Apropå statsministerboxen: Lindman, Staaff och rösträtten


Var högermannen Arvid Lindman en demokratins hjälte när han genomdrev rösträttsreformen 1909? I efterhand är det lätt att uppfatta saken så. Genom grundlagsändringen fick ju åtminstone männen allmän och lika rösträtt till riksdagens andra kammare.

Men det är minst lika rimligt att se 1909 års reform som ett schackdrag, ett sätt att försvåra, försena och kanske omintetgöra den fullständiga demokratiseringen av Sverige.

Att jag tar upp detta just nu beror på senaste numret av Frisinnad Tidskrift, där historikern och folkpartisten Sverker Oredsson anmäler de fem biografierna över liberala statsministrar som ingår i boxen ”Sveriges statsministrar”, sommarens bokhändelse för oss politiknördar. Men jag skulle lika gärna ha kunna hänvisa till andra skribenter – Oredsson skiljer sig inte från den gängse bilden.

Vilka var stridsfrågorna i kampen om demokratiseringen av Sverige? Till att börja med förstås allmän och lika rösträtt: att en gång för alla bryta kopplingen mellan penninginnehav och rösträtt. Likaså parlamentarism: att regeringens politik ytterst skulle hämta sitt stöd hos parlamentet, inte hos monarken (vilket ju borggårdskuppen 1914 handlade om).

Men det fanns också en annan avgörande maktfråga, som i efterhand lätt hamnar i skymundan. På vilket sätt skulle makten fördelas mellan riksdagens båda kamrar? Hur skulle riksdagens makt att stifta lag, införa skatter och – i parlamentarisk anda – fälla regeringar se ut?

 För att förstå den frågans sprängkraft behöver man hålla i minnet att den svenska tvåkammarriksdagen var sällsamt konstruerad. Till skillnad från de flesta länder med tvåkammarsystem hade den svenska riksdagens båda kamrar exakt samma maktställning. Den så kallade likställighetsprincipen (49 § i 1809 års regeringsform) innebar att kamrarna hade samma befogenheter i allt, både när det gällde rätten att väcka förslag och fatta beslut. Om kamrarna fattade olika beslut, och alla jämkningsförsök i utskotten misslyckades, föll frågan. Det var bara vid oenighet om statens utgifter och inkomster som kamrarna i ett sådant läge skulle samlas till gemensam votering.

Det här skapade en unikt stark maktställning för den första kammaren, enligt grundlagen konstruerad som penningmaktens bastion – endast höginkomsttagare med stora fastigheter kunde väljas till ledamöter av första kammaren. För att ytterligare förstärka första kammarens plutokratiska karaktär utsågs den i indirekta val av landstingens och städernas fullmäktige. Och i valen till de församlingarna gällde inte lika rösträtt, tvärtom var den kommunala rösträtten graderad efter inkomst enligt en skala helt utan övre tak. Mycket riktigt blev också första kammaren den svenska överklasskonservatismens och demokratimotståndets starkaste fäste.

Rösträttsstriden 1905–07 mellan liberalen Karl Staaff och högermannen Arvid Lindman tolkas i efterhand lätt som en strid om majoritetsval eller proportionellt valsystem. Och detta är visserligen sant. Staaff, som högaktade den brittiska parlamentarismen, ville behålla det gamla svenska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar till andra kammaren. Lindman, som fruktade att högern vid majoritetsval och allmän rösträtt skulle riskera att helt trängas tillbaka, drev i stället på kraftfullt för proportionellt valsystem. (Det är en historiens ironi att det därmed blev Lindman som räddade kvar sina liberala fiender i riksdagen när högern så småningom växte sig starkare än liberalerna.)

Men samtidigt är detta bara en del av sanningen. Den andra stora stridsfrågan var hur tyngdpunkten skulle ligga i riksdagen.

Karl Staaff förespråkade, återigen med Storbritannien som förebild, att parlamentarismen skulle baseras på den folkvalda andra kammaren. Med genombrottet för demokratiska och parlamentariska värderingar skulle den icke-demokratiskt valda första kammaren tappa i status och så småningom reduceras till en historisk kuriositet, ungefär som det brittiska överhuset. Varken liberalerna eller socialdemokraterna ville därför lägga någon möda på reformer av första kammaren.

Staaff var en lysande politiker, men det var den taktiskt överlägsne Lindman som tog hem spelet genom att bygga broar till bönder och mittenpolitiker som kände tveksamhet för fortsatta majoritetsval. Och resultatet blev en rösträttsreform (i två beslut 1907 och 1909) enligt högerns modell: allmän och lika rösträtt för män till andra kammaren, proportionellt valsystem till båda kamrarna, fortsatt graderad kommunal rösträtt (om än med reducerad skala) – och fortsatt likställighet mellan första och andra kammaren.

De två sista punkterna var en olycka för Sverige. Lindmans rösträttsreform beskrivs ofta som att männen i Sverige fick allmän och lika rösträtt till riksdagen. Det är fel. Männen fick lika rösträtt till halva riksdagen, samtidigt som riksdagens icke-demokratiska andra halva garanterades fortsatt rätt att blockera alla lagbeslut som de folkvalda kunde få för sig. Och de rikas politiska maktställning upprätthölls genom att första kammaren också i fortsättningen skulle utses i en ordning som ytterst byggde på inkomstgraderad rösträtt.

Därför var det också logiskt att de flesta liberaler röstade mot Lindmans reform vid första grundlagsbeslutet 1907, innan de slutligen gav upp motståndet 1909. Men följden blev att Sverige missade ett historiskt tillfälle att genomföra en fullständig demokratisering av riksdagen. Och i slutänden blev Sverige faktiskt sist i Norden att införa full, allmän och lika rösträtt – då genom den liberale statsministern Nils Edén, som vad gäller taktikspelet inte var Lindman underlägsen.

I Frisinnad Tidskrift avslutar Sverker Oredsson sin skildring av rösträttsstriden mellan Lindman och Staaff så här:

Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater.

Om Arvid Lindman självmant föreslagit rösträttens utökning hade det verkligen varit märkligt. Men för att bedöma reformen rättvist måste man också se vilka politiska alternativ som stod mot varandra i striden.

Sanningen är att Lindmans begränsade rösträttsreform var det konservativa alternativet till en ännu mer långtgående reform. Även om hans alternativ innebar en förbättring jämfört med tidigare, så var det det mindre demokratiska alternativet som segrade.

Den demokratiskt valda andra kammaren kunde ju också i fortsättningen neutraliseras genom den jämställda men icke-demokratiska första kammaren (där högerns maktställning garanterades genom den inkomstgraderade kommunala rösträtten). Därför var det inte märkligt att liberaler och socialdemokrater tog strid mot reformen – även om det, som Oredsson antyder, förvisso kan te sig märkligt i efterhand.

I efterhand vet vi att Lindmans rösträttsreform inte stod sig. Bara ett drygt decennium senare var den allmänna och lika rösträtten helt genomförd. Det är lätt att då föreställa sig 1909 års reform som en deletapp, men den hade lika gärna kunnat bli en bestående bromskloss som hindrat demokratins fullständiga genombrott ytterligare ett antal år.

Arvid Lindman förtjänar ett erkännande för att den svenska högern under hans ledning så småningom accepterade demokratin (och även bröt med tydligt antidemokratiska krafter, främst Sveriges nationella förbund). Det bidrog väsentligt till att stabilisera demokratin och ge förutsättningar för en fredlig utveckling i Sverige. Men 1909 års rösträttsreform handlade i väsentliga delar inte om att ta ett kliv mot full demokrati, utan om att skapa konservativa garantier mot demokrati. Den ska inte skönmålas.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Bokanmälningar, Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

5 responses to “Apropå statsministerboxen: Lindman, Staaff och rösträtten

  1. Att Lindman egentligen bara slängde ut ett ”hajpiller” för att försöka rädda högerns egen maktposition är tankeväckande. Vill minnas att Leif Lewin skrev en intressant artikel om detta i SvD (eller kanske DN) för ett tag sedan.
    Ett spännande tankeexperiment är hur vår politiska karta skulle se ut om Staaffs idé om att kopiera det brittiska systemet hade blivit rådande. Skulle socialdemokratins makthegemoni decennium för decennium verkligen kunnat vidmakthållas?

  2. Min gode vän Åke Wredén, tidigare pol.red. på Nerikes Allehanda och debattör i tryckfrihetsfrågor, skriver så här i ett e-brev som jag fått hans tillstånd att återge:

    ”Tack för intressant text om rösträttsreformen 1907–09.

    Det är ju som Du skriver mycket förklarligt att man från liberalt och socialdemokratiskt håll inte var nöjda med denna förändring. Däremot tror jag att i en beskrivning av det här skeendet ur liberal synvinkel bör Petersson i Påboda och hans meningsfränder ges en större betydelse.

    Arvid Lindmans regering 1906–11 är ju i realiteten två ministärer, Lindman I och Lindman II skulle man kunna kalla dem . Den första har med rätta beskrivits som en proportionalisternas koalition. Påboda som ännu inte hade gått över till liberalismen när det gäller partianslutning var ministärens nyckelperson i rösträttsfrågan, och dubbelproportionalismen hade mycket starka argument för sig.

    Som jag uppfattat det fanns det i regeringen både de som såg rösträttsförslaget som en etapp som skulle kunna bana väg för flera och de som främst var ute efter att bevara Första Kammarens möjlighet att blockera. Till realiteterna hörde att ingenting som upphävde det senare skulle ha haft någon chans att passera genom FK vid den tiden. I slutvarvet fick ju också Lindman ställa kabinettsfråga i FK för att hindra de konservativas högerflygel att fälla rösträttsutvidgningen.

    När detta är gjort spricker Lindman I. De liberalt sinnade statsråden lämnar regeringen på olika grunder eller drivs att lämna den. Den viktigaste ändringen hänger samman med den stora principkonflikten om riksdagsutskottens rätt att inhämta information från ämbetsverken. Den leder till en total brytning mellan Lindman och Påboda. Den senare lämnar regeringen, för att efter en tid ansluta sig till Liberala Samlingspartiet. Denna fråga var mycket viktig, därför att synen på regeringsmakten ställdes på sin spets. Skulle den verkställande makten ha sin grund i riksdagen eller skulle den vara en statsmakt i sig själv, och en motkraft till riksdagen? Lindman fortsätter som statsminister, men leder efter detta en renodlad högerregering.

    Det som i efterhand framstår som en stor felbedömning är att Karl Staaff, Fridtjuv Berg och andra inte snabbare insåg att de borde gå in för en konsekvent proportionalistisk linje förenad med allmän, lika och ograderad rösträtt, även i de kommunala valen. I den historiska situationen är ju felbedömningens orsaker inte svåra att förstå. Majoritetsvalen till riksdag och i utskottsvalen inom riksdagen var en djupt rotad historisk tradition, som övertagits från ståndsriksdagen. I stort sett var de första proportionella förslagen från högerhåll ensidigt inriktade på andra kammaren i det uppenbara syftet att skydda FK:s veto i lagfrågor och högermajoriteten i gemensam votering. De proportionella valen framstod som krångliga och svåra att förklara för väljarna. Detta gällde dessutom i ännu högre grad ett av de tidiga förslagen som inte var detsamma som senare kom att tillämpas.

    Ändå borde man på liberalt håll ha insett att det hade varit bättre att godta dubbelproportionalismen och i stället rikta in sig på opposition mot den fortsatta inkomstgraderingen av kommunal rösträtt. Detta blir ju också mycket snart den liberala linjen. Med Påboda i regeringen och som en av partiets ledande män vinner man frågan.

    FK:s blockerande makt var ett ytterst farligt arv från Louis De Geer d.ä. 1866 års system innehöll knappast någon öppning för en successiv breddning av rösträtten så att en större reform bit för bit skulle kunna genomföras i bredare samförstånd. I stället cementerades vetomakten för den hårdare delen av högern och dess kärna i ämbetsmannavärlden. Mer än något annat kunde detta ha drivit det i grunden så fridsamma och reformistiska Sverige mot ett revolutionärt förlopp. De Geer är en åtskilligt överskattad person, och framför allt är det väldigt fel när han som ibland sker placeras i den liberala idéhistorien i Sverige.

    Mycket talar nog ändå för att Lindmans och Påbodas rösträttsreform starkt bidrog till att jämna vägen för den fortsatta fredliga demokratiseringen och till att relativt snart möjliggöra det slutliga genombrottet för parlamentarism och allmän rösträtt 1917–18. Staaffs linje 1906 hade aldrig kunnat passera riksdagen. Det enda som var möjligt var etappvisa rösträttsutvidgningar, som var sådana att FK inte skulle blockera dem. Genom Påbodas insats blev det ett steg som var avsevärt större än vad många i högern egentligen ville gå med på.

    Den fortsatta dramatiken förvärrades ju sedan av kungamaktens förbund med ytterhögern och försvarsfrågans tillspetsning strax inför utbrottet av ett världskrig. Hade inte detta inträffat, och om Staaff fått leva några år till, är det väl ganska troligt att det hade blivit en ny rösträttsreform relativt snart, med Staaffs medverkan till en fortsatt dubbelproportionalism.”

  3. Hans: Hur partilandskapet ser ut styrs absolut av valsystemet – men också i Storbritannien finns det ju ett mer fragmenterat system än vad som vanligen kommer fram.

    Men låt oss göra tankeexperimentet att majoritetsval behållits också i Sverige. Även i det fallet tror jag dock att de frisinnade hade splittrats 1914 på försvarsfrågan, och att utbrytarfalangen så småningom hade sökt sig högerut. Bondeförbundet hade troligtvis haft hyggliga chanser att klara sig också i ett majoritetsvalssystem, i och med att det är ett så typiskt regionalt förankrat parti. Kommunisterna hade reducerats till sektstatus redan från början, möjligen med undantag för Tornedalen och Norrbottens gruvfält.

    Det stora frågetecknet är vilket icke-socialistiskt parti som hade blivit dominerande i städerna, liberalerna eller högern. Med tanke på liberalernas/de frisinnades urstarka ställning i många städer 1911 (när majoritetsval infördes) tror jag att ett allmänborgerligt liberalt parti hade haft goda chanser att ta överhanden. Det hade i sin tur stärkt intresset hos städernas högermän att söka ett fast samarbete med jordbrukarna. Kanske hade andrakammarhögern (lantmanna- och borgarepartiet) i så fall kunnat bredda sig till den folkligare men likaledes konservativa jordbrukarrörelse som var bondeförbundets bas. Då hade vi med andra ord haft ett trepartisystem med liberaler, socialdemokrater och höger/bondeförbundare, plus något enstaka strömandat för Norrbottenskommunister.

    Åke: Jag instämmer i stort sett helt i vad du skriver. Jag funderade på att fläta in Påboda i framställningen men avstod av utrymmesskäl.

    I sak delar jag din inställning att det var ett avgörande misstag av Staaff m.fl. att inte godta proportionalismen och därmed få striden att fokusera kring de återstående frågorna (andrakammarparlamentarism m.m.). Det centrala för mig var att 1909 års reform i efterhand ibland framställs som ett okomplicerat etappmål på vägen mot full demokrati. Det var i första hand den förenklade bilden jag ville ifrågasätta.

  4. Min företrädare i riksdagen (fast på Gävleborgsbänken) Hans Lindblad kommenterar bloggposten i ett mejl som jag citerar med hans tillåtelse:

    ”Har skrivit i Gefle Dagblad om böckerna rörande Branting, Lindman, Trygger, Edén, Ekman och nu på söndag Sandler. Ska också skriva om Hamrin och Staaff.

    Jag har aldrig betraktat 1907 som det beslut som gav demokrati. Det fanns redan vänstermajoritet i andra kammaren, och den skulle, även utan
    beslutet 1907, ha ökat ändå i takt med att fler och fler arbetare nådde inkomst som gav rösträtt. Majoriteten i första kammaren förutsatte en mer långtgående reform än 1907 rörande kommunal rösträtt. Så året för demokratin måste vara 1918 med följdbeslut åren därpå.

    Det fanns ingen anledning för sossar och liberaler att hjälpa högern 1907. Det hade varit annorlunda om det gjorts en övergripande överenskommelse,
    som borde ha kunnat innefattas proportionella val och högern i gengäld gått med på lika rösträtt för alla oberoende av kön vid val tilll riksdag,
    landsting och kommuner plus avskaffande av första kammaren och/eller monarkin. Jag tycker att 1907 är så begränsat att jag inte ens nämnde om det beslutet i professor Lewins bok om Lindman. Det behövdes inte, kunde ändå visa att Lewins bok är den särklassigt sämsta i serien.”

  5. Mycket intressant, tack för detta. /Leiph

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s