Ryssland: Tumskruvarna dras åt för hbt-personer

Om man ska ta tempen på ett samhälle är det bra att titta särskilt på hur majoriteten behandlar sina minoriteter. I takt med att utvecklingen raskt gått i auktoritär och odemokratisk riktning i Ryssland har också klimatet för hbt-personer blivit allt hårdare.  Det senaste steget är de ordningsstadgor mot ”homosexuell propaganda till minderåriga” som nu införs i stad efter stad. (Att minoriteter ska berövas sina rättigheter för att ”skydda barnen” är tyvärr ett klassiskt argument. Det känner vi igen från många sammanhang, också i Sverige.)

I dag kom nyheten att en av de mest namnkunniga hbt-aktivisterna i Ryssland, Nikolaj Aleksejev, har dömts i en domstol i Sankt Petersburg för att ha ”propagerat för homosexualitet”. Lagen är ingen död bokstav och ryska hbt-människor har all anledning att känna djup oro. Så sent som i går väckte Patrik 1,5 hatiska motdemonstrationer på hbt-filmfestivalen i Moskva. Och den 1 maj greps elva hbt-aktivister i Sankt Petersburg - för att de burit på regnbågsflaggor.

Här nedan återger jag den skriftliga fråga som jag i dag har ställt till utrikesminister Carl Bildt.

Stöd gärna RFSL:s och tidningen Qx gemensamma insamling till stöd för Sankt Petersburgs hbt-rörelse! Läs mer här om hur du kan skänka pengar.

 

Hbt-personers yttrandefrihet i Ryssland

En av Rysslands mest kända aktivister för hbt-personers rättigheter, Nikolaj Aleksejev, dömdes i dag av en domstol i Sankt Petersburg för att ha gjort ”propaganda för homosexualitet till minderåriga”. Aleksejevs brott bestod i att han utfört en enmansdemonstration för hbt-personers rättigheter utanför stadsledningens kontor i april månad.

Enligt medieuppgifter är detta första gången som en person döms i domstol enligt stadens nya ordningsstadga som förbjuder ”propaganda för homosexualitet”. Motsvarande bestämmelser införs nu på bred front i övriga Ryssland.

Sverige har tidigare, enskilt och i samverkan med andra EU- och Europarådsländer, protesterat mot denna bestämmelse. Den fällande domen är ett belägg för att den utgör ett reellt hot mot yttrandefriheten vad gäller hbt-personers rättigheter.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

Vilka initiativ avser utrikesministern att ta med anledning av det inträffade för att från Sveriges håll ge fortsatt stöd åt hbt-personers yttrandefrihet i Ryssland?

 

Medier om domen i Sankt Petersburg: SvD, DN, Dagen, Göteborgs-Posten, Borås Tidning.

Varför mörkar Socialdemokraterna sina egna jobbsiffror?

Socialdemokraternas vårmotion ger vissa svar om vart det största oppositionspartiet är på väg. Men på andra områden kvarstår oklarheterna, och det finns också en del rena besynnerligheter som gör att nya frågor måste ställas.

Till att börja med några punkter kring en huvudfråga – jobbpolitiken.

 Socialdemokraterna lyfter, helt korrekt, fram ungdomsarbetslösheten som ett särskilt stort problem för Sverige. Partiet erkänner också på sidan 20 sitt eget misslyckande: det var i slutet av Socialdemokraternas egen regeringsperiod, under perioden 2000–2005, som ungdomsarbetslösheten exploderade från 10 till drygt 20 procent, en nivå där den sedan dess bitit sig fast. (Att siffrorna ligger kvar på samma nivåer trots att Sverige påverkats av den värsta globala ekonomiska krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet är värt att notera, men det är förstås ingenting att vara nöjd med.)

Den första frågan blir då varför Socialdemokraterna tror att det blir mer lockande att anställa om arbetsgivaravgifterna för ungdomar fördubblas – i reda pengar en skatte- och avgiftshöjning på 16 miljarder kronor.

Att sänka eller rentav slopa arbetsgivaravgifterna kan tvärtom vara ett sätt att hålla trösklarna låga för den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Detta är också huvudtanken bakom nystartsjobben: ju längre du varit arbetslös, desto längre slipper arbetsgivaren betala arbetsgivaravgifterna när du blir anställd. Det är ett recept som varit framgångsrikt – just nu har nästan 43 000 personer ett riktigt arbete genom nystartsjobb (källa: Arbetsförmedlingen).

Och här kommer nästa förvånande förslag från Socialdemokraterna, nämligen att försämra och försvåra för nystartsjobb just bland ungdomar.

Redan på sidan 5 i vårmotionen sägs att nystartsjobben för ungdomar utan gymnasieutbildning ska villkoras mot att den unge förpliktar sig till en utbildningsplan (fastställd av myndigheten Arbetsförmedlingen, får man förmoda). Inget myndighetsgodkännande, inget nystartsjobb. Och för att verkligen understryka saken sägs att detta ska gälla alla arbetslösa ungdomar utan gymnasieutbildning.

Fråga nummer två blir alltså hur mer byråkrati och begränsningar ska göra det attraktivare att anställa ungdomar genom nystartsjobb.

En annan underlighet är vilken verklighet som Socialdemokraterna utgår från. På sidan 14 och 15 för partiet ett resonemang om vad som kallas ”det varaktiga, egentliga utanförskapet”, och Socialdemokraterna hänvisar då till en PM från Riksdagens utredningstjänst (RUT) med beräkningar av hur den så kallade breda arbetslösheten utvecklas. I motionen återges detta med orden:

”De som befinner sig i varaktig bred arbetslöshet har ökat under i princip hela den undersökta perioden, och ökningen visar inga tecken på att mattas av efter 2006. Även andelen av befolkningen i arbetsför ålder (16–64 år) tenderar att växa över tid.”

Det intressanta är att Socialdemokraternas egen RUT-PM visar något annat, om utvecklingen efter 2010 inkluderas – men av någon outgrundlig orsak återgavs inte siffrorna efter 2010 i motionen.

Som riksdagsledamot beställde jag fram PM:n och fann då att Riksdagens utredningstjänst i själva verket skriver följande:

”Med förbehåll för osäkerhetstalen tenderade andelen av befolkningen i ’bred arbetslöshet’ att minska fram till oktober 2008, varefter trenden vände uppåt. Sedan 2010 har andelen av befolkning i ’bred arbetslöshet’ åter minskat.”

RUT fortsätter sedan: ”De mest rättvisande jämförelserna görs mellan motsvarande månader under olika år”, varefter det presenteras en tabell (nr 1 i PM:n) som visar månadssiffrorna från januari 2006 till januari 2012. Av tabellen framgår att den breda arbetslösheten låg på samma nivå i januari 2012 som i januari 2008 (före finanskrisens utbrott) och på en klart lägre nivå än motsvarande månad 2006.

Fråga nummer tre blir alltså: Varför mörkar Socialdemokraterna jobbsiffrorna i det underlag partiet själv hänvisar till?

Finns det då något beröm alls att ge till vårmotionen?

Ja, det är välkommet att partiet nu verkar backa från sin tidigare idé om ett investeringspolitiskt mål, alltså att staten ska avsätta ett årligt minimibelopp till investeringar oavsett samhällsekonomiska kalkyler.

Idén om ett investeringsmål kunde i förstone låta tilltalande, men den var dålig, och det av samma skäl som det är en dålig idé av Mitt Romney att kräva att anslagen till USA:s försvarsmakt ska utgöra en minimiandel av landets BNP som inte får underskridas oavsett det säkerhetspolitiska läget. Visst ska investeringarna i exempelvis infrastrukturen fortsätta att öka, men det styrande ska inte vara målet att göra av med pengar utan de samhällsekonomiska fördelarna i form av bättre tillväxtförutsättningar eller vinster för miljön.

I medierna: Dagens Nyheter (1), (2), Ekot, SvD (1), (2), Expressen, Aftonbladet (1), (2), SVT (1), (2).

Bland socialdemokrater i bloggosfären snålas det däremot inte på berömmet: Martin Moberg, Johan Westerholm, Annika Högberg, Monica Green. Se å andra sidan Carl B. Hamiltons (FP) kommentar.

Om RUT och ROT i AB

Härom dagen skrev jag i Aftonbladet tillsammans med mina allianskolleger i skatteutskottet om oppositionens planer på att börja minska på RUT- och ROT-avdragen. Läs gärna här.

Ja till ensaminsemination – ja till utredning om surrogatmoderskap

Om tio minuter börjar den votering där riksdagen väntas säga i princip ja till att slopa förbudet för ensamstående att få assisterad befruktning. I samma omröstning väntas riksdagen rösta för en förutsättningslös utredning om surrogatmoderskap.

Det här var mitt eget inlägg i debatten.

Om någon person, herr talman, som är helt okunnig om vårt lands lagar och traditioner av en ren händelse befinner sig här i kammaren för att lyssna på denna debatt, så skulle den människan först och främst gripas av respekt för talarnas stora engagemang för barns situation, men därefter förvånas över de grundsatser på vilka stora delar av diskussionen vilar.

Det talas om att ”tillåta”, om att ”införa”, om att ”ge rätt”. Mer sällan nämns vad det egentligen handlar om: att ta bort ett förbud.

Det är två vitt skilda perspektiv, och de leder tankarna åt vitt skilda håll. I det ena fallet handlar det om att staten har makten i sin hand, och att staten i sin välvilja kan ge den enskilde lov till något. I det andra fallet ligger beslutet hos den enskilde, och staten använder bara sin myndighet när det finns överväldigande starka skäl att göra så.

Valet mellan dessa två synsätt blir särskilt viktigt när det handlar om livets slut och livets början.

Att staten pekar på en människa och säger ”detta liv borde inte få bli till” – det är i grunden en oerhörd maktutövning som riktas mot den enskilde i tillvarons kanske viktigaste ögonblick.

Låt oss aldrig glömma detta när vi diskuterar och lagstiftar om hur och i vilka livssituationer en kvinna borde tillåtas bära ett barn.

Denna församlings makt att påverka det allra mest privata i människors tillvaro ska inte underskattas. Låt oss använda den makten med eftertanke.

Vi kan använda den för att bygga murar, stänga igen, låsa ute. Men vi kan också använda den för att öppna, släppa in och bygga till så att fler får plats.

Sakta men säkert har vi byggt om och byggt till, så att barn födda utanför äktenskapet fått fullt rättsligt erkännande, så att adoptivbarns ställning stärkts, så att alla par kan få tillgång till assisterad befruktning och möjlighet att prövas som adoptivföräldrar, och så att alla barn kan få möjlighet till rättsliga band till sin styvförälder oavsett om denna är av ena eller andra könet. I dag kan vi fatta principbeslut om att slopa förbudet för ensamstående att få tillgång till assisterad befruktning och göra en förutsättningslös utredning om surrogatmoderskap – en utredning där både positiva och negativa erfarenheter från andra länder ska vägas in.

Låt oss glädjas åt detta. Och låt oss vara ödmjuka när det gäller om denna församlings makt ska användas åt att motverka eller erkänna familjens och föräldraskapets mångfald.

Elitistiska barnläkare på DN Debatt

I alla tider har det funnits sådana som tyckt att vissa människor, i kraft av sin upphöjdhet och särskilda ställning, måste ha rätt att bestämma mer än alla andra. Och av någon förunderlig slump vill de aldrig själva träda tillbaka i skuggan av ett högre intresse. Tvärtom tycker dessa människor alltid att det är just de själva – eller de intressen de anser sig företräda – som är så fina att de måste få mer makt.

Platon ville att hans egna gelikar – filosoferna - skulle härska. På den gamla onda tiden i Sverige var det de rika och välbeställda som tilldelade sig själv makt genom att rösträtten kopplades till inkomst.

På DN Debatt i dag förespråkar ett antal barnläkare att den graderade rösträtten ska återinföras. Men den här gången är det inte de rika som ska ha fler röster, utan föräldrarna. Ju fler barn en förälder har, desto mer fler röster.

Det mest beklämmande är egentligen inte själva förslaget om graderad rösträtt, utan att de lärda undertecknarna anser sin idé vara höjden av radikal demokrati.

Det är den inte. Den är elitistisk, konservativ och närmast fördemokratisk.

Barnläkarna är befriande ärliga om sitt syfte. De anser att barnfrågorna är så viktiga att principen ”en person – en röst” ska avskaffas. De personer som är bäst skickade att värdera barns intressen – det vill säga föräldrarna – ska ha fler röster än andra.

Precis så har den ojämlika rösträttens förespråkare argumenterat i alla tider. Kunskapen om pengars värde är så viktig att de som förstår sig på den saken ska ha fler röster. Alltså graderad rösträtt efter inkomst och förmögenhet. Rikets försvar är så viktigt att bara de som deltar i krigsmakten ska ha rösträtt. Alltså rösträtt efter kön. Och så vidare.

Det var fel på Platons tid. Det var fel på rösträttsstridens tid. Och det är lika fel i dag.

Tillägg 30/3: Även Peter Högberg och Felix König har läst och är kritiska, medan Stefan Olsson (självidentifierat konservativ) är entusiastisk.

5 extra miljarder i kilometerskatt ingen bra idé

I dag skriver jag på Dagens Industris debattsida, tillsammans med mina allianskolleger i skatteutskottet, om den rödgröna oppositionens förslag om en kilometerskatt på lastbilstransporter. Läs gärna här.

Färre räntesnurror = lägre skatt

Tillsammans med andra kolleger i skatteutskottet tog jag i går del av regeringens nya promemoria om skärpta regler för så kallade räntesnurror. Det är viktigt att nya regler kommer på plats. Då får vi också utrymme att sänka skatterna på företagande i Sverige.

I debatten har räntesnurrorna ofta uppmärksammats mest i samband med de riskkapitalbolag som äger Carema och andra företag som erbjuder välfärdstjänster, men fenomenet dyker inte bara upp i dessa sammanhang. Väldigt förenklat handlar detta om att internationella koncerner skatteplanerar genom att låta sina svenska företag ta upp mycket stora lån hos ett annat koncernföretag som har säte i ett lågskatteland. Det svenska företaget kan då slippa bolagsskatt genom att kvitta sin vinst mot räntekostnaderna för lånet, samtidigt som företaget i lågskattelandet betalar låg eller ingen skatt för ränteintäkten.

Fullt lagligt – men problematiskt. Följden blir att alla verksamheter i Sverige inte beskattas likvärdigt. Detta leder i sin tur till snedvridning av konkurrensen, genom att internationella koncerner får skattefördelar som helsvenska koncerner inte kan utnyttja.

Två faktorer har gjort att detta problem har vuxit på senare år. För det första har den internationella finansiella integreringen gjort det lättare att åstadkomma den här sortens konstruktioner. För det andra har räntesnurrorna också blivit allt lönsammare i takt med att andra länder sänker sin bolagsbeskattning medan den legat i princip stilla i Sverige. 

Min inställning är att vi ska slå vakt om breda och enhetliga skattebaser. Då kan också skattesatserna hållas låga.

Räntesnurrorna fungerar som ett sätt att komma runt den svenska bolagsbeskattningen för verksamheter i Sverige. Trevligt för de koncerner som genom avancerade skatteupplägg kan slippa svensk skatt. Men förlorarna blir resten av näringslivet, eftersom skattebortfallet motsvarar en utebliven skattesänkning.

Det är heller inte småpengar det handlar om – ränteavdragen för räntor på olika slags internlån i företag skapar ett skattebortfall i storleksordningen 6,3 miljarder kronor. Om detta kan hämtas in, helt eller till största delen, får vi utrymme att göra sänka företagsbeskattningen och göra investeringsklimatet i Sverige mer konkurrenskraftigt.

Den exakta utformningen av reglerna kan behöva diskuteras, men inriktningen bör enligt min mening ligga fast. Genom att värna skattebasen kan vi hålla skattesatsen låg. Det tjänar Sveriges näringsliv på.

I medierna: Expressen, Ekot, Dagens Industri (1), (2), (3), Svenska Dagbladet (1), (2), Dagens Nyheter