Monthly Archives: januari 2009

Politiska kultböcker, 1:a plats: Alva och Gunnar Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan”

Ja, jag vet: det är inte direkt någon sensation att vilja lyfta fram den här boken. Men samtidigt går den inte att komma förbi. Är det någon bok som blivit symbol för det allra mest utopiska i folkhemsbygget är det just ”Kris i befolkningsfrågan” (Bonniers 1934), och likaså är det denna bok som allra tydligast visar på folkhemstankens mörka baksida.

Det här är nämligen inte en debattbok i vanlig mening, det är en programförklaring för ett helt nytt samhälle – och en helt ny människotyp.

Det nya samhället först. Beväpnade med en tung statistisk arsenal leder makarna Myrdal i bevis att den kraftigt sjunkande nativiteten är en logisk följd av den alldeles eländiga kost- och boendestandard som stora delar av befolkningen tvingas leva med. Om livet i en primitiv enrummare ska bli uthärdligt är man helt enkelt tvungen att avstå från barn, eller nöja sig med ett eller högst två.

Därför, menar författarna, är det också meningslöst att satsa på billiga smålägenheter av samma storlek som de nuvarande. I stället måste man medvetet se till att genom samhällsingripanden öka bostadsytan. Familjen som produktionsenhet är dödsdömd, men som nära gemenskap har den sin roll också i framtiden.

I vilket samhälle ska framtidens familjer leva? För makarna Myrdal är svaret enkelt. De skriver i den fasta förvissningen att de bevittnar senkapitalismens dödskamp och att samhället kommer att gå vidare i den lagbundna utvecklingen mot ett socialistiskt samhälle:

Och skall utvecklingen inte utmynna i kaos och undergång, är det de kollektivistiska ansatserna som måste få segra. […] Individualismen och liberalismen må ha varit historiskt nödvändiga, må ha betecknat ett led i en utvecklingsriktig samhällsanpassning för hundra år sedan. I nuvarande läge tveka vi icke att stämpla den – var den än möter – såsom farligt asocial […].

Det är på den punkten som den nya människan kommer in i bilden. Alva och Gunnar Myrdal har, som framgår, inte mycket till övers för den liberala och fördärvliga individualismen, och eftersom samhället snart träder in i en ny fas måste därför människorna lära om för sitt eget bästa. Med fullt märkbar irritation kritiseras de krafter som vill hindra medborgarna – och framför allt barnen – från att skolas in i de nya tänkesätt som kommer att efterfrågas i kollektivismens samhälle.

Man saknar en framsynt och insiktsfull uppfattning om skolans avhängighet av den sociala utvecklingen, om skolans socialpedagogiska uppgift att lyckligt inordna och anpassa individerna i denna utveckling och att stegra deras möjlighet av fullvärdigt medlevande i det nya samhället […].

[Den] människotyp är den bästa, som på ett personligen mest harmoniskt och för samhället mest effektivitetsskapande sätt förmår anpassa sig till det sociala livet. [… Skolarbetet är ännu alltjämt i huvudsak] inriktat på att ge oss lydiga, oreflekterade feodalmänniskor och själviska privatkapitalister, alltså människotyper anpassade till redan förgångna samhällstillstånd.

Och den som inte frivilligt anammar det nya sättet att leva, måste ledas av de bättre vetande:

Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar […]. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning inom familjerna.

I dag är ”Kris i befolkningsfrågan” kanske mest känd för makarna Myrdals entusiastiska stöd för tvångssteriliseringar. Här lägger de inte fingrarna emellan:

I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering. […] Hur långtgående verkningar på befolkningsstockens egenskaper [steriliseringslagen] kommer att få, är givetvis svårt att förutspå. […] Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför tilll en början en så sträng lagtillämpning som möjligt.

Men deras linje i steriliseringsfrågan blir obegriplig om den inte sätts in i ett större sammanhang. Den måste ses som en nödvändig del i det som var makarna Myrdals stora vision att, med deras egna ord, ”framskapa ett bättre människomaterial” för det nya samhället.

Med andra ord: Den som kunde fylla sin plats i framtidens värld skulle få hjälp i form av barnomsorg, skolmat, gratis läkarvård och andra välfärdsreformer. Men sterilisering och utgallring var de andras lott.

”Kris i befolkningsfrågan” tål att läsas av många skäl. Till att börja med är den nödvändig för att förstå det svenska 1900-talet, men den illustrerar också vad som blir följderna när ideologer och samhällsforskare, övertygade om sina höga ideals förträfflighet, låter medlen bli ointressanta eftersom målet är så viktigt.

Hela boken är ett mäktigt bygge som från sin grundval av statistik och ideologi strävar uppåt, ständigt uppåt mot den utopiska framtidsvärld som hägrar i skyn. Och när man väl befinner man sig där uppe i höjderna blir den enskilda människan mycket liten.

1 kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Politiska kultböcker, 2:a plats: Siv Widerbergs ”Folkets kraft är stor”

Nu var det 1974, och kulturrevolutionen gick in på sitt åttonde år av terror, mord och deporteringar. Då passade Siv Widerberg och fotografen Anders Birkeland på att fara till Kina, och året därpå utkom de på Gidlunds förlag med ”Folkets kraft är stor. Om Kina – dikter och bilder för barn och vuxna”.

Nu är ju Siv Widerberg inte vem som helst, utan en av Sveriges mest hyllade, prisbelönta och allmänt uppburna författare av barn- och ungdomsböcker. Barn av sjuttiotalet som jag är läste jag förstås själv ”Klass 6 D, Sverige, Världen” och andra klassiker av hennes penna.

I de enkla, stramt komponerade prosadikterna i ”Folkets kraft är stor” får nu stora och små läsare äntligen veta vad som händer i Kina. Givetvis är Mao en hjälte och kommunismen framtiden; dessutom får de unga läsarna lära sig en del om våldets nödvändighet och om den viktiga kampen mot utsugarna.

För
”En revolution
är inte som en vänlig
liten tebjudning”
har ordförande Mao sagt

för att citera dikten ”Revolution”.

Den som har letat efter en bok som uttrycker marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande för sjuåringar behöver inte leta längre.

Kommunismen är
att Tjäna Folket

förklarar Widerberg i dikten ”Kommunismen”. Och det låter ju trevligt, men så vänder vi på bladet och får i dikten ”Folket” en närmare förklaring:

Är inte också
de rika och mäktiga
folk? personer? människor?

Jo
Men de är rikt och mäktigt
folk
som är rika och mäktiga
på hela det övriga
folkets bekostnad

Därför räknas inte
de rika mäktiga
till folket
utan till folkets utsugare

I Maos Kina, får vi veta, finns det inga fullgubbar, slumkvarteren har lämnat plats för blomsterutställningar och alla delar rättvist. Siv Widerbergs beundran för Mao är gränslös; i dikten ”Mao Tse-Tung” ställer hon frågan:

Varför har alla i Kina
en tavla av Mao Tse-Tung
på hedersplats
i sina hem?

För att folket
med Mao Tse-Tung i spetsen
ledde revolutionen
till seger

Eller, skulle man kunna tillägga, för att folk är livrädda för vad som annars skulle hända. Men det är förstås grinigt och orättvist, förstår man när man ser den jublande människomassa (fotot från China Photo Service) som illustrerar dikten ”Röd kamp”:

Det kinesiska folkets
kamp mot förtryckarna
var röd
som blod

Det kinesiska folkets
kamp för frihet
var röd
som kärlek

Det kinesiska folkets
kamp för kommunismen
är röd
som kommunismen

Hur gick det sedan? Om vi för ögonblicket hoppar över offren för kulturrevolutionen kan vi nämna att Siv Widerberg bara tre år senare tilldelades Nils Holgersson-plaketten för sin ”samlade produktion”, så man kan faktiskt säga att ”Folkets kraft är stor” därmed kan räknas som en prisbelönt bok. Siv Widerberg har också fått andra framstående utmärkelser inom barn- och ungdomslitteraturen, till exempel Astrid Lindgren-priset och Gulliver-priset.

Hur det gick för bokens fotograf Anders Birkeland kan jag inte svära på, men antingen är det han själv eller hans namne som producerat sådana filmklassiker som ”G som i gemenskap” och ”Göta kanal 2”. I jul kommer ”Göta kanal 3” – kanske med handlingen förlagd till Kejsarkanalen i Kina?

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Internationell politik

Politiska kultböcker, 3:e plats: Bo Hammars ”Ett långt farväl till kommunismen”

Om en toppolitiker i ett politiskt parti får anonyma brev där kuverten riggats med rakblad, åt vilket håll riktas misstankarna? Givetvis mot medlemmar i det egna partiet.

Så gemytligt och glatt gick det åtminstone till i vänsterpartiet 1991, när Bo Hammar och Margó Ingvardsson – som fått dissidentstämpel efter att ha tagit avstånd från kommunismen som ideologi – utsattes för denna behandling efter en ovanligt stormig valkonferens. Med Bo Hammars egna ord: ”Vi tvivlade inte på att breven kom från den egna partifamiljen”.

Men det är en lång resa bort från kommunismen, vilket visas också av titeln till dessa politiska memoarer (utgivna på Brombergs 1992). Från en bakgrund i SSU och Clarté blir Bo Hammar 1965 chefredaktör för SKP:s nya veckotidning Tidsignal, där han förresten hade både Maj Sjöwall och Per Wahlöö i redaktionsrådet.

Sedan bär det vidare till det omdöpta VPK:s partistyrelse där han sitter i hela sexton år, och uppdrag som både internationell sekreterare, partisekreterare och riksdagsledamot. Först 1991 lämnar han partiet i avsmak.

Hammars tid som internationelle sekreterare gör att han skriver mycket om partiets internationella kontakter. Bilden är milt uttryckt tvetydig. Å ena sidan menar han att VPK långt ifrån var den diktaturvänliga nickedocka som partiet anklagades för att vara; å den andra visar han utförligt hur partiets internationella kontaktnät främst bestod av, ja just det, diktaturer.

I en passage skildrar till exempel Bo Hammar sin djupa avsmak när han ska resa till Nordkorea, men vän av ordning frågar sig: Vad säger det om ett parti att en resa till partiet bakom en av världens mest totalitära diktaturer kan betraktas som ett besök hos ett systerparti? Och vad säger man i så fall om ett parti som skickar delegationer till Nordkorea två gånger?

Eller för att ta ett annat exempel: vilket demokratiskt parti skulle regelbundet (och långt in på åttiotalet) låta sig kallas upp till sovjetiska ambassaden i Stockholm för att under förnedrande former ta emot uppsträckningar när man inte varit tillräckligt vänliga mot sovjetblocket?

Hammar understryker att dessa påtryckningar från ambassaden så gott som alltid stannade i hans egen papperskorg, men det fascinerande är alltså att VPK fortsätter att dyka upp till dessa regelbundna träffar på ambassaden.

I dag finns det inte längre någon sovjetambassad att besöka, men man kan alltid trösta sig med att Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen sitter kvar i vänsterpartiets partistyrelse. Den som råkar vara i Stockholm den 31 januari kan besöka Husby träff och fira ”Kubas revolution 50 år” tillsammans med Eva Björklund och Ernesto Meléndez Bachs, den kubanska diktaturens ambassadör i Sverige – förlåt, ”veteranen från Revolutionen” ska han visst kallas.

Tyvärr är det däremot för sent att lyssna på samma radarpar i seminariet ”Kubas revolution 50 år, ett levande exempel för folken i Latinamerika och hela världen”. Det hölls redan den 17 januari i Kafé Marx på vänstepartiets partikansli i Stockholm.

Däremot hinner du fortfarande komma till den filmkväll som Svensk-kubanska föreningen ordnar ihop med vänsterpartiet i Hudiksvall den 21 januari. Passa på!

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Politiska kultböcker, 4:e plats: Ludvig Nordströms ”Lort-Sverige”

Året var 1938 och Ludvig Nordström (eller Lubbe, som han oftast kallades) hade fått i uppgift av Radiotjänst att göra en reportageresa för att granska bostadsförhållandena på landsbygden. Resultatet blev en präktig skandalsuccé – en välförtjänt sådan, för sällan har mänskligt elände lyfts fram i ljuset med sådan belåten noggrannhet – och begreppet ”Lort-Sverige” kom snart i var mans mun.

Det här är en tidstypisk bok på mer än ett sätt. Det tidiga folkhemsbygget ropade efter luft och ljus, funktionella bostäder och en rejäl uppstädning i det gamla förfallna Sverige. Lubbe Nordströms egen indignation blandad med förtjust yrkesstolthet uttrycks bäst i den klassiska inledningspassagen:

Och aldrig har en brinnande yngling längtat mer att få se sin älskades ansikte än jag att få se Människo-Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss.

Men i dag går det inte att läsa boken utan att också känna en ilning längs ryggraden. Det är inte bara lorten som Nordström vill städa bort, utan också de lortiga människorna.

I detta hade Ludvig Nordström många meningsfränder – för detta var i en tid när ”socialhygienisk” sterilisering inte var något kontroversiellt i breda grupper – men man får ändå ge honom det erkännandet att vara en ovanligt vältalig och entusiastisk förespråkare av en snyggare människostam i Sverige.

Nordström drar fram från söder till norr och söderut igen, granskande gödselstackar ovanpå matkällare, torp som är så gistna att det bildas snödrivor inomhus, stugor där körsbärssly sticker upp genom det murkna golvet och samhällen där hundratusentals kronor läggs på renovering av kyrkan samtidigt som råttkadavren jäser i de överfyllda avloppsdikena.

Hans domar är skoningslösa: ett och annat hus går att förbättra, men de flesta är bortom all räddning och borde rivas snarast. Det gamla Lort-Sverige måste bort, det ska ersättas av det nya Villa-Sverige, som är det som hör framtiden till även om det ger ett själlöst intryck innan folk har lärt sig bättre vanor och bättre hygien.

Det var en adel, som icke skulle vara baserad vare sig på börd eller på börs utan på en enda sak, vilken ensam skulle ha förmåga och kraft att definitivt rasera de gamla klass- och ståndsmurarna: renligheten, den absoluta renligheten. [markerat i originalet]

Men den renligheten kan inte bara uppnås med nya bostäder. Lubbe Nordström och hans samtid är ute på storstädning, och det nya Sverige kräver också nya människor:

Vad som nu mötte mig här, det var det problem, vilket redan varit uppe i Skåne och som jag tidigare berört: problemet om tjänaretillgången. Det dominerade alla andra jämte ett alldeles nytt, som förut under resan icke mer än högst tillfälligtvis hade skymtat: rasförsämringen på landsbygden, genom att städerna pumpade till sig de kraftigaste och bästa elementen.

Detta återkommer gång på gång: hela byar som är ”befolkade bara av idioter och sinnessjuka” medan de duktiga ”ställas utanför, och kan dom, så ger dom sig därför också i väg”. De dugligas flykt från landsbygden gör att Sverige ställs inför hotet att på landsbygden bara ha kvar det som Nordström kallar för ”Lort-Sveriges kanonmat”:

En spismur, som mest liknade en smeds svarta, sotiga ässja, och så en samling små rum, där det inte ens fanns gardiner, där de potatisgroddsbleka, myllrande sju småttingarna krälade i smuts, lump och matrester. De hostade hela högen, så att det värkte i ens egna lungor. Man brukar tala om krigets kanonmat. Detta var Lort-Sveriges kanonmat. Dessa barn skulle bli billig statarkraft i den lägst stående ambulerande lantarbetararmén, om vilken läkarn talat. Och lukten! Stanken! Och modern-flickan, som trampat på [vippbrädan som tjänstgjorde som dass]! Med sitt gröna ansikte, sina förgråtna ögon, som inte längre ville se utåt livet utan sågo baklänges inåt, med sina ruttna tänder, sina magra, skinnötta händer och smutsiga kartnaglar, med sina benrangelsarmar, som hade den sista rörelsen av liv kvar, då hon tryckte den minsta potatisgrodden till sitt platta, urmjölkade bröst.

Det var demokratins nya underklass, som måste bort. I hela landet. [markerat i originalet]

Hur det ska gå till beskriver en provinsialläkare, som Nordström gillande citerar:

Får man […] ett ordentligt grepp på distrikten i landet, då kan man ordna en inventering av folkmaterialet, skilja ut de olika sociala duglighetskategorierna i människobeståndet, hjälpa fram de bästa i stället för att som för närvarande ägna all kraft åt det negativa steriliseringsförfarandet och låta de duktiga stå där villrådiga för att slukas upp av städerna och industrierna, medan landsbygden får behålla idioterna, de imbecila och psykiskt svaga. Detta anser jag för min del, på grund av min erfarenhet som tjänsteläkare, vara huvudpunkten i landsbygdens aktuella problem. Som det nu är, innebär planlösheten på detta område en ytterst allvarlig fara, inte bara för att landsbygden skall befolkas med undermåliga människor utan för hela den svenska rasens försämring och undergång. [markering i originalet]

Det är inte minst denna pågående försämring av kvaliteten på människorna, som jag anser ligga på botten av hela bostadsfrågan, och det problemet löses inte med bättre bostäder. Det löses bara genom att rensa upp själva folket och hindra ytterligare försämring.

Ja, det är inte bara Lort-Sverige som ska bort, utan också de människor som är dess befolkning. När Lubbe Nordström skakad lämnar stugan där ”flickan på dasset” bor med sina sju potatisgroddsbleka barn är han säker på vad som måste ske:

– Och flickan på dasset?

– Hon ska bort! Det är där skon klämmer!

Resultatet vet vi. Mer än 60 000 människor steriliserades i Sverige mellan 1935–1975: över en procent av den vuxna befolkningen, en större andel än i något annat västland. Mer än 90 procent var kvinnor, som i likhet med ”flickan på dasset” ansågs olämpliga att föda barn.

Många av dessa människor är fortfarande i livet. För den som vill få en otäckt levande bild av tidsstämningen bakom steriliseringsvågen är ”Lort-Sverige” en bra början.

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Politiska kultböcker, 5:e plats: Torbjörn Säfves ”Rebellerna i Sverige”

Vill man veta vad politisk fanatism kan leda till kommer man inte förbi Torbjörn Säfves bok (utgiven på Författarförlaget 1971) om rebellrörelsen. Rebellerna var alltså den grupp på mellan 50 och 100 personer i Uppsala och Stockholm som våren 1968 bröt sig ur KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) för att i stället bilda en självutnämnd ”organisk cell” till Kinas kommunistiska parti.

Målet var förstås att förverkliga kulturrevolutionen i Sverige, och det som börjar med extatiskt skanderande av sentenser ur Maos lilla röda leder snart raka vägen in i sektens allt uppslukande verklighet. Män som kvinnor snaggar håret, gör sig av med alla föremål som kan verka ”förborgerligande” och överlämnar sina återstående ägodelar till ”massrörelsen” under ledning av den karismatiske Francisco Sarrion. Rebellernas barn ställs under kollektiv omvårdnad i en särskild lägenhet, och gifta rebellpar måste ansöka om kamraternas tillstånd för att bedriva älskog, en anhållan som beviljas i den mån paret lovat att utöva ”proletär” kärlek med varandra (det vill säga alltid ha ordförande Mao i tankarna).

Slutfasen präglas av terrorprocesser mot ”felande” inom den egna gruppen, vilka utsätts för formliga rättegångar där personerna i rummet hetsas att spotta, slå och sparka den anklagade. De felande hålls isolerade i lägenheter där de får leva på vatten och morötter, och bestraffningarna tas oftast emot med glädje.

Vid ett tillfälle får en rebell en häftig gråtattack, medger att han är ett genomkorrumperat reaktionärt svin och ber sina kamrater att avrätta honom i en närbelägen skog. Avrättningen är också på väg att verkställas, men en orienterare som passerar förbi lägger märke till att något inte står rätt till, och när poliser väl kommer till platsen möts de i stället av offer och exekutionspatrull tillsammans i ivrig högläsning ur Maos lilla röda.

Som Torbjörn Säfve själv konstaterar: Om inte rebellrörelsen hade brutit samman hade den terror som riktades mot de egna medlemmarna troligen så småningom riktats också mot omvärlden, ”inte bara förhatliga socialistkonkurrenter utan även icke-socialistiska institutioner som polismakten eller enskilda ledande kapitalister. Därmed hade vägen legat öppen mot … politiska mord.”

I dag dyrkar de flesta sekter andra husgudar än Mao, men fundamentalismens lockelse är fortfarande stark. Och detta är inte bara en del av historien utan också av vår samtid. Det visas inte minst genom de problem Bosse Lindquist, som gjorde dokumentärfilmen ”Rebellerna” 2005, hade med att få de inblandade att berätta vad som hände.

”Det svåraste med att göra filmen var 68-vänsterns rädsla för att offentligt berätta om vad man en gång trodde och gjorde, och vad man i många fall fortfarande tycker var sin bästa tid i livet”, säger Bosse Lindquist på SVT:s hemsida och fortsätter: ”Man skulle kunna tro att 40 år gamla händelser i ungdomen skulle känns ofarliga att berätta om idag, men så är ofta inte fallet.”

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar, Svensk politik

Politiska kultböcker, 6:e plats: Kristina Ahlmark-Michaneks ”Jungfrutro och dubbelmoral”

HON: Tror du på samlag för vänskaps skull?

HAN: Mja … Jag kan nog tänka mig med ovänner också.

Den här dialogen (hämtad från en Knäppupp-revy 1963) hade varit omöjlig några år tidigare, helt enkelt för att uttrycket ”samlag för vänskaps skull” då var helt okänt. Men 1962 utkom journalisten Kristina Ahlmark-Michanek med debattboken ”Jungfrutro och dubbelmoral”, och efter det blev svensk sexualdebatt sig aldrig riktigt lik.

I dag tror många att den svenska sexualdebatten blev radikal och ifrågasättande i och med 68-vänstern, men sanningen är en helt annan. Den stora vändningen kom redan i början av 1960-talet, och det var inte socialister och kommunister som gick i bräschen utan debattörer som oftast hade sin hemvist i det liberala lägret.

Var Kristina Ahlmark-Michanek stod på den politiska skalan vet jag inte riktigt, men i debatten hade hon sällskap av unga liberaler som Hans Nestius, Eva Moberg, Gabriel Romanus och många därtill. Det är här, och inte hos nyvänsterns marxistiska dogmatiker, som vi hittar de personer som gick i spetsen för fri abort, avskaffat porrförbud, fördomsfri sex- och samlevnadsundervisning och mycket annat som senare blev verklighet.

Ahlmark-Michaneks särskilda fiende i detta sammanhang var skolans sexualundervisning. Redan 1955 hade Sverige blivit först i världen med obligatorisk sex- och samlevnadsundervisning, men det betydde inte att undervisningen var särskilt radikal till sitt innehåll.

Tvärtom talade Skolöverstyrelsens lärarhandledning om att sexualundervisningen skulle rekommendera sexuell avhållsamhet ”under uppväxtåren”, och att ungdomen måste få lära sig att ”sexualiteten når sin fullvärdiga utformning endast i förbund med kärlek”. Ett sexualliv ”utan känslomässig anknytning till motparten” kan aldrig, enligt Skolöverstyrelsen, ge verklig tillfredsställelse.

I denna hållning fick SÖ uppbackning från tongivande sexualrådgivare som Lis Asklund och Torsten Wickbom, som i böcker gett uttryck för att pojkar i tonåren har en ”pockande och stark” sexualdrift medan ”flickorna måste lära sig att hålla på sig”.

Struntprat och floskler, menade Kristina Ahlmark-Michanek. Sanningen är att det finns massor av ungdomar som har sex under uppväxtåren, och det finns inte heller någon som helst anledning att formulera någon allmän princip om att det är fel att ha sex med någon man inte är kär i. En sådan hållning leder bara till dubbelmoral och drabbar dessutom kvinnor, eftersom unga kvinnor som tar för sig sexuellt straffas extra hårt (därav titeln ”Jungfrutro och dubbelmoral”).

Uttrycket ”samlag för vänskaps skull” blev det allmänna slagordet för denna hållning, men lustigt nog finns det inte med i boken. Däremot finns det en passage där Kristina Ahlmark-Michanek vill beskriva ”den nya, rena … sexualmoralen” genom att återge handlingen i Henri-Georges Clouzots film ”Sanningen” med Brigitte Bardot i en av huvudrollerna:

Bardots Dominique är i en scen husvill och ledsen och en av pojkarna i gänget, Michel, ser sig nödsakad att erbjuda den stackars vinddrivna flickan husrum. ”Vi är ju i alla fall kompisar”. De kommer hem till Michels anspråkslösa lya, han är trött och hans säng är smal. Michel läser tidningen medan Dominique ålar ned bredvid väggen intill honom. Han gäspar så småningom, släcker förstrött lampan och upptäcker efter en stund, helt slumpartat föreställer man sig, ”så mjuk du är” och tillägger efter ytterligare en stund: ”Ska vi … för vänskaps skull?”

Mycket har förstås hänt i sexualdebatten sedan 1962, men samtidigt finns det annat som är sig obehagligt likt. I dag är den dominerande åsikten inte längre att flickor måste ”lära sig att hålla på sig” fram till äktenskapet, utan det anses av de flesta i sin ordning att unga har sex. Men med jämna mellanrum utbryter i stället skräck över att de har fel slags sex (analsex, gruppsex eller vad det nu kan vara). Och den kvinnliga sexualiteten bedöms fortfarande efter helt andra måttstockar än den manliga.

”Jungfrutro och dubbelmoral” förtjänar att kallas klassiker, som en av de skrifter som satte i gång 1960-talets stora sexualdebatt. Även om det förstås finns vissa retoriska överdrifter präglas resonemangen av en frejdighet och klarhet som känns uppfriskande lika mycket nu som i gångna tider. Läs den!

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar

Politiska kultböcker, 7:e plats: Per Gahrtons ”Revolution på svenska”

Under sina 40 år i offentlighetens ljus har Per Gahrton inte bara skrivit deckare och andra romaner – bland annat ”Partikongressen” från 1978, under den underbara pseudonymen Hertha Knutsdotter – utan också travar av debattböcker.

För finsmakaren finns här titlar som ”Egypten – en arabisk demokrati” från 1987 (undrar vad fångarna i Mubaraks fängelser skulle tycka om den boken) eller varför inte ”Vill Sverige bli län i en EU-stat?” från 1997, men dem går vi förbi och plockar i stället fram ”Revolution på svenska” från 1972, utgiven på Författarförlaget.

Den här boken är skriven något år efter att Gahrton avsatts som ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund i en strid på kniven med Lars Leijonborg, och boken präglas också av hans besvikelse över att de unga folkpartisterna inte ville följa hans väg.

I ”Revolution på svenska” lägger han fram sitt framtidsprogram, som är att alla ”radikala krafter” – till vilka han räknar sig själv, anti-EEC-rörelsen, FiB/Kulturfront, R-förbunden, pensionärer, ungdomar samt hela sjuttiotalsvänstern inklusive trotskister och stalinister – ska samlas under parollen ”teoretisk mångfald men enhet i handling” till en i parlamentariska former genomförd revolutionär omdaning av det svenska samhället. Målet med denna revolution är att spränga institutionerna (bokstavligen, inte bara bildligen) och överföra makten på arbetsplatserna till nyinrättade arbetarråd.

I ett särskilt kapitel skisserar han sitt drömsamhälle år 2000. Här får vi veta att storstäderna har avfolkats och att de flesta människor inte bor i familjehushåll utan i ”samhem” om cirka 15 vuxna och 5–6 barn vardera. Samhemmen har ansvar inte bara för vardagens sysslor utan också för att ingen ska bli utanför i sexuellt avseende (citat ur boken: ”Det är en moralisk plikt för samhemmen att tillse att ingen blir ’över’ och att sexuell och känslomässig nöd nedbringas till det minsta möjliga”).

I Gahrtons idealvärld ska det inte heller vara tillåtet för någon att studera i mer än två år, därefter måste man ut i ett praktiskt arbete. Forskare ska efter särskilt tillstånd kunna få dispens men dock med högst två år till och måste i gengäld sedan arbeta med något icke-teoretiskt.

Förutom småföretag är alla samhällsfunktioner lagda under arbetarrådens och samhemmens inflytande (ty samhemmen är också lokala baser för maktutövning); på kvartersnivå sker stormötesdemokrati.

Hur är det då med friheten i Gahrtons drömvärld anno 2000? Jodå, visst råder det yttrandefrihet även för ”reaktionära lögner”: men, framhåller Per Gahrton, det ”innebär dock inte ideologisk låt-gå-inställning”. Tvärtom sker hela tiden en intensiv ideologisk skolning av befolkningen.

Så snart en överväldigande majoritet i folkomröstning uttalat sig för en åsikt har regeringen möjlighet att dra igång en jättepropagandakampanj för att verkligen slå ut den nya linjen till alla så att den blir en levande verklighet och inte bara en läppbekännelse.

Hur gick det efteråt vet vi. Per Gahrton blev aldrig FPU-ordförande igen, men han satt några år i riksdagen för folkpartiet innan han lämnade partiet 1979.

Två år senare var med om att bilda miljöpartiet. Jag vet inte om någon miljöpartist har ställt frågor om den samhällssyn som Gahrton formulerat bara nio år tidigare.

Efter att Per Gahrton återkommit i riksdagen som miljöpartist sade han förresten i en kammardebatt mot sin forna partikamrat Hadar Cars:

Ett av många skäl till att jag i går kunde fira tioårsdagen av mitt livs klokaste beslut, nämligen att lämna folkpartiet, stod i talarstolen för en stund sedan.

Hadar Cars replikerade blixtsnabbt:

Herr talman! Folkpartiet i sin helhet delar Per Gahrtons uppfattning på en punkt. Det var och är att det klokaste beslut han fattat var att lämna folkpartiet.

Lämna en kommentar

Filed under Bokanmälningar