Monthly Archives: september 2003

Ung Vänsters falska 100-årsjubileum

Det är inte bara hundår och kattår som det går flera av på ett vanligt år. Också Ung Vänster verkar åldras ovanligt snabbt, med tanke på att förbundet bildades 1973 och redan i år anser sig moget att fira sitt hundraårsjubileum.

Jubileet innebär en ovanligt klumpig försköning av historien. Sanningen är att den kommunistiska ungdomsrörelsen gång på gång blivit föremål för nedläggning eller ombildning eller helt sonika kastats ut ur rörelsen, på grund av politiskt ränkspel eller vildsinta falangstrider. ”Den kontinuitet som vi nu uppmärksammar och firar”, för att citera förbundsordföranden Ali Esbatis jubileumskrönika på Ung Vänsters webbplats, existerar helt enkelt inte.

Ung Vänster motiverar jubileumsfirandet med att det förflutit 100 år sedan det socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) bildades år 1903. Mellan detta förbund och kommuniströrelsen finns det förvisso en koppling, eftersom SDUF år 1917 övergick till det blivande kommunistpartiet och fyra år senare bytte namn till Sveriges kommunistiska ungdomsförbund (SKU). Men SKU lades ner 1958 och det efterföljande ungdomsförbundet slängdes ut ur rörelsen 1970. Detta är inte bara av historiskt intresse utan ger också lärdomar om de inneboende konflikterna i dagens vänsterparti.

Det första ungdomsförbundets, SKU:s, öde är en fascinerande läsning. I början av 1950-talet hade SKU hamnat i en djup svacka, som enligt ledningen berodde på att ungdomen drog sig för att söka sig till ett ungdomsförbund som var kommunistiskt. I vanliga fall brukar kriser för ungdomsförbund förklaras med ideologisk otydlighet. Med SKU var problemet det motsatta: dess politiska linje märktes alldeles för väl.

Lösningen blev att lägga SKU i malpåse och starta en helt ny ungdomsorganisation, Demokratisk Ungdom (DU). Det nya förbundet skulle på ytan vara partipolitiskt obundet, men i praktiken var det en rent kommunistisk täckorganisation. I en rapport till SKP:s arbetsutskott i november 1951 förklarar exempelvis SKU:s förbundsordförande Urban Karlsson att ”om DU gör riktiga politiska framträdanden, bevarar karaktären av ett partilöst ungdomsförbund … och står under fast kommunistisk ledning – så menar jag som tidigare att dess framgång är garanterad”.

Men 1958 tröttnade man på låtsasleken, lät det tynande SKU gå upp i DU och uttalade öppet att organisationen var ett ungdomsförbund knutet till kommunistpartiet. Ingen hade ju heller trott annat.

Den värsta krisen återstod dock. År 1967 hade DU bytt namn till Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) samtidigt som SKP bytt namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), och när 68-rörelsen växte sig allt starkare blev relationerna mellan ungdomsförbund och parti allt sämre. Våren 1970 vräktes VUF helt sonika ur partiets lokaler på Kungsgatan 84. Kan en brytning mellan ett parti och dess ungdomsförbund visas tydligare?

VUF besvarade gesten med att förklara att VPK inte längre var ett kommunistiskt parti – en oerhörd anklagelse för alla rättänkande – och efter att ombildat sig till MLK, Marxist-leninistiska kampförbundet, försvann VPK:s forna ungdomsförbund ut i maoistvänstern och upplöstes inte slutligt förrän 1983.

Efter 1970 låg VPK:s ungdomsverksamhet i spillror och först 1973 kunde man konstituera ett nytt, partitroget förbund under namnet Kommunistisk ungdom (KU). Det är detta förbund som i dag heter Ung Vänster och som påstår sig fylla 100 år.

Denna historieförfalskning borde få gamla aktivister i sjuttiotalsvänstern att gnissla tänder. I den mån det alls finns en kontinuitet från det gamla SKU råder det ingen tvekan om att den inte leder fram till dagens Ung Vänster, utan till konkurrenten MLK. Detta visas inte minst av att det var MLK som vann domstolstvisten om rätten till SKU:s anrika tidningstitel Stormklockan.

Nu är historieskrivning över huvud taget inte Ung Vänsters starka sida. Exempelvis försöker Esbati i sin ovan citerade jubileumskrönika också ta åt sig äran för den allmänna rösträtten – ett magstarkt påstående med tanke på att det svenska kommunistpartiet ända fram till 1943 öppet förespråkade att parlamentet skulle störtas med våld och ersättas av proletariatets diktatur. Som bekant drevs den allmänna rösträtten till slut igenom av en regering bestående av liberaler och socialdemokrater som tillträdde 1917, alltså samma år som SDUF lämnade den socialdemokratiska rörelsen. Att de, efter att ha anslutit sig till ett annat parti, skulle kunna ta åt sig äran av att ha varit med om genomförandet måste falla på sin egen orimlighet.

Vänsterpartiet är i dag ett parti i kris. I valet 2002 rasade partiet med en tredjedel och en kort tid senare tvingades partiledaren avgå på grund av misstänkt skattebrott. Maktvakuumet fram till den ordinarie partikongressen 2004 lämnar fältet fritt för nya falangstrider mellan pragmatiska vänstersocialister och de revolutionsromantiska kommunister som har Ung Vänster som en av sina främsta stödjepunkter.

Det är med falsk historieskrivning och kommunistisk retorik som Ung Vänster kommer att beväpna sig i striden om vänsterpartiets vägval. Även den som inte hyser varmare känslor för vänsterpartiet har goda skäl att anse att detta inte bådar gott för framtiden.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Radikalt Forum nr 4 2003

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar