Monthly Archives: mars 2004

Tvinga inte samfunden

Denna vecka har riksdagens lagutskott inlett behandlingen av frågan om en könsneutral äktenskapsbalk, det vill säga om två personer av samma kön ska kunna ingå äktenskap.

Våra EU-grannar Belgien och Nederländerna har redan infört könsneutrala äktenskapslagar, och motsvarande reformer är på väg i andra länder.

Flertalet riksdagspartier har tagit ställning, men ingen vet ännu var regeringen står i själva sakfrågan. Justitieminister Thomas Bodström minglar gärna på tv-sända gaygalor men tiger i en central lagstiftningsfråga som han är ansvarig för.

Folkpartiet liberalerna har en tydlig linje. Äktenskapsbalken bör breddas till att omfatta alla par, både homo- och heterosexuella. Trossamfunden ska, precis som i dag, ha valfrihet att avgöra vilka vigslar man vill förrätta.

Denna reform skulle ge en lagstiftning som inte särbehandlar utifrån sexuell läggning. I juridisk mening innebär äktenskapet ett lagpaket om t.ex. arv, försörjningsplikt, namnskick, skatt och socialförsäkringar, det vill säga många av de frågor som dyker upp i ett parförhållande.

Att neka samkönade par möjligheten till detta lagpaket kan bara försvaras om homosexuella och heterosexuella förhållanden såg helt olika ut. Så är det inte.

Kärleken är likadan oavsett könet på den person den riktar sig till. Den känslomässiga och ekonomiska sammanflätning som finns i en parrelation är likadan oavsett om parterna råkar vara homo-, bi- eller heterosexuella.

Man kan då invända att 1995 års partnerskapslag ger samkönade par tillgång till så gott som alla av äktenskapets effekter. Det argumentet är dock inte hållbart. Partnerskapslagen är och förblir en särlagstiftning, och särlagstiftningar utan objektiva skäl kan inte försvaras, lika lite som det vore rimligt att ha en äktenskapslag för gotlänningar och en för fastlandsbor även om lagarna vore lika till innehållet.

Den enda objektiva skillnaden mellan samkönade och olikkönade par är att två personer av samma kön aldrig kan skaffa barn tillsammans på biologiskt vis.

Men i debatten är det bara gentemot homosexuella som denna begränsning används som förevändning för att förbjuda äktenskap – aldrig gentemot ett heterosexuellt par som av olika skäl inte kan bli föräldrar. Och dessutom: många homo- och bisexuella har barn.

Ytterst handlar därför dagens förbud mot samkönade äktenskap inte om juridik eller föräldrafrågor, utan om samhällets syn på kärlek mellan personer av samma kön. Den som påstår att lagen inte har färgats av äldre tiders syn på homosexuell samlevnad tar på sig en omöjlig uppgift.

Sverige bär på ett mörkt förflutet där homosexuella avrättades på 1600- och 1700-talen och där homosexualitet bestraffades med fängelse eller straffarbete ända fram till 1944. När dagens äktenskapsbalk infördes 1987 hade bara åtta år förflutit sedan homosexualitet ströks som sjukdomsbegrepp ur Socialstyrelsens register. Att äktenskapslagen ansetts vara förbehållen heterosexuella måste ses mot denna bakgrund. Men äktenskapsbegreppet förändras med sin tid.

I debatten har det hävdats att en könsneutral äktenskapsbalk skulle innebära en styrning av trossamfundens inre liv. Äktenskapets religiösa innebörd kan dock inte – och ska inte – vara åtkomlig för politiska beslut.

Trossamfunden är fria att själva avgöra sin äktenskapssyn, och exempelvis i synen på skilsmässor finns det redan i dag stora skillnader mellan den tillåtande lagstiftningen och många samfunds restriktiva hållning till att förrätta vigslar mellan frånskilda.

Trossamfunden har vigselrätt, men inte vigseltvång. Så länge staten beviljar vigselrätt åt ett visst trossamfund bör samfundens företrädare kunna utöva denna rätt utifrån sin religiösa äktenskapssyn.

Folkpartiet är därför bestämt emot varje slags lagstiftning som skulle innebära att fristående organisationer som t.ex. trossamfund åläggs ett tvång att viga enskilda par. Däremot ska det enskilda paret alltid kunna gifta sig inför en civil myndighet.

En gemensam äktenskapsbalk skulle på ett kraftfullt sätt säkerställa alla människors likhet inför lagen, oavsett sexuell läggning. Den skulle inte påverka trossamfundens oberoende. Den skulle också vara en lag med brett stöd hos allmänheten, vilket nyligen bekräftats i en Gallupundersökning där stödet för att tillåta samkönade äktenskap var dubbelt så starkt som motståndet (61 respektive 30 procent av de tillfrågade).

I år är det 60 år sedan homosexualitet upphörde att vara ett brott i Sverige, och 25 år sedan sjukdomsstämpeln försvann. Det värdigaste tänkbara sättet att uppmärksamma dessa jubileer vore att Sveriges riksdag tog ställning för en gemensam och jämlik äktenskapslagstiftning.

Martin Andreasson (FP), ledamot i riksdagens lagutskott, partistyrelseledamot

Anna Grönlund (FP), vice gruppledare, ledamot i Folkpartiets partiledning

Publicerad på SvD Brännpunkt 6 mars 2004. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar