Nästa rond för lika rättigheter i Kalifornien

Kaliforniens flagga är kanske inte världens snyggaste, men det här är däremot riktigt vackert: en federal appellationsdomstol har i dag förklarat att det strider mot delstatens grundlag att ändra konstitutionen med enda syftet att förbjuda samkönade par att gifta sig. För drygt tre år sedan röstades en sådan grundlagsändring igenom i en folkomröstning med procentsiffrorna 52 mot 48, men nu har federala domstolar i både första och andra instans sagt stopp.

Det betyder inte att Kaliforniens gay- och flatpar nu kan boka tid hos vigselförrättaren; i väntan på att domen vinner laga kraft förblir äktenskapsförbudet gällande. Man kan lugnt räkna med att motståndarna nu överklagar hela vägen upp till USA:s högsta domstol. Det är ett scenario som borde ge båda de stridande sidorna fjärilar i magen, för ingen kan riktigt förutse följderna av ett vägledande domslut från högsta instans. Till bilden hör dessutom att appellationsdomstolens domslut avgjordes med röstsiffrorna 2 mot 1.

Vad appellationsdomstolen nu säger är att Proposition 8 strider mot det fjortonde tillägget till USA:s konstitution. Det var ett av de tillägg som infördes efter slaveriets avskaffande, och som bland annat innebär att delstaterna förbjuds att införa lagar som inskränker de medborgerliga rättigheterna eller beröva en person livet, friheten eller sin egendom utan att detta skett i laga ordning (”without due process of law”).

Och i vilka lägen får sådana inskränkningar ske?

Förenklat kan man säga att det finns tre skilda nivåer av granskning av en lags författningsenlighet i USA. Oftast blir det aktuellt med den mildaste formen av granskning, där domstolen prövar om lagen är utformad på ett sätt som rationellt kan förknippas med ett legitimt statsintresse. (Det betyder alltså inte att lagen som sådan är bra eller ens fungerar, bara att den på ett någorlunda förnuftigt sätt kan motiveras med ett legitimt mål.)

Vid mellannivån prövas om lagen tillgodoser viktiga offentliga mål och påtagligt bidrar till att dessa mål uppnås. Exempelvis vid frågor om särbehandling på grund av kön kan det bli aktuellt med denna nivå. Den strängaste granskningsnivån (”strict scrutiny”) ställer krav på att lagen ska vara ”noggrant utformad för att främja ett tvingande samhällsintresse”, och den kan bli aktuell för att pröva bestämmelser som särbehandlar utifrån ras, etnisk tillhörighet eller som inskränker en ”grundläggande rättighet”.

Jag har inte hunnit titta på själva domen, men att döma av medierapporterna verkar domstolen ha argumenterat efter linjer som tyder på en förhållandevis sträng prövning (låt vara inte efter den striktaste nivån). Domstolen skriver bland annat: ”Även om konstitutionen ger samhället rätt att införa de flesta lagar som anses önskvärda, så måste det åtminstone finnas en legitim orsak att införa en lag som behandlar människor olika. [...] Det fanns inget sådant skäl att införa Proposition 8. [...] Allt som Proposition 8 åstadkom var att beröva vissa samkönade par rätten att erhålla äktenskapslicenser och därmed få göra lagligt bruk av begreppet ‘äktenskap’. [...] Proposition 8 har inget annat syfte och ingen annan effekt än att nedvärdera homosexuella mäns och kvinnors status och värdighet i Kalifornien.”

Det är kraftfulla ord – men sanna. Det är ju precis detta det handlar om: lagar som skiljer på människor utan anledning går inte att förena med den mänskliga värdigheten.

Uttrycket ”hbt-personers rättigheter” är missvisande. Det handlar om mänskliga rättigheter och om individens rätt till likhet inför lagen i ett liberalt samhälle.

Mer i medierna: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, TV4, Sydsvenskan.

Kartan som borde göra USA:s familjekonservativa nervösa

Det händer inte ofta, men ibland är det faktiskt möjligt att mäta den ökande öppenheten i hbt-frågor i entydiga siffror. Den här kartan från USA:s folkräkningsbyrå visar inte bara statistiska förändringar. Den fungerar också som en perfekt illustration till ett pågående värderingsskifte som sker snabbare och tydligare än vad många säkert väntar sig:

Vad kartan visar är alltså hur många amerikaner som öppet meddelar folkräkningsmyndigheten att de lever i en samkönad relation. I USA hålls folkräkningar vart tionde år, och under detta senaste decennium har något hänt: antalet öppna samkönade par ökat med mer än 50 procent. Procentuellt sett är det en av de mest dramatiska förändringarna i den amerikanska befolkningsstatistiken över huvud taget.

Den verkligt stora ökningen har inte heller inträffat i de stora gaymetropolerna som New York, Los Angeles eller San Francisco. I stället är det glesbefolkade delstater som Oklahoma, Idaho och West Virginia där ökningen är som störst, och var och en av de 50 delstaterna rapporterar ökningar på mellan 32 och 88 procent.

Fortfarande är det i liberalt sinnade delstater som Massachusetts, Vermont och Kalifornien som de samkönade paren är flest sett till andelen av hushållen. Men i det mormonska Utah är andelen samkönade hushåll nu större än den var i New York för tio år sedan. Ärkekonservativa Alabama har numera en högre andel samkönade hushåll än Illinois (inklusive Chicago) för tio år sedan. Och så vidare.

Den snabbt ökande öppenheten är förstås betydelsefull i sig – inte minst för alla som slipper känna sig tvungna att leva i lögner och hemlighetsmakeri. Men den får också politiska konsekvenser.

I allt fler städer och delstater är gruppen öppna hbt-personer nu så stor att den kan bli tungan på vågen i jämna valrörelser. Den snabba ökningstakten över hela landet är ett kvitto på att utvecklingen kommer att fortsätta, både i norr och i söder.

Till detta kommer att den amerikanska allmänhetens uppfattning i den stora symbolfrågan äktenskap har gått från tydligt negativ till svagt positiv (34 procent anhängare år 2000, 53 procent anhängare år 2011 enligt Gallup Poll).

Detta är dåliga nyheter för alla politiker, oavsett parti, som vill mobilisera konservativa röster genom att angripa hbt-personers rättigheter. Men det är goda nyheter för alla oss andra.

Vänsterpartiet håller i taktpinnen

Förre Expressen-chefredaktören Staffan Thorsells bok Sverige i Vita huset (Bonnier Fakta 2004) är högaktuell i årets valrörelse trots att den utkom för några år sedan. Ämnet för Thorsells grundligt pålästa och spänstigt skrivna bok är förhållandena på högsta nivå mellan Sverige och USA, och just nu är det intressant att jämföra hans tankar om framtiden med hur det verkligen blev.

Så här skriver han nämligen om Göran Perssons och Socialdemokraternas syn på relationerna till USA (s. 288-289):

Göran Persson uppfinner ständigt nya förkortningar för att samverka med Nato. Han skickar svenska soldater som står under Nato-befäl till Afghanistan och Sverige hjälper till att utbilda poliser som skall arbeta i det nya Irak. [...] Men han tar ingen riktig debatt med den utrikespolitik som vänsterpartiet och miljöpartiet står för. Det skulle hota hans eget regeringsunderlag och dessutom har deras idéer alldeles för många anhängare i hans eget parti. Han förnyar utrikespolitiken men han är en klen opinionsbildare för det han försöker göra. [...]
   Man kan undra hur länge det kommer att fungera med en utrikespolitisk maktutövning som är så svagt förankrad. Hur länge dröjer det innan någon i det egna partiet siktar på tiden efter Persson och gör sig till talesman för partiets egen vänster, till exempel genom att börja kritisera USA? [Mina markeringar]

Staffan Thorsell fick rätt. Under Mona Sahlin som partiledare har Socialdemokraterna lagt sig platt för den USA-fientlighet som har sitt starkaste fäste i Vänsterpartiet. Det är en triumf för Lars Ohly och Hans Linde att Socialdemokraterna nu går till val på att kräva att USA ensidigt skrotar alla kärnvapen och stänger alla militärbaser världen över.

Följderna för den internationella säkerheten på Koreanska halvön eller i Kaukasus, för att bara nämna två krishärdar, skulle bli oöverblickbara. Men detta går vänsterblocket till val på. Och det är Vänsterpartiet som fått sätta sin prägel på politiken gentemot USA.

Jag gissar att Göran Persson och andra gamla stammens socialdemokrater är både besvikna och oroliga över den utrikespolitiska kurs deras parti slagit in på.

Om detta har jag själv bloggat tidigare (se här). Andra som bloggat: Johannes (V), Staffan Danielsson (C), Rasmus Jonlund (FP), Gulan Avci (FP), Victor Zetterman (FP). Media t.ex. DN, SvD.

Go west! Kalifornien (åter)inför äktenskap för alla par

Är det rimligt att ordna folkomröstning om ifall en minoritet ska berövas sina rättigheter eller inte? Ja, tycker en del (tänk bara på folkomröstningen i Schweiz om att förbjuda minareter – troligen ett brott mot Europakonventionen men genomfördes ändå). Nej, tycker jag själv.

Nu har en distriktsdomstol i Kalifornien kommit till samma slutsats när det handlar om samkönade äktenskap. Den beryktade folkomröstningen om att upphäva möjligheten för människor av samma kön att gifta sig var konstitutionellt felaktig, fastslår domaren. Den ska därför upphävas. (Mer i Los Angeles Times, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Qx.se.)

Domen lär överklagas hela vägen upp, men tills vidare betyder avgörandet att samkönade par återigen kan bekräfta sin kärlek genom att gifta sig om de så vill.

En viktig delseger för hbt-rättigheter. Men framför allt för människors självklara rätt till likhet inför lagen, och för envars skydd mot att inte godtyckligt berövas sina rättigheter bara för att en majoritet inte gillar dem.

I Sverige är det inte lika vanligt som i USA att människor går till domstol för att hävda sina rättigheter. Men det håller på att förändras, som när könsdiskriminerade kvinnor kräver sin rätt att få söka till utbildningar. Och när det gäller transfrågor – närmare bestämt rätten att själv välja sitt förnamn - har svensk praxis liberaliserats först i och med att en grupp uthålliga transaktivister bestämde sig för att överklaga sina ärenden och få fram ett avgörande i högsta instans.

Vi behöver fler bråkiga, envisa medborgare som inte drar sig för att testa orimliga lagar genom att överklaga dem i domstol.

Och grattis till Kalifornien!

Bloggar om saken gör bland andra: Immanuel Trollhare Brändemo, Anita Hillerström Vagli, Edvin Alam, Queer as in fuck off, Viktor Tullgren, Per-Arne Jonsson, State of the Union.

Det går framåt

Argentina inför könsneutral äktenskapslag. Och Irland – inte ännu redo att löpa linan ut - inför en partnerskapslag. Allt inom loppet av en vecka.

Politikerna i Lettland, Litauen och Polen har en del progressiva kolleger att inspireras av.

Vänsterpartiet-internationell säkerhet: 76-26

”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.” Citatet kommer från oppositionens utrikespolitiska rapport.

Och nej, det är ingen lösryckt mening ur ett bredare resonemang om global nedrustning. Inte något annat land uppmanas att avveckla sina militärbaser utomlands – bara USA.

Att vänsterblocket enats om detta krav är en triumf för Vänsterpartiet, som allt tydligare sätter sin prägel på oppositionens gemensamma utrikespolitik. Och den som till äventyrs undrar varifrån kravet på att USA ska avveckla alla militärbaser har kommit, kan studera Vänsterpartiets internationella program som rimligtvis legat till grund för förhandlingarna.

Fast Vänsterpartiets internationella program har nog fått en felaktig rubrik. Det är inte ett program om internationella frågor utan om USA, ett land som går som ett spöke genom hela texten från början till slut. USA nämns hela 74 gånger i programmet, att jämföra med Sverige som nämns ynka 26 gånger och Europa som nämns 24 gånger. (Ryssland nämns en enda gång.)

Men i själva sakfrågan: Varför bara USA?

• Varför vill Socialdemokraterna att USA ska lämna Afghanistan medan Sverige ska stanna kvar?
• Varför måste USA lämna Island oförsvarat, medan Storbritannien får ha baser på Cypern?
• Vad händer med säkerheten på Koreanska halvön om USA överlåter åt Sydkorea att försvara sig självt mot kärnvapenmakten Nordkorea?
• Varför måste USA avveckla sin militära närvaro i Kirgisistan medan det är helt i sin ordning att Ryssland har militärbaser i samma land?
• Varför ska USA dra tillbaka 1 600 man från Turkiet, medan Ryssland kan behålla sin militära närvaro i de ockuperade områdena i Georgien?

Svaret ligger, tyvärr, i öppen dager. Det är Vänsterpartiets antiamerikanism som nu bildar grunden för Sveriges utrikespolitik om det blir maktskifte i höst. Succé för Lars Ohly och tilltänkte utrikesministern Hans Linde. Men den internationella stabiliteten och säkerheten blir förloraren.

På många håll i media: Svenska Dagbladet (1), (2). I bloggosfären: Adam Cwejman, Nina Larsson, Rasmus Jonlund, Carl B. Hamilton, Niklas Frykman.

Starkare lag mot flyktingspionage på väg

Att främmande makt opererar i Sverige för att spionera mot flyktingar som kommit hit är en av de allvarligare formerna av spionage. Flyktingar får sitt privatliv kartlagt, de utsätts för indirekta eller direkta påtryckningar eller så används informationen mot deras släktingar i hemlandet.

Men lagstiftningen är trubbig och omodern när det gäller flyktingspionage. Bestämmelsen om ”olovlig underrättelseverksamhet” har dömts ut av åklagare som hemmahörande i en annan tid.

För mig är detta en fråga om att värna demokratin och asylrätten. Sverige ska vara en fristad för människor som förföljts – inte en spelplan för främmande makt som försöker hindra människor att utöva sina politiska rättigheter också här.

Redan 2005 motionerade jag i riksdagen om att lagstiftningen om flyktingspionage måste ses över, och 2007 tog Folkpartiet också ställning för samma sak på sitt landsmöte. För någon tid (den 27 mars) sedan intervjuades jag också i Konflikt i P1 om flyktingspionage. Mer finns att läsa på programmets webbplats. Sändningen finns uppe för lyssning här.

Och nu har regeringen kommit loss. Äntligen utreds lagstiftningen om skyddet mot underrättelseverksamhet från främmande makt, och i direktiven till utredningen nämns bland annat flyktingspionage (om än övergripande).

Om ganska exakt två år, den 27 april 2012, ska utredningen vara klar. Det är en viktig händelse för politiska flyktingar och andra som i dag känner oro för vad deras ursprungsländer ägnar sig åt här i Sverige.

Seminarium i Tokyo om äktenskap

Måndagen den 20 juli hade jag den stora äran att medverka som föreläsare vid ett seminarium på Sveriges ambassad i Tokyo om den nya könsneutrala äktenskapslagen i Sverige. Fyra talare från Sverige, Nederländerna, USA och Japan föreläste inför en publik på 150 personer, och det föll på min lott att beskriva processen fram till den svenska äktenskapsreformen och effekterna av den.

Mer om seminariet kan du läsa här. Manuset till mitt anförande hittar du här nedan.

Towards equal rights in Sweden

It is an honor to address this distinguished audience on the matter of same-sex marriage in Sweden. I myself have been involved in the process both as a politician and Member of Parliament, and as an activist within the Swedish lesbian, gay, bisexual and transgender (LGBT) movement.

In this presentation I will begin by describing the process and the resulting legislation, and later on analyzing the underlying causes, and making some personal reflections.

Already from the beginning, I would like to stress that the term marriage has several meanings. Marriage is not only a legal concept. In many of the world religions, marriage is a religious concept. Furthermore, every individual holds his or her own personal view of marriage. The point I wish to make is that it is the legal dimension of marriage that is the object for legislative action.

To understand the marriage reform in Sweden, a brief historical background may be useful. Sweden is a Christian country with a history of Lutheran orthodoxy and religious intolerance. This influenced the marriage system. In 1734 a law was passed stating that only Lutheran church weddings counted as legally valid marriages.

During the 19th century, religious tolerance increased. In 1908, a civil marriage ceremony was introduced as an alternative to the church wedding, and in 1951, all religious communities could get authorization to perform legally valid marriages. This system remains in force today.

During the 20th century, the legal oppression of gays, lesbians and bisexuals gradually diminished. This process went hand in hand with major changes in society: democracy, equal rights for women and men, secularization, and individualism. Homosexuality was decriminalized in 1944. Until that time, lesbians and gays could be put in prison or sentenced to punitive labor.

The advent of the organized LGBT movement came in 1950, when the organization nowadays called RFSL was formed. Swedish LGBT activists became more vocal during the 1970s, and RFSL devoted substantial energy on lobbying politicians.

Starting in the 1970s, successive legal reforms in Sweden have established equal rights for all citizens regardless of sexual orientation, and strong anti-discrimination acts have been introduced. The final step in this process was the revised Marriage Code.

The reforms started with the discriminatory statutes in the Penal Code. The age of consent was made equal in 1978, a controversial reform at that time. The first anti-discrimination law covering sexual orientation was introduced in 1987.

The first step towards legal recognition of same-sex couples was taken in 1988, when two new laws were introduced for unmarried cohabiting couples: one law for heterosexuals, the other for same-sex couples. This was an symbolic breakthrough. From now on, Swedish legislation recognized homosexuals not only as individuals, but also as couples.

The second breakthrough came in 1994, when the Swedish parliament passed the Registered Partnership Act for same-sex couples. A registered partnership gave the same rights and obligations as a heterosexual marriage with some major exceptions. Most importantly, registered partners did not have any right to adopt children, have joint custody over a child or receive artificial insemination.

In effect, same-sex couples were offered a lightweight civil marriage – but not marriage as such. Nevertheless, the registered partnership act came under ferocious attack from conservative politicians and many religious communities. It was passed with a narrow margin in Parliament.

I find it interesting to note that the opposition waned quickly when the law was finally passed. Instead, the discussion moved on to adoption and reproductive rights. In 2003, after a long and emotional political battle, registered partners were given the same rights to adoption and joint custody as married couples, and in 2005, the ban was lifted on artificial insemination for lesbian and bisexual women.

When the two cohabitation acts from 1988 were merged into a gender-neutral cohabitation act in 2003, this created no controversy.

Therefore, the final push towards same-sex marriage rights was made in a favorable political atmosphere. All other major LGBT reforms had been passed, some countries had already introduced same-sex marriage, and the general public was supportive.

At the beginning of the year 2005, four of the seven parties in parliament had decided in favor of same-sex marriage rights; one party was against, whereas the two largest parties were undecided. At that time the government decided to appoint a special commissioner to look into the issue.

The commissioner, former Chancellor of Justice Mr. Hans Regner, was assisted by two reference groups, one for political parties, and one for the major religious communities in Sweden. I myself represented the Liberal Party in the first reference group. During the commissioner’s work, the remaining two parties both decided in favor of same-sex marriage.

In 2007, Mr. Regner presented his conclusions, recommending that the Marriage Code should include same-sex couples. No other major changes were suggested. For instance, the legal obligation to perform weddings was restricted to civil servants, whereas the religious communities kept their right to decide which weddings they would perform and not perform.

Mr. Regner concluded that these were the most relevant arguments in favor of a reform:

1. Legal differentiation between heterosexual and same-sex relationships is only justified if there are objective reasons. No such reasons exist.

2. The legal and economic questions that need to be regulated are the same in all long-term relationships, regardless of the gender of the persons

3. Marriage is a way of manifesting the mutual commitment of two persons before the world.

4. For those who argue that it is in the interest of a child to be raised in a married family, it seems logical that this would be beneficial for the children of LGBT persons as well.

The arguments against the reform were summed up as follows by Mr. Regner:

1. The traditional definition of marriage is a union between a man and a woman.

2. The Registered Partnership Act gives the same legal protection as the Marriage Code. Legal differentiation is no problem as long as the legal consequences are the same.

3. Same-sex marriage goes against the faiths of all major religions.

4. Preferential treatment for heterosexual couples is actually justified, since only those couples can have children jointly.

Mr. Regner concluded that the arguments in favor of legal differentiation were not sufficiently strong, and concluded that the Marriage Code should be expanded to same-sex couples.

At this point, I would like make an observation about the argument of tradition.

It goes without saying that same-sex marriage as such goes against tradition. But one important lesson of history is that the institution of marriage actually has changed when society has changed.

In many cultures, marriage was traditionally seen as the union between families rather than between individuals. Traditionally, marriage has also been a patriarchal institution where married women were legally subordinated to their husbands, and we all know that this is still the case in many countries.

So, updating the definition of marriage is not a breach with the tradition, it is actually part of the tradition.

In the debate that followed Mr. Regner’s report, the religious dimension remained in focus. The opponents within the religious community tried to describe the reform as an attack on their own religious freedom. Many religious leaders threatened that their communities would abstain from the right to perform legal weddings if the marriage reform was passed.

But in the end, all reform-friendly parties agreed that Mr. Regner’s report as commissioner provided a good basis for a legal reform. And on 1 May 2009 the first same-sex weddings finally took place. No public controversy remains after the reform entered into force.

And interestingly enough, no religious communities have actually decided to abstain from their right to perform legal weddings.

As concluding remarks, I will offer some personal reflections on the process towards full and equal rights for lesbians, gays and bisexuals. How was this possible?

The deciding factor was the increasing openness among LGBT people, and the persistent lobbying work made by LGBT organizations. I can assure you that no politician is willing to take risks for a reform for which there is no public demand. By raising their voices and calling for reform, LGBT people mobilized the reform-friendly political forces.

How was it possible to build a coalition of nearly 90 percent in parliament? The lobbying from RFSL was instrumental, but I would also like to point out the important fact that there was a growing number of openly lesbian and gay parliamentarians, and that most political parties nowadays have LGBT caucuses of their own. When politicians discover that their own party members and political colleagues are LGBT people, it gets more difficult to keep the issue in the margins.

Also, it should be stressed that the LGBT movement chose a pragmatic reform strategy. The long-term goal of full and equal rights was never left out of sight, but RFSL and other LGBT organizations accepted that the process had to be taken in steps.

Sweden is no LGBT wonderland. Discrimination and hate crimes remain serious problems. Still, it must be said that the legal reforms have had far-reaching effects for the climate in society. Full and equal legal rights are important not only in themselves – they also set the norms and define the values in society.

As a Liberal, I would like to stress that the goal should not be that all same-sex couples should marry. Rather, the goal should be that all couples should have the same right to decide their own destiny. The right to decide not to marry is as important as the right to marry.

Finally, I would also like to add that the legal reforms have had tremendous and positive effects for the heterosexual majority as well. Sweden is a homogenous country where consensus is highly valued, and many people actually find it difficult to talk about things that fall outside of the norm.

When same-sex relations were recognized and included in the fundamental institutions of society, one effect was that the silence was broken also among heterosexuals. The parents, siblings and colleagues of lesbians and gays finally found the words to speak openly about the relationships of their children, their sisters and brothers, or their friends at work.

And words bring recognition; recognition brings acceptance; acceptance brings dignity.

There is a long road ahead of us, but I look forward to the day when gender and sexual orientation is an irrelevant factor for the legal rights of individuals in all countries.

Thank you.

Därför får Mohamed Omar ångest av sexualundervisningen

Personligen har jag alltid hatat det moderna samhället, det är utan tvivel det sämsta samhälle som någonsin funnits.

Yttrandet är från Mohamed Omar, poeten och kulturskribenten som i vintras kom ut som radikal islamist och anhängare av regimen i Iran. Och nu går Omar till storms mot sexualundervisningen i skolan, eftersom den inte fördömer sex utanför det heterosexuella äktenskapet. Är någon förvånad?

Citatet från Mohamed Omar kommer från en intervju i senaste numret (nr 2/09) av den antirasistiska tidskriften Expo. Så här lyder hans replik i sin helhet:

Jag är skeptisk till vissa element inom fascismen på grund av islamofobin och den biologiska rasismen. Men annars finns det mycket bra inom extremhögern. Det vi har gemensamt är att vi tror på anden och hatar kapitalismen. Personligen har jag alltid hatat det moderna samhället, det är utan tvivel det sämsta samhälle som någonsin funnits.

Men vad är det då i moderniteten som Mohamed Omar hatar? Och vad har detta med hans syn på sexualundervisning att göra?

Jag skulle föreslå att modernitet i det här fallet betyder ett samhälle utan uppifrån påbjudet syfte. Ett modernt samhälle tvingar inte sina invånare att följa något visst livsmål, vare sig det handlar om att hedra förfäderna, vårda traditionen, ära Gud eller lyda härskaren. I ett modernt samhälle får individerna i stället formulera sina egna livsmål.

Detta ger frihet och kraft hos tidigare förtryckta – men också vrede och ångest hos dem som vill bestämma över andras liv.

Och det är här sexualundervisningen kommer in i bilden, eftersom den säger (eller åtminstone borde säga) att det finns olika sätt att leva och att man ska följa det som passar en själv, så länge inte andra kommer till skada.

Den som hatar individualism, sekularisering och frigörelse från traditioner har därför starka skäl att också tycka illa om en vettig sexualundervisning. Man ska inte ha några illusioner om vad Omars idéer skulle betyda för kvinnor eller HBT-personer: fler oönskade graviditeter, ökad smittspridning, minskade kunskaper och förståelse för sexualitet och samlevnad, minskad tolerans mot minoriteter.

På en punkt vill jag ge Mohamed Omar rätt, nämligen när han konstaterar att dagens sexualsyn skiljer sig från den som den som var förhärskande på 1200-talet eller 1700-talet. Den avgörande skillnaden är att han beklagar detta, medan jag välkomnar förändringen.

Den sexuella frigörelsen är en av vår tids viktigaste landvinningar för att ge individen makt över sitt eget liv. Många människor har fått sina liv förstörda av meningslös skam, skuld och moralism. Det är inte många år sedan barn utanför äktenskapet kallades ”oäktingar” och behandlades illa av samhället och omgivningen. Vilken frihetsrevolution betydde inte p-pillret och aborträtten för kvinnor? Och hur mycket unkna fördomar har inte kunnat vädras ut genom HBT-människors kamp för erkännande och lika rättigheter?

Det återstår mycket att göra, globalt men också i Sverige. Den heders- och skamrelaterade brottsligheten mot unga kvinnor eller HBT-personer är starkt kopplad till viljan att kontrollera den andres sexualitet. Fortfarande växer många unga HBT-personer upp i tystnad och självförnekande, utsätts för förnedring i skolan eller kastas ut från föräldrahemmet när deras läggning blir känd. Och fortfarande förnekas miljoner människor i världen – framför allt kvinnor – den grundläggande rätten att bestämma över sin egen kropp, samtidigt som det av Omar hyllade Iran leder motståndet i FN mot kvinnors och HBT-personers sexuella rättigheter.

Det är därför sexualundervisningen behöver förstärkas och försvaras. Arbetet för sexualupplysning och sexuella och reproduktiva rättigheter måste fortsätta, på hemmaplan, i EU och FN.

Bara på så vis kan sexualiteten äntligen bli en privatsak. I det moderna samhället som Omar säger sig hata har den enskilda individen all rätt att leva enligt en konservativ sexualmoral – men däremot inte rätten att tvinga andra att följa de egna påbuden.

Martin Andreasson (FP)

Publicerad på Newsmill

Politiska kultböcker, 2:a plats: Siv Widerbergs ”Folkets kraft är stor”

Nu var det 1974, och kulturrevolutionen gick in på sitt åttonde år av terror, mord och deporteringar. Då passade Siv Widerberg och fotografen Anders Birkeland på att fara till Kina, och året därpå utkom de på Gidlunds förlag med ”Folkets kraft är stor. Om Kina – dikter och bilder för barn och vuxna”.

Nu är ju Siv Widerberg inte vem som helst, utan en av Sveriges mest hyllade, prisbelönta och allmänt uppburna författare av barn- och ungdomsböcker. Barn av sjuttiotalet som jag är läste jag förstås själv ”Klass 6 D, Sverige, Världen” och andra klassiker av hennes penna.

I de enkla, stramt komponerade prosadikterna i ”Folkets kraft är stor” får nu stora och små läsare äntligen veta vad som händer i Kina. Givetvis är Mao en hjälte och kommunismen framtiden; dessutom får de unga läsarna lära sig en del om våldets nödvändighet och om den viktiga kampen mot utsugarna.

För
”En revolution
är inte som en vänlig
liten tebjudning”
har ordförande Mao sagt

för att citera dikten ”Revolution”.

Den som har letat efter en bok som uttrycker marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande för sjuåringar behöver inte leta längre.

Kommunismen är
att Tjäna Folket

förklarar Widerberg i dikten ”Kommunismen”. Och det låter ju trevligt, men så vänder vi på bladet och får i dikten ”Folket” en närmare förklaring:

Är inte också
de rika och mäktiga
folk? personer? människor?

Jo
Men de är rikt och mäktigt
folk
som är rika och mäktiga
på hela det övriga
folkets bekostnad

Därför räknas inte
de rika mäktiga
till folket
utan till folkets utsugare

I Maos Kina, får vi veta, finns det inga fullgubbar, slumkvarteren har lämnat plats för blomsterutställningar och alla delar rättvist. Siv Widerbergs beundran för Mao är gränslös; i dikten ”Mao Tse-Tung” ställer hon frågan:

Varför har alla i Kina
en tavla av Mao Tse-Tung
på hedersplats
i sina hem?

För att folket
med Mao Tse-Tung i spetsen
ledde revolutionen
till seger

Eller, skulle man kunna tillägga, för att folk är livrädda för vad som annars skulle hända. Men det är förstås grinigt och orättvist, förstår man när man ser den jublande människomassa (fotot från China Photo Service) som illustrerar dikten ”Röd kamp”:

Det kinesiska folkets
kamp mot förtryckarna
var röd
som blod

Det kinesiska folkets
kamp för frihet
var röd
som kärlek

Det kinesiska folkets
kamp för kommunismen
är röd
som kommunismen

Hur gick det sedan? Om vi för ögonblicket hoppar över offren för kulturrevolutionen kan vi nämna att Siv Widerberg bara tre år senare tilldelades Nils Holgersson-plaketten för sin ”samlade produktion”, så man kan faktiskt säga att ”Folkets kraft är stor” därmed kan räknas som en prisbelönt bok. Siv Widerberg har också fått andra framstående utmärkelser inom barn- och ungdomslitteraturen, till exempel Astrid Lindgren-priset och Gulliver-priset.

Hur det gick för bokens fotograf Anders Birkeland kan jag inte svära på, men antingen är det han själv eller hans namne som producerat sådana filmklassiker som ”G som i gemenskap” och ”Göta kanal 2”. I jul kommer ”Göta kanal 3” – kanske med handlingen förlagd till Kejsarkanalen i Kina?