Sommarläsning 3: Aleksandra Kollontajs dagböcker


Aleksandra Kollontajs Dagböcker 1930–1940 (svensk översättning av Lars Olsson, Albert Bonniers 2008) är självklar för den som råkar vara intresserad av både svensk politik, Finlands historia och Sovjetunionen. Aleksandra Kollontaj var som bekant inte bara feministisk superkändis utan också Sovjetunionens ambassadör i Sverige 1930–1945; tyvärr sträcker sig hennes dagbok dock inte längre fram än till fredsslutet 1940 efter vinterkriget.

De här dagböckerna vakade Kollontaj hårt över, och hon hade också gett sin privatsekreterare instruktioner om hur dagböckerna skulle räddas vid ett nödfall. När Kollontaj får ett slaganfall 1942 sätts planen i verket och sekreteraren cyklar i väg genom Stockholm för att sätta böckerna i säkerhet hos Kollontajs svenska vän Ada Nilsson, men halvvägs ner längs Birger Jarlsgatan hinns cyklisten upp av en rysk bil och en man som troligen är KGB-agent tvingar till sig dagböckerna, som sedan förblir i hemligt förvar till dess att Stalin tillåter deras återlämnande 1947.

Men den som förväntar sig att dagböckerna ska innehålla hemliga bekännelser om politiska avvikelser får läsa förgäves. Det duggar tätt av devota skildringar av Stalins övermänskliga vishet och smattrande hyllningar till det socialistiska bygge som pågår i Sovjet.

Man kan förstås spekulera över hur mycket av detta som är ärligt menat och hur mycket som är Kollontajs livförsäkring för den händelse att dagböckerna kom i orätta händer. Själv tror jag att Krister Wahlbäck i sitt långa förord kommer rätt nära sanningen när han säger att Kollontaj rimligtvis måste ha kvar en trohet till den bolsjevikiska rörelse som hon tjänat hela sitt liv, men att hon mot slutet troligen blev allt mer desillusionerad. Men då var det för sent för henne själv att leva om sitt liv, och alla eventuella (och helt osannolika) tankar om avhopp hindras av vetskapen om vad som då skulle hända med hennes enda son och hans familj.

Samtidigt framgår att Kollontaj är välinformerad om de vidrigheter som pågår i sovjetstaten, men även sådana faktauppgifter paketeras om till att bli försvarstal för regimen.

Visst har folket det svårt, och visst råder ren svält. Men vi bygger socialismen!

Visst är butikerna skralt försedda i Moskva jämfört i Stockholm. Men när socialismen är förverkligad ska det bli annat av!

Rysslands och Ukrainas bondebefolkning packas i godsfinkor och fraktas utan föda och luft genom landet, under det att liken kastas längs banvallen. Det är olämpligt och visar att det förekommer missförstånd. Men när de överlevande väl kommer fram till sina arktiska boställen kliver de lyckligt in i sina vältimrade boningar, och snart ljuder musiken mellan husen. Det var nödvändigt att flytta på bönderna och bryta ny mark!

(Av särskilt intresse ur nordisk synpunkt är förstås Kollontajs aktiva roll för att åstadkomma fredsförhandlingar mellan Sovjetunionen och den lagliga finska regeringen, vars existens Stalin i vinterkrigets början vägrade erkänna efter att han utpekat en egen kommunistisk marionettregering under Otto Ville Kuusinens ledning. Här tog sig Kollontaj säregna friheter som en vanlig sovjetdiplomat aldrig skulle ha tillåtit sig; säkerligen spelade det in att Kollontaj på mödernet hade släkt i Finland och att hon själv i sin barndom hade tillbringat somrar på släktgodset i finska Karelen.)

Andra som bloggar om Kollontajs dagböcker: Birger Schlaug (som verkar ha samma intryck av dem som jag), Spartakista (som framhåller att Kollontajs antifeminism riktade sig mot borgerlig feminism).

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Europeisk politik, Svensk politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s