Var högermannen Arvid Lindman en demokratins hjälte när han genomdrev rösträttsreformen 1909? I efterhand är det lätt att uppfatta saken så. Genom grundlagsändringen fick ju åtminstone männen allmän och lika rösträtt till riksdagens andra kammare.
Men det är minst lika rimligt att se 1909 års reform som ett schackdrag, ett sätt att försvåra, försena och kanske omintetgöra den fullständiga demokratiseringen av Sverige.
Att jag tar upp detta just nu beror på senaste numret av Frisinnad Tidskrift, där historikern och folkpartisten Sverker Oredsson anmäler de fem biografierna över liberala statsministrar som ingår i boxen ”Sveriges statsministrar”, sommarens bokhändelse för oss politiknördar. Men jag skulle lika gärna ha kunna hänvisa till andra skribenter - Oredsson skiljer sig inte från den gängse bilden.
Vilka var stridsfrågorna i kampen om demokratiseringen av Sverige? Till att börja med förstås allmän och lika rösträtt: att en gång för alla bryta kopplingen mellan penninginnehav och rösträtt. Likaså parlamentarism: att regeringens politik ytterst skulle hämta sitt stöd hos parlamentet, inte hos monarken (vilket ju borggårdskuppen 1914 handlade om).
Men det fanns också en annan avgörande maktfråga, som i efterhand lätt hamnar i skymundan. På vilket sätt skulle makten fördelas mellan riksdagens båda kamrar? Hur skulle riksdagens makt att stifta lag, införa skatter och – i parlamentarisk anda – fälla regeringar se ut?
För att förstå den frågans sprängkraft behöver man hålla i minnet att den svenska tvåkammarriksdagen var sällsamt konstruerad. Till skillnad från de flesta länder med tvåkammarsystem hade den svenska riksdagens båda kamrar exakt samma maktställning. Den så kallade likställighetsprincipen (49 § i 1809 års regeringsform) innebar att kamrarna hade samma befogenheter i allt, både när det gällde rätten att väcka förslag och fatta beslut. Om kamrarna fattade olika beslut, och alla jämkningsförsök i utskotten misslyckades, föll frågan. Det var bara vid oenighet om statens utgifter och inkomster som kamrarna i ett sådant läge skulle samlas till gemensam votering.
Det här skapade en unikt stark maktställning för den första kammaren, enligt grundlagen konstruerad som penningmaktens bastion – endast höginkomsttagare med stora fastigheter kunde väljas till ledamöter av första kammaren. För att ytterligare förstärka första kammarens plutokratiska karaktär utsågs den i indirekta val av landstingens och städernas fullmäktige. Och i valen till de församlingarna gällde inte lika rösträtt, tvärtom var den kommunala rösträtten graderad efter inkomst enligt en skala helt utan övre tak. Mycket riktigt blev också första kammaren den svenska överklasskonservatismens och demokratimotståndets starkaste fäste.
Rösträttsstriden 1905–07 mellan liberalen Karl Staaff och högermannen Arvid Lindman tolkas i efterhand lätt som en strid om majoritetsval eller proportionellt valsystem. Och detta är visserligen sant. Staaff, som högaktade den brittiska parlamentarismen, ville behålla det gamla svenska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar till andra kammaren. Lindman, som fruktade att högern vid majoritetsval och allmän rösträtt skulle riskera att helt trängas tillbaka, drev i stället på kraftfullt för proportionellt valsystem. (Det är en historiens ironi att det därmed blev Lindman som räddade kvar sina liberala fiender i riksdagen när högern så småningom växte sig starkare än liberalerna.)
Men samtidigt är detta bara en del av sanningen. Den andra stora stridsfrågan var hur tyngdpunkten skulle ligga i riksdagen.
Karl Staaff förespråkade, återigen med Storbritannien som förebild, att parlamentarismen skulle baseras på den folkvalda andra kammaren. Med genombrottet för demokratiska och parlamentariska värderingar skulle den icke-demokratiskt valda första kammaren tappa i status och så småningom reduceras till en historisk kuriositet, ungefär som det brittiska överhuset. Varken liberalerna eller socialdemokraterna ville därför lägga någon möda på reformer av första kammaren.
Staaff var en lysande politiker, men det var den taktiskt överlägsne Lindman som tog hem spelet genom att bygga broar till bönder och mittenpolitiker som kände tveksamhet för fortsatta majoritetsval. Och resultatet blev en rösträttsreform (i två beslut 1907 och 1909) enligt högerns modell: allmän och lika rösträtt för män till andra kammaren, proportionellt valsystem till båda kamrarna, fortsatt graderad kommunal rösträtt (om än med reducerad skala) – och fortsatt likställighet mellan första och andra kammaren.
De två sista punkterna var en olycka för Sverige. Lindmans rösträttsreform beskrivs ofta som att männen i Sverige fick allmän och lika rösträtt till riksdagen. Det är fel. Männen fick lika rösträtt till halva riksdagen, samtidigt som riksdagens icke-demokratiska andra halva garanterades fortsatt rätt att blockera alla lagbeslut som de folkvalda kunde få för sig. Och de rikas politiska maktställning upprätthölls genom att första kammaren också i fortsättningen skulle utses i en ordning som ytterst byggde på inkomstgraderad rösträtt.
Därför var det också logiskt att de flesta liberaler röstade mot Lindmans reform vid första grundlagsbeslutet 1907, innan de slutligen gav upp motståndet 1909. Men följden blev att Sverige missade ett historiskt tillfälle att genomföra en fullständig demokratisering av riksdagen. Och i slutänden blev Sverige faktiskt sist i Norden att införa full, allmän och lika rösträtt – då genom den liberale statsministern Nils Edén, som vad gäller taktikspelet inte var Lindman underlägsen.
I Frisinnad Tidskrift avslutar Sverker Oredsson sin skildring av rösträttsstriden mellan Lindman och Staaff så här:
Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater.
Om Arvid Lindman självmant föreslagit rösträttens utökning hade det verkligen varit märkligt. Men för att bedöma reformen rättvist måste man också se vilka politiska alternativ som stod mot varandra i striden.
Sanningen är att Lindmans begränsade rösträttsreform var det konservativa alternativet till en ännu mer långtgående reform. Även om hans alternativ innebar en förbättring jämfört med tidigare, så var det det mindre demokratiska alternativet som segrade.
Den demokratiskt valda andra kammaren kunde ju också i fortsättningen neutraliseras genom den jämställda men icke-demokratiska första kammaren (där högerns maktställning garanterades genom den inkomstgraderade kommunala rösträtten). Därför var det inte märkligt att liberaler och socialdemokrater tog strid mot reformen – även om det, som Oredsson antyder, förvisso kan te sig märkligt i efterhand.
I efterhand vet vi att Lindmans rösträttsreform inte stod sig. Bara ett drygt decennium senare var den allmänna och lika rösträtten helt genomförd. Det är lätt att då föreställa sig 1909 års reform som en deletapp, men den hade lika gärna kunnat bli en bestående bromskloss som hindrat demokratins fullständiga genombrott ytterligare ett antal år.
Arvid Lindman förtjänar ett erkännande för att den svenska högern under hans ledning så småningom accepterade demokratin (och även bröt med tydligt antidemokratiska krafter, främst Sveriges nationella förbund). Det bidrog väsentligt till att stabilisera demokratin och ge förutsättningar för en fredlig utveckling i Sverige. Men 1909 års rösträttsreform handlade i väsentliga delar inte om att ta ett kliv mot full demokrati, utan om att skapa konservativa garantier mot demokrati. Den ska inte skönmålas.
