Monthly Archives: juli 2010

Namnlagen: Har du rätt att heta rätt?

I går medverkade jag på två seminarier under Stockholm Pride, dels som deltagare i panelsamtalet ”Jämställdhet för hållbar utveckling”, dels som moderator för HBT-liberalers och Svart måndags seminarium ”Rätten att heta rätt” om den svenska namnlagen.

Ett långt och fylligt referat av namnlagsseminariet hittar du hos Makthavare.se. Också Amanda Brihed och Immanuel Trollhare Brändemo, som deltog i panelen, skriver. I panelen satt också Christine Sahlström och Eva Brylla, som kanske båda återkommer i frågan.

Bästa skrattet under seminariet kom när det nämndes att kammarrätten godkänt att ett barn döptes till Belsebub, med motiveringen att namnet inte kunde väcka anstöt eftersom det är så få som vet vad det betyder. Däremot slogs Skatteverket in i det sista för att hindra något så anstötligt som en man som heter Pia eller Kristina …

Folkpartiets åsikt är tydlig: vuxna människor ska inte hindras välja förnamn oavsett om det är traditionellt manliga eller kvinnliga namn. Regeringsrättens dom från 2009 får förhoppningsvis slut på tokigheterna. Men också lagen behöver klargöras för att garantera människors rättigheter.

Om Pride i dag bland annat i DN, Expressen och Svenska Dagbladet.

3 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Intervjuad i Dagens Nyheter

Dags för Pride! I dag intervjuas jag i Dagens Nyheter i en längre artikel om RFSL: 60-årsjubileum i år. Läs själv här. Senare på dagen medverkar jag i seminarier om jämställdhet och om namnlagen.

Andra bloggare om Pride, RFSL och hbt-frågor: Amanda Brihed, Catrine Norrgård, Carina BobergPer-Arne Jonsson, Svensson (Zaramis), Christian Valtersson, Linnéa Darell.

3 kommentarer

Filed under Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Sommarläsning 3: Aleksandra Kollontajs dagböcker

Aleksandra Kollontajs Dagböcker 1930–1940 (svensk översättning av Lars Olsson, Albert Bonniers 2008) är självklar för den som råkar vara intresserad av både svensk politik, Finlands historia och Sovjetunionen. Aleksandra Kollontaj var som bekant inte bara feministisk superkändis utan också Sovjetunionens ambassadör i Sverige 1930–1945; tyvärr sträcker sig hennes dagbok dock inte längre fram än till fredsslutet 1940 efter vinterkriget.

De här dagböckerna vakade Kollontaj hårt över, och hon hade också gett sin privatsekreterare instruktioner om hur dagböckerna skulle räddas vid ett nödfall. När Kollontaj får ett slaganfall 1942 sätts planen i verket och sekreteraren cyklar i väg genom Stockholm för att sätta böckerna i säkerhet hos Kollontajs svenska vän Ada Nilsson, men halvvägs ner längs Birger Jarlsgatan hinns cyklisten upp av en rysk bil och en man som troligen är KGB-agent tvingar till sig dagböckerna, som sedan förblir i hemligt förvar till dess att Stalin tillåter deras återlämnande 1947.

Men den som förväntar sig att dagböckerna ska innehålla hemliga bekännelser om politiska avvikelser får läsa förgäves. Det duggar tätt av devota skildringar av Stalins övermänskliga vishet och smattrande hyllningar till det socialistiska bygge som pågår i Sovjet.

Man kan förstås spekulera över hur mycket av detta som är ärligt menat och hur mycket som är Kollontajs livförsäkring för den händelse att dagböckerna kom i orätta händer. Själv tror jag att Krister Wahlbäck i sitt långa förord kommer rätt nära sanningen när han säger att Kollontaj rimligtvis måste ha kvar en trohet till den bolsjevikiska rörelse som hon tjänat hela sitt liv, men att hon mot slutet troligen blev allt mer desillusionerad. Men då var det för sent för henne själv att leva om sitt liv, och alla eventuella (och helt osannolika) tankar om avhopp hindras av vetskapen om vad som då skulle hända med hennes enda son och hans familj.

Samtidigt framgår att Kollontaj är välinformerad om de vidrigheter som pågår i sovjetstaten, men även sådana faktauppgifter paketeras om till att bli försvarstal för regimen.

Visst har folket det svårt, och visst råder ren svält. Men vi bygger socialismen!

Visst är butikerna skralt försedda i Moskva jämfört i Stockholm. Men när socialismen är förverkligad ska det bli annat av!

Rysslands och Ukrainas bondebefolkning packas i godsfinkor och fraktas utan föda och luft genom landet, under det att liken kastas längs banvallen. Det är olämpligt och visar att det förekommer missförstånd. Men när de överlevande väl kommer fram till sina arktiska boställen kliver de lyckligt in i sina vältimrade boningar, och snart ljuder musiken mellan husen. Det var nödvändigt att flytta på bönderna och bryta ny mark!

(Av särskilt intresse ur nordisk synpunkt är förstås Kollontajs aktiva roll för att åstadkomma fredsförhandlingar mellan Sovjetunionen och den lagliga finska regeringen, vars existens Stalin i vinterkrigets början vägrade erkänna efter att han utpekat en egen kommunistisk marionettregering under Otto Ville Kuusinens ledning. Här tog sig Kollontaj säregna friheter som en vanlig sovjetdiplomat aldrig skulle ha tillåtit sig; säkerligen spelade det in att Kollontaj på mödernet hade släkt i Finland och att hon själv i sin barndom hade tillbringat somrar på släktgodset i finska Karelen.)

Andra som bloggar om Kollontajs dagböcker: Birger Schlaug (som verkar ha samma intryck av dem som jag), Spartakista (som framhåller att Kollontajs antifeminism riktade sig mot borgerlig feminism).

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Europeisk politik, Svensk politik

Sommarläsning 2: Pär Nuders ”Stolt men inte nöjd”

Pär Nuders Stolt men inte nöjd (2008) är mer nöjsam och reflekterande läsning än Göran Perssons memoarer, men också denna memoarvolym är oroväckade präglad av ett inifrånperspektiv som författaren själv inte frigör sig från. Ett tydligt exempel på detta är beskrivningen av hur det blev när Nuder kom in i riksdagen 1994:

Jag hamnade i justitieutskottet, fick ett utredningsuppdrag om EU-stödet till landets alla skärgårdar och blev vice ordförande i Statens konstmuseer. En typisk riksdagsmannaportfölj, som jag trivdes alldeles utmärkt med.

Nu kan jag av egen erfarenhet fastslå att detta inte är någon typisk riksdagsmannaportfölj. Att leda en statlig utredning är något som de flesta riksdagsledamöter aldrig får möjlighet att göra, och även om många riksdagsmän hamnar i myndighetsstyrelser tillhör det inte vanligheterna att man börjar med att bli vice ordförande i en av de tyngre myndigheterna på kulturområdet.

Jag tror inte att Pär Nuder här är självironiskt blygsam; texten ger inga antydningar om detta. Därmed visar han omedvetet att han redan som nybakad riksdagsledamot inte alls tillhörde mängden, utan tvärtom behandlades som påläggskalv. Nu tror jag i och för sig att detta var välförtjänt; Pär Nuder skulle kanske aldrig bli den stora agitatorn och folkledaren, men han är definitivt en intelligent och hårt arbetande politiker med en analytisk läggning som inte är alltför vanlig.

Varför blev han då aldrig partiledare? Svaret ligger möjligtvis underförstått i boken: han valde aldrig mellan tjänstemannarollen och politikerrollen, utan lät det ena flyta in i det andra; som riksdagsledamot skulle han företräda folket samtidigt som han i rollen som statsministerns statssekreterare var Sveriges mäktigaste tjänsteman. När han definitivt tog steget ut som fullbakad politiker 2000 var det som samordningsminister, alltså fortfarande som statsministerns närmaste man; han sågs som Perssons förlängda arm snarare än som den självständige politiker han aldrig fick tillfälle att bli.

Nu är Pär Nuder sedan länge petad från Mona Sahlins innersta krets och han ställer inte upp för omval till riksdagen 2010. I stället tillbringar han tiden med att sitta ordförande i något slags koncernbolag för Sundbybergs kommun, vilket är att misshushålla med en duktig person. Stolt men inte nöjd blir en påminnelse om Nuder för den händelse att Sahlin tvingas avgå, men boken är lite för mycket av ett bokslut för att fungera som effektiv intresseanmälan för partiledarposten.

(Jag kan inte låta bli att också ta upp bokens roligaste korrekturfel, nämligen när Pär Nuder med stolthet berättar att han var med om att lansera Rör inte min kompis-kampanjen i Sverige. Förebilden var den franska Touche pas à mon pote (alltså ordagrant samma slagord), som Nuder dock på sidan 53 återger som Touche pas à mon pot. Och pot kan på fransk slang kan betyda detsamma som … ja, just det.)

Andra som bloggar om Stolt men inte nöjd: Dick Bengtsson, Johan Eriksson, Markus Blomberg, Robert Björkenwall.

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Sommarläsning 1: Göran Perssons ”Min väg, mina val”

Göran Perssons bok Min väg, mina val (2007) var en besvikelse, och en påminnelse om att avgångna politiker bör vänta ett tag innan det är dags för memoarskrivande. I alla fall för den som är politiskt intresserad borde det ju vara vansinnigt spännande att läsa hågkomster från en tioårig statsministertid, men det här är inga memoarer utan snarare en vitbok där den avgångne toppolitikern granskar sitt verk och finner att, sannerligen, det är mycket gott.

Det som framför allt stör mig är att Göran Persson får allt att framstå som så självklart. Hans väg från ABF-ombudsman till kommunalråd, riksdagsman och minister borde ju rimligen rymma en hel del dramatik och hårda maktkamper, men här framstår det snarast som en färd där han motståndslöst kallas från det ena uppdraget till det andra.

Eller ta det kanske viktigaste vägvalet under Göran Perssons tid, nämligen när han som tillträdande men ännu inte vald partiordförande ska staka ut en politisk färdriktning för regeringen och partiet. Hela denna sak klarar Persson i boken av på drygt sex rader:

Vad ville vi socialdemokrater åstadkomma? Den frågan var lätt för mig att besvara:
   Full sysselsättning. Grönt folkhemsbygge. Satsningar på kunskap. Östersjöpolitik med sikte på framtiden. Rättvis ekonomisk fördelning.
   Detta fick bli basen i den socialdemokratiska politiken för resten av mandatperioden och därpå för hela perioden under vilken jag ledde svensk politik.

Ursäkta, men en aldrig så rättrogen socialdemokratisk statsminister hade väl lika gärna kunnat räkna upp en helt annan lista? Till exempel: ”Minskad privat makt över näringslivet. Kvotering för jämställdhet. Radikal utrikespolitik. Utbyggd offentlig sektor. Höjda pensioner.” Vad gjorde att listan såg ut som den gjorde?

Bakom Perssons uppräkning av sina prioriterade mål (man kan i och för sig ifrågasätta om hans politiska agenda var fullt så konsekvent, men det är en annan fråga) döljer sig i själva verket oceaner av politiska överväganden av central betydelse, till exempel: Vilka andra huvudfrågor funderade Persson på när han upprättade sin lista? Vad gjorde att han valde bort dem? Vilka ekonomiska och politiska hänsyn tyckte han att han behövde ta hänsyn till? Hur stor roll spelade den interna partidebatten? På vilket sätt arbetade han för att sondera vad partilandet skulle acceptera och inte?

Det här hade kunnat bli hur spännande som helst, men nu blir det mest en uppräkning av allmänt kända händelseförlopp kryddat med för det mesta trivialt skvaller (som att Göran Persson spelat fotboll i tjänsterummet med Romano Prodi).

Andra som bloggar om Göran Perssons memoarer: Att dricka liberalt (positiv), Johan Linander (negativ), Recensionsverkstan (blandad).

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Apropå statsministerboxen: Lindman, Staaff och rösträtten

Var högermannen Arvid Lindman en demokratins hjälte när han genomdrev rösträttsreformen 1909? I efterhand är det lätt att uppfatta saken så. Genom grundlagsändringen fick ju åtminstone männen allmän och lika rösträtt till riksdagens andra kammare.

Men det är minst lika rimligt att se 1909 års reform som ett schackdrag, ett sätt att försvåra, försena och kanske omintetgöra den fullständiga demokratiseringen av Sverige.

Att jag tar upp detta just nu beror på senaste numret av Frisinnad Tidskrift, där historikern och folkpartisten Sverker Oredsson anmäler de fem biografierna över liberala statsministrar som ingår i boxen ”Sveriges statsministrar”, sommarens bokhändelse för oss politiknördar. Men jag skulle lika gärna ha kunna hänvisa till andra skribenter – Oredsson skiljer sig inte från den gängse bilden.

Vilka var stridsfrågorna i kampen om demokratiseringen av Sverige? Till att börja med förstås allmän och lika rösträtt: att en gång för alla bryta kopplingen mellan penninginnehav och rösträtt. Likaså parlamentarism: att regeringens politik ytterst skulle hämta sitt stöd hos parlamentet, inte hos monarken (vilket ju borggårdskuppen 1914 handlade om).

Men det fanns också en annan avgörande maktfråga, som i efterhand lätt hamnar i skymundan. På vilket sätt skulle makten fördelas mellan riksdagens båda kamrar? Hur skulle riksdagens makt att stifta lag, införa skatter och – i parlamentarisk anda – fälla regeringar se ut?

 För att förstå den frågans sprängkraft behöver man hålla i minnet att den svenska tvåkammarriksdagen var sällsamt konstruerad. Till skillnad från de flesta länder med tvåkammarsystem hade den svenska riksdagens båda kamrar exakt samma maktställning. Den så kallade likställighetsprincipen (49 § i 1809 års regeringsform) innebar att kamrarna hade samma befogenheter i allt, både när det gällde rätten att väcka förslag och fatta beslut. Om kamrarna fattade olika beslut, och alla jämkningsförsök i utskotten misslyckades, föll frågan. Det var bara vid oenighet om statens utgifter och inkomster som kamrarna i ett sådant läge skulle samlas till gemensam votering.

Det här skapade en unikt stark maktställning för den första kammaren, enligt grundlagen konstruerad som penningmaktens bastion – endast höginkomsttagare med stora fastigheter kunde väljas till ledamöter av första kammaren. För att ytterligare förstärka första kammarens plutokratiska karaktär utsågs den i indirekta val av landstingens och städernas fullmäktige. Och i valen till de församlingarna gällde inte lika rösträtt, tvärtom var den kommunala rösträtten graderad efter inkomst enligt en skala helt utan övre tak. Mycket riktigt blev också första kammaren den svenska överklasskonservatismens och demokratimotståndets starkaste fäste.

Rösträttsstriden 1905–07 mellan liberalen Karl Staaff och högermannen Arvid Lindman tolkas i efterhand lätt som en strid om majoritetsval eller proportionellt valsystem. Och detta är visserligen sant. Staaff, som högaktade den brittiska parlamentarismen, ville behålla det gamla svenska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar till andra kammaren. Lindman, som fruktade att högern vid majoritetsval och allmän rösträtt skulle riskera att helt trängas tillbaka, drev i stället på kraftfullt för proportionellt valsystem. (Det är en historiens ironi att det därmed blev Lindman som räddade kvar sina liberala fiender i riksdagen när högern så småningom växte sig starkare än liberalerna.)

Men samtidigt är detta bara en del av sanningen. Den andra stora stridsfrågan var hur tyngdpunkten skulle ligga i riksdagen.

Karl Staaff förespråkade, återigen med Storbritannien som förebild, att parlamentarismen skulle baseras på den folkvalda andra kammaren. Med genombrottet för demokratiska och parlamentariska värderingar skulle den icke-demokratiskt valda första kammaren tappa i status och så småningom reduceras till en historisk kuriositet, ungefär som det brittiska överhuset. Varken liberalerna eller socialdemokraterna ville därför lägga någon möda på reformer av första kammaren.

Staaff var en lysande politiker, men det var den taktiskt överlägsne Lindman som tog hem spelet genom att bygga broar till bönder och mittenpolitiker som kände tveksamhet för fortsatta majoritetsval. Och resultatet blev en rösträttsreform (i två beslut 1907 och 1909) enligt högerns modell: allmän och lika rösträtt för män till andra kammaren, proportionellt valsystem till båda kamrarna, fortsatt graderad kommunal rösträtt (om än med reducerad skala) – och fortsatt likställighet mellan första och andra kammaren.

De två sista punkterna var en olycka för Sverige. Lindmans rösträttsreform beskrivs ofta som att männen i Sverige fick allmän och lika rösträtt till riksdagen. Det är fel. Männen fick lika rösträtt till halva riksdagen, samtidigt som riksdagens icke-demokratiska andra halva garanterades fortsatt rätt att blockera alla lagbeslut som de folkvalda kunde få för sig. Och de rikas politiska maktställning upprätthölls genom att första kammaren också i fortsättningen skulle utses i en ordning som ytterst byggde på inkomstgraderad rösträtt.

Därför var det också logiskt att de flesta liberaler röstade mot Lindmans reform vid första grundlagsbeslutet 1907, innan de slutligen gav upp motståndet 1909. Men följden blev att Sverige missade ett historiskt tillfälle att genomföra en fullständig demokratisering av riksdagen. Och i slutänden blev Sverige faktiskt sist i Norden att införa full, allmän och lika rösträtt – då genom den liberale statsministern Nils Edén, som vad gäller taktikspelet inte var Lindman underlägsen.

I Frisinnad Tidskrift avslutar Sverker Oredsson sin skildring av rösträttsstriden mellan Lindman och Staaff så här:

Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater.

Om Arvid Lindman självmant föreslagit rösträttens utökning hade det verkligen varit märkligt. Men för att bedöma reformen rättvist måste man också se vilka politiska alternativ som stod mot varandra i striden.

Sanningen är att Lindmans begränsade rösträttsreform var det konservativa alternativet till en ännu mer långtgående reform. Även om hans alternativ innebar en förbättring jämfört med tidigare, så var det det mindre demokratiska alternativet som segrade.

Den demokratiskt valda andra kammaren kunde ju också i fortsättningen neutraliseras genom den jämställda men icke-demokratiska första kammaren (där högerns maktställning garanterades genom den inkomstgraderade kommunala rösträtten). Därför var det inte märkligt att liberaler och socialdemokrater tog strid mot reformen – även om det, som Oredsson antyder, förvisso kan te sig märkligt i efterhand.

I efterhand vet vi att Lindmans rösträttsreform inte stod sig. Bara ett drygt decennium senare var den allmänna och lika rösträtten helt genomförd. Det är lätt att då föreställa sig 1909 års reform som en deletapp, men den hade lika gärna kunnat bli en bestående bromskloss som hindrat demokratins fullständiga genombrott ytterligare ett antal år.

Arvid Lindman förtjänar ett erkännande för att den svenska högern under hans ledning så småningom accepterade demokratin (och även bröt med tydligt antidemokratiska krafter, främst Sveriges nationella förbund). Det bidrog väsentligt till att stabilisera demokratin och ge förutsättningar för en fredlig utveckling i Sverige. Men 1909 års rösträttsreform handlade i väsentliga delar inte om att ta ett kliv mot full demokrati, utan om att skapa konservativa garantier mot demokrati. Den ska inte skönmålas.

5 kommentarer

Filed under Bokanmälningar, Demokrati och rättsfrågor, Svensk politik

Snart dags för Stockholm Pride …

… och självklart är jag på plats hela veckan! Här är några programpunkter där jag medverkar:

Måndag den 26 juli

Jämställdhet för hållbar utveckling
Arrangör: Kunskapsportalen och Jämi med flera
I drygt 15 år har jämställdhetsintegrering varit den dominerande strategin för att skapa ett mer jämställt och hållbart samhälle. Men vad innebär det? Vilka berörs? Och hur gör vi rent praktiskt? Kan vi exempelvis arbeta med könsuppdelad statistik utan att vara heteronormativa? Vad händer med minoriteter när majoriteten har makten över arbetsmetoderna? Välkommen till ett samtal där vi diskuterar jämställdhet, vad det är och hur det påverkar och involverar alla medborgare samt vilken betydelse makt har i sammanhanget.
Tid: 14:00–14:45
Plats: Pride House (Ekoteket), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Rätten att heta rätt – Debatt om namnlagen
Arrangör: HBT-Liberaler och Svart Måndag
Vad händer egentligen med namnlagen och var är vi på väg? Är kampen över? Hur säkrar vi de framsteg vi uppnått? Medverkande: Martin Andreasson, Immanuel Trollhare Brändemo (en normkritisk bloggare, aktivist och transaktivist), Christine Sahlström (medlem i HBT-liberalerna, hon låg bakom aktivistvågen som förändrade delar av namnlagen rörande könskonträra namn under 2008-2009), Amanda Brihed (transaktivist, normkritisk bloggare, förgrundsgestalt för den svenska integritetsrörelsen och ledamot i HBT-liberalernas styrelse).
Tid: 15:15–16:45
Plats: Pride House (Studio 3), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Onsdag den 28 juli

Hbt-jeopardy mellan partinätverken!
Arrangör: RFSL
Missa inte årets fajt mellan det Rödgröna laget och Alliansens lag när det gäller vem som kan mest i hbt-frågor! Två team, en vinnare! Kan de rödgröna mest om lesbiska popartister, kan Alliansen mest om hbt-historia? Vilket lag kan mest om aktuellt hbt-politik? RFSL är omutbar domare och ser till att lagen får jobba för att fixa det! Förebered dig på en rafflade uppgörelse!
Tid: 13:45–14:45
Plats: Pride House (Sergel 3), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 20.00 och 22.00.

Fredag den 30 juli

Familjenormer och familjeformer i Norden
Arrangör: Hallå Norden
Gäller olika regler för olika personer? Svenska samkönade par som väljer att inseminera i Danmark istället för Sverige, erkänns inte som föräldrar per automatik. De gör att de till skillnad från heterosexuella par inte har samma rättigheter och inte heller kan ta del av de föräldraförmåner som finns. Flyttar samkönade par som har ingått äktenskap i Sverige, Norge eller Island erkänns det inte i övriga nordiska länder utan de blir istället registrerade som partners. I Finland är surrogatmödraskap tillåtet, medan man i Norge inte tillåter insemination för samkönade par.
De nordiska länderna har ett utvecklat samarbete, men nationella lagar och regelverk skiljer sig åt. Detta gör att personer som på olika sätt bryter mot normen för vad som gör en familj drabbas. Vad innebär det i praktiken för enskilda individer? Detta diskuterar panelen.
Medverkande: Martin Andreasson, Helene Sigfridsson, riksdagskandidat för Miljöpartiet och avgående generalsekreterare för Makalösa Föräldrar, Marianne Berg, riksdagsledamot för Vänsterpartiet och ledamot i Nordiska Rådet, representanter för socialdemokraterna samt Sara Privelius, förälder och drabbad av regelverket.
Moderator: Jennie K. Larsson.
Tid: 16:00–16:45
Plats: Pride House (Kafé Klara), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 18.00 och 20.00.

Lördag den 31 juli

Pride-paraden
Såklart har Folkpartiet, LUF och HBT-liberalerna en egen sektion i paraden också i år! Var med och flagga för liberalismen. Samling i Tantolunden från 11.30. Avmarsch 13.00.

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 16.00 och 18.00.

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik