Monthly Archives: juni 2002

Rasisterna slinker undan

Rättsväsendet misslyckas med den rasistiska brottsligheten samtidigt som främlingsfientliga rörelser är på frammarsch. Ett oroande tecken i tiden är att de främlingsfientliga hatbrotten ökar. Antalet anmälda fall har ökat från 2 002 stycken år 1997 till 4 284 stycken år 2000 (som är senast tillgängliga statistik – alltså mer än en fördubbling.

Att kraftfullt motverka sådan brottslighet är därför en central uppgift. En aktuell rapport från Brottsförebyggande rådet (Hatbrott, 2002:9) visar dock att det finns mycket att önska när det gäller polisens och det övriga rättsväsendets insatser. Bristerna finns i hela rättskedjan, från det brottsförebyggande arbetet till domstolarna.

Hatbrott kallas brott med inslag av främlingsfientlighet, rasism, antisemitism eller homofobi. Det kan röra sig om allt från rasistiska flygblad till olaga hot, skadegörelse, misshandel eller i värsta fall mord. Mordbranden mot moskén i Trollhättan eller mordet på den homosexuelle ishockeyspelaren Peter Karlsson, som stacks ned mer 64 knivhugg av en nazist i Västerås, är några av de mest skakande hatbrotten på senare år.

Att hatbrotten är särskilt allvarliga beror på deras antidemokratiska karaktär. Förutom den kränkning av offrets integritet som alltid följer på ett brott har hatbrotten också en annan dimension: deras syfte är att förödmjuka offret på grund av att han eller hon har en viss hudfärg, en viss religion, en viss sexuell läggning eller liknande.

I gärningsmannens ögon är offret ingen individ, utan reduceras till en namnlös del av ett kollektiv som förövaren vill uttrycka sin avsky för. Hatbrotten kränker därför inte bara det enskilda offret, utan också de demokratiska grundvärderingarna om alla människors lika värde och rättigheter. Detta var också bakgrunden till att den borgerliga regeringen tog initiativ till en ny bestämmelse om straffvärdesgrunden. Sedan den 1 juli 1994 ska domstolarna, enligt brottsbalken 29 kap. 2 § punkt 7, vid fastställandet av straffvärdet beakta om motivet för brottet har varit att kränka en person eller grupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet (såsom sexuell läggning, vilket förtydligas från halvårsskiftet 2002). I klartext ska hatbrott ge ett högre straff.

Tyvärr är det dags att konstatera att bestämmelsen om straffskärpning inte gett önskad effekt.

Av allt att döma beror det inte på brister i själva lagen, utan på att rättsväsendets instanser inte utnyttjar de möjligheter som lagstiftningen ger. Brås rapport visar att åklagare enbart i 42 fall av 249 möjliga – alltså inte ens vart femte fall – har åberopat straffvärdesparagrafen.

Oavsett om förklaringen är slentrian, okunskap eller bristande medvetenhet är följden att arbetet mot hatbrotten försvåras.

Det finns också brister tidigare i rättskedjan. Endast 8 procent av anmälda hatbrott leder till åtal. Detta ligger i nivå med brottsbalksbrott i allmänhet, men är anmärkningsvärt lågt med tanke på att statsmakten sedan mitten av 1990-talet uttalat att rasistiska och främlingsfientliga brott ska utgöra prioriterade brottstyper.

En hörnsten i brottsbekämpningen är att en brottsanmälan tas emot snabbt och korrekt och att alla relevanta omständigheter tas in.

Dock är det endast i en tredjedel av samtliga polismyndigheter som det finns en särskild fråga om hatbrott i den datoriserade anmälningsrutinen. Missriktad finkänslighet gör också att detaljer i brottsanmälan slätas över. Det kan exempelvis hända att polisen i stället för att skriva att gärningsmannen skrek ”din bögjävel” skriver att han skrek ”okvädingsord” – något som gör det omöjligt att identifiera fallet som ett hatbrott och försvårar brottsutredningen.

Bristerna visar sig också inte minst i det lokala brottsförebyggande arbetet. Samverkan mellan polis och frivilligorganisationer, till exempel invandrarföreningar eller RFSL, leder inte bara till bättre kunskaper om var och hur brotten begås utan förbättrar också det ömsesidiga förtroendet mellan polisen och allmänheten. I dag är det dock bara i vart femte närpolisområde som det finns kontakter mellan närpolisen och lokala minoritetsorganisationer.

Det finns alltså mycket att göra för att förbättra insatserna mot hatbrotten. För oss liberaler har detta en stark ideologisk koppling. Det handlar om att försvara demokratins principer och individens rätt att fritt välja sin livsstil. I dag ter sig detta arbete tyvärr viktigare än på mycket länge. Folkpartiet föreslår därför bland annat:

* Gör en rejäl uppryckning av rättsväsendets kunskaper om hatbrott, både inom polisen och åklagarväsendet. Kunskaperna får inte stanna hos enskilda personer utan måste nå ut i organisationen.

* Förbättra rutinerna vid brottsanmälningar. Inför en särskild kod för hatbrott i polisens datoriserade anmälningssystem och rapportera rutinmässigt hatbrott till den lokala säkerhetspolisen.

* Inför särskilda utredare som handlägger hatbrott inom polismyndigheterna.

* Sist men inte minst: Öka kontakterna mellan polisen och frivilligorganisationer. Lyft fram förebilder som arbetat framgångsrikt för samverkan med invandrarföreningar, muslimska församlingar, gayföreningar och så vidare. Inom fyra år bör det finnas sådana kontakter i alla närpolisområden i hela landet.

Martin Andreasson (FP), partistyrelseledamot, riksdagskandidat
Johan Pehrson (FP), riksdagsledamot, ledamot i justitieutskottet

Publicerad på SvD Brännpunkt 27/6 2002

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar

Klokt, modigt och liberalt

Det positiva beslutet om homoadoptioner var klokt, modigt och liberalt. Utifrån ett barnperspektiv är det oacceptabelt att ha en lagstiftning som osynliggör vissa familjeformer.

Klokt, eftersom beslutet grundar sig på fakta och erfarenhet. Den vuxnes möjligheter att bli en god förälder sitter ju inte i den sexuella läggningen.

En vanföreställning i debatten är att ”experterna” säger nej till homoadoptioner. I vanliga fall brukar man med ordet expertis avse den vetenskapligt grundade expertisen. Man kan då konstatera att den del av forskarsamhället som studerat barn i homosexuella familjer tvärtom är ovanligt enig i sin slutsats: det går inte att se någon systematisk skillnad på barn i samkönade och olikkönade familjer. Det går därför inte att motivera att just homosexuella och bisexuella skulle uteslutas från möjligheten att ens prövas som adoptivföräldrar.

Inte minst Alf Svensson har använt remissinstansernas motstånd som argument mot en reform. Även om åsikterna om internationella homoadoptioner är blandade, säger så gott som alla remissinstanser ja till åtminstone närståendeadoption och gemensam vårdnad i samkönade familjer.

När Alf Svensson i storvulna ordalag går till storms mot allt erkännande av den samkönade familjen saknar han alltså stöd hos den expertis han påstår sig åberopa. Grunderna för hans motstånd ska inte sökas hos remissinstanserna, utan hos kristdemokraternas hyllande av den heterosexuella gifta kärnfamiljen som enda tänkbara samlevnadsform.

Beslutet är dessutom modigt, eftersom det behövs mod och öppenhet för att ompröva invanda föreställningar när verkligheten kräver det. Att homosexuella kan vara föräldrar, och varit föräldrar i alla tider, är något som förtigits ända in i våra dagar. Homo- och bisexuellas ökade synlighet i samhället har dock fått allt fler att få upp ögonen för att den heterosexuella kärnfamiljen inte har monopol på att ge goda uppväxtförhållanden för barn.

Adoptionsbeslutet är slutligen liberalt, eftersom principen om allas likhet inför lagen är en grundpelare i liberal ideologi. Utifrån ett barnperspektiv är det oacceptabelt att ha en lagstiftning som osynliggör vissa familjeformer och lämnar barn i dessa familjer utan det rättsliga skydd som annars tas för självklart.

Att ge alla barn samma rätt till juridiskt erkännande för den familj där de växer upp, och att möjliggöra största tänkbara urval av kärleksfulla, kompetenta adoptivföräldrar till de barn som behöver en ny familj, är därför en i djupaste mening socialliberal reform.

Martin Andreasson (FP), partistyrelseledamot och riksdagskandidat

Publicerad i tidningen Nu nr 25 2002

OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Lämna en kommentar

Filed under Debattartiklar