Så flyttades gränserna i debatten om invandring


Kom det verkligen som en blixt från klar himmel när en lång rad öppet invandrar- och främlingsfientliga politiker valdes in i Finlands riksdag vid Sannfinländarnas skrällseger i valet 2011? Nej, svarar journalisten Marianne Lydén. I boken Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster, utgiven av Söderströms förlag i samarbete med den pigga finlandssvenska tankesmedjan Magma, går hon längre tillbaka i tiden och tecknar en bild av hur debattklimatet om asyl- och invandringsfrågor förskjutits från början av 1990-talet och framåt till våra dagar.

Förändringen inträffar inte över en natt, utan det handlar om en långsam tillvänjningsprocess. Och det viktigaste är inte vad de allra extremaste politikerna ger uttryck för, utan hur alla andra förhåller sig. Tar man strid för sina värderingar? Tiger still i tron att främlingsfientliga kan tigas ihjäl – eller noterar man med intresse att andra verkar kunna vinna stora valframgångar på en främlingsfientlig retorik?

När ledande politiker, ur olika partier, anpassar sig i riktning mot en förment främlingsfientlig opinion är det en gräns som överskrids. Marianne Lydén konstaterar att den sannfinländske partiledaren Timo Soini inte är rasist. Men han har, bedyranden till trots, inte haft något emot att öppet främlingsfientliga politiker gjort Sannfinländarna till sitt hem. De ger ju röster åt partiet.

Språket styr bilden av verkligheten. Långt före Jussi Halla-ahos, Mika Niikkos och de andra extrema invandringsfiendernas intåg i riksdagen har begrepp som ”okontrollerad invandring”, ”illegala flyktingar” och ”biståndsutnyttjare” rotat sig i debatten och befäst bilden av välfärdsstaten utsatt för en invasion av bidragshungriga brottslingar. (Från svensk horisont kan man till denna rad också lägga uttrycket ”papperslösa flyktingar” – en djupt problematisk term eftersom flyktingbegreppet är en i högsta grad juridisk status baserad på internationella konventioner.)

På intet sätt handlar denna fråga bara om Sannfinländarna som parti, noterar Marianne Lydén och ger en rad exempel på hur ledande företrädare för andra partier valt att vädja till invandringsskeptiska eller öppet invandrarfientliga opinioner. (Till exempel när tidigare mångårige Centerledaren och flerfaldige presidentkandidaten Paavo Väyrynen på ett valmöte 2008 undrade om publiken visste att en utbyggd tunnelbana skulle föra med sig invandrare till Esbo väster om Helsingfors.)

Marianne Lydéns bok gör inte bara nedslag här och nu, utan sätter in dagens debatt om invandring i ett längre perspektiv där läsaren påminns om att det är de gradvisa, försåtliga gränsförskjutningarna som är de farligaste. Både för den som vill studera utvecklingen i Finland och för den som vill analysera paralleller till situationen i Sverige och andra europeiska länder är den en viktig läsning och en användbar informationskälla. Att den hittills inte blivit mer uppmärksammad i Sverige är obegripligt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Europeisk politik, Svensk politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s