Sommarläsning 2: Pär Nuders ”Stolt men inte nöjd”


Pär Nuders Stolt men inte nöjd (2008) är mer nöjsam och reflekterande läsning än Göran Perssons memoarer, men också denna memoarvolym är oroväckade präglad av ett inifrånperspektiv som författaren själv inte frigör sig från. Ett tydligt exempel på detta är beskrivningen av hur det blev när Nuder kom in i riksdagen 1994:

Jag hamnade i justitieutskottet, fick ett utredningsuppdrag om EU-stödet till landets alla skärgårdar och blev vice ordförande i Statens konstmuseer. En typisk riksdagsmannaportfölj, som jag trivdes alldeles utmärkt med.

Nu kan jag av egen erfarenhet fastslå att detta inte är någon typisk riksdagsmannaportfölj. Att leda en statlig utredning är något som de flesta riksdagsledamöter aldrig får möjlighet att göra, och även om många riksdagsmän hamnar i myndighetsstyrelser tillhör det inte vanligheterna att man börjar med att bli vice ordförande i en av de tyngre myndigheterna på kulturområdet.

Jag tror inte att Pär Nuder här är självironiskt blygsam; texten ger inga antydningar om detta. Därmed visar han omedvetet att han redan som nybakad riksdagsledamot inte alls tillhörde mängden, utan tvärtom behandlades som påläggskalv. Nu tror jag i och för sig att detta var välförtjänt; Pär Nuder skulle kanske aldrig bli den stora agitatorn och folkledaren, men han är definitivt en intelligent och hårt arbetande politiker med en analytisk läggning som inte är alltför vanlig.

Varför blev han då aldrig partiledare? Svaret ligger möjligtvis underförstått i boken: han valde aldrig mellan tjänstemannarollen och politikerrollen, utan lät det ena flyta in i det andra; som riksdagsledamot skulle han företräda folket samtidigt som han i rollen som statsministerns statssekreterare var Sveriges mäktigaste tjänsteman. När han definitivt tog steget ut som fullbakad politiker 2000 var det som samordningsminister, alltså fortfarande som statsministerns närmaste man; han sågs som Perssons förlängda arm snarare än som den självständige politiker han aldrig fick tillfälle att bli.

Nu är Pär Nuder sedan länge petad från Mona Sahlins innersta krets och han ställer inte upp för omval till riksdagen 2010. I stället tillbringar han tiden med att sitta ordförande i något slags koncernbolag för Sundbybergs kommun, vilket är att misshushålla med en duktig person. Stolt men inte nöjd blir en påminnelse om Nuder för den händelse att Sahlin tvingas avgå, men boken är lite för mycket av ett bokslut för att fungera som effektiv intresseanmälan för partiledarposten.

(Jag kan inte låta bli att också ta upp bokens roligaste korrekturfel, nämligen när Pär Nuder med stolthet berättar att han var med om att lansera Rör inte min kompis-kampanjen i Sverige. Förebilden var den franska Touche pas à mon pote (alltså ordagrant samma slagord), som Nuder dock på sidan 53 återger som Touche pas à mon pot. Och pot kan på fransk slang kan betyda detsamma som … ja, just det.)

Andra som bloggar om Stolt men inte nöjd: Dick Bengtsson, Johan Eriksson, Markus Blomberg, Robert Björkenwall.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s