Politiska kultböcker, 5:e plats: Torbjörn Säfves ”Rebellerna i Sverige”


Vill man veta vad politisk fanatism kan leda till kommer man inte förbi Torbjörn Säfves bok (utgiven på Författarförlaget 1971) om rebellrörelsen. Rebellerna var alltså den grupp på mellan 50 och 100 personer i Uppsala och Stockholm som våren 1968 bröt sig ur KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) för att i stället bilda en självutnämnd ”organisk cell” till Kinas kommunistiska parti.

Målet var förstås att förverkliga kulturrevolutionen i Sverige, och det som börjar med extatiskt skanderande av sentenser ur Maos lilla röda leder snart raka vägen in i sektens allt uppslukande verklighet. Män som kvinnor snaggar håret, gör sig av med alla föremål som kan verka ”förborgerligande” och överlämnar sina återstående ägodelar till ”massrörelsen” under ledning av den karismatiske Francisco Sarrion. Rebellernas barn ställs under kollektiv omvårdnad i en särskild lägenhet, och gifta rebellpar måste ansöka om kamraternas tillstånd för att bedriva älskog, en anhållan som beviljas i den mån paret lovat att utöva ”proletär” kärlek med varandra (det vill säga alltid ha ordförande Mao i tankarna).

Slutfasen präglas av terrorprocesser mot ”felande” inom den egna gruppen, vilka utsätts för formliga rättegångar där personerna i rummet hetsas att spotta, slå och sparka den anklagade. De felande hålls isolerade i lägenheter där de får leva på vatten och morötter, och bestraffningarna tas oftast emot med glädje.

Vid ett tillfälle får en rebell en häftig gråtattack, medger att han är ett genomkorrumperat reaktionärt svin och ber sina kamrater att avrätta honom i en närbelägen skog. Avrättningen är också på väg att verkställas, men en orienterare som passerar förbi lägger märke till att något inte står rätt till, och när poliser väl kommer till platsen möts de i stället av offer och exekutionspatrull tillsammans i ivrig högläsning ur Maos lilla röda.

Som Torbjörn Säfve själv konstaterar: Om inte rebellrörelsen hade brutit samman hade den terror som riktades mot de egna medlemmarna troligen så småningom riktats också mot omvärlden, ”inte bara förhatliga socialistkonkurrenter utan även icke-socialistiska institutioner som polismakten eller enskilda ledande kapitalister. Därmed hade vägen legat öppen mot … politiska mord.”

I dag dyrkar de flesta sekter andra husgudar än Mao, men fundamentalismens lockelse är fortfarande stark. Och detta är inte bara en del av historien utan också av vår samtid. Det visas inte minst genom de problem Bosse Lindquist, som gjorde dokumentärfilmen ”Rebellerna” 2005, hade med att få de inblandade att berätta vad som hände.

”Det svåraste med att göra filmen var 68-vänsterns rädsla för att offentligt berätta om vad man en gång trodde och gjorde, och vad man i många fall fortfarande tycker var sin bästa tid i livet”, säger Bosse Lindquist på SVT:s hemsida och fortsätter: ”Man skulle kunna tro att 40 år gamla händelser i ungdomen skulle känns ofarliga att berätta om idag, men så är ofta inte fallet.”

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s