Så flyttades gränserna i debatten om invandring

Kom det verkligen som en blixt från klar himmel när en lång rad öppet invandrar- och främlingsfientliga politiker valdes in i Finlands riksdag vid Sannfinländarnas skrällseger i valet 2011? Nej, svarar journalisten Marianne Lydén. I boken Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster, utgiven av Söderströms förlag i samarbete med den pigga finlandssvenska tankesmedjan Magma, går hon längre tillbaka i tiden och tecknar en bild av hur debattklimatet om asyl- och invandringsfrågor förskjutits från början av 1990-talet och framåt till våra dagar.

Förändringen inträffar inte över en natt, utan det handlar om en långsam tillvänjningsprocess. Och det viktigaste är inte vad de allra extremaste politikerna ger uttryck för, utan hur alla andra förhåller sig. Tar man strid för sina värderingar? Tiger still i tron att främlingsfientliga kan tigas ihjäl – eller noterar man med intresse att andra verkar kunna vinna stora valframgångar på en främlingsfientlig retorik?

När ledande politiker, ur olika partier, anpassar sig i riktning mot en förment främlingsfientlig opinion är det en gräns som överskrids. Marianne Lydén konstaterar att den sannfinländske partiledaren Timo Soini inte är rasist. Men han har, bedyranden till trots, inte haft något emot att öppet främlingsfientliga politiker gjort Sannfinländarna till sitt hem. De ger ju röster åt partiet.

Språket styr bilden av verkligheten. Långt före Jussi Halla-ahos, Mika Niikkos och de andra extrema invandringsfiendernas intåg i riksdagen har begrepp som ”okontrollerad invandring”, ”illegala flyktingar” och ”biståndsutnyttjare” rotat sig i debatten och befäst bilden av välfärdsstaten utsatt för en invasion av bidragshungriga brottslingar. (Från svensk horisont kan man till denna rad också lägga uttrycket ”papperslösa flyktingar” – en djupt problematisk term eftersom flyktingbegreppet är en i högsta grad juridisk status baserad på internationella konventioner.)

På intet sätt handlar denna fråga bara om Sannfinländarna som parti, noterar Marianne Lydén och ger en rad exempel på hur ledande företrädare för andra partier valt att vädja till invandringsskeptiska eller öppet invandrarfientliga opinioner. (Till exempel när tidigare mångårige Centerledaren och flerfaldige presidentkandidaten Paavo Väyrynen på ett valmöte 2008 undrade om publiken visste att en utbyggd tunnelbana skulle föra med sig invandrare till Esbo väster om Helsingfors.)

Marianne Lydéns bok gör inte bara nedslag här och nu, utan sätter in dagens debatt om invandring i ett längre perspektiv där läsaren påminns om att det är de gradvisa, försåtliga gränsförskjutningarna som är de farligaste. Både för den som vill studera utvecklingen i Finland och för den som vill analysera paralleller till situationen i Sverige och andra europeiska länder är den en viktig läsning och en användbar informationskälla. Att den hittills inte blivit mer uppmärksammad i Sverige är obegripligt.

TCO och Almega kritiserar – men från olika håll

Mer direktbloggande från riksdagens hearing om jobbskatteavdragets effekter:

Roger Mörtvik, TCO:

Det finns ett visst teoretiskt stöd för att jobbskatteavdrag ska ge ett ökat arbetsutbud och ökad sysselsättning. Det förutsätter dock att folk känner till jobbskatteavdraget.

Novus Opinion har i maj 2011 gjort en opinionsundersökning om jobbskatteavdraget. Nästan inga säger sig ha ändrat sitt arbetsutbud efter att ha fått jobbskatteavdrag.

Jobbskatteavdraget har lett till ökade kostnader för att vara med i a-kassan, mer pengar i plånboken till den som arbetar, lägre nettoersättning till arbetslösa och sjuka samt bortfall av skatteintäkter.

Bättre vore att satsa på tillväxtskapande investeringar, höja a-kassan, införa kraftfulla jobbskatteavdrag till långtidsarbetslösa och socialbidragstagare samt att slopa värnskatten.

Lena Hagman, Almega:

Jobbskatteavdraget har lett till högre disponibla inkomster och ökade drivkrafter för att jobba. Regeringen är dock för optimistisk om jobbskatteavdragets effekter för att förklara den ökade sysselsättningen. Andra förklaringar är en kraftigt ökad efterfrågan på högutbildade, främst i tjänstesektorn och till tre fjärdedelar inom kunskapsintensiva branscher. Här är arbetslösheten mycket låg.

År 1993 var 60 procent av de anställda i svensk ekonomi lågutbildad personal med högst två års gymnasieutbildning. År 2010 var andelen 36 procent. Samtidigt har andelen högutbildad personal med minst tre års högskoleutbildning ökat från 13 till 24 procent.

Jobbskatteavdraget har säkert bidragit till ökat arbetskraftsdeltagande och ökad sysselsättning, men jobbökningen har främst skett i specialiserade branscher.

Mina övriga bloggnotiser från riksdagshearingen:

• Hearing i riksdagen: Jobbskatteavdraget har haft effekt
• IFAU: Indicierna är många och pekar åt samma håll
• Konjunkturinstitutet: 90 000 fler sysselsatta med jobbskatteavdraget

Bloggade från riksdagshearingen gjorde också min riksdagskollega Lena Asplund (M). Medier om hearingen: Sveriges radio, Dagens Nyheter, Smålandsposten.

Konjunkturinstitutet: 90 000 fler sysselsatta med jobbskatteavdraget

Jesper Hansson, Konjunkturinstitutet, är nästa talare i hearingen om jobbskatteavdragets effekter.

Vi gjorde en egen bedömning av effekterna av jobbskatteavdraget i december 2011. Vår bild ligger nära finansdepartementet. Vår bedömning är att antalet sysselsatta ökar med 2 procent eller omkring 90 000 personer på lång sikt, i första hand genom att arbetskraften ökar netto med 75 000 personer, i andra hand genom att arbetslösheten sjunker med 15 000 personer. Detta sker genom att arbetskraften blir högre samtidigt som arbetslösheten blir något lägre på lång sikt.

Effekten på medelarbetstiden blir dock liten. Exempelvis är det säkert många 65-plussare som jobbar deltid några år extra. Det håller nere medelarbetstiden. De senaste siffrorna från SCB har dock visat att medelarbetstiden faktiskt har ökat sedan 2009, vilket delvis skulle kunna bero på jobbskatteavdraget. Men där är nog den sänkta sjukfrånvaron viktigare.

Någonting har hänt på den svenska arbetsmarknaden. Arbetskraften har ökat mer än befolkningen, något som rimligen delvis beror på jobbskatteavdraget. De andra åtgärder som vidtagits kan inte ensamma förklara detta. Jobbskatteavdraget har haft betydande effekt och vi kanske inte har sett den fulla effekten ännu.

Däremot är det svårare att bedöma effekten på arbetslösheten. Vi har blivit överraskade av att arbetslösheten inte steg mer under finanskrisen, men det är svårt att veta exakt vad som beror på jobbskatteavdraget. Men på längre sikt tror vi att jämviktsarbetslösheten kommer att gå ner lite grann, ungefär 0,4 procentenheter. Det dröjer dock innan vi kan dra säkra slutsatser om detta.

Sammanfattningsvis anser Konjunkturinstitutet att jobbskatteavdraget med stor sannolikhet har haft en positiv effekt på arbetskraftsutbudet.

Mina övriga bloggnotiser från riksdagshearingen:

• Hearing i riksdagen: Jobbskatteavdraget har haft effekt
• IFAU: Indicierna är många och pekar åt samma håll
• TCO och Almega kritiserar – men från olika håll

Bloggade från riksdagshearingen gjorde också min riksdagskollega Lena Asplund (M). Medier om hearingen: Sveriges radio, Dagens Nyheter, Smålandsposten.

IFAU: Indicierna är många och pekar åt samma håll

Nästa talare i hearingen om jobbskatteavdragets effekter är Anders Forslund på IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.

För personer med låg inkomst ger jobbskatteavdragen ordentligt sänkta marginal- och genomsnittsskatter. För personer med medelinkomst ger de en viss sänkning av marginal- och genomsnittsskatten. För personer med hög inkomst ger de enbart sänkning av genomsnittsskatten.

Effekten blir alltså kraftfullast på den som har ingen eller låg inkomst. De förväntade effekterna är störst för den som är arbetslös eller helt står utanför arbetskraften.

Framför allt för de två första skikten bör jobbskatteavdraget leda till fler arbetade timmar.

Det är svårt att skatta effekterna. Svårigheten är att hitta kontrollgrupper. IFAU gjorde ett sådant försök att studera effekterna på kommunnivå, men det gick inte att dra säkra slutsatser. Effekterna på personer strax under och strax över 65 år går däremot att mäta. Det som finns pekar mot att jobbskatteavdraget har effekter i den riktning som man kan hoppas på.

När det gäller studier med paneler av länder är min gissning att de är bäst på att studera effekterna bland personer som redan jobbar.

Befintliga empiriska studier dyker dock på att jobbskatteavdraget bör ha ökat arbetskraftsdeltagandet bland tidigare inaktiva, alltså personer som förut inte jobbat. Det finns internationell evidens från USA och Storbritannien. Dessutom finns studien av jobbskatteavdraget på äldres deltagande i arbetskraften, och en viss evidens i tidsserier.

Sysselsättning bland tidigare arbetslösa bör ha ökat. Det ger ökad sysselsättning och lägre arbetslöshet. Effekterna på den arbetade tiden bland redan sysselsatta är däremot sannolikt begränsade.

Även om man kan göra många reservationer för enskilda studier finns det en stor mängd indicier som pekar åt samma håll. Det väger ganska tungt.

Detta är också svårt att förena med föreställningen att jobbskatteavdraget inte har påverkat hur den svenska arbetsmarknaden fungerar. Jämför effekterna av krisen i början av nittiotalet och effekterna av finanskrisen. Vid den senare krisen är arbetskraftsdeltagandet konstant.

Mina övriga bloggnotiser från riksdagshearingen:

• Hearing i riksdagen: Jobbskatteavdraget har haft effekt
• Konjunkturinstitutet: 90 000 fler sysselsatta med jobbskatteavdraget
• TCO och Almega kritiserar – men från olika håll

Bloggade från riksdagshearingen gjorde också min riksdagskollega Lena Asplund (M). Medier om hearingen: Sveriges radio, Dagens Nyheter, Smålandsposten.

Hearing i riksdagen: Jobbskatteavdraget har effekt

Jag sitter just nu i riksdagens förstakammarsal och deltar i skatteutskottets och finansutskottets gemensamma hearing om effekterna av jobbskatteavdraget. I samband med vårpropositionen presenterade regeringen den av riksdagen beställda utvärderingen av jobbskatteavdraget, och det är denna utvärdering som nu ligger till grund för hearingen.

Här tänkte jag ge ett par direktnotiser från hearingen.

Hans Lindberg, statssekreterare vid finansdepartementet, presenterar först utvärderingen:

Det blir ett tydligt högre deltagande i arbetskraften, tydligt högre sysselsättning och lägre arbetslöshet än väntat. De tidigare bedömningarna ligger fast: 100 000 fler sysselsatta och 120 000 fler årsarbetskrafter.

Arbetskraften och sysselsättningen har ökat mer än vad som kan förklaras av den demografiska och konjunkturmässiga utvecklingen.

Sysselsättningsgraden har ökat i nästan alla åldersgrupper jämfört med 2006, trots det svåra konjunkturläget. (Sysselsättningsgraden står stilla i åldersgruppen 20–24 år och har ökat i alla åldersgrupper 25–69 år. Däremot har det blivit klart svårare för tonåringar att hitta jobb, och sysselsättningsgraden har sjunkit något bland 70-plussare.)

För att jobbskatteavdraget ska fungera krävs två faktorer: outnyttjad arbetskraft och att det finns tillräckligt höga inkomstskatter för att en skatterabatt på inkomstskatten ska ha effekt. Men trots de första fyra jobbskatteavdragen betalar fortfarande en ensamstående utan barn högre inkomstskatt i Sverige än i OECD som genomsnitt.

Sänkt skatt gör det mer lönsamt att arbeta, och ökar hushållens efterfrågan på varor och tjänster (vilket i sin tur höjer företagens efterfrågan på personal).

Sänkt marginalskatt gör det mer lönsamt att arbeta för den som redan jobbar. Därför är det också viktigt att det inte blir någon avtrappning. Högsta möjliga jobbskatteavdrag nås vid en månadsinkomst på cirka 29 000 kronor och beloppet ligger sedan fast. En avtrappning skulle betyda att marginalskatten inte skulle sänkas, utan tvärtom höjas, jämfört med tidigare.

För den som tjänar 100 000 kr per år betyder JSA en höjning av inkomsten efter skatt med 11,5 %. För den som tjänar 200 000 kr betyder JSA 9,6 %. För den som tjänar 500 000 betyder det 6,7 %. Effekten blir alltså störst för den som har låga inkomster.

Någon form av jobbskatteavdrag finns i 17 OECD-länder. Utvärderingar i andra länder visar generellt på positiva och betydande sysselsättningseffekter – i första hand på arbetskraftsdeltagandet, medan däremot effekten på medelarbetstiden är mer osäker.

Det svenska jobbskatteavdraget kan nu beräknas utifrån både förväntade effekter och faktiska effekter. Det har ju funnits i drygt fem års tid. Men oavsett beräkningsmodell pekar effekterna i samma riktning.

En särskilt intressant möjlighet att studera effekten finns genom att studera jobbskatteavdraget för äldre. Personer över 65 år får ju dubbelt så stort jobbskatteavdrag. Det har gett väldigt tydliga effekter.

Mina övriga bloggnotiser från riksdagshearingen:

• IFAU: Indicierna är många och pekar åt samma håll
• Konjunkturinstitutet: 90 000 fler sysselsatta med jobbskatteavdraget
• TCO och Almega kritiserar – men från olika håll

Bloggade från riksdagshearingen gjorde också min riksdagskollega Lena Asplund (M). Medier om hearingen: Sveriges radio, Dagens Nyheter, Smålandsposten.

Varför mörkar Socialdemokraterna sina egna jobbsiffror?

Socialdemokraternas vårmotion ger vissa svar om vart det största oppositionspartiet är på väg. Men på andra områden kvarstår oklarheterna, och det finns också en del rena besynnerligheter som gör att nya frågor måste ställas.

Till att börja med några punkter kring en huvudfråga – jobbpolitiken.

 Socialdemokraterna lyfter, helt korrekt, fram ungdomsarbetslösheten som ett särskilt stort problem för Sverige. Partiet erkänner också på sidan 20 sitt eget misslyckande: det var i slutet av Socialdemokraternas egen regeringsperiod, under perioden 2000–2005, som ungdomsarbetslösheten exploderade från 10 till drygt 20 procent, en nivå där den sedan dess bitit sig fast. (Att siffrorna ligger kvar på samma nivåer trots att Sverige påverkats av den värsta globala ekonomiska krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet är värt att notera, men det är förstås ingenting att vara nöjd med.)

Den första frågan blir då varför Socialdemokraterna tror att det blir mer lockande att anställa om arbetsgivaravgifterna för ungdomar fördubblas – i reda pengar en skatte- och avgiftshöjning på 16 miljarder kronor.

Att sänka eller rentav slopa arbetsgivaravgifterna kan tvärtom vara ett sätt att hålla trösklarna låga för den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Detta är också huvudtanken bakom nystartsjobben: ju längre du varit arbetslös, desto längre slipper arbetsgivaren betala arbetsgivaravgifterna när du blir anställd. Det är ett recept som varit framgångsrikt – just nu har nästan 43 000 personer ett riktigt arbete genom nystartsjobb (källa: Arbetsförmedlingen).

Och här kommer nästa förvånande förslag från Socialdemokraterna, nämligen att försämra och försvåra för nystartsjobb just bland ungdomar.

Redan på sidan 5 i vårmotionen sägs att nystartsjobben för ungdomar utan gymnasieutbildning ska villkoras mot att den unge förpliktar sig till en utbildningsplan (fastställd av myndigheten Arbetsförmedlingen, får man förmoda). Inget myndighetsgodkännande, inget nystartsjobb. Och för att verkligen understryka saken sägs att detta ska gälla alla arbetslösa ungdomar utan gymnasieutbildning.

Fråga nummer två blir alltså hur mer byråkrati och begränsningar ska göra det attraktivare att anställa ungdomar genom nystartsjobb.

En annan underlighet är vilken verklighet som Socialdemokraterna utgår från. På sidan 14 och 15 för partiet ett resonemang om vad som kallas ”det varaktiga, egentliga utanförskapet”, och Socialdemokraterna hänvisar då till en PM från Riksdagens utredningstjänst (RUT) med beräkningar av hur den så kallade breda arbetslösheten utvecklas. I motionen återges detta med orden:

”De som befinner sig i varaktig bred arbetslöshet har ökat under i princip hela den undersökta perioden, och ökningen visar inga tecken på att mattas av efter 2006. Även andelen av befolkningen i arbetsför ålder (16–64 år) tenderar att växa över tid.”

Det intressanta är att Socialdemokraternas egen RUT-PM visar något annat, om utvecklingen efter 2010 inkluderas – men av någon outgrundlig orsak återgavs inte siffrorna efter 2010 i motionen.

Som riksdagsledamot beställde jag fram PM:n och fann då att Riksdagens utredningstjänst i själva verket skriver följande:

”Med förbehåll för osäkerhetstalen tenderade andelen av befolkningen i ’bred arbetslöshet’ att minska fram till oktober 2008, varefter trenden vände uppåt. Sedan 2010 har andelen av befolkning i ’bred arbetslöshet’ åter minskat.”

RUT fortsätter sedan: ”De mest rättvisande jämförelserna görs mellan motsvarande månader under olika år”, varefter det presenteras en tabell (nr 1 i PM:n) som visar månadssiffrorna från januari 2006 till januari 2012. Av tabellen framgår att den breda arbetslösheten låg på samma nivå i januari 2012 som i januari 2008 (före finanskrisens utbrott) och på en klart lägre nivå än motsvarande månad 2006.

Fråga nummer tre blir alltså: Varför mörkar Socialdemokraterna jobbsiffrorna i det underlag partiet själv hänvisar till?

Finns det då något beröm alls att ge till vårmotionen?

Ja, det är välkommet att partiet nu verkar backa från sin tidigare idé om ett investeringspolitiskt mål, alltså att staten ska avsätta ett årligt minimibelopp till investeringar oavsett samhällsekonomiska kalkyler.

Idén om ett investeringsmål kunde i förstone låta tilltalande, men den var dålig, och det av samma skäl som det är en dålig idé av Mitt Romney att kräva att anslagen till USA:s försvarsmakt ska utgöra en minimiandel av landets BNP som inte får underskridas oavsett det säkerhetspolitiska läget. Visst ska investeringarna i exempelvis infrastrukturen fortsätta att öka, men det styrande ska inte vara målet att göra av med pengar utan de samhällsekonomiska fördelarna i form av bättre tillväxtförutsättningar eller vinster för miljön.

I medierna: Dagens Nyheter (1), (2), Ekot, SvD (1), (2), Expressen, Aftonbladet (1), (2), SVT (1), (2).

Bland socialdemokrater i bloggosfären snålas det däremot inte på berömmet: Martin Moberg, Johan Westerholm, Annika Högberg, Monica Green. Se å andra sidan Carl B. Hamiltons (FP) kommentar.

Om RUT och ROT i AB

Härom dagen skrev jag i Aftonbladet tillsammans med mina allianskolleger i skatteutskottet om oppositionens planer på att börja minska på RUT- och ROT-avdragen. Läs gärna här.

Ja till ensaminsemination – ja till utredning om surrogatmoderskap

Om tio minuter börjar den votering där riksdagen väntas säga i princip ja till att slopa förbudet för ensamstående att få assisterad befruktning. I samma omröstning väntas riksdagen rösta för en förutsättningslös utredning om surrogatmoderskap.

Det här var mitt eget inlägg i debatten.

Om någon person, herr talman, som är helt okunnig om vårt lands lagar och traditioner av en ren händelse befinner sig här i kammaren för att lyssna på denna debatt, så skulle den människan först och främst gripas av respekt för talarnas stora engagemang för barns situation, men därefter förvånas över de grundsatser på vilka stora delar av diskussionen vilar.

Det talas om att ”tillåta”, om att ”införa”, om att ”ge rätt”. Mer sällan nämns vad det egentligen handlar om: att ta bort ett förbud.

Det är två vitt skilda perspektiv, och de leder tankarna åt vitt skilda håll. I det ena fallet handlar det om att staten har makten i sin hand, och att staten i sin välvilja kan ge den enskilde lov till något. I det andra fallet ligger beslutet hos den enskilde, och staten använder bara sin myndighet när det finns överväldigande starka skäl att göra så.

Valet mellan dessa två synsätt blir särskilt viktigt när det handlar om livets slut och livets början.

Att staten pekar på en människa och säger ”detta liv borde inte få bli till” – det är i grunden en oerhörd maktutövning som riktas mot den enskilde i tillvarons kanske viktigaste ögonblick.

Låt oss aldrig glömma detta när vi diskuterar och lagstiftar om hur och i vilka livssituationer en kvinna borde tillåtas bära ett barn.

Denna församlings makt att påverka det allra mest privata i människors tillvaro ska inte underskattas. Låt oss använda den makten med eftertanke.

Vi kan använda den för att bygga murar, stänga igen, låsa ute. Men vi kan också använda den för att öppna, släppa in och bygga till så att fler får plats.

Sakta men säkert har vi byggt om och byggt till, så att barn födda utanför äktenskapet fått fullt rättsligt erkännande, så att adoptivbarns ställning stärkts, så att alla par kan få tillgång till assisterad befruktning och möjlighet att prövas som adoptivföräldrar, och så att alla barn kan få möjlighet till rättsliga band till sin styvförälder oavsett om denna är av ena eller andra könet. I dag kan vi fatta principbeslut om att slopa förbudet för ensamstående att få tillgång till assisterad befruktning och göra en förutsättningslös utredning om surrogatmoderskap – en utredning där både positiva och negativa erfarenheter från andra länder ska vägas in.

Låt oss glädjas åt detta. Och låt oss vara ödmjuka när det gäller om denna församlings makt ska användas åt att motverka eller erkänna familjens och föräldraskapets mångfald.

Elitistiska barnläkare på DN Debatt

I alla tider har det funnits sådana som tyckt att vissa människor, i kraft av sin upphöjdhet och särskilda ställning, måste ha rätt att bestämma mer än alla andra. Och av någon förunderlig slump vill de aldrig själva träda tillbaka i skuggan av ett högre intresse. Tvärtom tycker dessa människor alltid att det är just de själva – eller de intressen de anser sig företräda – som är så fina att de måste få mer makt.

Platon ville att hans egna gelikar – filosoferna - skulle härska. På den gamla onda tiden i Sverige var det de rika och välbeställda som tilldelade sig själv makt genom att rösträtten kopplades till inkomst.

På DN Debatt i dag förespråkar ett antal barnläkare att den graderade rösträtten ska återinföras. Men den här gången är det inte de rika som ska ha fler röster, utan föräldrarna. Ju fler barn en förälder har, desto mer fler röster.

Det mest beklämmande är egentligen inte själva förslaget om graderad rösträtt, utan att de lärda undertecknarna anser sin idé vara höjden av radikal demokrati.

Det är den inte. Den är elitistisk, konservativ och närmast fördemokratisk.

Barnläkarna är befriande ärliga om sitt syfte. De anser att barnfrågorna är så viktiga att principen ”en person – en röst” ska avskaffas. De personer som är bäst skickade att värdera barns intressen – det vill säga föräldrarna – ska ha fler röster än andra.

Precis så har den ojämlika rösträttens förespråkare argumenterat i alla tider. Kunskapen om pengars värde är så viktig att de som förstår sig på den saken ska ha fler röster. Alltså graderad rösträtt efter inkomst och förmögenhet. Rikets försvar är så viktigt att bara de som deltar i krigsmakten ska ha rösträtt. Alltså rösträtt efter kön. Och så vidare.

Det var fel på Platons tid. Det var fel på rösträttsstridens tid. Och det är lika fel i dag.

Tillägg 30/3: Även Peter Högberg och Felix König har läst och är kritiska, medan Stefan Olsson (självidentifierat konservativ) är entusiastisk.

5 extra miljarder i kilometerskatt ingen bra idé

I dag skriver jag på Dagens Industris debattsida, tillsammans med mina allianskolleger i skatteutskottet, om den rödgröna oppositionens förslag om en kilometerskatt på lastbilstransporter. Läs gärna här.