Monthly Archives: november 2004

Ljuset slocknar i Vitryssland

Mitt under presskonferensen bryts strömmen och det blir kolsvart i den vitryska folkfrontens lokaler, samtidigt som husen intill inte verkar ha några problem med elen. Det är söndag kväll i Minsk, vallokalerna har just stängt och ledarna för fem oppositionspartier har samlats i det fullsatta rummet för att ge sina kommentarer till den församlade pressen. Då slocknar ljuset – på samma sätt som diktaturens mörker sänker sig över det vitryska samhället.

Valet den 17 oktober gällde från början enbart parlamentets underhus: ett val där större delen av oppositionen denna gång, till skillnad från valet år 2000, hade bestämt sig för att ställa upp trots de flagranta demokratiska bristerna. I slutänden hamnade dock parlamentsvalet helt i skuggan av den i hast utlysta folkomröstningen, där landets härskare Aleksander Lukasjenko begärde en grundlagsändring för att kunna omväljas till president ett obegränsat antal gånger. Protesterna från bland annat Europarådet om att en sådan folkomröstning strider mot landets egen grundlag har viftats bort.

Sedan Aleksander Lukasjenko valdes till president 1994 har landet gått från skakig demokrati i riktning mot ren diktatur. Genom grundlagsändringar och författningsstridiga folkomröstningar har allt större makt samlats hos presidentämbetet, och medierna hålls i ett järngrepp.

Den vitryska konstitutionen har hittills föreskrivit att ingen president kan sitta längre än två femårsperioder, och den demokratiska oppositionen har därför sett fram emot presidentvalet 2006 där Lukasjenko inte skulle kunna ställa upp. Efter folkomröstningen har det sista juridiska hindret eliminerats för att Lukasjenko ska kunna sitta på livstid.

– Som på Kuba. Han vill bli en vitrysk Fidel, säger Vladimir Novosiad och ler ironiskt.

Vladimir Novosiad är parlamentsledamoten som inte tillåts ställa upp till omval, partiledare för det liberala partiet PSP som inte tillåts existera. Sedan 2000 har han utgjort den starkaste demokratiska rösten i ett parlament av regimtrogna. Under valhelgen följer jag med Vladimir Novosiad för att observera valet i hans valkrets i södra Minsk, och totalt besöker vi dryga tiotalet vallokaler av totalt 32 stycken.

I teorin råder det full frihet att bilda partier och kandidera till offentliga uppdrag. Förtrycket av oppositionen tar sig därför, bland annat, uttryck i att regimen utnyttjar den nyckfulla byråkratins alla möjligher. Den demokratiska fernissan över denna valparodi är nämligen mycket tunn.

Detta är förklaringen till att den liberala organisationen Civil Forum hindras från att bilda ett nytt politiskt parti, PSP (Progressiva frihetspartiet). Vid två tillfällen har PSP velat registrera sig som parti och båda gångerna har myndigheterna avslagit ansökan, eftersom man på godtyckliga grunder underkänt giltigheten i de tusen namnunderskrifter som krävs. Den senaste ansökan har nu överklagats upp till högsta domstolen och domen väntas i november, men eftersom även högsta domstolen är helt regimlojal är utsikterna till framgång små.

Eftersom PSP inte erkänns som parti har Vladimir Novosiad också nekats möjlighet att ställa upp som kandidat för partiet, trots att han är partiledare. När han i stället ville registrera sig som oberoende kandidat – något som också kräver tusen namnunderskrifter – blev det avslag direkt med hänvisning till ”hemliga grafologiska analyser” som ansågs bevisa att namnteckningarna var falska.

Här är några andra varianter för att hindra regimmotståndare från att ställa upp: Ogiltigförklara deras partifilial i den aktuella valkretsen, så att det inte längre finns något parti bakom kandidaten (något som skedde i minst ett dussin fall). Hitta felräkningar på småsummor – det har räckt med tio öre – i den inkomstredovisning som varje kandidat ska lämna in. Misstänkliggör den redovisade inkomsten genom att jämföra med kandidatens telefonräkningar från det statliga telebolaget.

Av totalt 692 anmälda kandidater var det knappt hälften som tilläts ställa upp i valet. Det exakta antalet är svårt att uttala sig om, eftersom regimen in i det sista plockade bort kandidater.

Så är också fallet i Vladimirs valkrets, där ännu en oppositionell kandidat stoppades i valspurten. På den officiella kandidatpresentationen, som finns i alla vallokaler, är hennes ansikte överklistrat med en lapp som visar hur man röstar för Lukasjenkos förslag i folkomröstningen.

De flesta oppositionskandidater kan inte bedriva någon egentlig valkampanj i västerländsk mening. Torgmöten och demonstrationer är bannlysta utom på enstaka avsides belägna ställen. Ingen kandidat tillåts satsa mer än 450 dollar på sin kampanj, och den som har större kampanjbudget riskerar att avregistreras.

Detta tak för kampanjbudgetar hindrar förstås inte att regimens kandidater ändå har i princip obegränsad uppbackning från myndigheterna, exempelvis i Vladimirs valkrets där den Lukasjenkotrogne kandidaten hedras med stort uppslagna reportage i stadsdelens särskilda valtidning som tryckts i 10 000 exemplar.

* * *

Under fem dagar före valdagen håller vallokalerna öppet för förhandsröstning. Under förhandsröstningen förs inga protokoll över hur många väljare som röstat per dag, och valurnorna förseglas inte heller vid de timmar då lokalen är stängd. I stället vaktas urnan av någon ur Vitrysslands 120 000 man starka poliskår, en av regimens stöttepelare. Möjligheterna till valfusk är obegränsade.

Påtryckningarna är följaktligen enorma på att människor ska rösta i förväg. Särskilt hårt är trycket på poliser, militärer och personal hos statliga myndigheter, men också arbetare på statligt ägda arbetsplatser och studenter är utsatta. Utanför en vallokal träffar jag själv på lördagen en grupp på fyra studenter som gått och förhandsröstat för att de blivit beordrade.

Lördag lunch träffar vi några andra studenter från ett av stadens universitet, alla boende på samma studenthem, på ett kafé i Minsks centrala delar.

– Först fick vi höra att det var frivilligt att förhandsrösta, berättar en student som i denna artikel får heta Grigorij. På andra studenthem har de flesta röstat, men hos oss är det många som krävde att få rösta på valdagen. Nu går de runt med listor och kontrollerar vilka som inte röstat, och sedan ringer de hem till våra föräldrar och varnar för att vi kan råka illa ut. En del studenter har också blivit hotade med KGB.

– I dag har föreståndaren gett oss ett ultimatum: den som inte förhandsröstar före klockan fem i eftermiddag kommer att vräkas från studenthemmet och bli avstängd från studierna, fortsätter Grigorij.

* * *

I en av sina essäer från diktaturens Tjeckoslovakien diskuterar Václav Havel vad som förmår en grönsakshandlare att lojalt sätta upp skylten ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” i sitt skyltfönster. Havel – som för övrigt under sin presidenttid agerade aktivt för att stödja vitryska demokrater – hade nog haft mycket att säga om läget i Vitryssland.

Stadsbilden i Minsk domineras fullkomligt av regimens propaganda, medan motståndet mot presidenten bara märks i enstaka klotter och någon i smyg uppsatt klisterdekal. ”Ja – för Vitryssland” är slagordet som upprepas på små och stora affischer, metodiskt upprepat som i västerländsk varumärkesreklam. Ingen avsändare anges, och varför skulle den finnas? Alla vet ju ändå vem som står bakom kampanjen. Affischmotiven varierar: det nygifta paret, den lyckliga barnfamiljen, de nöjda bönderna, den gamle hedersmannen i sovjetuniform: alla säger ja för Vitrysslands skull.

Inne i vallokalerna anstränger man sig inte nämnvärt för att ge sken av neutralitet. Hur skulle det vara annorlunda när, enligt OSSE:s uppgifter, enbart 0,2 % av ledamöterna i de lokala valkommissionerna tillhör oppositionen? Propagandan märks rentav i själva valbåsen, till exempel i form av affischer föreställande folkomröstningssedlar där ”ja”-rutan är ifylld eller planscher med regimens budskap: ”Lojalitet. Stabilitet. Folkomröstning.”

När vi gör besök i vallokalerna möts vi oftast av en behärskad men korrekt artighet. Man håller god min, även om man vet orsaken till att Vladimir Novosiad stoppats som kandidat. Att se på när Vladimir röstar i en valkrets där han förbjudits att delta, i ett val där hans parti inte är tillåtet, är en sällsam situation.

– Nej, du ställde ju inte upp till omval, säger en valförrättare. Vad Vladimir svarar uppfattar jag inte.

För att höja valdeltagandet använder myndigheterna inte bara piska, utan också morötter. På väg in till en vallokal i en skola möts vi på trappan av en väljare som raglar ut med en vodkaflaska i högsta hugg. Väl inne får vi förklaringen: för att höja valdeltagandet har myndigheterna tillfälligt gjort om skolkafeterian till affär, där man rear ut sprit och specerier till väljarna. Vitrysk rockmusik dånar ut över grannskapet för att höja stämningen ytterligare. På tv-nyheterna visas bilder från andra vallokaler där glada väljare möts av körsångare i folkdräkter.

Så småningom återser vi Grigorij, studenten som vägrade förhandsrösta. Tiden har löpt ut för det ultimatum han fick av föreståndaren på studenthemmet, och nu räknar han med att bli både vräkt och relegerad.

– Jag har ringt hem till mina föräldrar och försökt förklara, berättar Grigorij. Då berättade min mamma att hon blivit hotad på precis samma sätt av ledningen på sin fabrik – anställda som inte förhandsröstade skulle bli uppsagda. Du måste förstå mig, jag var tvungen att rösta, sade hon. Och visst förstår jag det, men hon måste också förstå varför jag vägrar.

– Vad tänker du göra nu? frågar jag.

– Jag vet inte ännu, jag måste tänka efter. Gör myndigheterna så här i andra länder? Händer det här i väst också? undrar Grigorij, och efter en stund inser jag att hans fråga är uppriktigt menad.

* * *

På måndagen kommer det officiella valresultatet: som väntat en jordskredsseger i folkomröstningen och ett parlament som preliminärt kommer att vara helt rensat på oppositionella. OSSE:s observatörer dömer ut valet som helt odemokratiskt. Protestmöten slås brutalt ner av polis och ledande oppositionspolitiker förs till sjukhus. Om någon tid kommer västvärldens massmedier att vända blickarna åt annat håll.

Människorna i Vitryssland – Europas sista diktatur – får inte lämnas åt sitt öde. Då regimens grepp hårdnar blir plikten att agera desto större för Sverige och EU. En enkel första åtgärd är att öppna en svensk ambassad i Minsk, men insatserna för demokratisering behöver också byggas ut och bestå under lång tid. Den amerikanska kongressen antog tidigare i oktober ”Belarus Democracy Act”, en samlad strategi för demokratisering och stärkt stöd åt oppositionen i Vitryssland. När kommer Europas länder att göra detsamma?

Martin Andreasson (fp)

Publicerad på www.smedjan.com den 4/11 2004. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar