5 extra miljarder i kilometerskatt ingen bra idé

I dag skriver jag på Dagens Industris debattsida, tillsammans med mina allianskolleger i skatteutskottet, om den rödgröna oppositionens förslag om en kilometerskatt på lastbilstransporter. Läs gärna här.

Mona Sahlin lovar höjda skatter

Mona Sahlin har i dag hållit sitt sommartal. Media har i dag rapporterat från sommartalet. Det är två skilda saker.

Sahlin säger att löntagare och pensionärer ska betala lika mycket i skatt (precis som innan jobbskatteavdraget infördes). Men för att nå dit kan man göra på två sätt:

1. Sänka skatten för pensionärer.
2. Höja skatten för löntagare.

Med tanke på att vänsterblocket redan glatt går till val på att höja inkomstskatten för alla löntagare (samtidigt som arbetsgivaravgiften för unga höjs med 10 miljarder, fastighetsskatten och förmögenhetsskatten gör comeback, kilometerskatt införs, bensinskatten höjs och lite annat smått och gott) – hur troligt är det att Mona Sahlin, Lars Ohly och efterträdarna till Peter Eriksson och Maria Wetterstrand kommer att hålla fingrarna borta från skattehöjningar ända fram till 2014?

Och var någonstans i Mona Sahlins sommartal (manuset finns här) lovar hon att det är genom att sänka skatten för pensionärer som skatteskalan för lön och pension ska bli densamma? 

Vänsterblocket har, som sagt, redan i sin vårmotion lovat att höja inkomstskatten för alla löntagare. Vid en vänsterseger införs ju direkt en generell sänkning av jobbskatteavdraget (plus särskilda skattehöjningar för dem som tjänar lite mer). Det är bara att fortsätta på den vägen.

Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna har i Alliansregeringen hittills gjort tre skattesänkningar i rad för pensionärer. Jämfört med den skatteskala som gällde när Mona Sahlin var minister sparar nu en garantipensionär totalt 5 000 kronor om året (inklusive minimibeloppet för den skattesänkning som träder i kraft vid nyåret).

Att nu avskaffa skatteskillnaden mellan lön och pension är väldigt enkelt. Det är bara att höja skatten för den som jobbar.

Att pensionärer ska få sänkt skatt är Alliansen och oppositionen överens om. Det är inte där vägvalet finns. Den stora frågan är om den stora majoritet som arbetar ska få högre skatt eller ej.

Fyra år i rad har Socialdemokraterna och vänsterblocket röstat i riksdagen för att vanligare löntagare ska få högre skatt än med Alliansens politik. Nu går Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ut i valrörelsen och kräver högre skatt, för femte året i rad.

Om detta talar Sahlin, förståeligt nog, ingenting. Men det är där den stora skillnaden finns i skattefrågan.

Media: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Mats Knutson (SVT), Expressen, Aftonbladet.

Bloggosfären: Mina moderata karameller, Thomas Böhlmark, Kent Persson, Rasmus Jonlund. Monica Green (S) har som vanligt en helt annan syn på verkligheten.

Sifo: Alliansen leder, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna på gränsen

Med drygt en månad kvar till valet ligger Alliansen kvar i ledning enligt dagens Sifo, rentav med en minimal (och förstås inte säkerställd) ökning av försprånget från 3,3 till 3,6 procentenheter. I praktiken är ställningen mellan blocken svårbedömd eftersom skillnaden inte är tillräcklig för att ligga utanför felmarginalen. Att mätning efter mätning visar på ett övertag för Alliansen visar ändå att utgångsläget är hyggligt inför en ohyggligt jämn slutspurt.

Det är förstås roligt att Folkpartiet ökar en aning, men allra mest intressant är att såväl Centerpartiet som Kristdemokraterna nu hamnar på betryggande avstånd från fyraprocentspärren. Samtidigt ligger både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet så nära spärren att inget av partierna kan veta om det alls blir riksdagsplatser.

Valrörelsen har inte börjat bra för vare sig Lars Ohly eller Mona Sahlin. Massmediernas olyckskorpar har länge kraxat om Centern och KD, men just nu är det faktiskt Vänsterpartiet som löper störst risk att få tömma sina kanslilokaler i riksdagshuset. När kommer rapporteringen om detta?

I massmedia: Svenska Dagbladet, Dagen, Expressen, SVT, Aftonbladet.

Bloggosfären: Mikael Abramsson, Per Altenberg, Mikael Andersson, Peter Andersson, Thomas Böhlmark, Mattias Grängzell, Den hälsosamme ekonomisten, Högbergs tankar, Joakim Hörsing, P.-O. Kjellberg, Rasmus Lenefors, Martin Moberg, Kent Persson, Tommy Rydfeldt, Röda Berget, Lasse Strömberg, Mathias Sundin och många till. (Är det bara män som kommenterar opinionsmätningar …?)

Vänsterpartiet håller i taktpinnen

Förre Expressen-chefredaktören Staffan Thorsells bok Sverige i Vita huset (Bonnier Fakta 2004) är högaktuell i årets valrörelse trots att den utkom för några år sedan. Ämnet för Thorsells grundligt pålästa och spänstigt skrivna bok är förhållandena på högsta nivå mellan Sverige och USA, och just nu är det intressant att jämföra hans tankar om framtiden med hur det verkligen blev.

Så här skriver han nämligen om Göran Perssons och Socialdemokraternas syn på relationerna till USA (s. 288-289):

Göran Persson uppfinner ständigt nya förkortningar för att samverka med Nato. Han skickar svenska soldater som står under Nato-befäl till Afghanistan och Sverige hjälper till att utbilda poliser som skall arbeta i det nya Irak. [...] Men han tar ingen riktig debatt med den utrikespolitik som vänsterpartiet och miljöpartiet står för. Det skulle hota hans eget regeringsunderlag och dessutom har deras idéer alldeles för många anhängare i hans eget parti. Han förnyar utrikespolitiken men han är en klen opinionsbildare för det han försöker göra. [...]
   Man kan undra hur länge det kommer att fungera med en utrikespolitisk maktutövning som är så svagt förankrad. Hur länge dröjer det innan någon i det egna partiet siktar på tiden efter Persson och gör sig till talesman för partiets egen vänster, till exempel genom att börja kritisera USA? [Mina markeringar]

Staffan Thorsell fick rätt. Under Mona Sahlin som partiledare har Socialdemokraterna lagt sig platt för den USA-fientlighet som har sitt starkaste fäste i Vänsterpartiet. Det är en triumf för Lars Ohly och Hans Linde att Socialdemokraterna nu går till val på att kräva att USA ensidigt skrotar alla kärnvapen och stänger alla militärbaser världen över.

Följderna för den internationella säkerheten på Koreanska halvön eller i Kaukasus, för att bara nämna två krishärdar, skulle bli oöverblickbara. Men detta går vänsterblocket till val på. Och det är Vänsterpartiet som fått sätta sin prägel på politiken gentemot USA.

Jag gissar att Göran Persson och andra gamla stammens socialdemokrater är både besvikna och oroliga över den utrikespolitiska kurs deras parti slagit in på.

Om detta har jag själv bloggat tidigare (se här). Andra som bloggat: Johannes (V), Staffan Danielsson (C), Rasmus Jonlund (FP), Gulan Avci (FP), Victor Zetterman (FP). Media t.ex. DN, SvD.

Intervjuad i Arbetaren Zenit

Arbetaren Zenit har inför valet en artikelserie där tidningen tar tempen på de olika partierna, och i torsdagens nummer intervjuas bland annat jag själv i rollen som teamledare för politikteamet på Folkpartiets riksdagskansli. Läs gärna här. 

När man tittar på rubrikerna till Arbetarens  artiklar om de olika partierna hittar man förresten ett intressant mönster. Så här lyder rubrikerna till reportagen om de tre partier som hittills bevakats:

Vi skäms inte för kraven (Folkpartiet)
Vi lägger oss inte platt (Vänsterpartiet)
Vi är inte oroliga (Centerpartiet)

Mönstret är tydligt. Arbetaren – tidningen som avslöjar vad partierna inte gör …?

Snart dags för Stockholm Pride …

… och självklart är jag på plats hela veckan! Här är några programpunkter där jag medverkar:

Måndag den 26 juli

Jämställdhet för hållbar utveckling
Arrangör: Kunskapsportalen och Jämi med flera
I drygt 15 år har jämställdhetsintegrering varit den dominerande strategin för att skapa ett mer jämställt och hållbart samhälle. Men vad innebär det? Vilka berörs? Och hur gör vi rent praktiskt? Kan vi exempelvis arbeta med könsuppdelad statistik utan att vara heteronormativa? Vad händer med minoriteter när majoriteten har makten över arbetsmetoderna? Välkommen till ett samtal där vi diskuterar jämställdhet, vad det är och hur det påverkar och involverar alla medborgare samt vilken betydelse makt har i sammanhanget.
Tid: 14:00–14:45
Plats: Pride House (Ekoteket), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Rätten att heta rätt – Debatt om namnlagen
Arrangör: HBT-Liberaler och Svart Måndag
Vad händer egentligen med namnlagen och var är vi på väg? Är kampen över? Hur säkrar vi de framsteg vi uppnått? Medverkande: Martin Andreasson, Immanuel Trollhare Brändemo (en normkritisk bloggare, aktivist och transaktivist), Christine Sahlström (medlem i HBT-liberalerna, hon låg bakom aktivistvågen som förändrade delar av namnlagen rörande könskonträra namn under 2008-2009), Amanda Brihed (transaktivist, normkritisk bloggare, förgrundsgestalt för den svenska integritetsrörelsen och ledamot i HBT-liberalernas styrelse).
Tid: 15:15–16:45
Plats: Pride House (Studio 3), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Onsdag den 28 juli

Hbt-jeopardy mellan partinätverken!
Arrangör: RFSL
Missa inte årets fajt mellan det Rödgröna laget och Alliansens lag när det gäller vem som kan mest i hbt-frågor! Två team, en vinnare! Kan de rödgröna mest om lesbiska popartister, kan Alliansen mest om hbt-historia? Vilket lag kan mest om aktuellt hbt-politik? RFSL är omutbar domare och ser till att lagen får jobba för att fixa det! Förebered dig på en rafflade uppgörelse!
Tid: 13:45–14:45
Plats: Pride House (Sergel 3), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 20.00 och 22.00.

Fredag den 30 juli

Familjenormer och familjeformer i Norden
Arrangör: Hallå Norden
Gäller olika regler för olika personer? Svenska samkönade par som väljer att inseminera i Danmark istället för Sverige, erkänns inte som föräldrar per automatik. De gör att de till skillnad från heterosexuella par inte har samma rättigheter och inte heller kan ta del av de föräldraförmåner som finns. Flyttar samkönade par som har ingått äktenskap i Sverige, Norge eller Island erkänns det inte i övriga nordiska länder utan de blir istället registrerade som partners. I Finland är surrogatmödraskap tillåtet, medan man i Norge inte tillåter insemination för samkönade par.
De nordiska länderna har ett utvecklat samarbete, men nationella lagar och regelverk skiljer sig åt. Detta gör att personer som på olika sätt bryter mot normen för vad som gör en familj drabbas. Vad innebär det i praktiken för enskilda individer? Detta diskuterar panelen.
Medverkande: Martin Andreasson, Helene Sigfridsson, riksdagskandidat för Miljöpartiet och avgående generalsekreterare för Makalösa Föräldrar, Marianne Berg, riksdagsledamot för Vänsterpartiet och ledamot i Nordiska Rådet, representanter för socialdemokraterna samt Sara Privelius, förälder och drabbad av regelverket.
Moderator: Jennie K. Larsson.
Tid: 16:00–16:45
Plats: Pride House (Kafé Klara), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 18.00 och 20.00.

Lördag den 31 juli

Pride-paraden
Såklart har Folkpartiet, LUF och HBT-liberalerna en egen sektion i paraden också i år! Var med och flagga för liberalismen. Samling i Tantolunden från 11.30. Avmarsch 13.00.

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 16.00 och 18.00.

Vänsterpartiet-internationell säkerhet: 76-26

”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.” Citatet kommer från oppositionens utrikespolitiska rapport.

Och nej, det är ingen lösryckt mening ur ett bredare resonemang om global nedrustning. Inte något annat land uppmanas att avveckla sina militärbaser utomlands – bara USA.

Att vänsterblocket enats om detta krav är en triumf för Vänsterpartiet, som allt tydligare sätter sin prägel på oppositionens gemensamma utrikespolitik. Och den som till äventyrs undrar varifrån kravet på att USA ska avveckla alla militärbaser har kommit, kan studera Vänsterpartiets internationella program som rimligtvis legat till grund för förhandlingarna.

Fast Vänsterpartiets internationella program har nog fått en felaktig rubrik. Det är inte ett program om internationella frågor utan om USA, ett land som går som ett spöke genom hela texten från början till slut. USA nämns hela 74 gånger i programmet, att jämföra med Sverige som nämns ynka 26 gånger och Europa som nämns 24 gånger. (Ryssland nämns en enda gång.)

Men i själva sakfrågan: Varför bara USA?

• Varför vill Socialdemokraterna att USA ska lämna Afghanistan medan Sverige ska stanna kvar?
• Varför måste USA lämna Island oförsvarat, medan Storbritannien får ha baser på Cypern?
• Vad händer med säkerheten på Koreanska halvön om USA överlåter åt Sydkorea att försvara sig självt mot kärnvapenmakten Nordkorea?
• Varför måste USA avveckla sin militära närvaro i Kirgisistan medan det är helt i sin ordning att Ryssland har militärbaser i samma land?
• Varför ska USA dra tillbaka 1 600 man från Turkiet, medan Ryssland kan behålla sin militära närvaro i de ockuperade områdena i Georgien?

Svaret ligger, tyvärr, i öppen dager. Det är Vänsterpartiets antiamerikanism som nu bildar grunden för Sveriges utrikespolitik om det blir maktskifte i höst. Succé för Lars Ohly och tilltänkte utrikesministern Hans Linde. Men den internationella stabiliteten och säkerheten blir förloraren.

På många håll i media: Svenska Dagbladet (1), (2). I bloggosfären: Adam Cwejman, Nina Larsson, Rasmus Jonlund, Carl B. Hamilton, Niklas Frykman.

Förbifarten: Tänkte inte på det …

Vänsterblockets partiledare håller presskonferens och lovar att skjuta upp Förbifart Stockholm i två år och sedan lägga fram frågan i en regional folkomröstning.

Men nu råkar det bara vara en liten detalj: riksdagen kan inte besluta om regionala folkomröstningar. Regeringsformen (8 kap. 4 §) är tydlig om att riksdagens makt att ordna rådgivande folkomröstningar handlar om ”folkomröstning i hela riket”.

Med andra ord. Hur mycket Mona, Lars, Peter och Maria lovar så kan de inte i riksdagen driva fram en regional folkomröstning.

Bara en liten småsak som de kanske tappade bort när de försökte hitta en lösning på sin interna splittring.

Nyhetsrapportering: Ekot, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Radio Stockholm, ABC, Politikerbloggen.
Bloggar: Maria Wallhager, Hans Åberg, Per Altenberg, Gulan Avci, Andreas Froby, Anna Starbrink och många fler.

Uppdatering 21/4: ”En absurditet i strid med grundlagen”, kallar statsvetarprofessorn Folke Johansson vid Göteborgs universitet, expert på folkomröstningar. Just nu förstanyhet på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Uppdatering 22/4: Det blir bättre och bättre. Allmän enighet råder om att riksdagen inte med gällande lagstiftning kan besluta om en regional folkomröstning, men vänsteroppositionen lovar att ändra lagen så att lokala folkomröstningar kan införas från riksdagens plenisal.

Och visst är det möjligt – konkret antar jag att man i så fall kommer att ändra kommunallagen och avskaffa kommunernas och landstingens ensamrätt att besluta om lokal folkomröstning. Men frågan är om det är så snillrikt. Poängen med lokala folkomröstningar är ju att de ska fördjupa den lokala demokratin. Varför ska riksdagen ha rätt att tvinga fram en folkomröstning om ifall Örkelljunga ska bygga ny simhall eller ej?

Miljöpartiet, det är Maria?

Dagens fånigaste politiknyhet: borgerliga politiker vägrar (flämt) nämna Maria Wetterstrand när de talar om Miljöpartiet! I alla fall enligt Wetterstrand själv och Expressens reporter Karl-Johan Karlsson, som anar en mystisk plan när Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt håller var sitt inlägg utan att nämna Wetterstrand vid namn.

Så här lät det nämligen enligt Expressen vid Alliansens valupptakt i Huskvarna i mars:

- De ska nu förklara hur de ska få ihop Miljöpartiet, Mona Sahlin och Lars Ohly, sade Björklund från scenen.
- Till det ska de komma överens med Lars Ohly och Miljöpartiet, sade Reinfeldt om Socialdemokraternas ekonomiska politik.

Och här kommer Karlssons egen slutsats: ”Men alliansens strategi att lägga krutet på MP och Maria Wetterstrand lyser igenom. Det har gått så långt att de ogärna nämner henne vid namn.”

Maria Wetterstrand själv framstår som en blott alltför villig måltavla för dessa lömska planer:

Maria Wetterstrand själv har noterat strategin.
- Det är någon slags inverterad pajkastningsmetod.

Tja. Det kan faktiskt också handla om respekt gentemot Miljöpartiet.

I vanliga fall brukar nämligen miljöpartister tala med stolthet om att de saknar partiledare, och att deras två språkrör i alla sammanhang ska behandlas precis jämlikt. Om detta ska tas på allvar (och så ska det förstås gå till) – vad ska då en stackars politisk motståndare ta sig till när det är dags att angripa partiet?

Tja, det allra ridderligaste borde vara att avstå från bara nämna det ena språkröret. Och att räkna upp båda två blir i sin tur orättvist mot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet där bara en person nämns från vartdera partiet. Så hur vill miljöpartisterna ha det?

Den som verkligen blir osynliggjord är däremot Peter Eriksson – och det av Maria Wetterstrand själv. För om om hon villigt ställer upp på en verklighetsbild där det anses vara suspekt om Miljöpartiet inte symboliseras av hennes egen person, var placerar hon då honom?

Se också Christer Sörliden. Även Martin Moberg (S) noterar Expressen-artikeln, men gör en helt annan tolkning än jag.

Centerns gubbröra stoppade JämO

Det är alltid intressant att titta på hur organisationer och partier beskriver sin egen historia. All historieskrivning hänger ju ihop med sin samtid, och berättelsen om det förflutna säger därför ganska mycket om vilken självbild man vill odla. Att blickarna oftast riktas mot det man känner sig stolt över är förstås inget att överraskas över.

Men ibland blir det lite tokigt.

Så här strax efter internationella kvinnodagen vill jag till exempel ta upp vad Centerkvinnorna skriver på sin webbplats om centerpartisten Karin Andersson och hennes roll då jämställdhetslagen infördes år 1979:

1978 sprack Fälldins regering på kärnkraftsfrågan. Jämställdhetspropositionen var klar men under folkpartiets korta minoritetsregering vände sig socialdemokraterna och resten av oppositionen emot vitala delar av propositionen och förslaget fälldes.

Karin Andersson fick en till chans att ge Svenska [sic] folket en jämställdhetslag 1979 när Fälldin återigen bildade regering. Karin Andersson utsågs till jämställdhets- och invandrarminister. Den 13 december 1979 kunde ett omarbetat förslag röstas igenom i riksdagen. Sverige hade fått sin första jämställdhetslag och JämO trots motståndet från halva riksdagen och den mansdominerade arbetsmarknadens parter.

Den här historieskrivningen är mer gåtfull än klargörande. En stor fråga blir hängande i luften: hur kunde vänsteroppositionen fälla förslaget första gången trots att de satt i minoritet?

Jo, på grund av att de fick stöd inifrån Centerpartiet självt.

Så här ser bakgrunden ut. År 1970 väcktes de, såvitt jag känner till, första riksdagsmotionerna om förbud mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Motionärerna var de unga manliga folkpartisterna Per Ahlmark, Gabriel Romanus och Hans Lindblad.

Därefter väckte Folkpartiet varje år partimotioner (med partiledaren själv som första namn) med krav på förbud mot könsdiskriminering, och varje år blev de nedröstade. Inte en enda gång stödde Centerpartiet aktivt kravet på lag mot könsdiskriminering.

Sedan kom regeringsskiftet 1976, och ett lagförslag arbetades fram av den parlamentariska jämställdhetskommittén. När sedan regeringen Ullsten gick till riksdagen våren 1979 med förslag om jämställdhetslag och jämställdhetsombudsman röstades förslagen ner genom att ett antal manliga centerpartister oväntat röstade med Socialdemokraterna och VPK, som var mot förslagen eftersom de ansågs hota fackets makt.

(Flera manliga moderater lade också ner sina röster, men de var för få för att ensamma fälla utslaget. Det starkaste motståndet kom inifrån Centerpartiet.)

Så här 30 år efteråt kan det möjligen ha sitt intresse att känna till namnen på de herrar som satte P för reformerna. Starkast var motståndet mot att inrätta JämO, vilket tio centerpartister inte kunde stödja i voteringen.

Fem röstade mot detta förslag: Elis Andersson, Axel Kristiansson, Alvar Andersson, Filip Johansson och Sven Eric Åkerfeldt. Ytterligare fem lade ner sina röster: Sture Korpås, Karl-Eric Norrby, Georg Pettersson, blivande försvarsministern Torsten Gustafsson samt CUF-ikonen och framtida partiledaren Olof Johansson (!).

Vad ska man dra för slutsats av detta? Att ett parti inte står enigt bakom en progressiv reform är inget unikt; gudarna ska veta att det har förekommit också i mitt eget parti, så att Centerpartiet var splittrat i frågan om jämställdhetslag för 30 år sedan är inte märkligt i sig.

I stället är det den tillrättalagda historieskrivningen som är bekymmersam. Det är som sagt förståeligt att ett partis kvinnoförbund i första hand vill skildra partiets historia i en positiv dager. Men när man lyfter fram dramatiken då ett viktigt reformförslag stoppades, utan att med ett ord nämna att avgörandet fälldes av motståndarna från det egna partiet – ja, då bör man hejda sig och tänka efter.

Lyft i stället fram Karin Anderssons gärning! Hon lyckades ju så småningom vinna över Olof Johansson, Torsten Gustafsson och de andra motsträviga herrarna. Trägen vinner – också i Centerpartiet.