Erlander ger inte lärdomar om dagens extremistpartier

(Publicerad i nyhetsmagasinet NU nr 40 2017, som svar på Johan Jakobssons krönika i nr 37.)

Johan Jakobsson lägger sin krönika fram sina tankar om minoritetsregerandets utmaningar. Socialdemokraterna styrde landet i årtionden trots att partiet sällan kunde bilda majoritetsregering, ensamt eller med Bondeförbundet, påpekar han. Tage Erlander var inte främmande för att få kommunisternas stöd i riksdagen trots att kommunisterna var ett antidemokratiskt parti som aldrig skulle släppas in i finrummen.

Det är visserligen formellt korrekt. Men den beskrivningen säger ingenting om hur Tage Erlander skulle ha klarat sig i dag.

Det var nämligen inte kommunisterna som gjorde att Tage Erlander klarade sig kvar i regeringsställning 23 år i sträck. Räddningsplankan var den mycket speciella parlamentarism som rådde på den tiden Sverige hade ett tvåkammarsystem.

I de flesta parlamentariska stater med tvåkammarsystem behöver regeringen hämta stöd hos den direktvalda kammaren. I Storbritannien, parlamentarismens urhem, skulle det vara en skrattretande tanke att en premiärminister med underhuset emot sig försöker behålla makten genom lorderna i överhuset. Men precis den situationen hade vi i Sverige.

Den folkvalda delen av riksdagen – andra kammaren – röstades fram i allmänna val. Den icke folkvalda delen – första kammaren – utsågs av städernas och landstingens fullmäktige. Och båda kamrarna hade exakt samma makt.

För att få igenom ett lagförslag krävdes att båda kamrarna röstade för. Om kamrarna blev oeniga om budgetbeslut och andra ekonomiska frågor avgjordes de i en gemensam omröstning.

Liberalerna avskydde detta system. Karl Staaff, som beundrade brittisk parlamentarism, ville att regeringsmakten skulle bygga på majoritetsförhållandena i andra kammaren. Men så blev det inte, utan det parlamentariska genombrottet 1917 skedde utan att första kammarens makt rubbades det minsta.

Under hela efterkrigstiden hade Socialdemokraterna en bekväm egen majoritet i första kammaren, framröstad inte av folket utan av socialdemokratiska kommunpolitiker. Det indirekta valsättet till första kammaren gynnade starkt det största partiet.

Även när de borgerliga fick majoritet i andra kammaren hade S därför kunnat omöjliggöra lagförslag som förde landet i liberal riktning. Socialdemokraternas övertag i första kammaren var så stort att de oftast också hade egen majoritet vid gemensamma voteringar i budgetfrågor.

I valet 1956 röstade väljarna röstade fram en tydlig borgerlig majoritet i andra kammaren, men den blockerande S-majoriteten i första kammaren bestod. I gemensamma omröstningar hade den borgerliga budgeten vunnit enbart om kommunisterna hade stött den framför en S-budget.

Men kunde inte kommunisterna kräva inflytande genom hot om misstroendevotum? Nej, det kunde de inte. Misstroendeomröstningar infördes först 1969, lagom till Erlanders sista triumfval.

Kommunisterna kunde inte heller hota med att vägra rösta för Erlander som statsminister, för det var inte riksdagen utan kungen som utsåg statsminister. Erlander behövde alltså inte lyfta ett finger för att ta emot kommunisternas stöd.

I Tage Erlanders dagböcker finns många notiser om möten med Bertil Ohlin och andra borgerliga partiledare, antingen för att förhandla eller för att informera. Kommunisterna brydde han sig inte om. ”Hilding Hagberg kom till riksdagen i går och doftade sprit, solsken och samförstånd. Inbillar han sej något”, som han skriver i en dagboksnotis från 1953.

Om ett politiskt extremistparti saknar påtryckningsmedel kostar det inget för en regering att passivt ta emot dess stöd. Läget blir ett helt annat om partiet har en position där det varje dag kan kräva betalt i politiska leveranser för att inte fälla regeringen. Det gällde på Bertil Ohlins tid och det gäller nu.

 

Därför kandiderar jag i riksdagsvalet

Untitled-3 copy

Den 28 augusti börjar Liberalernas rådgivande medlemsomröstning om hur valsedeln till riksdagsvalet 2018 ska se ut. Är du medlem i Liberalerna är jag mycket glad om du ger mig din röst.

Det finns några saker som alltid har varit en röd tråd i mitt politiska engagemang som riksdags- och kommunpolitiker. Det handlar om att försvara rättsstaten och det demokratiska systemet. Det handlar om att försvara öppenheten och varje människas rätt att välja sin egen väg i livet, utan att hindras av sin bakgrund, fördomar eller diskriminering.

Om jag får det stora förtroendet att företräda Liberalerna i riksdagen nästa mandatperiod är detta några frågor som kommer att ligga mig allra närmast:

1. Stärk rättsstaten

Få saker kan kränka en människas frihet så mycket som ett allvarligt brott. Jag tänker aldrig acceptera att så få anmälda brott klaras upp. Och jag tänker aldrig acceptera att så många tvingas leva i en vardag där kriminella ligor slåss om makten i det egna bostadsområdet.

Det behövs fler poliser, särskilt i utsatta stadsdelar. Det behövs även fler och tidigare sociala insatser till hjälp för unga på väg in i kriminalitet. Att stärka rättsstaten är en liberal huvuduppgift.

2. Demokratin är inte osårbar

Minns du? Det var bara för några år som det pratades om att de flesta hade blivit liberaler. Men andra länder visar hur snabbt det kan gå åt fel håll, och vårt land är inte immunt.

Sverige behöver det som finns i de flesta demokratier – en författningsdomstol som kan stoppa lagar som kränker de grundlagsfästa fri- och rättigheterna. Att göra demokratin starkare mot angrepp är en liberal huvuduppgift.

3. Dina möjligheter, allas frihet

När det blir högre i tak i samhället ökar allas frihet. Många segrar har vunnits, men mycket återstår.

Sverige är långt ifrån jämställt. Hedersrelaterat förtryck bestjäl tiotusentals unga på deras frihet. Fördomar, tystnad och trakasserier är vardag för många hbtq-personer.

Extrema krafter växer sig starkare. Deras världsbild, där människan reduceras till sin grupptillhörighet, är liberalismens raka motsats. Det är viktigare än någonsin att motverka allt konserverande grupptänkande. Att öka varje människas rätt att själv formulera sina livsmål är en liberal huvuduppgift.

Och det bästa ligger framför oss

Det saknas sannerligen inte problem och hot i vår samtid. Men människans förmåga att hitta nya vägar är också stor.

Jag vet att inget förändras av sig självt. Jag är lösningsinriktad, uthållig och blandar gärna framtidsoptimism med en gnutta skepsis. Jag vet att Sverige behöver mer av liberalism, inte mindre. Nu ber jag om förtroendet att som riksdagsledamot bidra i det arbetet.