Tag Archives: brottslighet

Det behövs fler poliser som arbetar lokalt

ABC uppmärksammar att vi folkpartister i Stockholms läns polisstyrelse tillsammans med våra partivänner i Sigtuna kommun skrivit till länspolismästare Mats Löfving och väckt frågan om fler lokala poliser i Märsta. Även webbtidningen Märsta.nu skriver om detta.

Bakgrunden är den senaste tidens händelser i Märsta, där det på kort tid bland annat inträffat större gängslagsmål på öppen gata och nu senast misstänkt mordbrand mot en restaurang. Det finns en stor oro lokalt för att organiserad brottslighet blir ett ökande problem.

Samtidigt som de enskilda brotten utreds är det viktigt att fundera över vad som behövs på längre sikt för att vända utvecklingen och öka invånarnas trygghet. För ett framgångsikt arbete för att förebygga brott, utveckla kriminalunderrättelseverksamheten lokalt och öka invånarnas trygghet är en lokalt närvarande och arbetande polis av största betydelse.

För Märstas del skulle det kunna handla om att öka bemanningen vid närpoliskontoret i centrala Märsta. Ett annat alternativ vore att öppna ett lokalt poliskontor i stadsdelen Valsta i anslutning till det medborgarkontor som planeras öppna 2014.

Folkpartiet var pådrivande för den satsning med lokala poliskontor som skett i 27 bostadsområden i Stockholms län. Brottsförebyggande rådets utvärderingar visar att de är framgångsrika. Därför gäller det att slå vakt om den lokala polisen, och se till att utveckla den. Det gäller också i Märsta.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Stockholmsregionen

Politiska kultböcker, 8:e plats: Britt-Marie Citrons ”Sölve & Co. Korruptionsskandalen i Motala”

Redan tidigare har jag sagt att denna tio-i-topplista kommer att innehålla både avskräckande exempel och verkligt bra böcker, så med tanke på vilket sällskap Britt-Marie Citrons bok (utgiven på Norstedts 1999) har hamnat i vill jag gärna förtydliga att den tillhör den sistnämnda gruppen.

Kommunala korruptionsskandaler runt om i landet – Motala, Gävle eller var det nu kan vara – framstår ju i efterhand lätt som en enda röra av dubiösa krogbesök och en och annan porrklubbsvisit i Bryssel, men det som skedde i Motala i mitten av 1990-talet var i en klass för sig. Här handlade det om omfattande och organiserad brottslighet där kommunens högsta politiska och administrativa ledning förfalskade protokoll, tvättade pengar genom fiktiva fakturor, tog med familjen på nöjesresor, köpte kostymer och skor och därtill försåg sig med generösa kontantuttag som de aldrig behövde redovisa – allt utan att kommunrevisorerna knystade om någonting.

Historien om hur detta rullades upp är egentligen lika osannolik som själva brottsligheten. Alltsammans börjar med att en av Motalas ledande politiker bjuder in den till Motala nyinflyttade redaktionschefen på Motala Tidning på smokingmiddag på mårtensafton, något som får den likaså nyinflyttade kommunreportern Britt-Marie Citron att ställa frågor om varför kommunen egentligen ska betala detta festande. Det visar sig vara en fråga som många ställt sig i olika sammanhang, men som ingen förut vågat gå till botten med, eftersom det snabbt och effektivt skulle leda till fiendskap med de ledande kommunalmän (ja, just män) som styr Motala med järnhand. Och det är när Citron börjar begära ut fakturaunderlag, protokoll, räkningar etc. som lögnerna, urkundsförfalskningarna och påtryckningarna från kommunledningen börjar.

Enbart tack vare den välsignade offentlighetsprincipen går det så småningom att leda brottsligheten i bevis. De centrala gärningsmännen döms till långa fängelsestraff – men många av deras kolleger och anhöriga går fria. Britt-Marie Citrons bok är rakt igenom en häpnadsväckande läsning. Självklar för var och en som är det minsta intresserad av makt, maktens korrumperande kraft och värdet av offentlighetsprincipen.

Denna bloggpost publicerades ursprungligen den 28 december 2008. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar

Rasisterna slinker undan

Rättsväsendet misslyckas med den rasistiska brottsligheten samtidigt som främlingsfientliga rörelser är på frammarsch. Ett oroande tecken i tiden är att de främlingsfientliga hatbrotten ökar. Antalet anmälda fall har ökat från 2 002 stycken år 1997 till 4 284 stycken år 2000 (som är senast tillgängliga statistik – alltså mer än en fördubbling.

Att kraftfullt motverka sådan brottslighet är därför en central uppgift. En aktuell rapport från Brottsförebyggande rådet (Hatbrott, 2002:9) visar dock att det finns mycket att önska när det gäller polisens och det övriga rättsväsendets insatser. Bristerna finns i hela rättskedjan, från det brottsförebyggande arbetet till domstolarna.

Hatbrott kallas brott med inslag av främlingsfientlighet, rasism, antisemitism eller homofobi. Det kan röra sig om allt från rasistiska flygblad till olaga hot, skadegörelse, misshandel eller i värsta fall mord. Mordbranden mot moskén i Trollhättan eller mordet på den homosexuelle ishockeyspelaren Peter Karlsson, som stacks ned mer 64 knivhugg av en nazist i Västerås, är några av de mest skakande hatbrotten på senare år.

Att hatbrotten är särskilt allvarliga beror på deras antidemokratiska karaktär. Förutom den kränkning av offrets integritet som alltid följer på ett brott har hatbrotten också en annan dimension: deras syfte är att förödmjuka offret på grund av att han eller hon har en viss hudfärg, en viss religion, en viss sexuell läggning eller liknande.

I gärningsmannens ögon är offret ingen individ, utan reduceras till en namnlös del av ett kollektiv som förövaren vill uttrycka sin avsky för. Hatbrotten kränker därför inte bara det enskilda offret, utan också de demokratiska grundvärderingarna om alla människors lika värde och rättigheter. Detta var också bakgrunden till att den borgerliga regeringen tog initiativ till en ny bestämmelse om straffvärdesgrunden. Sedan den 1 juli 1994 ska domstolarna, enligt brottsbalken 29 kap. 2 § punkt 7, vid fastställandet av straffvärdet beakta om motivet för brottet har varit att kränka en person eller grupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet (såsom sexuell läggning, vilket förtydligas från halvårsskiftet 2002). I klartext ska hatbrott ge ett högre straff.

Tyvärr är det dags att konstatera att bestämmelsen om straffskärpning inte gett önskad effekt.

Av allt att döma beror det inte på brister i själva lagen, utan på att rättsväsendets instanser inte utnyttjar de möjligheter som lagstiftningen ger. Brås rapport visar att åklagare enbart i 42 fall av 249 möjliga – alltså inte ens vart femte fall – har åberopat straffvärdesparagrafen.

Oavsett om förklaringen är slentrian, okunskap eller bristande medvetenhet är följden att arbetet mot hatbrotten försvåras.

Det finns också brister tidigare i rättskedjan. Endast 8 procent av anmälda hatbrott leder till åtal. Detta ligger i nivå med brottsbalksbrott i allmänhet, men är anmärkningsvärt lågt med tanke på att statsmakten sedan mitten av 1990-talet uttalat att rasistiska och främlingsfientliga brott ska utgöra prioriterade brottstyper.

En hörnsten i brottsbekämpningen är att en brottsanmälan tas emot snabbt och korrekt och att alla relevanta omständigheter tas in.

Dock är det endast i en tredjedel av samtliga polismyndigheter som det finns en särskild fråga om hatbrott i den datoriserade anmälningsrutinen. Missriktad finkänslighet gör också att detaljer i brottsanmälan slätas över. Det kan exempelvis hända att polisen i stället för att skriva att gärningsmannen skrek ”din bögjävel” skriver att han skrek ”okvädingsord” – något som gör det omöjligt att identifiera fallet som ett hatbrott och försvårar brottsutredningen.

Bristerna visar sig också inte minst i det lokala brottsförebyggande arbetet. Samverkan mellan polis och frivilligorganisationer, till exempel invandrarföreningar eller RFSL, leder inte bara till bättre kunskaper om var och hur brotten begås utan förbättrar också det ömsesidiga förtroendet mellan polisen och allmänheten. I dag är det dock bara i vart femte närpolisområde som det finns kontakter mellan närpolisen och lokala minoritetsorganisationer.

Det finns alltså mycket att göra för att förbättra insatserna mot hatbrotten. För oss liberaler har detta en stark ideologisk koppling. Det handlar om att försvara demokratins principer och individens rätt att fritt välja sin livsstil. I dag ter sig detta arbete tyvärr viktigare än på mycket länge. Folkpartiet föreslår därför bland annat:

* Gör en rejäl uppryckning av rättsväsendets kunskaper om hatbrott, både inom polisen och åklagarväsendet. Kunskaperna får inte stanna hos enskilda personer utan måste nå ut i organisationen.

* Förbättra rutinerna vid brottsanmälningar. Inför en särskild kod för hatbrott i polisens datoriserade anmälningssystem och rapportera rutinmässigt hatbrott till den lokala säkerhetspolisen.

* Inför särskilda utredare som handlägger hatbrott inom polismyndigheterna.

* Sist men inte minst: Öka kontakterna mellan polisen och frivilligorganisationer. Lyft fram förebilder som arbetat framgångsrikt för samverkan med invandrarföreningar, muslimska församlingar, gayföreningar och så vidare. Inom fyra år bör det finnas sådana kontakter i alla närpolisområden i hela landet.

Martin Andreasson (FP), partistyrelseledamot, riksdagskandidat
Johan Pehrson (FP), riksdagsledamot, ledamot i justitieutskottet

Publicerad på SvD Brännpunkt 27/6 2002

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar