänsterseger införs ju direkt en generell sänkning av jobbskatteavdraget (plus särskilda skattehöjningar för dem som tjänar lite mer). Det är bara att fortsätta på den vägen.

Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna har i Alliansregeringen hittills gjort tre skattesänkningar i rad för pensionärer. Jämfört med den skatteskala som gällde när Mona Sahlin var minister sparar nu en garantipensionär totalt 5 000 kronor om året (inklusive minimibeloppet för den skattesänkning som träder i kraft vid nyåret).

Att nu avskaffa skatteskillnaden mellan lön och pension är väldigt enkelt. Det är bara att höja skatten för den som jobbar.

Att pensionärer ska få sänkt skatt är Alliansen och oppositionen överens om. Det är inte där vägvalet finns. Den stora frågan är om den stora majoritet som arbetar ska få högre skatt eller ej.

Fyra år i rad har Socialdemokraterna och vänsterblocket röstat i riksdagen för att vanligare löntagare ska få högre skatt än med Alliansens politik. Nu går Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ut i valrörelsen och kräver högre skatt, för femte året i rad.

Om detta talar Sahlin, förståeligt nog, ingenting. Men det är där den stora skillnaden finns i skattefrågan.

Media: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Mats Knutson (SVT), Expressen, Aftonbladet.

Bloggosfären: Mina moderata karameller, Thomas Böhlmark, Kent Persson, Rasmus Jonlund. Monica Green (S) har som vanligt en helt annan syn på verkligheten.

3 kommentarer

Filed under Svensk politik

Sifo: Alliansen leder, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna på gränsen

Med drygt en månad kvar till valet ligger Alliansen kvar i ledning enligt dagens Sifo, rentav med en minimal (och förstås inte säkerställd) ökning av försprånget från 3,3 till 3,6 procentenheter. I praktiken är ställningen mellan blocken svårbedömd eftersom skillnaden inte är tillräcklig för att ligga utanför felmarginalen. Att mätning efter mätning visar på ett övertag för Alliansen visar ändå att utgångsläget är hyggligt inför en ohyggligt jämn slutspurt.

Det är förstås roligt att Folkpartiet ökar en aning, men allra mest intressant är att såväl Centerpartiet som Kristdemokraterna nu hamnar på betryggande avstånd från fyraprocentspärren. Samtidigt ligger både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet så nära spärren att inget av partierna kan veta om det alls blir riksdagsplatser.

Valrörelsen har inte börjat bra för vare sig Lars Ohly eller Mona Sahlin. Massmediernas olyckskorpar har länge kraxat om Centern och KD, men just nu är det faktiskt Vänsterpartiet som löper störst risk att få tömma sina kanslilokaler i riksdagshuset. När kommer rapporteringen om detta?

I massmedia: Svenska Dagbladet, Dagen, Expressen, SVT, Aftonbladet.

Bloggosfären: Mikael Abramsson, Per AltenbergMikael AnderssonPeter AnderssonThomas Böhlmark, Mattias GrängzellDen hälsosamme ekonomistenHögbergs tankar, Joakim Hörsing, P.-O. KjellbergRasmus Lenefors, Martin Moberg, Kent PerssonTommy Rydfeldt, Röda BergetLasse Strömberg, Mathias Sundin och många till. (Är det bara män som kommenterar opinionsmätningar …?)

7 kommentarer

Filed under Svensk politik

Intervjuad i Arbetaren Zenit

Arbetaren Zenit har inför valet en artikelserie där tidningen tar tempen på de olika partierna, och i torsdagens nummer intervjuas bland annat jag själv i rollen som teamledare för politikteamet på Folkpartiets riksdagskansli. Läs gärna här

När man tittar på rubrikerna till Arbetarens  artiklar om de olika partierna hittar man förresten ett intressant mönster. Så här lyder rubrikerna till reportagen om de tre partier som hittills bevakats:

Vi skäms inte för kraven (Folkpartiet)
Vi lägger oss inte platt (Vänsterpartiet)
Vi är inte oroliga (Centerpartiet)

Mönstret är tydligt. Arbetaren – tidningen som avslöjar vad partierna inte gör …?

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik

Centerns gubbröra stoppade JämO

Det är alltid intressant att titta på hur organisationer och partier beskriver sin egen historia. All historieskrivning hänger ju ihop med sin samtid, och berättelsen om det förflutna säger därför ganska mycket om vilken självbild man vill odla. Att blickarna oftast riktas mot det man känner sig stolt över är förstås inget att överraskas över.

Men ibland blir det lite tokigt.

Så här strax efter internationella kvinnodagen vill jag till exempel ta upp vad Centerkvinnorna skriver på sin webbplats om centerpartisten Karin Andersson och hennes roll då jämställdhetslagen infördes år 1979:

1978 sprack Fälldins regering på kärnkraftsfrågan. Jämställdhetspropositionen var klar men under folkpartiets korta minoritetsregering vände sig socialdemokraterna och resten av oppositionen emot vitala delar av propositionen och förslaget fälldes.

Karin Andersson fick en till chans att ge Svenska [sic] folket en jämställdhetslag 1979 när Fälldin återigen bildade regering. Karin Andersson utsågs till jämställdhets- och invandrarminister. Den 13 december 1979 kunde ett omarbetat förslag röstas igenom i riksdagen. Sverige hade fått sin första jämställdhetslag och JämO trots motståndet från halva riksdagen och den mansdominerade arbetsmarknadens parter.

Den här historieskrivningen är mer gåtfull än klargörande. En stor fråga blir hängande i luften: hur kunde vänsteroppositionen fälla förslaget första gången trots att de satt i minoritet?

Jo, på grund av att de fick stöd inifrån Centerpartiet självt.

Så här ser bakgrunden ut. År 1970 väcktes de, såvitt jag känner till, första riksdagsmotionerna om förbud mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Motionärerna var de unga manliga folkpartisterna Per Ahlmark, Gabriel Romanus och Hans Lindblad.

Därefter väckte Folkpartiet varje år partimotioner (med partiledaren själv som första namn) med krav på förbud mot könsdiskriminering, och varje år blev de nedröstade. Inte en enda gång stödde Centerpartiet aktivt kravet på lag mot könsdiskriminering.

Sedan kom regeringsskiftet 1976, och ett lagförslag arbetades fram av den parlamentariska jämställdhetskommittén. När sedan regeringen Ullsten gick till riksdagen våren 1979 med förslag om jämställdhetslag och jämställdhetsombudsman röstades förslagen ner genom att ett antal manliga centerpartister oväntat röstade med Socialdemokraterna och VPK, som var mot förslagen eftersom de ansågs hota fackets makt.

(Flera manliga moderater lade också ner sina röster, men de var för få för att ensamma fälla utslaget. Det starkaste motståndet kom inifrån Centerpartiet.)

Så här 30 år efteråt kan det möjligen ha sitt intresse att känna till namnen på de herrar som satte P för reformerna. Starkast var motståndet mot att inrätta JämO, vilket tio centerpartister inte kunde stödja i voteringen.

Fem röstade mot detta förslag: Elis Andersson, Axel Kristiansson, Alvar Andersson, Filip Johansson och Sven Eric Åkerfeldt. Ytterligare fem lade ner sina röster: Sture Korpås, Karl-Eric Norrby, Georg Pettersson, blivande försvarsministern Torsten Gustafsson samt CUF-ikonen och framtida partiledaren Olof Johansson (!).

Vad ska man dra för slutsats av detta? Att ett parti inte står enigt bakom en progressiv reform är inget unikt; gudarna ska veta att det har förekommit också i mitt eget parti, så att Centerpartiet var splittrat i frågan om jämställdhetslag för 30 år sedan är inte märkligt i sig.

I stället är det den tillrättalagda historieskrivningen som är bekymmersam. Det är som sagt förståeligt att ett partis kvinnoförbund i första hand vill skildra partiets historia i en positiv dager. Men när man lyfter fram dramatiken då ett viktigt reformförslag stoppades, utan att med ett ord nämna att avgörandet fälldes av motståndarna från det egna partiet – ja, då bör man hejda sig och tänka efter.

Lyft i stället fram Karin Anderssons gärning! Hon lyckades ju så småningom vinna över Olof Johansson, Torsten Gustafsson och de andra motsträviga herrarna. Trägen vinner – också i Centerpartiet.

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik