Politiska kultböcker, 3:e plats: Bo Hammars ”Ett långt farväl till kommunismen”


Om en toppolitiker i ett politiskt parti får anonyma brev där kuverten riggats med rakblad, åt vilket håll riktas misstankarna? Givetvis mot medlemmar i det egna partiet.

Så gemytligt och glatt gick det åtminstone till i vänsterpartiet 1991, när Bo Hammar och Margó Ingvardsson – som fått dissidentstämpel efter att ha tagit avstånd från kommunismen som ideologi – utsattes för denna behandling efter en ovanligt stormig valkonferens. Med Bo Hammars egna ord: ”Vi tvivlade inte på att breven kom från den egna partifamiljen”.

Men det är en lång resa bort från kommunismen, vilket visas också av titeln till dessa politiska memoarer (utgivna på Brombergs 1992). Från en bakgrund i SSU och Clarté blir Bo Hammar 1965 chefredaktör för SKP:s nya veckotidning Tidsignal, där han förresten hade både Maj Sjöwall och Per Wahlöö i redaktionsrådet.

Sedan bär det vidare till det omdöpta VPK:s partistyrelse där han sitter i hela sexton år, och uppdrag som både internationell sekreterare, partisekreterare och riksdagsledamot. Först 1991 lämnar han partiet i avsmak.

Hammars tid som internationelle sekreterare gör att han skriver mycket om partiets internationella kontakter. Bilden är milt uttryckt tvetydig. Å ena sidan menar han att VPK långt ifrån var den diktaturvänliga nickedocka som partiet anklagades för att vara; å den andra visar han utförligt hur partiets internationella kontaktnät främst bestod av, ja just det, diktaturer.

I en passage skildrar till exempel Bo Hammar sin djupa avsmak när han ska resa till Nordkorea, men vän av ordning frågar sig: Vad säger det om ett parti att en resa till partiet bakom en av världens mest totalitära diktaturer kan betraktas som ett besök hos ett systerparti? Och vad säger man i så fall om ett parti som skickar delegationer till Nordkorea två gånger?

Eller för att ta ett annat exempel: vilket demokratiskt parti skulle regelbundet (och långt in på åttiotalet) låta sig kallas upp till sovjetiska ambassaden i Stockholm för att under förnedrande former ta emot uppsträckningar när man inte varit tillräckligt vänliga mot sovjetblocket?

Hammar understryker att dessa påtryckningar från ambassaden så gott som alltid stannade i hans egen papperskorg, men det fascinerande är alltså att VPK fortsätter att dyka upp till dessa regelbundna träffar på ambassaden.

I dag finns det inte längre någon sovjetambassad att besöka, men man kan alltid trösta sig med att Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen sitter kvar i vänsterpartiets partistyrelse. Den som råkar vara i Stockholm den 31 januari kan besöka Husby träff och fira ”Kubas revolution 50 år” tillsammans med Eva Björklund och Ernesto Meléndez Bachs, den kubanska diktaturens ambassadör i Sverige – förlåt, ”veteranen från Revolutionen” ska han visst kallas.

Tyvärr är det däremot för sent att lyssna på samma radarpar i seminariet ”Kubas revolution 50 år, ett levande exempel för folken i Latinamerika och hela världen”. Det hölls redan den 17 januari i Kafé Marx på vänstepartiets partikansli i Stockholm.

Däremot hinner du fortfarande komma till den filmkväll som Svensk-kubanska föreningen ordnar ihop med vänsterpartiet i Hudiksvall den 21 januari. Passa på!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s