Lettland i 2000-talet


Det är en märklig blandning av folk i den skrikande pöbelhopen som sedan några timmar belägrar vårt hotell. Svartklädda högerextremister sida vid sida med lettiska och ryska extremgrupper som aldrig brukar tåla varandras sällskap.

Familjer där både vuxna och småbarn är klädda i likadana T-tröjor med antibögsex-symboler. Mitt i alltsammans en galen kvinna som stänker vigvatten på sina hatobjekt (undrar om hon tittat för mycket på Exorcisten?). Skriken och talkörerna ekar, ägg och stenar yr genom luften och hatet i folkmassan utanför hotellet går nästan att känna fysiskt. Och framför hotellentrén finns en större polisstyrka som inte lyfter ett finger för att skingra upploppet.

Lördagen den 22 juli 2006 var det något som gick sönder i demokratin i Lettland. Det som hände när en fredlig Pride-festival stoppades av politiker, som däremot tillät mobben att härja fritt i huvudstaden, påminner om att kampen för mänskliga fri- och rättigheter inte är över ens i vårt närområde.

Vi var ett tiotal svenska liberaler (varav många LUF-are) som åkte till Riga 21–23 juli för att delta i Lettlands andra Pride-festival och träffa vårt lettiska systerparti. Resan ordnades av Homo-, bi- och transliberaler med stöd av Karl Staaffs fond.

Att fördomarna mot homosexuella är större i Lettland var ingen nyhet för oss. Men att landets politiker skulle släppa lös mobben på Rigas gator var inget vi hade räknat med.

Den fredliga Pride-demonstrationen förbjöds med hänvisning till säkerhetsskäl. Det skälet är naturligtvis dravel från ett land som framgångsrikt tagit emot president Bush, ordnat ishockey-VM och snart står värdar för Nato-toppmötet.

Men i stället för att trygga mötes- och demonstrationsfriheten gjorde landets inrikesminister tvärtom sitt bästa för att piska upp stämningarna och förklara vilken oerhörd provokation mot befolkningens känslor Pride-demonstrationen vore, samtidigt som han sade att han inte tänkte garantera säkerheten under Pride. Det löftet höll han med besked.

När Pride-paraden väl förbjudits återstod tre andra punkter på Pride-programmet: en gudstjänst i anglikanska kyrkan, en presskonferens på Rigas handelshögskola och ett extrainsatt stödmöte för HBT-rättigheter på hotell Latvija. Samtliga tre attackerades.

Vid gudstjänsten kastades avföring och grisdynga på prästen och kyrkan hölls belägrad tills polis kom dit. Vi som var på presskonferensen fann oss plötsligt inspärrade i byggnaden av arga unga män (som också kastade avföring) medan den talrika polisen höll sig totalt passiv och varken skingrade folksamlingen eller eskorterade presskonferensens deltagare ut ur huset. Till slut fick vi på egen risk leta oss ut via en bakdörr.

Hotell Latvija, slutligen, blev snart belägrat av en folkmassa som höll sig kvar hela eftermiddagen. Människor attackerades fysiskt, förföljdes in på restauranger, och i ett fall blev en biltransport ut till flygplatsen upphunnen av bilar som försökte ramma fordonet. Och framför allt: den talrika polisen på plats gjorde ingenting, förutom att hindra pöbeln från att storma hotellet.

Skandalen i Riga blev en världsnyhet. Det är bra. Men det finns två farliga felslut som man kan göra av händelserna.

Det första är att det var själva attackerna som är skandalen. Jag menar att det är att förminska problemet. Extremister och våldsverkare finns på fler håll – det nya och verkligt skandalösa är att framträdande politiker hjälpte till att piska upp en hatstämning mot fredliga demonstranter och sedan höll tillbaka ordningsmakten så att pöbeln fick härja fritt.

Det andra är att detta är ett problem som löser sig med tiden. Det är både naivt och farligt att tro. Tvärtom har ju mobben i Riga fått ett kvitto på att de har politikerna med sig. Och i det splittrade lettiska samhället, som går till parlamentsval i oktober, ligger det en djävulsk lockelse för populistkrafter att försöka plocka poäng genom att spela ut fördomskortet mot en redan utsatt grupp.

Vad som stod på spel i Riga var ifall Lettland klarar av att ge samma skydd åt centrala medborgerliga fri- och rättigheter (mötesfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet) åt alla sina medborgare, även de som tillhör minoriteten. Och Lettland svek.

Vad händer nu? En hel del är möjligt. Som EU-medlem har Lettland förbundit sig att respektera mänskliga fri- och rättigheter och motarbeta diskriminering på grund av sexuell läggning. De instrument som finns inom EU-samarbetet (allt från ”naming and shaming” till direkta sanktioner) är mäktiga påtryckningsmedel, och EU-utvidgningen har också inneburit ett historiskt genombrott i synen på minoritetsskydd i Central- och Östeuropa.

Alla i Lettland pekar på EU:s betydelse för att se till att respekten för demokratiska värden kan återupprättas. De svenska miljöpartisterna borde skämmas ögonen ur sig när de påstår sig arbeta för demokratisering samtidigt som de vill avskaffa EU, det starkaste demokrativerktyg som funnits i Europas historia. (Vänsterpartisterna nämner jag inte ens – deras demokratisyn gör att de straffar ut sig helt.)

Upploppen i Riga är en påminnelse. Kampen för demokratins värden är inte över ens i vårt närområde (och inte heller i vårt eget land). Och demokratin är inte vunnen förrän alla har tillgång till den – även de individer som tillhör minoriteten. Jag är stolt över att de principerna lägger grunden för den liberala demokratipolitiken som ska sätta prägel på UD efter den 17 september. Och jag är stolt över att vi var många liberaler i Riga.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Radikalt Forum nr 3 2006. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s