Det är alltid intressant att titta på hur organisationer och partier beskriver sin egen historia. All historieskrivning hänger ju ihop med sin samtid, och berättelsen om det förflutna säger därför ganska mycket om vilken självbild man vill odla. Att blickarna oftast riktas mot det man känner sig stolt över är förstås inget att överraskas över.
Men ibland blir det lite tokigt.
Så här strax efter internationella kvinnodagen vill jag till exempel ta upp vad Centerkvinnorna skriver på sin webbplats om centerpartisten Karin Andersson och hennes roll då jämställdhetslagen infördes år 1979:
1978 sprack Fälldins regering på kärnkraftsfrågan. Jämställdhetspropositionen var klar men under folkpartiets korta minoritetsregering vände sig socialdemokraterna och resten av oppositionen emot vitala delar av propositionen och förslaget fälldes.
Karin Andersson fick en till chans att ge Svenska [sic] folket en jämställdhetslag 1979 när Fälldin återigen bildade regering. Karin Andersson utsågs till jämställdhets- och invandrarminister. Den 13 december 1979 kunde ett omarbetat förslag röstas igenom i riksdagen. Sverige hade fått sin första jämställdhetslag och JämO trots motståndet från halva riksdagen och den mansdominerade arbetsmarknadens parter.
Den här historieskrivningen är mer gåtfull än klargörande. En stor fråga blir hängande i luften: hur kunde vänsteroppositionen fälla förslaget första gången trots att de satt i minoritet?
Jo, på grund av att de fick stöd inifrån Centerpartiet självt.
Så här ser bakgrunden ut. År 1970 väcktes de, såvitt jag känner till, första riksdagsmotionerna om förbud mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Motionärerna var de unga manliga folkpartisterna Per Ahlmark, Gabriel Romanus och Hans Lindblad.
Därefter väckte Folkpartiet varje år partimotioner (med partiledaren själv som första namn) med krav på förbud mot könsdiskriminering, och varje år blev de nedröstade. Inte en enda gång stödde Centerpartiet aktivt kravet på lag mot könsdiskriminering.
Sedan kom regeringsskiftet 1976, och ett lagförslag arbetades fram av den parlamentariska jämställdhetskommittén. När sedan regeringen Ullsten gick till riksdagen våren 1979 med förslag om jämställdhetslag och jämställdhetsombudsman röstades förslagen ner genom att ett antal manliga centerpartister oväntat röstade med Socialdemokraterna och VPK, som var mot förslagen eftersom de ansågs hota fackets makt.
(Flera manliga moderater lade också ner sina röster, men de var för få för att ensamma fälla utslaget. Det starkaste motståndet kom inifrån Centerpartiet.)
Så här 30 år efteråt kan det möjligen ha sitt intresse att känna till namnen på de herrar som satte P för reformerna. Starkast var motståndet mot att inrätta JämO, vilket tio centerpartister inte kunde stödja i voteringen.
Fem röstade mot detta förslag: Elis Andersson, Axel Kristiansson, Alvar Andersson, Filip Johansson och Sven Eric Åkerfeldt. Ytterligare fem lade ner sina röster: Sture Korpås, Karl-Eric Norrby, Georg Pettersson, blivande försvarsministern Torsten Gustafsson samt CUF-ikonen och framtida partiledaren Olof Johansson (!).
Vad ska man dra för slutsats av detta? Att ett parti inte står enigt bakom en progressiv reform är inget unikt; gudarna ska veta att det har förekommit också i mitt eget parti, så att Centerpartiet var splittrat i frågan om jämställdhetslag för 30 år sedan är inte märkligt i sig.
I stället är det den tillrättalagda historieskrivningen som är bekymmersam. Det är som sagt förståeligt att ett partis kvinnoförbund i första hand vill skildra partiets historia i en positiv dager. Men när man lyfter fram dramatiken då ett viktigt reformförslag stoppades, utan att med ett ord nämna att avgörandet fälldes av motståndarna från det egna partiet – ja, då bör man hejda sig och tänka efter.
Lyft i stället fram Karin Anderssons gärning! Hon lyckades ju så småningom vinna över Olof Johansson, Torsten Gustafsson och de andra motsträviga herrarna. Trägen vinner – också i Centerpartiet.
