Mycket snack men väldigt luddiga visioner


Mona Sahlin är både typisk och ovanlig som socialdemokratisk ledare. Typisk såtillvida att hon i en livslång partikarriär har visat obrottslig lojalitet mot rörelsen (även, menar jag, under åren i kylan). Mer ovanlig när det gäller de sakfrågor hon ofta förknippas med: integration, jämställdhet, HBT-frågor. Detta är knappast de ämnen som brukar toppa listorna över väljarnas viktigaste frågor, varken bland s-väljare eller hos allmänheten i stort.

Det finns dock två faktorer som förenar dessa teman. För det första är det värdefrågor där det har skett stora åsiktsförändringar, inte bara i Sverige utan i större delen av västvärlden. Dessa förändringar har Sahlin, med sitt omvittnade väderkorn för frågor som ligger i luften, naturligtvis inte låtit bli att uppmärksamma. För det andra går alla tre frågorna att sätta in i en konfliktdimension som handlar om modernitet mot konservatism.

Denna konfliktdimension har Mona Sahlin gjort sitt bästa för att också utnyttja politiskt. Ett sådant konstaterande är ingen anklagelse om cynism. Det handlar om politikens villkor och om vilket spelutrymme som ges av det egna laget och av motståndarna.

Mona Sahlin har också en sällsynt förmåga att fånga upp nya ämnen och lyfta dem till debatt. Att Mona Sahlin är uppriktigt engagerad i dessa frågor är inte heller något att ifrågasätta. Hon trivs också i HBT-världen och möts av uppskattning där; bland annat har hon röstats fram som ”Årets hetero” på Qx-galan hela två gånger.

Men vart vill hon då föra socialdemokraterna politiskt på dessa tre områden? Det är svårare att uttala sig om, vilket är desto märkligare med tanke på att hon i olika omgångar har haft ministeransvar för samtliga dessa sina hjärtefrågor.

Under sin tid som minister lät hon de färgstarka utspelen dugga tätt och med jämna mellanrum sade hon att nya lagar var på gång; när misslyckanden påtalades tog hon loven av kritiken genom att hålla med och säga att helt andra åtgärder snart skulle komma. De konkreta resultaten var däremot mer tunnsådda.

Ta till exempel Mona Sahlin som integrationsminister 2000–2004. Redan första månaden lät hon en politisk bomb detonera, när hon i en stor intervju i Göteborgs-Posten (22/10 2000) sade att det är dags för Sverige att införa positiv särbehandling på etnisk grund inom arbetsmarknaden. ”Jag kan inte se någon annan väg än lagstiftning”, sade hon och förtydligade: ”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.” I en TT-intervju den 26/11 samma år förutskickade hon lagstiftning i kraft 2002.

Så blev, som vi vet, inte fallet. Sahlin hade låtit tungan löpa, och nu blev det i stället full back i maskineriet. Kammardebatter den närmaste tiden fick ägnas åt att lägga till rätta och förklara sig missförstådd – och sedan rann frågan ut i sanden.

När den borgerliga regeringen våren 2008 klargjorde att den inte kommer att införa positiv särbehandling på etnisk grund valde Mona Sahlin och socialdemokraterna att inte protestera. Den har aldrig varit socialdemokraternas linje, men Mona Sahlin uppträder nu som om den inte heller har varit hennes.

Hur gick det då med integrationen under Sahlins tid som minister? Sanningen är att läget förvärrades. Sysselsättningen bland utlandsfödda sjönk under hennes ministertid 2000–2004, medan antalet utanförskapsområden – alltså områden med extremt låg sysselsättning, lågt valdeltagande och dåliga skolresultat – växte från 127 år 2002 till 155 år 2004.

I det läget valde Mona Sahlin att våren 2004 förklara integrationsproblemen med rasismen i Sverige och utse Masoud Kamali till utredare av strukturell diskriminering. När Kamali väl lämnade sin utredning var det till en annan integrationsminister, Jens Orback, som gjorde sitt bästa för att hålla distansen till hans förslag. Mona Sahlin sade ingenting – hon hade lämnat frågan och gått vidare.

Jämställdheten har Mona Sahlin ansvarat för kortare perioder, 1994–95 och 2003–2004. Det är svårt att se konkreta avtryck som gör att hon skiljer sig från alla de andra socialdemokratiska jämställdhetsministrarna.

Det var exempelvis under andra statsråd som kvinnofridsfrågorna stod i fokus. Lönegapet mellan kvinnor och män var oförändrat 92 procent (kompenserat för skillnader i ålder, utbildning etc.), och inte heller kom några särskilda initiativ för att öka kvinnors makt och möjligheter på arbetsmarknaden. Exempelvis jämställdhetsbonusen är ju en helt och hållet liberal och borgerlig produkt, som Sahlin i efterhand har välkomnat.

I stället valde Mona Sahlin att göra utspel på sådant som förbud mot könsdiskriminerande reklam. Till tidningarna sade hon sig vara ”övertygad om att en lagstiftning behövs” (SvD 27/2 2004), och det var s-regeringen som utsåg den utredare som lade fram ett förslag om att förbjuda fördomsfull reklam genom att kringgå grundlagen. Men då hade Sahlins intresse redan slocknat; mig veterligt har hon inte kommenterat utredningens minst sagt uppseendeväckande förslag.

Också när det gäller HBT-frågorna, som hon ansvarade för som demokratiminister 2002–2004, går mönstret igen. Här är det förstås frågan om jämlik äktenskapslagstiftning som är central. Hösten 2002 gick hon ut stort i massmedia och förklarade att staten borde kunna tvinga samfund att viga samkönade par om de ville behålla vigselrätten. Sedan blev det samma vända igen: full back i maskineriet, andra statsråd slätar över, och även detta förslag faller ner i den stora tystnadens djup.

Äktenskapsfrågan har Mona Sahlin som bekant återkommit till, och som partiledare har hon framgångsrikt bidragit till att Sveriges journalistkår nu tycks tro att oppositionen har lagt fram lagförslag om en könsneutral äktenskapsbalk i riksdagen. Sanningen är att detta aldrig har funnits; inget förslag har varit mer konkret än att riksdagen ska uttala att regeringen borde ta fram en sådan lag.

Samtidigt är Mona Sahlin en uppfriskande kontrast, inte minst mot sin företrädare, eftersom det inte är helt vanligt att en socialdemokratisk partiledare har ett äkta intresse för frågor som HBT-politik, jämställdhet och integration. Ändå får jag ingen tydlig bild av vilka som kommer att bli socialdemokraternas politiska redskap på dessa områden.

Är det likabehandling eller positiv särbehandling som är hennes recept mot diskrimineringen? Vill hon fortfarande förbjuda könsdiskriminerande reklam trots att grundlagen skyddar även fördomsfulla åsikter? Håller hon dörren öppen för att i ett senare skede införa kravet att trossamfund som vill ha vigselrätt måste viga homosexuella? Just verkar svaret vara att ingen riktigt vet.

Vad blir då den samlade bilden av Mona Sahlins insatser på dessa områden? När det gäller jämställdhet och integration blir resultaten föga imponerande och hennes visioner suddiga. På HBT-politikens område har hon däremot drivit frågorna även när detta inte har varit opportunt, hon är tydlig om att lika rättigheter är målet, och hon har haft en samlade roll för de krafter inom socialdemokratin som har velat göra partiet genuint HBT-vänligt. Det ska hon ha all heder för.

Poängen är bara att detta inte är något unikt för vare sig Mona Sahlin eller socialdemokratin. En annan politiker som gått i spetsen för motsvarande åsiktsförändring i sitt eget parti heter exempelvis Fredrik Reinfeldt.

Både när det gäller Sahlin och Reinfeldt betyder förändringarna i sak inte heller att de brutit ny mark. Snarare har de lyckats få sina partier att närma sig de positioner i HBT-frågor som intagits av till andra partier, exempel folkpartiet. Det är, å andra sidan, inte alls något att beklaga sig över.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Liberal Debatt nr 3 2008

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s