Bra besked om insemination


Den liberala grundhållningen är enkel: det är förbuden som måste motiveras, inte friheten. Och om det inte finns någon rimlig orsak att behålla ett förbud ska det slopas.

Därför är det utmärkt att Folkpartiet liberalerna tillsammans med Moderaterna och Centern nu går fram i riksdagen för att slopa förbudet för ensamstående att få tillgång till insemination i Sverige.

Som varenda socialnämnd känner till är dagens förbud redan omkullsprunget av verkligheten. Singelkvinnor som längtar efter barn åker till Storkkliniken i Köpenhamn eller till något annat ställe utomlands, i något av alla de västländer som till skillnad från Sverige inte förbjuder ensamståendeinsemination och ändå är fullt civiliserade, välfungerande stater anslutna till FN:s barnkonvention.

Skillnaden är bara att det blir så mycket krångligare efteråt, med familjerättsutredningar som ändå måste läggas ner. Dagens svenska förbud kan alltså ändå inte hindra ensamstående kvinnor från att inseminera. Det enda som lagförbudet klarar av är att strö lite byråkratiskt grus i familjemaskineriet.

För den som tycker att det är viktigt att ett barn ska kunna spåra sitt biologiska ursprung borde det också ha sin betydelse att Sverige är ganska ensamt om att ha en tydlig lagregel om att inseminationsbarn, när de väl vuxit upp, har denna rätt. Ju fler av inseminationerna som äger rum här i landet, desto fler barn får också den möjligheten.

Nu anpassas kartan efter verkligheten. Bakom morgondimmorna tittar vårsolen fram.

I medierna: SvD Brännpunkt, DN, Aftonbladet, Ekot, SVT. I bloggosfären bland andra Heidi Avellan, Thomas Böhlmark, Maria Abrahamsson och Folkpartibloggen.

Annonser

14 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

14 responses to “Bra besked om insemination

  1. Dagens förbud mot allt möjligt är löjligt lätta att överträda.
    Likafullt måste man ha en lagstiftning som skyddar tredje man.
    I verkligheten kan pedofilen åka till Thailand och den som inte vill
    betala höga skatter på alkohol och tobak kan festa utan att det blir
    några skattepengar till välfärden.
    Det är ingen rättighet att ge ett barn en halv historia och i förlängningen
    ingen riktig förälder om mamman skulle ångra ”felköpet”.

    • Marianne: Om din oro handlar om att barnet ska få ”en halv historia” borde detta i så fall vara ett argument mot att heterosexuella par ska få tillgång till givarinsemination. Just när det gäller heterosexuella par visar det sig att det är många som låter bli att berätta för barnet att det kommit till världen genom en donator, och då får ju barnet inte heller möjlighet att utnyttja sin rätt att få veta vem som är den biologiska pappan. Om däremot barnet föds till en ensamstående mamma är det ju lite svårare att låtsas som ingenting. Samma sak gäller förstås också för kvinnor som lever i samkönade förhållanden.
      Din kommentar om att mamman skulle ångra sig förstår jag faktiskt inte alls. På vilket sätt skulle mammor som blivit föräldrar genom insemination ångra sig mer eller mindre än andra föräldrar? Förklara gärna hur du kommit fram till det.

      • Önskningar som kan uppfyllas kan även ångras.
        Många plockar ut sina dyrt inopererade bröstimplantat.
        Det har hänt att könsbytet inte blev vägen till personlig lycka.
        Äkta makar som ”skaffat barn” för att rädda äktenskapet skiljer sig
        när barnet visar sig bli ännu en belastning på det sköra förhållandet.
        Kvinnor med psykosociala problem kan se barnlöshet som orsak till
        de egna problemen och se insemination som en lösning.
        Men man kan aldrig ångra ett barn!

  2. Pingback: Assistans på vems villkor | Martin Edgélius – Konservativa Tankar | Nyheter24

  3. Jag hoppas att man även i fortsättningen inte tillåter anonyma donatorer vilket för det kommande barnet innebär att viktig information om ens ursprung inte finns tillgängligt.

  4. Martin

    Vore intressant att se en åsikt i själva sakfrågan.

    Både du och de som skrivit utspelet hänvisar i stort bara till att ”de som vill gör det ändå” så det är lika bra att anpassa lagen därefter. Det är möjligt att det är en riktig beskrivning, men undviker samtidigt kärnfrågan.

    Vad tycker du/ni om själva förfarandet? Själv kan jag se en rad sakskäl som kan tala för ett förbud: erfarenheter och forskning inom barn- och ungdomspsykologi, det faktum att människan är en biologisk varelse med behov som kanske inte blir tillfredsställda i denna form, m.m. Denna kunskap förhåller ni er inte till på något sätt.

    Du gör det också lätt för dig då du utgår från att förbud måste motiveras, inte friheten, som argument. I det här fallet är det ju så att det eventuella barnets fri- och rättigheter måste ställas mot den eventuella mammans/kvinnans fri- och rättigheter – och det komplicerar analysen. Det är inte alls uppenbart hur den balansen bäst upprätthålls för mig.

    Om du/ni vill att man skall fästa något värde vid era ställningstaganden måste ni kunna motivera med fakta och idéargument och göra ett tydligt ställningstagande till konflikten mellan barnets fri- och rättigheter och kvinnans.

    • Martin (trevligt med en namne): Själv har jag motionerat tillsammans med Barbro Westerholm till Folkpartiets landsmöte 2007 om att just förbudet mot ensamståendeinsemination borde slopas, så personligen är jag naturligtvis också nöjd med dagens besked.
      Min bloggpost är naturligtvis inte avsedd som en uttömmande argumentation för en lagreform inklusive översyn av aktuellt forskningsläge. När det gäller forskningen är det, enligt vad jag kunnat bedöma, så att de allra flesta forskningsstudier som gjorts på barn som vuxit upp med ensamstående föräldrar har den – i detta sammanhang – avgörande svagheten att de inte tar hänsyn till om föräldern är ensamstående på grund av separation, dödsfall eller något annat. En svensk långtidsstudie från 2003 som följt 65 000 barn födda mellan 1973 och 1985 är ett exempel på detta. Med tanke på att det finns en omfattande forskning om hur långvarig söndring mellan föräldrarna och konfliktfyllda skilsmässor kan riskera att påverka barns uppväxt negativt så är det inte rättvist att låta generella studier över barn som upplevt separationer tillämpas på barn som bevisligen inte upplevt sådana separationer, eftersom de föds in i en familj med en vuxen.
      Det finns förvisso en del systematiska nackdelar med att vara ensamstående förälder. Det är till exempel typiskt sett svårare att klara familjeekonomin på bara en inkomst, och det kan också vara svårare att klara vardagen om det inte finns andra vuxna i närheten som kan avlasta.
      Samtidigt finns det en systematisk fördel som alla barn har som tillkommit genom insemination: de är alltid och utan undantag önskade, och detta av föräldrar som är beredda till en hel del möda och uppoffringar för att kunna bli föräldrar. Detta gäller förstås också alla de barn som föds av ensamstående mammor.
      Om man verkligen menar allvar med att göra en förutsättningslös analys av forskningen – och inte bara använda den för att ifrågasätta vissa utvalda familjeformer, medan andra inte behöver granskas – behöver man dessutom underkasta alla familjeformer en bedömning på likvärdiga villkor. Exempelvis slutar nästan vartannat äktenskap i skilsmässa, vilket alltså gör att barn till par löper stor risk att under uppväxten drabbas av konflikter och separation, men jag har hittills aldrig hört att någon på allvar skulle mena att detta vore ett argument mot att par blir föräldrar. (Däremot kan ju omvärlden i det enskilda fallet ha all anledning att oroa sig om ett par försöker bli föräldrar utan annat syfte än att försöka lappa ihop sin krisande relation. Men det handlar då om en reaktion i det enskilda fallet.)
      På ett abstrakt, idémässigt plan finns det naturligtvis i alla familjeformer en ”konflikt”, som du uttrycker det, mellan barnets fri- och rättigheter och föräldrarnas. Det är därför som det finns en föräldrabalk för att klarlägga vilka ovillkorliga åtaganden föräldrarna alltid har, och aldrig får fly från. Men om lagstiftaren tar på sig ansvaret att utfärda ett generellt förbud för människor att kunna bli föräldrar i vissa situationer – ja, då är det faktiskt lagstiftaren som har ansvaret för att också lägga fram ordentliga bevis för att detta förbud är hållbart.
      Staten tillåter insemination. Staten tillåter ensamstående att adoptera (och det sker också). Varför är då kombinationen insemination + ensamstående otänkbar?

      • Martin

        Jag konstaterar att du ifråga om kunskapsläget anser att det inte finns tydlig kunskap om hur denna föräldrasituation-uppväxtform påverkar barnen.

        Du påpekar att det finns vissa statistiskt troliga nackdelar med formen, liksom vissa omständigheter som kan vara statistiskt bättre än genomsnittet för föräldrar.

        Du säger att man i sammanhanget måste underkasta alla familjeformer en bedömning på lika villkor. Riktigt vad det betyder i praktiken är något oklart för mig, men min utgångspunkt här är isåfall att det relevanta kriteriet är att utgå från de behov man på god grund kan hävda att barn har. Två föräldrar som bland annat vägleder in i de olika krav och möjligheter världen erbjuder kan mycket väl vara ett sådant behov. Bara för att skilsmässostatistiken m.m. ser ut som den gör innebär inte det att denna form är bättre eller lika bra eller bra nog. De kan båda vara bristfälliga, men i ena fallet institutionaliserar man en viss brist. Det är för mig en fullt möjlig verklighetsbild.

        I din skrivning om föräldrars skyldigheter givna av föräldrabalken så är det ju sant, men en mycket begränsad sanning. Barn har oavsett lagens text många behov (känslomässiga-psykologiska framför allt) som jag kan tänka mig bör utgöra rättigheter – åtminstone i högre grad än vuxna människors rätt att tillfredsställa sin barnlängtan.

        Din lösning på detta dilemma förefaller mycket materialistisk och utgår sedan ifrån de vuxnas fri- och rättigheter som inte bör begränsas eftersom det inte finns bevis för att det är fel. Du gör det för lätt för dig, är min bild.

        I sammanfattning är din ståndpunkt att eftersom du inte anser det finns bevis för att detta slags föräldraskap har systematiska brister som begränsar barns fri- och rättigheter så väger de vuxnas fri- och rättigheter att reproducera sig tyngre – och dessutom vore det ju inkonsekvent att inte tillåta det utifrån hur andra lagar ser ut.

        Det är fullt möjligt att detta slags föräldraskap kan fungera bra, men det är en form av negativ bevisföring jag tycker du tillämpar. Det här är ett experiment där man inte vet hur utfallet blir, och själv skulle jag vara betydligt mer oroad än du verkar vara över det faktum att du inte har ordentlig kunskap, även om du har ”principen” på din sida.

  5. FC

    Vilken erfarenhet och forskning visar på det? För det finns mig veterligt ingen svensk forskning som handlar om barn som vuxit upp hos frivilligt ensamstående mödrar som bildat familj med hjälp av donator. Att rakt av översätta forskning om familjer med ensamstående mödrar som blivit ensamstående genom uppbrott och applicera den på vår situation riskerar att bli grovt felaktigt. Det är kanske snarast så att den forskning som tex den brittiska forskaren Susan Golombok bedrivit bör försöka anpassas från brittiska till svenska förhållanden. Den handlar ju i alla fall om frivilligt ensamstående som bildat familj mha donator…

  6. Oskar

    Den här typen av beslut måste väl i konsekvensens namn också innebära att alla män som blivit far mot sin vilja ska kunna välja bort barnet och dess mor utan några konsekvenser. De ska inte behöva tvingas till förnedrande DNA-test mot sin vilja. De ska inte behöva tvingas betala underhåll till ett barn de inte önskar.

    De är ju bara ännu en spermadonator de också. Inte behövs de för barnets skull heller. Det är ju tydligtgjort från samhällets sida när man säger att det räcker med en mamma och ger ensamstående kvinnor rätt att skaffa barn på konstgjord väg.

    • Oskar: Jämförelsen haltar en aning. Vid givarinsemination handlar det om män som frivilligt fattar beslutet att donera sperma till en spermabank för att på så sätt underlätta för barnlösa att bli föräldrar. Den som ställer upp som donator till en spermabank gör det också i full vetskap om att det inte leder till något rättsligt föräldraskap.

      • Martin

        Samtidigt blir gränserna otydligare. Vad är ”förälder”?

        Kan en man (eller kvinna för den delen, men nu är surrogatmödraskap inte aktuellt) gå in i en sexuell relation och tydligt markera att han inte vill ta något rättsligt föräldraansvar om det skulle bli barn av det? Och därför slippa det?

        Vad är den fundamentala skillnaden mot detta? Att vården är inblandad? Att samhället satt ”ok”-stämpel på det?

        Detta är inget argument för det, jag försöker bidra till att problematisera den här frågeställningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s