Om tio minuter börjar den votering där riksdagen väntas säga i princip ja till att slopa förbudet för ensamstående att få assisterad befruktning. I samma omröstning väntas riksdagen rösta för en förutsättningslös utredning om surrogatmoderskap.
Det här var mitt eget inlägg i debatten.
Om någon person, herr talman, som är helt okunnig om vårt lands lagar och traditioner av en ren händelse befinner sig här i kammaren för att lyssna på denna debatt, så skulle den människan först och främst gripas av respekt för talarnas stora engagemang för barns situation, men därefter förvånas över de grundsatser på vilka stora delar av diskussionen vilar.
Det talas om att ”tillåta”, om att ”införa”, om att ”ge rätt”. Mer sällan nämns vad det egentligen handlar om: att ta bort ett förbud.
Det är två vitt skilda perspektiv, och de leder tankarna åt vitt skilda håll. I det ena fallet handlar det om att staten har makten i sin hand, och att staten i sin välvilja kan ge den enskilde lov till något. I det andra fallet ligger beslutet hos den enskilde, och staten använder bara sin myndighet när det finns överväldigande starka skäl att göra så.
Valet mellan dessa två synsätt blir särskilt viktigt när det handlar om livets slut och livets början.
Att staten pekar på en människa och säger ”detta liv borde inte få bli till” – det är i grunden en oerhörd maktutövning som riktas mot den enskilde i tillvarons kanske viktigaste ögonblick.
Låt oss aldrig glömma detta när vi diskuterar och lagstiftar om hur och i vilka livssituationer en kvinna borde tillåtas bära ett barn.
Denna församlings makt att påverka det allra mest privata i människors tillvaro ska inte underskattas. Låt oss använda den makten med eftertanke.
Vi kan använda den för att bygga murar, stänga igen, låsa ute. Men vi kan också använda den för att öppna, släppa in och bygga till så att fler får plats.
Sakta men säkert har vi byggt om och byggt till, så att barn födda utanför äktenskapet fått fullt rättsligt erkännande, så att adoptivbarns ställning stärkts, så att alla par kan få tillgång till assisterad befruktning och möjlighet att prövas som adoptivföräldrar, och så att alla barn kan få möjlighet till rättsliga band till sin styvförälder oavsett om denna är av ena eller andra könet. I dag kan vi fatta principbeslut om att slopa förbudet för ensamstående att få tillgång till assisterad befruktning och göra en förutsättningslös utredning om surrogatmoderskap – en utredning där både positiva och negativa erfarenheter från andra länder ska vägas in.
Låt oss glädjas åt detta. Och låt oss vara ödmjuka när det gäller om denna församlings makt ska användas åt att motverka eller erkänna familjens och föräldraskapets mångfald.
