Tag Archives: böcker

Sommarläsning 3: Aleksandra Kollontajs dagböcker

Aleksandra Kollontajs Dagböcker 1930–1940 (svensk översättning av Lars Olsson, Albert Bonniers 2008) är självklar för den som råkar vara intresserad av både svensk politik, Finlands historia och Sovjetunionen. Aleksandra Kollontaj var som bekant inte bara feministisk superkändis utan också Sovjetunionens ambassadör i Sverige 1930–1945; tyvärr sträcker sig hennes dagbok dock inte längre fram än till fredsslutet 1940 efter vinterkriget.

De här dagböckerna vakade Kollontaj hårt över, och hon hade också gett sin privatsekreterare instruktioner om hur dagböckerna skulle räddas vid ett nödfall. När Kollontaj får ett slaganfall 1942 sätts planen i verket och sekreteraren cyklar i väg genom Stockholm för att sätta böckerna i säkerhet hos Kollontajs svenska vän Ada Nilsson, men halvvägs ner längs Birger Jarlsgatan hinns cyklisten upp av en rysk bil och en man som troligen är KGB-agent tvingar till sig dagböckerna, som sedan förblir i hemligt förvar till dess att Stalin tillåter deras återlämnande 1947.

Men den som förväntar sig att dagböckerna ska innehålla hemliga bekännelser om politiska avvikelser får läsa förgäves. Det duggar tätt av devota skildringar av Stalins övermänskliga vishet och smattrande hyllningar till det socialistiska bygge som pågår i Sovjet.

Man kan förstås spekulera över hur mycket av detta som är ärligt menat och hur mycket som är Kollontajs livförsäkring för den händelse att dagböckerna kom i orätta händer. Själv tror jag att Krister Wahlbäck i sitt långa förord kommer rätt nära sanningen när han säger att Kollontaj rimligtvis måste ha kvar en trohet till den bolsjevikiska rörelse som hon tjänat hela sitt liv, men att hon mot slutet troligen blev allt mer desillusionerad. Men då var det för sent för henne själv att leva om sitt liv, och alla eventuella (och helt osannolika) tankar om avhopp hindras av vetskapen om vad som då skulle hända med hennes enda son och hans familj.

Samtidigt framgår att Kollontaj är välinformerad om de vidrigheter som pågår i sovjetstaten, men även sådana faktauppgifter paketeras om till att bli försvarstal för regimen.

Visst har folket det svårt, och visst råder ren svält. Men vi bygger socialismen!

Visst är butikerna skralt försedda i Moskva jämfört i Stockholm. Men när socialismen är förverkligad ska det bli annat av!

Rysslands och Ukrainas bondebefolkning packas i godsfinkor och fraktas utan föda och luft genom landet, under det att liken kastas längs banvallen. Det är olämpligt och visar att det förekommer missförstånd. Men när de överlevande väl kommer fram till sina arktiska boställen kliver de lyckligt in i sina vältimrade boningar, och snart ljuder musiken mellan husen. Det var nödvändigt att flytta på bönderna och bryta ny mark!

(Av särskilt intresse ur nordisk synpunkt är förstås Kollontajs aktiva roll för att åstadkomma fredsförhandlingar mellan Sovjetunionen och den lagliga finska regeringen, vars existens Stalin i vinterkrigets början vägrade erkänna efter att han utpekat en egen kommunistisk marionettregering under Otto Ville Kuusinens ledning. Här tog sig Kollontaj säregna friheter som en vanlig sovjetdiplomat aldrig skulle ha tillåtit sig; säkerligen spelade det in att Kollontaj på mödernet hade släkt i Finland och att hon själv i sin barndom hade tillbringat somrar på släktgodset i finska Karelen.)

Andra som bloggar om Kollontajs dagböcker: Birger Schlaug (som verkar ha samma intryck av dem som jag), Spartakista (som framhåller att Kollontajs antifeminism riktade sig mot borgerlig feminism).

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Europeisk politik, Svensk politik

Sommarläsning 2: Pär Nuders ”Stolt men inte nöjd”

Pär Nuders Stolt men inte nöjd (2008) är mer nöjsam och reflekterande läsning än Göran Perssons memoarer, men också denna memoarvolym är oroväckade präglad av ett inifrånperspektiv som författaren själv inte frigör sig från. Ett tydligt exempel på detta är beskrivningen av hur det blev när Nuder kom in i riksdagen 1994:

Jag hamnade i justitieutskottet, fick ett utredningsuppdrag om EU-stödet till landets alla skärgårdar och blev vice ordförande i Statens konstmuseer. En typisk riksdagsmannaportfölj, som jag trivdes alldeles utmärkt med.

Nu kan jag av egen erfarenhet fastslå att detta inte är någon typisk riksdagsmannaportfölj. Att leda en statlig utredning är något som de flesta riksdagsledamöter aldrig får möjlighet att göra, och även om många riksdagsmän hamnar i myndighetsstyrelser tillhör det inte vanligheterna att man börjar med att bli vice ordförande i en av de tyngre myndigheterna på kulturområdet.

Jag tror inte att Pär Nuder här är självironiskt blygsam; texten ger inga antydningar om detta. Därmed visar han omedvetet att han redan som nybakad riksdagsledamot inte alls tillhörde mängden, utan tvärtom behandlades som påläggskalv. Nu tror jag i och för sig att detta var välförtjänt; Pär Nuder skulle kanske aldrig bli den stora agitatorn och folkledaren, men han är definitivt en intelligent och hårt arbetande politiker med en analytisk läggning som inte är alltför vanlig.

Varför blev han då aldrig partiledare? Svaret ligger möjligtvis underförstått i boken: han valde aldrig mellan tjänstemannarollen och politikerrollen, utan lät det ena flyta in i det andra; som riksdagsledamot skulle han företräda folket samtidigt som han i rollen som statsministerns statssekreterare var Sveriges mäktigaste tjänsteman. När han definitivt tog steget ut som fullbakad politiker 2000 var det som samordningsminister, alltså fortfarande som statsministerns närmaste man; han sågs som Perssons förlängda arm snarare än som den självständige politiker han aldrig fick tillfälle att bli.

Nu är Pär Nuder sedan länge petad från Mona Sahlins innersta krets och han ställer inte upp för omval till riksdagen 2010. I stället tillbringar han tiden med att sitta ordförande i något slags koncernbolag för Sundbybergs kommun, vilket är att misshushålla med en duktig person. Stolt men inte nöjd blir en påminnelse om Nuder för den händelse att Sahlin tvingas avgå, men boken är lite för mycket av ett bokslut för att fungera som effektiv intresseanmälan för partiledarposten.

(Jag kan inte låta bli att också ta upp bokens roligaste korrekturfel, nämligen när Pär Nuder med stolthet berättar att han var med om att lansera Rör inte min kompis-kampanjen i Sverige. Förebilden var den franska Touche pas à mon pote (alltså ordagrant samma slagord), som Nuder dock på sidan 53 återger som Touche pas à mon pot. Och pot kan på fransk slang kan betyda detsamma som … ja, just det.)

Andra som bloggar om Stolt men inte nöjd: Dick Bengtsson, Johan Eriksson, Markus Blomberg, Robert Björkenwall.

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Sommarläsning 1: Göran Perssons ”Min väg, mina val”

Göran Perssons bok Min väg, mina val (2007) var en besvikelse, och en påminnelse om att avgångna politiker bör vänta ett tag innan det är dags för memoarskrivande. I alla fall för den som är politiskt intresserad borde det ju vara vansinnigt spännande att läsa hågkomster från en tioårig statsministertid, men det här är inga memoarer utan snarare en vitbok där den avgångne toppolitikern granskar sitt verk och finner att, sannerligen, det är mycket gott.

Det som framför allt stör mig är att Göran Persson får allt att framstå som så självklart. Hans väg från ABF-ombudsman till kommunalråd, riksdagsman och minister borde ju rimligen rymma en hel del dramatik och hårda maktkamper, men här framstår det snarast som en färd där han motståndslöst kallas från det ena uppdraget till det andra.

Eller ta det kanske viktigaste vägvalet under Göran Perssons tid, nämligen när han som tillträdande men ännu inte vald partiordförande ska staka ut en politisk färdriktning för regeringen och partiet. Hela denna sak klarar Persson i boken av på drygt sex rader:

Vad ville vi socialdemokrater åstadkomma? Den frågan var lätt för mig att besvara:
   Full sysselsättning. Grönt folkhemsbygge. Satsningar på kunskap. Östersjöpolitik med sikte på framtiden. Rättvis ekonomisk fördelning.
   Detta fick bli basen i den socialdemokratiska politiken för resten av mandatperioden och därpå för hela perioden under vilken jag ledde svensk politik.

Ursäkta, men en aldrig så rättrogen socialdemokratisk statsminister hade väl lika gärna kunnat räkna upp en helt annan lista? Till exempel: ”Minskad privat makt över näringslivet. Kvotering för jämställdhet. Radikal utrikespolitik. Utbyggd offentlig sektor. Höjda pensioner.” Vad gjorde att listan såg ut som den gjorde?

Bakom Perssons uppräkning av sina prioriterade mål (man kan i och för sig ifrågasätta om hans politiska agenda var fullt så konsekvent, men det är en annan fråga) döljer sig i själva verket oceaner av politiska överväganden av central betydelse, till exempel: Vilka andra huvudfrågor funderade Persson på när han upprättade sin lista? Vad gjorde att han valde bort dem? Vilka ekonomiska och politiska hänsyn tyckte han att han behövde ta hänsyn till? Hur stor roll spelade den interna partidebatten? På vilket sätt arbetade han för att sondera vad partilandet skulle acceptera och inte?

Det här hade kunnat bli hur spännande som helst, men nu blir det mest en uppräkning av allmänt kända händelseförlopp kryddat med för det mesta trivialt skvaller (som att Göran Persson spelat fotboll i tjänsterummet med Romano Prodi).

Andra som bloggar om Göran Perssons memoarer: Att dricka liberalt (positiv), Johan Linander (negativ), Recensionsverkstan (blandad).

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Politiska kultböcker, 1:a plats: Alva och Gunnar Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan”

Ja, jag vet: det är inte direkt någon sensation att vilja lyfta fram den här boken. Men samtidigt går den inte att komma förbi. Är det någon bok som blivit symbol för det allra mest utopiska i folkhemsbygget är det just ”Kris i befolkningsfrågan” (Bonniers 1934), och likaså är det denna bok som allra tydligast visar på folkhemstankens mörka baksida.

Det här är nämligen inte en debattbok i vanlig mening, det är en programförklaring för ett helt nytt samhälle – och en helt ny människotyp.

Det nya samhället först. Beväpnade med en tung statistisk arsenal leder makarna Myrdal i bevis att den kraftigt sjunkande nativiteten är en logisk följd av den alldeles eländiga kost- och boendestandard som stora delar av befolkningen tvingas leva med. Om livet i en primitiv enrummare ska bli uthärdligt är man helt enkelt tvungen att avstå från barn, eller nöja sig med ett eller högst två.

Därför, menar författarna, är det också meningslöst att satsa på billiga smålägenheter av samma storlek som de nuvarande. I stället måste man medvetet se till att genom samhällsingripanden öka bostadsytan. Familjen som produktionsenhet är dödsdömd, men som nära gemenskap har den sin roll också i framtiden.

I vilket samhälle ska framtidens familjer leva? För makarna Myrdal är svaret enkelt. De skriver i den fasta förvissningen att de bevittnar senkapitalismens dödskamp och att samhället kommer att gå vidare i den lagbundna utvecklingen mot ett socialistiskt samhälle:

Och skall utvecklingen inte utmynna i kaos och undergång, är det de kollektivistiska ansatserna som måste få segra. […] Individualismen och liberalismen må ha varit historiskt nödvändiga, må ha betecknat ett led i en utvecklingsriktig samhällsanpassning för hundra år sedan. I nuvarande läge tveka vi icke att stämpla den – var den än möter – såsom farligt asocial […].

Det är på den punkten som den nya människan kommer in i bilden. Alva och Gunnar Myrdal har, som framgår, inte mycket till övers för den liberala och fördärvliga individualismen, och eftersom samhället snart träder in i en ny fas måste därför människorna lära om för sitt eget bästa. Med fullt märkbar irritation kritiseras de krafter som vill hindra medborgarna – och framför allt barnen – från att skolas in i de nya tänkesätt som kommer att efterfrågas i kollektivismens samhälle.

Man saknar en framsynt och insiktsfull uppfattning om skolans avhängighet av den sociala utvecklingen, om skolans socialpedagogiska uppgift att lyckligt inordna och anpassa individerna i denna utveckling och att stegra deras möjlighet av fullvärdigt medlevande i det nya samhället […].

[Den] människotyp är den bästa, som på ett personligen mest harmoniskt och för samhället mest effektivitetsskapande sätt förmår anpassa sig till det sociala livet. [… Skolarbetet är ännu alltjämt i huvudsak] inriktat på att ge oss lydiga, oreflekterade feodalmänniskor och själviska privatkapitalister, alltså människotyper anpassade till redan förgångna samhällstillstånd.

Och den som inte frivilligt anammar det nya sättet att leva, måste ledas av de bättre vetande:

Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar […]. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning inom familjerna.

I dag är ”Kris i befolkningsfrågan” kanske mest känd för makarna Myrdals entusiastiska stöd för tvångssteriliseringar. Här lägger de inte fingrarna emellan:

I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering. […] Hur långtgående verkningar på befolkningsstockens egenskaper [steriliseringslagen] kommer att få, är givetvis svårt att förutspå. […] Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför tilll en början en så sträng lagtillämpning som möjligt.

Men deras linje i steriliseringsfrågan blir obegriplig om den inte sätts in i ett större sammanhang. Den måste ses som en nödvändig del i det som var makarna Myrdals stora vision att, med deras egna ord, ”framskapa ett bättre människomaterial” för det nya samhället.

Med andra ord: Den som kunde fylla sin plats i framtidens värld skulle få hjälp i form av barnomsorg, skolmat, gratis läkarvård och andra välfärdsreformer. Men sterilisering och utgallring var de andras lott.

”Kris i befolkningsfrågan” tål att läsas av många skäl. Till att börja med är den nödvändig för att förstå det svenska 1900-talet, men den illustrerar också vad som blir följderna när ideologer och samhällsforskare, övertygade om sina höga ideals förträfflighet, låter medlen bli ointressanta eftersom målet är så viktigt.

Hela boken är ett mäktigt bygge som från sin grundval av statistik och ideologi strävar uppåt, ständigt uppåt mot den utopiska framtidsvärld som hägrar i skyn. Och när man väl befinner man sig där uppe i höjderna blir den enskilda människan mycket liten.

1 kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Politiska kultböcker, 2:a plats: Siv Widerbergs ”Folkets kraft är stor”

Nu var det 1974, och kulturrevolutionen gick in på sitt åttonde år av terror, mord och deporteringar. Då passade Siv Widerberg och fotografen Anders Birkeland på att fara till Kina, och året därpå utkom de på Gidlunds förlag med ”Folkets kraft är stor. Om Kina – dikter och bilder för barn och vuxna”.

Nu är ju Siv Widerberg inte vem som helst, utan en av Sveriges mest hyllade, prisbelönta och allmänt uppburna författare av barn- och ungdomsböcker. Barn av sjuttiotalet som jag är läste jag förstås själv ”Klass 6 D, Sverige, Världen” och andra klassiker av hennes penna.

I de enkla, stramt komponerade prosadikterna i ”Folkets kraft är stor” får nu stora och små läsare äntligen veta vad som händer i Kina. Givetvis är Mao en hjälte och kommunismen framtiden; dessutom får de unga läsarna lära sig en del om våldets nödvändighet och om den viktiga kampen mot utsugarna.

För
”En revolution
är inte som en vänlig
liten tebjudning”
har ordförande Mao sagt

för att citera dikten ”Revolution”.

Den som har letat efter en bok som uttrycker marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande för sjuåringar behöver inte leta längre.

Kommunismen är
att Tjäna Folket

förklarar Widerberg i dikten ”Kommunismen”. Och det låter ju trevligt, men så vänder vi på bladet och får i dikten ”Folket” en närmare förklaring:

Är inte också
de rika och mäktiga
folk? personer? människor?

Jo
Men de är rikt och mäktigt
folk
som är rika och mäktiga
på hela det övriga
folkets bekostnad

Därför räknas inte
de rika mäktiga
till folket
utan till folkets utsugare

I Maos Kina, får vi veta, finns det inga fullgubbar, slumkvarteren har lämnat plats för blomsterutställningar och alla delar rättvist. Siv Widerbergs beundran för Mao är gränslös; i dikten ”Mao Tse-Tung” ställer hon frågan:

Varför har alla i Kina
en tavla av Mao Tse-Tung
på hedersplats
i sina hem?

För att folket
med Mao Tse-Tung i spetsen
ledde revolutionen
till seger

Eller, skulle man kunna tillägga, för att folk är livrädda för vad som annars skulle hända. Men det är förstås grinigt och orättvist, förstår man när man ser den jublande människomassa (fotot från China Photo Service) som illustrerar dikten ”Röd kamp”:

Det kinesiska folkets
kamp mot förtryckarna
var röd
som blod

Det kinesiska folkets
kamp för frihet
var röd
som kärlek

Det kinesiska folkets
kamp för kommunismen
är röd
som kommunismen

Hur gick det sedan? Om vi för ögonblicket hoppar över offren för kulturrevolutionen kan vi nämna att Siv Widerberg bara tre år senare tilldelades Nils Holgersson-plaketten för sin ”samlade produktion”, så man kan faktiskt säga att ”Folkets kraft är stor” därmed kan räknas som en prisbelönt bok. Siv Widerberg har också fått andra framstående utmärkelser inom barn- och ungdomslitteraturen, till exempel Astrid Lindgren-priset och Gulliver-priset.

Hur det gick för bokens fotograf Anders Birkeland kan jag inte svära på, men antingen är det han själv eller hans namne som producerat sådana filmklassiker som ”G som i gemenskap” och ”Göta kanal 2”. I jul kommer ”Göta kanal 3” – kanske med handlingen förlagd till Kejsarkanalen i Kina?

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Internationell politik

Politiska kultböcker, 3:e plats: Bo Hammars ”Ett långt farväl till kommunismen”

Om en toppolitiker i ett politiskt parti får anonyma brev där kuverten riggats med rakblad, åt vilket håll riktas misstankarna? Givetvis mot medlemmar i det egna partiet.

Så gemytligt och glatt gick det åtminstone till i vänsterpartiet 1991, när Bo Hammar och Margó Ingvardsson – som fått dissidentstämpel efter att ha tagit avstånd från kommunismen som ideologi – utsattes för denna behandling efter en ovanligt stormig valkonferens. Med Bo Hammars egna ord: ”Vi tvivlade inte på att breven kom från den egna partifamiljen”.

Men det är en lång resa bort från kommunismen, vilket visas också av titeln till dessa politiska memoarer (utgivna på Brombergs 1992). Från en bakgrund i SSU och Clarté blir Bo Hammar 1965 chefredaktör för SKP:s nya veckotidning Tidsignal, där han förresten hade både Maj Sjöwall och Per Wahlöö i redaktionsrådet.

Sedan bär det vidare till det omdöpta VPK:s partistyrelse där han sitter i hela sexton år, och uppdrag som både internationell sekreterare, partisekreterare och riksdagsledamot. Först 1991 lämnar han partiet i avsmak.

Hammars tid som internationelle sekreterare gör att han skriver mycket om partiets internationella kontakter. Bilden är milt uttryckt tvetydig. Å ena sidan menar han att VPK långt ifrån var den diktaturvänliga nickedocka som partiet anklagades för att vara; å den andra visar han utförligt hur partiets internationella kontaktnät främst bestod av, ja just det, diktaturer.

I en passage skildrar till exempel Bo Hammar sin djupa avsmak när han ska resa till Nordkorea, men vän av ordning frågar sig: Vad säger det om ett parti att en resa till partiet bakom en av världens mest totalitära diktaturer kan betraktas som ett besök hos ett systerparti? Och vad säger man i så fall om ett parti som skickar delegationer till Nordkorea två gånger?

Eller för att ta ett annat exempel: vilket demokratiskt parti skulle regelbundet (och långt in på åttiotalet) låta sig kallas upp till sovjetiska ambassaden i Stockholm för att under förnedrande former ta emot uppsträckningar när man inte varit tillräckligt vänliga mot sovjetblocket?

Hammar understryker att dessa påtryckningar från ambassaden så gott som alltid stannade i hans egen papperskorg, men det fascinerande är alltså att VPK fortsätter att dyka upp till dessa regelbundna träffar på ambassaden.

I dag finns det inte längre någon sovjetambassad att besöka, men man kan alltid trösta sig med att Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen sitter kvar i vänsterpartiets partistyrelse. Den som råkar vara i Stockholm den 31 januari kan besöka Husby träff och fira ”Kubas revolution 50 år” tillsammans med Eva Björklund och Ernesto Meléndez Bachs, den kubanska diktaturens ambassadör i Sverige – förlåt, ”veteranen från Revolutionen” ska han visst kallas.

Tyvärr är det däremot för sent att lyssna på samma radarpar i seminariet ”Kubas revolution 50 år, ett levande exempel för folken i Latinamerika och hela världen”. Det hölls redan den 17 januari i Kafé Marx på vänstepartiets partikansli i Stockholm.

Däremot hinner du fortfarande komma till den filmkväll som Svensk-kubanska föreningen ordnar ihop med vänsterpartiet i Hudiksvall den 21 januari. Passa på!

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Politiska kultböcker, 4:e plats: Ludvig Nordströms ”Lort-Sverige”

Året var 1938 och Ludvig Nordström (eller Lubbe, som han oftast kallades) hade fått i uppgift av Radiotjänst att göra en reportageresa för att granska bostadsförhållandena på landsbygden. Resultatet blev en präktig skandalsuccé – en välförtjänt sådan, för sällan har mänskligt elände lyfts fram i ljuset med sådan belåten noggrannhet – och begreppet ”Lort-Sverige” kom snart i var mans mun.

Det här är en tidstypisk bok på mer än ett sätt. Det tidiga folkhemsbygget ropade efter luft och ljus, funktionella bostäder och en rejäl uppstädning i det gamla förfallna Sverige. Lubbe Nordströms egen indignation blandad med förtjust yrkesstolthet uttrycks bäst i den klassiska inledningspassagen:

Och aldrig har en brinnande yngling längtat mer att få se sin älskades ansikte än jag att få se Människo-Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss.

Men i dag går det inte att läsa boken utan att också känna en ilning längs ryggraden. Det är inte bara lorten som Nordström vill städa bort, utan också de lortiga människorna.

I detta hade Ludvig Nordström många meningsfränder – för detta var i en tid när ”socialhygienisk” sterilisering inte var något kontroversiellt i breda grupper – men man får ändå ge honom det erkännandet att vara en ovanligt vältalig och entusiastisk förespråkare av en snyggare människostam i Sverige.

Nordström drar fram från söder till norr och söderut igen, granskande gödselstackar ovanpå matkällare, torp som är så gistna att det bildas snödrivor inomhus, stugor där körsbärssly sticker upp genom det murkna golvet och samhällen där hundratusentals kronor läggs på renovering av kyrkan samtidigt som råttkadavren jäser i de överfyllda avloppsdikena.

Hans domar är skoningslösa: ett och annat hus går att förbättra, men de flesta är bortom all räddning och borde rivas snarast. Det gamla Lort-Sverige måste bort, det ska ersättas av det nya Villa-Sverige, som är det som hör framtiden till även om det ger ett själlöst intryck innan folk har lärt sig bättre vanor och bättre hygien.

Det var en adel, som icke skulle vara baserad vare sig på börd eller på börs utan på en enda sak, vilken ensam skulle ha förmåga och kraft att definitivt rasera de gamla klass- och ståndsmurarna: renligheten, den absoluta renligheten. [markerat i originalet]

Men den renligheten kan inte bara uppnås med nya bostäder. Lubbe Nordström och hans samtid är ute på storstädning, och det nya Sverige kräver också nya människor:

Vad som nu mötte mig här, det var det problem, vilket redan varit uppe i Skåne och som jag tidigare berört: problemet om tjänaretillgången. Det dominerade alla andra jämte ett alldeles nytt, som förut under resan icke mer än högst tillfälligtvis hade skymtat: rasförsämringen på landsbygden, genom att städerna pumpade till sig de kraftigaste och bästa elementen.

Detta återkommer gång på gång: hela byar som är ”befolkade bara av idioter och sinnessjuka” medan de duktiga ”ställas utanför, och kan dom, så ger dom sig därför också i väg”. De dugligas flykt från landsbygden gör att Sverige ställs inför hotet att på landsbygden bara ha kvar det som Nordström kallar för ”Lort-Sveriges kanonmat”:

En spismur, som mest liknade en smeds svarta, sotiga ässja, och så en samling små rum, där det inte ens fanns gardiner, där de potatisgroddsbleka, myllrande sju småttingarna krälade i smuts, lump och matrester. De hostade hela högen, så att det värkte i ens egna lungor. Man brukar tala om krigets kanonmat. Detta var Lort-Sveriges kanonmat. Dessa barn skulle bli billig statarkraft i den lägst stående ambulerande lantarbetararmén, om vilken läkarn talat. Och lukten! Stanken! Och modern-flickan, som trampat på [vippbrädan som tjänstgjorde som dass]! Med sitt gröna ansikte, sina förgråtna ögon, som inte längre ville se utåt livet utan sågo baklänges inåt, med sina ruttna tänder, sina magra, skinnötta händer och smutsiga kartnaglar, med sina benrangelsarmar, som hade den sista rörelsen av liv kvar, då hon tryckte den minsta potatisgrodden till sitt platta, urmjölkade bröst.

Det var demokratins nya underklass, som måste bort. I hela landet. [markerat i originalet]

Hur det ska gå till beskriver en provinsialläkare, som Nordström gillande citerar:

Får man […] ett ordentligt grepp på distrikten i landet, då kan man ordna en inventering av folkmaterialet, skilja ut de olika sociala duglighetskategorierna i människobeståndet, hjälpa fram de bästa i stället för att som för närvarande ägna all kraft åt det negativa steriliseringsförfarandet och låta de duktiga stå där villrådiga för att slukas upp av städerna och industrierna, medan landsbygden får behålla idioterna, de imbecila och psykiskt svaga. Detta anser jag för min del, på grund av min erfarenhet som tjänsteläkare, vara huvudpunkten i landsbygdens aktuella problem. Som det nu är, innebär planlösheten på detta område en ytterst allvarlig fara, inte bara för att landsbygden skall befolkas med undermåliga människor utan för hela den svenska rasens försämring och undergång. [markering i originalet]

Det är inte minst denna pågående försämring av kvaliteten på människorna, som jag anser ligga på botten av hela bostadsfrågan, och det problemet löses inte med bättre bostäder. Det löses bara genom att rensa upp själva folket och hindra ytterligare försämring.

Ja, det är inte bara Lort-Sverige som ska bort, utan också de människor som är dess befolkning. När Lubbe Nordström skakad lämnar stugan där ”flickan på dasset” bor med sina sju potatisgroddsbleka barn är han säker på vad som måste ske:

– Och flickan på dasset?

– Hon ska bort! Det är där skon klämmer!

Resultatet vet vi. Mer än 60 000 människor steriliserades i Sverige mellan 1935–1975: över en procent av den vuxna befolkningen, en större andel än i något annat västland. Mer än 90 procent var kvinnor, som i likhet med ”flickan på dasset” ansågs olämpliga att föda barn.

Många av dessa människor är fortfarande i livet. För den som vill få en otäckt levande bild av tidsstämningen bakom steriliseringsvågen är ”Lort-Sverige” en bra början.

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik