Monthly Archives: mars 2010

2-1 till Alliansen, Reinfeldt leder stort – och Miljöpartiet har blivit S-filial

Ett halvår kvar till valet och redan börjar strömmen av opinionsmätningar bli allt stridare. I dag kom två stycken.

Dels har Ekot låtit Sifo undersöka vilka frågor som allmänheten anser är viktigast inför valet. Även om svarsbilden är splittrad är det tydligt vilka de tre viktigaste områdena är: i fallande ordning sysselsättning/jobb, sjukvård och utbildning/skola.

Värt att notera är att Alliansen anses klart mer trovärdig än vänsterblocket i två av dessa tre frågor. I jobbfrågan leder Alliansen med 34 procent mot 25, i skolfrågan med 35 procent mot 25, medan förhållandet är 22-33 på sjukvårdsområdet.

Ovanpå detta kommer ännu ett ovälkommet besked för Mona Sahlin när TV4 låtit Novus ställa frågan om allmänhetens förtroende för Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

Jag tycker nästan synd om Sahlin för den här utklassningen: 47 procent har mycket eller ganska stort förtroende för Fredrik Reinfeldt medan bara 19 procent har mycket eller ganska stort förtroende för Mona Sahlin. Med tanke på opinionsläget mellan blocken betyder detta att Mona Sahlin inte ens har förtroende bland sina egna.

En annan intressant sak är att Miljöpartiets roll som filial till Socialdemokraterna bekräftas i Sifos undersökning. Det normala är ju att ett partis sympatisörer tycker att det egna partiet har den bästa politiken i de viktiga samhällsfrågorna. Moderatväljare gillar Moderaternas skolpolitik, socialdemokrater gillar Socialdemokraternas jobbpolitik och så vidare.

Så ser det också ut i de flesta partier, med ett enda undantag: Miljöpartiet. Det visar sig nämligen att Miljöpartiets väljare på punkt efter punkt tycker att det parti som har den bästa politiken är – Socialdemokraterna!

Jobbfrågorna? Miljöpartiets väljare tycker att Socialdemokraterna är bäst (23 procent mot 13 procent för det egna partiet).

Sjukvården? MP-väljarna gör tummen upp för Socialdemokraterna (38 procent mot 10 procent för MP-politiken).

Skolan? Också här Socialdemokraterna i topp: 26 procent av MP-väljarna gillar S politik bäst, mot 14 procent för Folkpartiet och 11 procent för MP:s egen skolpolitik.

Äldrevården? Samma sak här, 29 procent av MP-väljarna vill ha Socialdemokraternas politik medan bara 9 procent föredrar det egna partiet.

Det stora undantaget är förstås miljöpolitiken, där 87 procent av Miljöpartiets väljare gillar det egna partiets politik bäst.

Kort sagt: Miljöpartiet är i praktiken ett parti för socialdemokrater som gillar miljöfrågor. Så ser det ut, och det vet förstås Miljöpartiets ledarskikt – och det är detta som ligger bakom MP:s friska kannibaliserande inom vänsterblocket.

Nu försöker Miljöpartiet framställa sig som ett fräscht mittenalternativ. Fan tro’t. Inom alla sakfrågor som Sifo undersökt är det tydligt att Miljöpartiets väljare vill ha en tydlig vänsterblockspolitik.

Det är också där som Miljöpartiet har placerat sig själva – i vänsterburen. Tråkigt för politiken, men en viktig information inför valet.

Pingat på Intressant.se. Läs också Svenska Dagbladet, Dagens NyheterGulan Avci och Pär Gustafsson.

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik

Miljöpartiet gör miljön en björntjänst

Dagens Nyheters pappersupplaga uppmärksammar i dag att en forskargrupp vid Chalmers slår larm om att bara var fjärde bil i Sverige kommer att kunna drivas med förnybar energi år 2030. Det skulle i så fall vara långt under de svenska miljö- och klimatmålen.

”Den allra mest optimistiska bedömingen är att 28 procent av vägtrafiken kan förses med inhemsk förnybar energi år 2030”, säger Maria Grahn vid institutionen för energi och miljö vid Chalmers till DN.

Med andra ord – mer behöver göras. Utvecklingen går inte alls tillräckligt snabbt.

Vad gör då det parti som värnar miljön så mycket att man tagit in den i partinamnet? Jo, Miljöpartiet tycker att det är hög tid att svenska staten minskar på engagemanget, och avvecklar det särskilda bolag som bidrar med riskkapital till forskning om och utveckling av miljövänligare fordon. Dessa forskningspengar ska i stället styras över till tåg, spårvagnar och annan kollektivtrafik.

Miljöpartiets logik är, milt uttryckt, inte helt glasklar.

Ingen kan förneka att det är vägtrafiken som är den stora klimatboven i transportsektorn. Men det är just på det området som Miljöpartiet vill minska tillgången till FoU-medel. I klartext: mindre pengar till elbilar och bränsleceller.

Tycker Miljöpartiet att det redan forskas alldeles tillräckligt? Eller tror man att problemet redan är på väg att lösa sig av sig självt?

Knappast. Den egentliga orsaken är snarare att hämta i Miljöpartiets djupt rotade, närmast känslomässiga fientlighet mot vägtrafik. Forskning om bilar är helt enkelt fel, även om det råkar vara miljövänliga bilar.

Visserligen säger partiets talesperson Karin Svensson Smith til Ekot att partiet absolut inte vill styra forskning, utan bara vill att det statliga riskkapitalbolaget i fråga (Fouriertransform AB) ska kunna investera i all sorts transportforskning. Men denna försäkran blir ganska ihålig när hon i samma andetag framhåller:

De pengarna behövs för att stödja framtidens transportslag, inte satsa på det som hör dåtiden till. Vi vill stödja tåg, spårvagnar, vintersäkra spårfordon.

Tydligare kan det knappast sägas: vägfordon ska man inte satsa på, eftersom det inte är ”framtidens transportslag” utan ”hör dåtiden till”.

Och visst kräver klimatomställningen en rejäl satsning på spårtrafik och andra kollektiva transportmedel. Men det vi nu diskuterar är själva fordonstekniken ur klimatsynpunkt. Är det mest brännande problemet i så fall att få bukt med de svårartade koldioxidutsläppen från våra eldrivna tåg och spårvagnar? Självklart inte. Det viktigaste borde vara att åstadkomma en rejäl förändring på vägsidan – det är där som problemen finns.

Enda sättet att komma runt detta är att hävda att vägtrafiken inte kommer att behövas i framtiden. Och jag tror personligen att det är här som vi hittar pudelns kärna.

Under hela Miljöpartiets existens har partiet låtit visionerna formas så fritt att de övergår till det rent utopiska. Det märks i det beryktade kongressbeslutet om att avskaffa räntan, det märks i energipolitiken.

Och det märks inte minst i deras transportpolitik där många miljöpartister helst inte vill låtsas om att bilen (om än inte bensinbilen) kommer att spela en mycket viktig roll också i framtiden.

Säkert är det också detta världsfrånvända drag som gör att Miljöpartiet, i en nyligen genomförd opinionsmätning hos allmänheten, rankades som det näst mest önsketänkande partiet i svensk politik. (Koalitionspartnern Vänsterpartiet kom före, med en hårsmån.)

Nu invänder kanske vän av ordning att Karin Svensson Smith möjligen inte alls är emot forskning på vägfordon, utan bara menar att de statliga pengarna hittills har gått till dålig forskning på föråldrad teknik som borde mönstras ut.

Låt oss därför gå in på Fouriertransforms hemsida och se vilka projekt man hittills investerat i:

  • 10 miljoner till utveckling av nya kompositmaterial, upp till 90 procent lättare än dagens material, att användas till fixturer i fordon
  • 40 miljoner till utveckling av ett återvinningsbart bipolärt batteri för fordonsbruk med beräknad tillverkningskostnad på en tredjedel av dagens hybridbatterier
  • 10,5 miljoner till utveckling av kraftelektronik med potentiell användning i hybridfordon
  • 60 miljoner till utveckling av nya bränslecellsystem där t.ex. väte kan användas som energikälla
  • 40 miljoner till utveckling av effektivare verktyg och programvara för fordonstillverkning

Är denna lista verkligen det skrämmande beviset för att staten satsar riskkapital i sådant som ”hör dåtiden till”?

Med undantag för den sista punkten, där Fouriertransports information är så knapphändig att den är svår att bedöma, framstår det tvärtom som mycket rimliga satsningar för att gynna utveckling av miljövänliga transporter. Flera av satsningarna (inte minst den första) är dessutom av generellt intresse på många fler områden än just vägtransporter.

Till sist, för att inte bli missförstådd (en del väljer säkert att missförstå ändå, men det får jag ta med jämnmod):

Att klimatomställningen kräver en rejäl satsning på kollektivtrafik och spår är inte ett dugg kontroversiellt. Det är exakt detta som avspeglas i exempelvis regeringens transportpolitik och som nu ger konkret avtryck i hela landet, vare sig vi talar om järnvägstunneln under Stockholms city eller tidigareläggningen av Haparandabanan.

Men också i framtiden kommer en mycket betydande del av transportarbetet i Sverige att ske på vägar, genom privatfordon och lastbilar. Att påskynda övergången till en miljövänligare fordonsflotta måste då vara en av de viktigaste satsningarna.

Och att, som Miljöpartiet gör, kräva strypta forskningssatsningar på området miljövänligare vägtrafik är sannerligen att göra hela klimatfrågan en riktig björntjänst.

Men det leder säkert till applåder bland utopisterna i det egna partiet. Och ett inslag i Ekot blev det ju också.

(Sedan är det en annan fråga om staten alls ska starta riskkapitalbolag. Men eftersom Miljöpartiet uppenbarligen inte har något emot statliga riskkapitalbolag som sådana, så tar jag inte upp den tråden här.)

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik

En stor ära – Bertil Ohlin-medaljen i guld

Det är söndag kväll, men jag är faktiskt fortfarande en smula omtumlad över all värme som jag fått motta under gårdagen.

Till att börja med fick jag många fina ord när jag avtackades efter nio år som ordförande vid HBT-liberalers årsmöte. Tack till alla som var där, och till nya ordföranden Catrine Norrgård ett stort grattis och lycka till!

Men samma dag – eller rättare sagt senare på kvällen – fick jag också den oerhörda äran att få ta emot Liberala Ungdomsförbundets finaste utmärkelse, Bertil Ohlin-medaljen i guld, för mina insatser för liberal HBT-politik och HBT-personers lika rättigheter. Bland tidigare pristagare finns Per Ahlmark, Ingrid Segerstedt Wiberg och Anne Wibble, så jag är minst sagt ödmjuk över det sällskap jag nu tillhör.

Själva ceremonin skedde vid LUF:s årliga Universitet Liberal (som i år gick av stapeln i Nynäshamn) där ett drygt hundratal unga liberaler från hela landet samlats, och där jag alltså fick emotta medaljen av förbundsordföranden Adam Cwejman i samband med middagen på lördagskvällen.

Jag känner mig oerhört hedrad över att få Bertil Ohlin-medaljen i guld, men framför allt ser jag det som bästa tänkbara uppmuntran i mitt fortsatta arbete för likabehandling och mänskliga rättigheter. Diskrimineringen, förtrycket och orättvisorna finns kvar – och inget förändras av sig självt.

Ett stort och varmt tack!

Lämna en kommentar

Filed under Svensk politik