Nästa rond för lika rättigheter i Kalifornien

Kaliforniens flagga är kanske inte världens snyggaste, men det här är däremot riktigt vackert: en federal appellationsdomstol har i dag förklarat att det strider mot delstatens grundlag att ändra konstitutionen med enda syftet att förbjuda samkönade par att gifta sig. För drygt tre år sedan röstades en sådan grundlagsändring igenom i en folkomröstning med procentsiffrorna 52 mot 48, men nu har federala domstolar i både första och andra instans sagt stopp.

Det betyder inte att Kaliforniens gay- och flatpar nu kan boka tid hos vigselförrättaren; i väntan på att domen vinner laga kraft förblir äktenskapsförbudet gällande. Man kan lugnt räkna med att motståndarna nu överklagar hela vägen upp till USA:s högsta domstol. Det är ett scenario som borde ge båda de stridande sidorna fjärilar i magen, för ingen kan riktigt förutse följderna av ett vägledande domslut från högsta instans. Till bilden hör dessutom att appellationsdomstolens domslut avgjordes med röstsiffrorna 2 mot 1.

Vad appellationsdomstolen nu säger är att Proposition 8 strider mot det fjortonde tillägget till USA:s konstitution. Det var ett av de tillägg som infördes efter slaveriets avskaffande, och som bland annat innebär att delstaterna förbjuds att införa lagar som inskränker de medborgerliga rättigheterna eller beröva en person livet, friheten eller sin egendom utan att detta skett i laga ordning (”without due process of law”).

Och i vilka lägen får sådana inskränkningar ske?

Förenklat kan man säga att det finns tre skilda nivåer av granskning av en lags författningsenlighet i USA. Oftast blir det aktuellt med den mildaste formen av granskning, där domstolen prövar om lagen är utformad på ett sätt som rationellt kan förknippas med ett legitimt statsintresse. (Det betyder alltså inte att lagen som sådan är bra eller ens fungerar, bara att den på ett någorlunda förnuftigt sätt kan motiveras med ett legitimt mål.)

Vid mellannivån prövas om lagen tillgodoser viktiga offentliga mål och påtagligt bidrar till att dessa mål uppnås. Exempelvis vid frågor om särbehandling på grund av kön kan det bli aktuellt med denna nivå. Den strängaste granskningsnivån (”strict scrutiny”) ställer krav på att lagen ska vara ”noggrant utformad för att främja ett tvingande samhällsintresse”, och den kan bli aktuell för att pröva bestämmelser som särbehandlar utifrån ras, etnisk tillhörighet eller som inskränker en ”grundläggande rättighet”.

Jag har inte hunnit titta på själva domen, men att döma av medierapporterna verkar domstolen ha argumenterat efter linjer som tyder på en förhållandevis sträng prövning (låt vara inte efter den striktaste nivån). Domstolen skriver bland annat: ”Även om konstitutionen ger samhället rätt att införa de flesta lagar som anses önskvärda, så måste det åtminstone finnas en legitim orsak att införa en lag som behandlar människor olika. [...] Det fanns inget sådant skäl att införa Proposition 8. [...] Allt som Proposition 8 åstadkom var att beröva vissa samkönade par rätten att erhålla äktenskapslicenser och därmed få göra lagligt bruk av begreppet ‘äktenskap’. [...] Proposition 8 har inget annat syfte och ingen annan effekt än att nedvärdera homosexuella mäns och kvinnors status och värdighet i Kalifornien.”

Det är kraftfulla ord – men sanna. Det är ju precis detta det handlar om: lagar som skiljer på människor utan anledning går inte att förena med den mänskliga värdigheten.

Uttrycket ”hbt-personers rättigheter” är missvisande. Det handlar om mänskliga rättigheter och om individens rätt till likhet inför lagen i ett liberalt samhälle.

Mer i medierna: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, TV4, Sydsvenskan.

Tio hbt-reformer för nästa mandatperiod – tio skäl att rösta FP

Könsneutral äktenskapsbalk, världens kanske starkaste diskrimineringslag, ny DO-myndighet, nationell handlingsplan mot våld i samkönade relationer och hedersbrott med hbt-motiv – listan över vad som uträttats på hbt-området under Alliansregeringens första mandatperiod är lång.

Men det finns lika mycket kvar att göra. När bröllopsklockorna slutat ringa finns osynliggörandet, diskrimineringen och hatbrotten kvar i vardagen. Unga hbt-personer är dubbelt så utsatta för våld i hemmet jämfört med andra ungdomar. Och trots alla reformer finns det kvar förtryckande lagar, särskilt för transpersoner.

Här är tio konkreta hbt-frågor som behöver stå i fokus nästa mandatperiod.

1. Värna asylrätten – utvärdera utlänningslagen. Hbt-personer som flyr av fruktan för sina liv måste få en rättssäker och individuell prövning. Kritiken mot hanteringen av hbt-flyktingars asylärenden har inte tystnat. Utlänningslagen måste utvärderas och om möjligt bli ännu tydligare.
2. Ökat arbete mot hatbrott. Ta fram en nationell handlingsplan mot rasistiska, antisemitiska, antimuslimska, homo-, bi- och transfobiska och alla andra hatbrott, och öronmärk pengar för att förverkliga planen.
3.  Fri rörlighet i EU också för samkönade par. Utvidga EU:s familjebegrepp så att personer som lever med någon av samma kön får samma självklara rätt att ta med sig sin familj när de flyttar inom EU.
4.  Stark diskrimineringslag i EU. Inför ett förbud på EU-nivå mot diskriminering i hela samhällslivet, och inkludera både sexuell läggning och könsidentitet i diskrimineringsgrunderna.
5. Offentlig service på lika villkor. Förbättra hbt-kompetensen i skola, vård, omsorg, socialtjänst, rättsväsende och andra delar av offentlig verksamhet. Det är dags att bryta med den ingrodda föreställningen att medborgaren ska bemötas som om han eller hon är heterosexuell till dess att motsatsen bevisas.
6.  Modern lag om könskorrigering. Slopa kravet på tvångssterilisering och skilsmässa. Tillåt även utländska medborgare att få könskorrigering.
7.  Liberalare namnlag. Förtydliga namnlagen så att vuxna människors rätt att välja namn oavsett könsrollstraditioner klargörs en gång för alla.
8. Jämlika regler om föräldraskap. Partnern till den kvinna som får barn efter givarinsemination ska kunna erkännas som juridisk förälder lika snabbt och smidigt oavsett om partnern är man eller kvinna. Med andra ord, ändra reglerna om moderskapspresumtion.
9.  Varför ska inte lesbiska få möjlighet till äggdonation? I dag är det tillåtet med äggdonation eller spermiedonation, men inte båda tillsammans. Det gör att kvinnor som lever med kvinnor på förhand är uteslutna från möjligheten till äggdonation. Det är dags att se över den bestämmelsen.
10.  Utred surrogatföräldraskap. Surrogatföräldraskap är en del av verkligheten och kommer att vara det så länge som provrörsbefruktning förekommer (för det är ju det det handlar om). Min egen åsikt är att Sverige bör ha en lagreglerad möjlighet till surrogatföräldraskap, men det viktigaste på kort sikt är att bryta tystnaden och se till att diskussionen bygger på fakta och inte på rädsla. Utred situationen för barn som kommer till världen genom surrogatmödraskap, och utred också situationen för surrogatmammorna själva.

Listan hade enkelt kunnat göras längre, men jag drar streck här. En del av dessa punkter har stöd av flera partier i riksdagen, men det finns bara ett parti som tydligt står upp för hela listan – Folkpartiet.

En röst på Sveriges liberala parti är bästa garantin för fortsatta hbt-reformer och en fortsatt nedmontering av heteronormen. Vill du dessutom ha en riksdagsledamot som aktivt driver på i dessa frågor? Sätt ett kryss för mig om du bor i Stockholms läns valkrets.

Go west! Kalifornien (åter)inför äktenskap för alla par

Är det rimligt att ordna folkomröstning om ifall en minoritet ska berövas sina rättigheter eller inte? Ja, tycker en del (tänk bara på folkomröstningen i Schweiz om att förbjuda minareter – troligen ett brott mot Europakonventionen men genomfördes ändå). Nej, tycker jag själv.

Nu har en distriktsdomstol i Kalifornien kommit till samma slutsats när det handlar om samkönade äktenskap. Den beryktade folkomröstningen om att upphäva möjligheten för människor av samma kön att gifta sig var konstitutionellt felaktig, fastslår domaren. Den ska därför upphävas. (Mer i Los Angeles Times, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Qx.se.)

Domen lär överklagas hela vägen upp, men tills vidare betyder avgörandet att samkönade par återigen kan bekräfta sin kärlek genom att gifta sig om de så vill.

En viktig delseger för hbt-rättigheter. Men framför allt för människors självklara rätt till likhet inför lagen, och för envars skydd mot att inte godtyckligt berövas sina rättigheter bara för att en majoritet inte gillar dem.

I Sverige är det inte lika vanligt som i USA att människor går till domstol för att hävda sina rättigheter. Men det håller på att förändras, som när könsdiskriminerade kvinnor kräver sin rätt att få söka till utbildningar. Och när det gäller transfrågor – närmare bestämt rätten att själv välja sitt förnamn - har svensk praxis liberaliserats först i och med att en grupp uthålliga transaktivister bestämde sig för att överklaga sina ärenden och få fram ett avgörande i högsta instans.

Vi behöver fler bråkiga, envisa medborgare som inte drar sig för att testa orimliga lagar genom att överklaga dem i domstol.

Och grattis till Kalifornien!

Bloggar om saken gör bland andra: Immanuel Trollhare Brändemo, Anita Hillerström Vagli, Edvin Alam, Queer as in fuck off, Viktor Tullgren, Per-Arne Jonsson, State of the Union.

Snart dags för Stockholm Pride …

… och självklart är jag på plats hela veckan! Här är några programpunkter där jag medverkar:

Måndag den 26 juli

Jämställdhet för hållbar utveckling
Arrangör: Kunskapsportalen och Jämi med flera
I drygt 15 år har jämställdhetsintegrering varit den dominerande strategin för att skapa ett mer jämställt och hållbart samhälle. Men vad innebär det? Vilka berörs? Och hur gör vi rent praktiskt? Kan vi exempelvis arbeta med könsuppdelad statistik utan att vara heteronormativa? Vad händer med minoriteter när majoriteten har makten över arbetsmetoderna? Välkommen till ett samtal där vi diskuterar jämställdhet, vad det är och hur det påverkar och involverar alla medborgare samt vilken betydelse makt har i sammanhanget.
Tid: 14:00–14:45
Plats: Pride House (Ekoteket), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Rätten att heta rätt – Debatt om namnlagen
Arrangör: HBT-Liberaler och Svart Måndag
Vad händer egentligen med namnlagen och var är vi på väg? Är kampen över? Hur säkrar vi de framsteg vi uppnått? Medverkande: Martin Andreasson, Immanuel Trollhare Brändemo (en normkritisk bloggare, aktivist och transaktivist), Christine Sahlström (medlem i HBT-liberalerna, hon låg bakom aktivistvågen som förändrade delar av namnlagen rörande könskonträra namn under 2008-2009), Amanda Brihed (transaktivist, normkritisk bloggare, förgrundsgestalt för den svenska integritetsrörelsen och ledamot i HBT-liberalernas styrelse).
Tid: 15:15–16:45
Plats: Pride House (Studio 3), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Onsdag den 28 juli

Hbt-jeopardy mellan partinätverken!
Arrangör: RFSL
Missa inte årets fajt mellan det Rödgröna laget och Alliansens lag när det gäller vem som kan mest i hbt-frågor! Två team, en vinnare! Kan de rödgröna mest om lesbiska popartister, kan Alliansen mest om hbt-historia? Vilket lag kan mest om aktuellt hbt-politik? RFSL är omutbar domare och ser till att lagen får jobba för att fixa det! Förebered dig på en rafflade uppgörelse!
Tid: 13:45–14:45
Plats: Pride House (Sergel 3), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 20.00 och 22.00.

Fredag den 30 juli

Familjenormer och familjeformer i Norden
Arrangör: Hallå Norden
Gäller olika regler för olika personer? Svenska samkönade par som väljer att inseminera i Danmark istället för Sverige, erkänns inte som föräldrar per automatik. De gör att de till skillnad från heterosexuella par inte har samma rättigheter och inte heller kan ta del av de föräldraförmåner som finns. Flyttar samkönade par som har ingått äktenskap i Sverige, Norge eller Island erkänns det inte i övriga nordiska länder utan de blir istället registrerade som partners. I Finland är surrogatmödraskap tillåtet, medan man i Norge inte tillåter insemination för samkönade par.
De nordiska länderna har ett utvecklat samarbete, men nationella lagar och regelverk skiljer sig åt. Detta gör att personer som på olika sätt bryter mot normen för vad som gör en familj drabbas. Vad innebär det i praktiken för enskilda individer? Detta diskuterar panelen.
Medverkande: Martin Andreasson, Helene Sigfridsson, riksdagskandidat för Miljöpartiet och avgående generalsekreterare för Makalösa Föräldrar, Marianne Berg, riksdagsledamot för Vänsterpartiet och ledamot i Nordiska Rådet, representanter för socialdemokraterna samt Sara Privelius, förälder och drabbad av regelverket.
Moderator: Jennie K. Larsson.
Tid: 16:00–16:45
Plats: Pride House (Kafé Klara), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels torg 3, T-Centralen

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 18.00 och 20.00.

Lördag den 31 juli

Pride-paraden
Såklart har Folkpartiet, LUF och HBT-liberalerna en egen sektion i paraden också i år! Var med och flagga för liberalismen. Samling i Tantolunden från 11.30. Avmarsch 13.00.

Folkpartiets tält i Pride Park
På plats i tältet mellan 16.00 och 18.00.

Det går framåt

Argentina inför könsneutral äktenskapslag. Och Irland – inte ännu redo att löpa linan ut - inför en partnerskapslag. Allt inom loppet av en vecka.

Politikerna i Lettland, Litauen och Polen har en del progressiva kolleger att inspireras av.

Fabricerat citat i Socialdemokraternas annons

När jag bläddrade i senaste numret av RFSL:s (för övrigt alltid läsvärda) tidning Kom Ut, som nyligen landade på hallgolvet, kändes det plötsligt som om jag hamnat i en time-warp.

Redan på sidan 3 i tidningen möttes jag nämligen av en helsidesannons från Socialdemokraterna med ett enda huvudbudskap:

Socialminister Göran Hägglund är tydlig:
”Vi kommer aldrig någonsin att acceptera könsneutrala äktenskap”
SvD 29/4 2008

Vad har hänt – är jag inte kvar i 2010? Har den könsneutrala äktenskapslagen inte röstats igenom? Var det bara inbillning att jag själv och maken äntligen kunde skrota beteckningen ”registrerad partner” om oss själva?

Allvarligt talat: det finns stora problem med den här annonsen.

För det första skjuter den sig själv i foten. Sanningen är ju, som vi alla vet, att alliansregeringen så småningom kom överens om att låta frågan avgöras direkt i riksdagen. Därför fick också Kristdemokraterna, trots tappert men ensamt motstånd, acceptera att den könsneutrala äktenskapslagen blev verklighet.

Om syftet med annonsen är att skrämma HBT-väljare med vilka hiskligheter som blir följden av alliansstyre är den alltså ett rejält självmål. (Inte mig emot, men om jag vore socialdemokratisk valplanerare skulle jag tycka att detta vore slöseri med annonspengar.)

I själva verket har ju en rad viktiga framsteg i HBT-politiken gjorts de senaste fyra åren: könsneutral äktenskapslag, världens kanske starkaste diskrimineringslag som omfattar inte bara homo- och bisexuella utan även transpersoner, Sveriges första nationella handlingsplan mot våld i relationer inklusive samkönade relationer, påbörjad översyn av namnlagen och mycket mer därtill.

Men den andra, och allvarligare, invändningen mot annonsen är att den är direkt lögnaktig. Det är inte Göran Hägglund som fällt detta citat. Det är Mona Sahlin.

Den artikel som citeras i Socialdemokraternas annons visar sig nämligen vara en längre partiledarintervju med Mona Sahlin i Svenska Dagbladet den 29 april 2008. En huvudnyhet i artikeln är att oppositionen vill skriva ett eget lagförslag om könsneutral äktenskapslag, och Mona Sahlin motiverar detta så här:

– Men regeringen har låst sig vid väldigt svårförenliga åsikter. Reinfeldt säger ”Ja, vi kommer med en proposition”. Hägglund säger ”Vi kommer aldrig någonsin att acceptera könsneutrala äktenskap”.

Det är alltså Mona Sahlin som lägger dessa ord i Göran Hägglunds mun, inte han själv. (Googla själva så får ni se – uttrycket förekommer inte någon annanstans på nätet än i just denna nyhetsartikel.)

Och två år senare bokar Socialdemokraterna annonsplats på helsida för att sprida detta fabricerade citat.

Kanske tycker någon att Sahlins formulering åtminstone speglar den åsikt som Hägglund gett uttryck för i andra sammanhang. Men det hjälper faktiskt inte, när man påstår sig citera någon i en annons. Dels är formuleringen missvisande eftersom Hägglund bevisligen fått lov att acceptera att den könsneutrala äktenskapslagen blivit verklighet (mot hans vilja), dels och viktigast är det direkt ohederligt att fabricera citat och lägga i munnen på motståndaren - till råga på allt ihop med en oriktig källa.

Om den här annonsen är ett smakprov på vad som väntas från Socialdemokraternas annonsavdelning kommer det inte att bli en rolig valrörelse.

Seminarium i Tokyo om äktenskap

Måndagen den 20 juli hade jag den stora äran att medverka som föreläsare vid ett seminarium på Sveriges ambassad i Tokyo om den nya könsneutrala äktenskapslagen i Sverige. Fyra talare från Sverige, Nederländerna, USA och Japan föreläste inför en publik på 150 personer, och det föll på min lott att beskriva processen fram till den svenska äktenskapsreformen och effekterna av den.

Mer om seminariet kan du läsa här. Manuset till mitt anförande hittar du här nedan.

Towards equal rights in Sweden

It is an honor to address this distinguished audience on the matter of same-sex marriage in Sweden. I myself have been involved in the process both as a politician and Member of Parliament, and as an activist within the Swedish lesbian, gay, bisexual and transgender (LGBT) movement.

In this presentation I will begin by describing the process and the resulting legislation, and later on analyzing the underlying causes, and making some personal reflections.

Already from the beginning, I would like to stress that the term marriage has several meanings. Marriage is not only a legal concept. In many of the world religions, marriage is a religious concept. Furthermore, every individual holds his or her own personal view of marriage. The point I wish to make is that it is the legal dimension of marriage that is the object for legislative action.

To understand the marriage reform in Sweden, a brief historical background may be useful. Sweden is a Christian country with a history of Lutheran orthodoxy and religious intolerance. This influenced the marriage system. In 1734 a law was passed stating that only Lutheran church weddings counted as legally valid marriages.

During the 19th century, religious tolerance increased. In 1908, a civil marriage ceremony was introduced as an alternative to the church wedding, and in 1951, all religious communities could get authorization to perform legally valid marriages. This system remains in force today.

During the 20th century, the legal oppression of gays, lesbians and bisexuals gradually diminished. This process went hand in hand with major changes in society: democracy, equal rights for women and men, secularization, and individualism. Homosexuality was decriminalized in 1944. Until that time, lesbians and gays could be put in prison or sentenced to punitive labor.

The advent of the organized LGBT movement came in 1950, when the organization nowadays called RFSL was formed. Swedish LGBT activists became more vocal during the 1970s, and RFSL devoted substantial energy on lobbying politicians.

Starting in the 1970s, successive legal reforms in Sweden have established equal rights for all citizens regardless of sexual orientation, and strong anti-discrimination acts have been introduced. The final step in this process was the revised Marriage Code.

The reforms started with the discriminatory statutes in the Penal Code. The age of consent was made equal in 1978, a controversial reform at that time. The first anti-discrimination law covering sexual orientation was introduced in 1987.

The first step towards legal recognition of same-sex couples was taken in 1988, when two new laws were introduced for unmarried cohabiting couples: one law for heterosexuals, the other for same-sex couples. This was an symbolic breakthrough. From now on, Swedish legislation recognized homosexuals not only as individuals, but also as couples.

The second breakthrough came in 1994, when the Swedish parliament passed the Registered Partnership Act for same-sex couples. A registered partnership gave the same rights and obligations as a heterosexual marriage with some major exceptions. Most importantly, registered partners did not have any right to adopt children, have joint custody over a child or receive artificial insemination.

In effect, same-sex couples were offered a lightweight civil marriage – but not marriage as such. Nevertheless, the registered partnership act came under ferocious attack from conservative politicians and many religious communities. It was passed with a narrow margin in Parliament.

I find it interesting to note that the opposition waned quickly when the law was finally passed. Instead, the discussion moved on to adoption and reproductive rights. In 2003, after a long and emotional political battle, registered partners were given the same rights to adoption and joint custody as married couples, and in 2005, the ban was lifted on artificial insemination for lesbian and bisexual women.

When the two cohabitation acts from 1988 were merged into a gender-neutral cohabitation act in 2003, this created no controversy.

Therefore, the final push towards same-sex marriage rights was made in a favorable political atmosphere. All other major LGBT reforms had been passed, some countries had already introduced same-sex marriage, and the general public was supportive.

At the beginning of the year 2005, four of the seven parties in parliament had decided in favor of same-sex marriage rights; one party was against, whereas the two largest parties were undecided. At that time the government decided to appoint a special commissioner to look into the issue.

The commissioner, former Chancellor of Justice Mr. Hans Regner, was assisted by two reference groups, one for political parties, and one for the major religious communities in Sweden. I myself represented the Liberal Party in the first reference group. During the commissioner’s work, the remaining two parties both decided in favor of same-sex marriage.

In 2007, Mr. Regner presented his conclusions, recommending that the Marriage Code should include same-sex couples. No other major changes were suggested. For instance, the legal obligation to perform weddings was restricted to civil servants, whereas the religious communities kept their right to decide which weddings they would perform and not perform.

Mr. Regner concluded that these were the most relevant arguments in favor of a reform:

1. Legal differentiation between heterosexual and same-sex relationships is only justified if there are objective reasons. No such reasons exist.

2. The legal and economic questions that need to be regulated are the same in all long-term relationships, regardless of the gender of the persons

3. Marriage is a way of manifesting the mutual commitment of two persons before the world.

4. For those who argue that it is in the interest of a child to be raised in a married family, it seems logical that this would be beneficial for the children of LGBT persons as well.

The arguments against the reform were summed up as follows by Mr. Regner:

1. The traditional definition of marriage is a union between a man and a woman.

2. The Registered Partnership Act gives the same legal protection as the Marriage Code. Legal differentiation is no problem as long as the legal consequences are the same.

3. Same-sex marriage goes against the faiths of all major religions.

4. Preferential treatment for heterosexual couples is actually justified, since only those couples can have children jointly.

Mr. Regner concluded that the arguments in favor of legal differentiation were not sufficiently strong, and concluded that the Marriage Code should be expanded to same-sex couples.

At this point, I would like make an observation about the argument of tradition.

It goes without saying that same-sex marriage as such goes against tradition. But one important lesson of history is that the institution of marriage actually has changed when society has changed.

In many cultures, marriage was traditionally seen as the union between families rather than between individuals. Traditionally, marriage has also been a patriarchal institution where married women were legally subordinated to their husbands, and we all know that this is still the case in many countries.

So, updating the definition of marriage is not a breach with the tradition, it is actually part of the tradition.

In the debate that followed Mr. Regner’s report, the religious dimension remained in focus. The opponents within the religious community tried to describe the reform as an attack on their own religious freedom. Many religious leaders threatened that their communities would abstain from the right to perform legal weddings if the marriage reform was passed.

But in the end, all reform-friendly parties agreed that Mr. Regner’s report as commissioner provided a good basis for a legal reform. And on 1 May 2009 the first same-sex weddings finally took place. No public controversy remains after the reform entered into force.

And interestingly enough, no religious communities have actually decided to abstain from their right to perform legal weddings.

As concluding remarks, I will offer some personal reflections on the process towards full and equal rights for lesbians, gays and bisexuals. How was this possible?

The deciding factor was the increasing openness among LGBT people, and the persistent lobbying work made by LGBT organizations. I can assure you that no politician is willing to take risks for a reform for which there is no public demand. By raising their voices and calling for reform, LGBT people mobilized the reform-friendly political forces.

How was it possible to build a coalition of nearly 90 percent in parliament? The lobbying from RFSL was instrumental, but I would also like to point out the important fact that there was a growing number of openly lesbian and gay parliamentarians, and that most political parties nowadays have LGBT caucuses of their own. When politicians discover that their own party members and political colleagues are LGBT people, it gets more difficult to keep the issue in the margins.

Also, it should be stressed that the LGBT movement chose a pragmatic reform strategy. The long-term goal of full and equal rights was never left out of sight, but RFSL and other LGBT organizations accepted that the process had to be taken in steps.

Sweden is no LGBT wonderland. Discrimination and hate crimes remain serious problems. Still, it must be said that the legal reforms have had far-reaching effects for the climate in society. Full and equal legal rights are important not only in themselves – they also set the norms and define the values in society.

As a Liberal, I would like to stress that the goal should not be that all same-sex couples should marry. Rather, the goal should be that all couples should have the same right to decide their own destiny. The right to decide not to marry is as important as the right to marry.

Finally, I would also like to add that the legal reforms have had tremendous and positive effects for the heterosexual majority as well. Sweden is a homogenous country where consensus is highly valued, and many people actually find it difficult to talk about things that fall outside of the norm.

When same-sex relations were recognized and included in the fundamental institutions of society, one effect was that the silence was broken also among heterosexuals. The parents, siblings and colleagues of lesbians and gays finally found the words to speak openly about the relationships of their children, their sisters and brothers, or their friends at work.

And words bring recognition; recognition brings acceptance; acceptance brings dignity.

There is a long road ahead of us, but I look forward to the day when gender and sexual orientation is an irrelevant factor for the legal rights of individuals in all countries.

Thank you.

Mycket snack men väldigt luddiga visioner

Mona Sahlin är både typisk och ovanlig som socialdemokratisk ledare. Typisk såtillvida att hon i en livslång partikarriär har visat obrottslig lojalitet mot rörelsen (även, menar jag, under åren i kylan). Mer ovanlig när det gäller de sakfrågor hon ofta förknippas med: integration, jämställdhet, HBT-frågor. Detta är knappast de ämnen som brukar toppa listorna över väljarnas viktigaste frågor, varken bland s-väljare eller hos allmänheten i stort.

Det finns dock två faktorer som förenar dessa teman. För det första är det värdefrågor där det har skett stora åsiktsförändringar, inte bara i Sverige utan i större delen av västvärlden. Dessa förändringar har Sahlin, med sitt omvittnade väderkorn för frågor som ligger i luften, naturligtvis inte låtit bli att uppmärksamma. För det andra går alla tre frågorna att sätta in i en konfliktdimension som handlar om modernitet mot konservatism.

Denna konfliktdimension har Mona Sahlin gjort sitt bästa för att också utnyttja politiskt. Ett sådant konstaterande är ingen anklagelse om cynism. Det handlar om politikens villkor och om vilket spelutrymme som ges av det egna laget och av motståndarna.

Mona Sahlin har också en sällsynt förmåga att fånga upp nya ämnen och lyfta dem till debatt. Att Mona Sahlin är uppriktigt engagerad i dessa frågor är inte heller något att ifrågasätta. Hon trivs också i HBT-världen och möts av uppskattning där; bland annat har hon röstats fram som ”Årets hetero” på Qx-galan hela två gånger.

Men vart vill hon då föra socialdemokraterna politiskt på dessa tre områden? Det är svårare att uttala sig om, vilket är desto märkligare med tanke på att hon i olika omgångar har haft ministeransvar för samtliga dessa sina hjärtefrågor.

Under sin tid som minister lät hon de färgstarka utspelen dugga tätt och med jämna mellanrum sade hon att nya lagar var på gång; när misslyckanden påtalades tog hon loven av kritiken genom att hålla med och säga att helt andra åtgärder snart skulle komma. De konkreta resultaten var däremot mer tunnsådda.

Ta till exempel Mona Sahlin som integrationsminister 2000–2004. Redan första månaden lät hon en politisk bomb detonera, när hon i en stor intervju i Göteborgs-Posten (22/10 2000) sade att det är dags för Sverige att införa positiv särbehandling på etnisk grund inom arbetsmarknaden. ”Jag kan inte se någon annan väg än lagstiftning”, sade hon och förtydligade: ”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.” I en TT-intervju den 26/11 samma år förutskickade hon lagstiftning i kraft 2002.

Så blev, som vi vet, inte fallet. Sahlin hade låtit tungan löpa, och nu blev det i stället full back i maskineriet. Kammardebatter den närmaste tiden fick ägnas åt att lägga till rätta och förklara sig missförstådd – och sedan rann frågan ut i sanden.

När den borgerliga regeringen våren 2008 klargjorde att den inte kommer att införa positiv särbehandling på etnisk grund valde Mona Sahlin och socialdemokraterna att inte protestera. Den har aldrig varit socialdemokraternas linje, men Mona Sahlin uppträder nu som om den inte heller har varit hennes.

Hur gick det då med integrationen under Sahlins tid som minister? Sanningen är att läget förvärrades. Sysselsättningen bland utlandsfödda sjönk under hennes ministertid 2000–2004, medan antalet utanförskapsområden – alltså områden med extremt låg sysselsättning, lågt valdeltagande och dåliga skolresultat – växte från 127 år 2002 till 155 år 2004.

I det läget valde Mona Sahlin att våren 2004 förklara integrationsproblemen med rasismen i Sverige och utse Masoud Kamali till utredare av strukturell diskriminering. När Kamali väl lämnade sin utredning var det till en annan integrationsminister, Jens Orback, som gjorde sitt bästa för att hålla distansen till hans förslag. Mona Sahlin sade ingenting – hon hade lämnat frågan och gått vidare.

Jämställdheten har Mona Sahlin ansvarat för kortare perioder, 1994–95 och 2003–2004. Det är svårt att se konkreta avtryck som gör att hon skiljer sig från alla de andra socialdemokratiska jämställdhetsministrarna.

Det var exempelvis under andra statsråd som kvinnofridsfrågorna stod i fokus. Lönegapet mellan kvinnor och män var oförändrat 92 procent (kompenserat för skillnader i ålder, utbildning etc.), och inte heller kom några särskilda initiativ för att öka kvinnors makt och möjligheter på arbetsmarknaden. Exempelvis jämställdhetsbonusen är ju en helt och hållet liberal och borgerlig produkt, som Sahlin i efterhand har välkomnat.

I stället valde Mona Sahlin att göra utspel på sådant som förbud mot könsdiskriminerande reklam. Till tidningarna sade hon sig vara ”övertygad om att en lagstiftning behövs” (SvD 27/2 2004), och det var s-regeringen som utsåg den utredare som lade fram ett förslag om att förbjuda fördomsfull reklam genom att kringgå grundlagen. Men då hade Sahlins intresse redan slocknat; mig veterligt har hon inte kommenterat utredningens minst sagt uppseendeväckande förslag.

Också när det gäller HBT-frågorna, som hon ansvarade för som demokratiminister 2002–2004, går mönstret igen. Här är det förstås frågan om jämlik äktenskapslagstiftning som är central. Hösten 2002 gick hon ut stort i massmedia och förklarade att staten borde kunna tvinga samfund att viga samkönade par om de ville behålla vigselrätten. Sedan blev det samma vända igen: full back i maskineriet, andra statsråd slätar över, och även detta förslag faller ner i den stora tystnadens djup.

Äktenskapsfrågan har Mona Sahlin som bekant återkommit till, och som partiledare har hon framgångsrikt bidragit till att Sveriges journalistkår nu tycks tro att oppositionen har lagt fram lagförslag om en könsneutral äktenskapsbalk i riksdagen. Sanningen är att detta aldrig har funnits; inget förslag har varit mer konkret än att riksdagen ska uttala att regeringen borde ta fram en sådan lag.

Samtidigt är Mona Sahlin en uppfriskande kontrast, inte minst mot sin företrädare, eftersom det inte är helt vanligt att en socialdemokratisk partiledare har ett äkta intresse för frågor som HBT-politik, jämställdhet och integration. Ändå får jag ingen tydlig bild av vilka som kommer att bli socialdemokraternas politiska redskap på dessa områden.

Är det likabehandling eller positiv särbehandling som är hennes recept mot diskrimineringen? Vill hon fortfarande förbjuda könsdiskriminerande reklam trots att grundlagen skyddar även fördomsfulla åsikter? Håller hon dörren öppen för att i ett senare skede införa kravet att trossamfund som vill ha vigselrätt måste viga homosexuella? Just verkar svaret vara att ingen riktigt vet.

Vad blir då den samlade bilden av Mona Sahlins insatser på dessa områden? När det gäller jämställdhet och integration blir resultaten föga imponerande och hennes visioner suddiga. På HBT-politikens område har hon däremot drivit frågorna även när detta inte har varit opportunt, hon är tydlig om att lika rättigheter är målet, och hon har haft en samlade roll för de krafter inom socialdemokratin som har velat göra partiet genuint HBT-vänligt. Det ska hon ha all heder för.

Poängen är bara att detta inte är något unikt för vare sig Mona Sahlin eller socialdemokratin. En annan politiker som gått i spetsen för motsvarande åsiktsförändring i sitt eget parti heter exempelvis Fredrik Reinfeldt.

Både när det gäller Sahlin och Reinfeldt betyder förändringarna i sak inte heller att de brutit ny mark. Snarare har de lyckats få sina partier att närma sig de positioner i HBT-frågor som intagits av till andra partier, exempel folkpartiet. Det är, å andra sidan, inte alls något att beklaga sig över.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Liberal Debatt nr 3 2008

Könsneutral äktenskapslag kränker inte religionsfriheten

I den svenska debatten om könsneutral äktenskapslagstiftning har uppmärksamheten mest riktats mot våra EU-kolleger Belgien, Nederländerna och Spanien, som alla tillåter äktenskap mellan personer av samma kön.

Men det är inte helt lätt att jämföra med dessa länder, eftersom Belgien och Nederländerna till skillnad från oss har civiläktenskap och Spanien har en speciell lagstiftning på grund av katolska kyrkans historiska ställning.

Jag anser att det är hög tid att vi också tar intryck av två andra länder med könsneutrala äktenskapslagar, Kanada och delstaten Massachusetts i USA. Där, liksom i Sverige, är det möjligt att gifta sig juridiskt genom en religiös vigselakt. Det finns alltså viktiga erfarenheter att hämta från länder med samma äktenskapssystem som vårt eget.

Två påståenden hörs ofta i den svenska debatten: att en könsneutral äktenskapslag kräver att civiläktenskap införs för att inte religionsfriheten ska kränkas, och att det skapar problem för trossamfunden om staten håller sig med en annan äktenskapsdefinition än flertalet samfund. Lärdomarna från Kanada och Massachusetts – som jag nyligen besökt och där jag diskuterat dessa frågor med myndigheter, organisationer och trossamfund – visar att de påståendena inte håller.

I Kanada gjordes den nationella äktenskapslagen könsneutral i juli 2005, men redan innan dess tillät de flesta av landets provinser två personer av samma kön att ingå äktenskap. Liksom i andra länder var detta en fråga som splittrade trossamfunden. Flertalet var emot, men reformen hade stöd av bland annat United Church of Canada, ett protestantiskt samfund som betjänar drygt 3 miljoner kanadensare.

För United Church of Canada har den nya äktenskapslagen blivit en religionsfrihetsreform. Det är tack vare den som kyrkan nu kan ge alla oavsett sexuell läggning möjlighet till en juridiskt giltig vigselakt i religiös form, samtidigt som lagen inte hindrar de samfund som avvisar samkönade äktenskap från att även fortsättningsvis förrätta bara de vigslar som är förenliga med deras religiösa tro.

Också i Massachusetts, som tillåter samkönade äktenskap sedan maj 2005, har trossamfunden möjlighet att förrätta juridiska vigslar. Inte heller här har den könsneutrala lagstiftningen hindrat samfunden att själva följa sin äktenskapssyn. Inom reformjudendomen förrättar rabbiner vigslar mellan par av samma kön medan ortodoxa säger nej. Flertalet kristna samfund förrättar inte samkönade vigslar, men de kristna församlingarna inom Unitarian Universalist Association är ett betydelsefullt undantag.

Samkönade äktenskap fortsätter att vara en hett omstridd fråga i både Kanada och USA. Det intressanta är dock att ingen påstår att de nya lagarna har skapat problem för samfunden i deras egen religionsutövning. Den politiska striden handlar i stället om hur man anser att den civila lagstiftningen ska vara utformad.

Vad finns det för lärdomar vi kan dra av de könsneutrala äktenskapslagarna i Kanada, Massachusetts och andra länder? Här tänker jag framför allt på två saker.

För det första: Alla länder som infört en könsneutral äktenskapslag har gjort det utan att förändra det juridiska system för vigslar som redan används. Det finns alltså ingen särskild vigselmodell som Sverige måste införa om vi öppnar för äktenskap mellan personer av samma kön.

Detta understryker vad jag tidigare tagit upp i Frisinnad Tidskrift (se nummer 6–7 2003), nämligen att det inte finns någon politisk koppling mellan kravet på könsneutral äktenskapslag och kravet på civiläktenskap. Tvärtom är Kanada och Massachusetts två kraftfulla bevis för att det fungerar att kombinera en könsneutral äktenskapslag med bevarad vigselrätt för samfunden.

För det andra: Att begreppet äktenskap har breddats i lagstiftningen har inte påverkat trossamfundens rätt att arbeta utifrån sin egen, religiösa definition av äktenskap. Även i dag finns det ju grundläggande skillnader mellan lagens och olika trossamfunds syn på vad som är ett äktenskap. Att lagen till exempel erkänner skilsmässor hindrar inte vissa samfund från att betrakta äktenskapet som ett oupplösligt förbund, samtidigt som andra mycket väl kan ge frånskilda en ny kyrkvigsel.

Vi kommer helt enkelt inte förbi att begreppet äktenskap i olika sammanhang har olika, helt unika innebörder. Därför vore det också djupt olyckligt om vi i Sverige skulle försöka överbrygga tolkningsskillnaderna genom att genomföra det förslag som då och då hörs i debatten om att helt stryka begreppet äktenskap ur lagen och döpa om äktenskapsbalken till t.ex. samlevnadsbalk. Ordet äktenskap skulle då kunna ”lämnas över” till trossamfunden.

En sådan förändring skulle ha flera icke önskvärda följder. Till att börja med skulle den betydande del av svenska folket som inte vill gifta sig kyrkligt inte längre ha chansen att ingå något som kallas äktenskap. För de flesta människor skulle detta framstå som obegripligt.

Det skulle också leda till internationella problem, eftersom Sverige är folkrättsligt förpliktat att värna vuxna människors rätt att ingå äktenskap och det även finns en väl utvecklad internationell privaträtt om erkännande av utländska äktenskap. Även om Sverige stryker ordet äktenskap ur lagstiftningen vore vi alltså tvungna att klargöra vilka svenska samlevnadsformer vi önskar att andra länder ska erkänna som äktenskap enligt sina egna lagar.

Slutligen menar jag att det vore riskabelt för statens religiösa neutralitet. Att stryka ordet äktenskap ur lagen för att ta hänsyn till de religiösa samfund som inte inkluderar samkönade par i sitt äktenskapsbegrepp innebär ju underförstått att staten tar större hänsyn till sådana samfunds religiösa äktenskapssyn än till de samfund som vill inkludera samkönade par i äktenskapet.

Det viktigaste argumentet emot en sådan reform är dock att den är en lösning på ett problem som inte finns. Redan i dag har trossamfunden full frihet att definiera sin äktenskapssyn på ett annat sätt än staten. Exemplen från Kanada och Massachusetts visar att det förblir så även med en könsneutral äktenskapsbalk kombinerad med vigselrätt – men inte vigselplikt – för samfunden.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad i Frisinnad Tidskrift nr 3 2006. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.

Tvinga inte samfunden

Denna vecka har riksdagens lagutskott inlett behandlingen av frågan om en könsneutral äktenskapsbalk, det vill säga om två personer av samma kön ska kunna ingå äktenskap.

Våra EU-grannar Belgien och Nederländerna har redan infört könsneutrala äktenskapslagar, och motsvarande reformer är på väg i andra länder.

Flertalet riksdagspartier har tagit ställning, men ingen vet ännu var regeringen står i själva sakfrågan. Justitieminister Thomas Bodström minglar gärna på tv-sända gaygalor men tiger i en central lagstiftningsfråga som han är ansvarig för.

Folkpartiet liberalerna har en tydlig linje. Äktenskapsbalken bör breddas till att omfatta alla par, både homo- och heterosexuella. Trossamfunden ska, precis som i dag, ha valfrihet att avgöra vilka vigslar man vill förrätta.

Denna reform skulle ge en lagstiftning som inte särbehandlar utifrån sexuell läggning. I juridisk mening innebär äktenskapet ett lagpaket om t.ex. arv, försörjningsplikt, namnskick, skatt och socialförsäkringar, det vill säga många av de frågor som dyker upp i ett parförhållande.

Att neka samkönade par möjligheten till detta lagpaket kan bara försvaras om homosexuella och heterosexuella förhållanden såg helt olika ut. Så är det inte.

Kärleken är likadan oavsett könet på den person den riktar sig till. Den känslomässiga och ekonomiska sammanflätning som finns i en parrelation är likadan oavsett om parterna råkar vara homo-, bi- eller heterosexuella.

Man kan då invända att 1995 års partnerskapslag ger samkönade par tillgång till så gott som alla av äktenskapets effekter. Det argumentet är dock inte hållbart. Partnerskapslagen är och förblir en särlagstiftning, och särlagstiftningar utan objektiva skäl kan inte försvaras, lika lite som det vore rimligt att ha en äktenskapslag för gotlänningar och en för fastlandsbor även om lagarna vore lika till innehållet.

Den enda objektiva skillnaden mellan samkönade och olikkönade par är att två personer av samma kön aldrig kan skaffa barn tillsammans på biologiskt vis.

Men i debatten är det bara gentemot homosexuella som denna begränsning används som förevändning för att förbjuda äktenskap – aldrig gentemot ett heterosexuellt par som av olika skäl inte kan bli föräldrar. Och dessutom: många homo- och bisexuella har barn.

Ytterst handlar därför dagens förbud mot samkönade äktenskap inte om juridik eller föräldrafrågor, utan om samhällets syn på kärlek mellan personer av samma kön. Den som påstår att lagen inte har färgats av äldre tiders syn på homosexuell samlevnad tar på sig en omöjlig uppgift.

Sverige bär på ett mörkt förflutet där homosexuella avrättades på 1600- och 1700-talen och där homosexualitet bestraffades med fängelse eller straffarbete ända fram till 1944. När dagens äktenskapsbalk infördes 1987 hade bara åtta år förflutit sedan homosexualitet ströks som sjukdomsbegrepp ur Socialstyrelsens register. Att äktenskapslagen ansetts vara förbehållen heterosexuella måste ses mot denna bakgrund. Men äktenskapsbegreppet förändras med sin tid.

I debatten har det hävdats att en könsneutral äktenskapsbalk skulle innebära en styrning av trossamfundens inre liv. Äktenskapets religiösa innebörd kan dock inte – och ska inte – vara åtkomlig för politiska beslut.

Trossamfunden är fria att själva avgöra sin äktenskapssyn, och exempelvis i synen på skilsmässor finns det redan i dag stora skillnader mellan den tillåtande lagstiftningen och många samfunds restriktiva hållning till att förrätta vigslar mellan frånskilda.

Trossamfunden har vigselrätt, men inte vigseltvång. Så länge staten beviljar vigselrätt åt ett visst trossamfund bör samfundens företrädare kunna utöva denna rätt utifrån sin religiösa äktenskapssyn.

Folkpartiet är därför bestämt emot varje slags lagstiftning som skulle innebära att fristående organisationer som t.ex. trossamfund åläggs ett tvång att viga enskilda par. Däremot ska det enskilda paret alltid kunna gifta sig inför en civil myndighet.

En gemensam äktenskapsbalk skulle på ett kraftfullt sätt säkerställa alla människors likhet inför lagen, oavsett sexuell läggning. Den skulle inte påverka trossamfundens oberoende. Den skulle också vara en lag med brett stöd hos allmänheten, vilket nyligen bekräftats i en Gallupundersökning där stödet för att tillåta samkönade äktenskap var dubbelt så starkt som motståndet (61 respektive 30 procent av de tillfrågade).

I år är det 60 år sedan homosexualitet upphörde att vara ett brott i Sverige, och 25 år sedan sjukdomsstämpeln försvann. Det värdigaste tänkbara sättet att uppmärksamma dessa jubileer vore att Sveriges riksdag tog ställning för en gemensam och jämlik äktenskapslagstiftning.

Martin Andreasson (FP), ledamot i riksdagens lagutskott, partistyrelseledamot

Anna Grönlund (FP), vice gruppledare, ledamot i Folkpartiets partiledning

Publicerad på SvD Brännpunkt 6 mars 2004. OBS: Det datum som anges i permalänken är bara publiceringsdatum på denna blogg och inget annat.